Om delning av domsagor. Sedan Kungl. Maj:t i samband med häradshövdingens i Södra Roslags domsaga avgång från ämbetet förordnat, att med ämbetets återbesättande skulle anstå i avbidan å utredning rörande åtgärder för åstadkommande av förbättrade expeditionsförhållanden i nämnda domsaga, har spörsmålet om domsagors delning vunnit förnyad aktualitet.
    Uti ett av mig såsom t. f. domhavande innevarande år till justitieombudsmannen avgivet utlåtande rörande arbets- och organisationsförhållandena i Södra Roslags domsaga har jag, med förklarande att det framstode såsom ofrånkomligt, att snarast möjligt åtgärder vidtoges i syfte att den rättssökande allmänhetens berättigade krav å ökad säkerhet och snabbhet i fråga om expeditionen i domsagan måtte realiseras, givetvis icke kunnat underlåta den anmärkningen, att vid berörda frågas dryftande i första hand skulle erbjuda sig den lösning, som en delning av domsagan skulle innefatta. I nämnda utlåtande avgåvos även de grundlinjer, efter vilka en delning för närvarande kunde tänkas verkställd. Den sålunda tänkta delningen avsåg domsagans klyvning i två domsagor, den ena omfattande Åkers och Värmdö skeppslag jämte Lidingö köping (hela Lidingön) och den andra återstoden av nuvarande Södra Roslags domsaga, d. v. s. Danderyds skeppslag med undantag av Lidingö köping, omfattande bland annat Djursholms stad, Enebybergs, Hagalunds, Nya Huvudsta, Lilla Ahlby och Råsunda municipalsamhällen samt Stocksunds köping. Vid en sådan delning skulle Danderydsdomsagan komma att räkna omkring 29,000 och Värmdö — Åker — Lidingö-domsagan omkring 25,000 invånare.
    Utlåtandet till justitieombudsmannen innebar emellertid långt ifrån något tillstyrkande från min sida av en delning. I stället framkastades spörsmålet, huruvida möjlighet förelåge att genom annan anordning än domsagans delning åstadkomma ett undanröjande av de påtalade olägenheterna i fråga om småprotokollsärendenas expedierande. Det framhölls, hurusom svårigheten att i rätt tid tillhandahålla lagfarts- och inteckningsexpeditioner sammanhängde med de i de större "Stockholmsdomsagorna" rådande säregna förhållandena, å ena sidan det överväldigande, under ständig ökning varande antalet ärenden och å den andra den faktiska frånvaron av konstant juridisk biträdeshjälp. Erfarenheten syntes alltmera giva vid handen, att det

OM DELNING AV DOMSAGOR. 305förstnämnda av berörda båda förhållanden, ärendenas anhopning, borde anses såsom det avgörande vid övervägandet av vilka åtgärder som vore att vidtaga. Detta innebure med andra ord, dels att med avseende å småprotokollärendenas antal och beskaffenhet arbetet med dessa ärendens protokollering i största möjliga utsträckning borde anförtros åt å domsagans kansli fast anställda, icke rättsbildade biträden, dels ock att den angelägnaste uppgiften vore att undersöka, i vilken omfattning dylik arbetskraft borde anställas å domsagans kansli och i vad mån det kunde visa sig erforderligt, att staten bidroge till bestridande av kostnaderna för sådan arbetskrafts anställande. Jag hade tidigare tänkt mig, att småprotokollsarbetet i sin helhet borde anförtros åt en till domsagans kansli knuten inskrivningsdomare. Efter hand som en vidsträcktare erfarenhet hunnit förvärvas rörande den nu införda biträdande domareinstitutionen borde emellertid övervägas, huruvida icke framför åtgärden med inskrivningsdomare vore att föredraga en fördelning av hithörande arbetsledning mellan häradshövdingen och en biträdande domare.
    Sex månaders erfarenhet av biträdande domareinstitutionen i Södra Roslags domsaga har hävt den tvekan, som låg till grund för sistberörda uttalande. För mig står det nu fullt klart, att någon rationell lösning av "småprotokollsproblemet" i en domsaga av ifrågavarande struktur icke står att vinna genom annan anordning än inrättande av en fast inskrivningsdomarebefattning. I denna punkt möter min uppfattning nu den åskådning, som låg till grund för den vid 1920 års riksdag av ledamoten i processkommissionen, revisionssekreteraren K. SCHLYTER inom första kammaren väckta motion (nr 293), vilken innefattade det väsentliga motståndet emot den vid samma riksdag framlagda propositionen (nr 334), i vad densamma innefattade förslag om delning av Gästriklands domsaga och Västerbottens södra domsaga.
    De i motionen åberopade principiella skälen mot domsagornas delning voro, i korthet sammanfattade, följande: Enligt motionärens uppfattning kunde den av departementschefen uppställda satsen, att domargöromålen i största möjliga utsträckning borde handhavas av en ordinarie häradshövding eller, såsom satsen också uttryckts, att häradshövdingen för kontinuitetens skull borde personligen utföra en mera betydande del av göromålen inom domsagan, icke i denna allmänna avfattning till riktigheten vitsordas. Det vore icke möjligt att uppvisa något enda ämbetsverk, där det om en ämbetsman med den lön, som föreslagits skola tillkomma häradshövding, skulle kunna sägas vara önskvärt, att han personligen utförde en mera betydande del av göromålen inom verket. Tvärtom vore det av allra största vikt att göromålen inom varje verk på det sorgfälligaste fördelades efter sin beskaffenhet mellan tjänstemän av högre och lägre kvalitet, så att man för de viktigaste sysslorna erhölle de bäst kvalificerade arbetskrafterna. Efter ett påpekande, hurusom 1918 års domsagostadga brutit med den nedärvda ordningen, enligt vilken häradshövdingen ensam skulle vara ansvarig för alla göromål inom domsagan, framhöll motionären, att en undersökning av arbetsmaterialet i de

 

Svensk Juristtidning 1921. 

306 S. LUTERKORT.till delning föreslagna domsagorna skulle visa, att man med fördel kunnat ytterligare fortgå på den sålunda inslagna vägen. De verkligt tvistiga civilmålen och de mera invecklade brottmålen vore icke i någondera domsagan så talrika, att de motiverade dess delning. Vad anginge lagfarts- och inteckningsärendena, borde till och med ett stort antal dylika ärenden icke kunna föranleda delning av en domsaga, enär desamma med fördel kunde anförtros åt tjänstemän med lägre kvalifikationer än häradshövdingarna (biträdande inskrivningsdomare). I stället för att dela domsagor borde man enligt motionären tvärtom hava uppmärksamheten oavlåtligen riktad därpå, huruvida icke genom sammanslagning av mindre domsagor antalet häradshövdingar skulle kunna nedbringas och deras arbetsfält ökas, så att häradshövdingämbetena allmänt kunde bliva verkliga chefdomarsysslor och organisationen med biträdande domare — vartill redan propositionen innehölle ett första uppslag — vinna allmännare tillämpning. Gjordes de biträdande domartjänsterna genomgående till ordinarie befattningar och bleve det regel att domsagoaspiranterna först bekläddes med en dylik syssla, skulle härigenom jämväl vinnas, att hädanefter till häradshövdingar endast behövde befordras sådana aspiranter som helt fyllde måttet. Även för häradshövdingkårens goda rekrytering skulle därför inrättandet av lägre ordinarie tjänster vid häradsrätterna säkerligen bliva av icke ringa betydelse. Slutligen åberopades i motionen som ytterligare skäl mot delning dels kostnadsfrågan, dels ock hänsyn till processreformen (jämför numera processkommissionens i Sv. J. T. 1921 sid. 227 refererade utlåtande).
    Beträffande riksdagsbehandlingen av ovannämnda proposition torde här i korthet få anmärkas följande. Statsutskottet avstyrkte de föreslagna domsagodelningarna med den huvudsakliga motiveringen, att genom de vid samma tid föreslagna åtgärderna för säkerställande av tillgången på biträden i domsagorna (bland annat biträdande domare) betingelserna för rättsskipningens handhavande skulle för framtiden bliva så förbättrade, att det bleve möjligt för en häradshövding med biträden att tillfredsställande ombesörja göromålen även där dessa vore av den omfattning som uti de ifrågakomna två domsagorna. Åtta reservanter funno emellertid, att göromålen i en varav samma domsagor vore av alltför stor omfattning för att kunna tillfredsställande ombesörjas av en häradshövding med sedvanliga biträden. Reservanterna betvivlade ej heller att envar av de domsagor, som vid de föreslagna delningarna skulle bildas, komme att erbjuda ett fullt tillräckligt verksamhetsfält för en häradshövding. Det vore därför, enligt reservanternas mening, tydligt, att en delning av domsagorna komme att medföra större garantier för rättsskipningens behöriga handhavande än anställande av biträdande domare, vilkas erfarenhet måste vara väsentligen mindre än en ordinarie häradshövdings. Det framhölls, att de biträdande domarne icke kunde förväntas komma att under någon längre tid kvarstanna vid samma befattning och att täta ombyten av biträden i domsagorna måste medföra åtskilliga olägenheter. Vid gemensam votering godkändes propositionen med 176 röster mot 173.

OM DELNING AV DOMSAGOR. 307    Reservanternas uttalande — vilket med nämnda, mycket knappa majoritet fick riksdagens tillslutning — ger anledning till några randanmärkningar. Uttalandet är väl i huvudsak riktigt, men endast under den förutsättningen, att man betraktar såsom rationell och orubblig den nuvarande arbetsordningen vid våra häradsrätter eller den ordning som ännu lägger allt väsentligt arbete, mera eller mindre kvalificerat, i domarens egna händer, och detta gäller såväl satsen om att göromålen i en stor domsaga skulle vara av alltför stor omfattning för att kunna ombesörjas av en person, som påståendet att varje genom delning av en dylik domsaga uppkommen ny domkrets skulle "erbjuda fullt tillräckligt verksamhetsfält för en häradshövding". Med detta påstående hava reservanterna enligt mitt förmenande berört den springande punkten uti förevarande problem. Ty här gäller det att fatta position till frågan: Vad är ett fullt tillräckligt verksamhetsfält för en häradshövding? I ovannämnda, till justitieombudsmannen avgivna utlåtande framhölls, att frågan huruvida målen och ärendena i Södra Roslags domsaga med undantag av småprotokollsärendena kunde anses utgöra ett tillräckligt arbetsmaterial för två domare, innefattade den väsentligaste invändningen emot domsagans delning. Enligt min mening måste särskilt med hänsyn till den förestående processreformen å domaren i våra underrätter ställas det kravet, att han i högre grad än som för närvarande tyvärr ofta är och med hänsyn till arten av en stor del av det honom åliggande arbetet kan vara fallet, bibehåller och utvecklar den andliga vigör, som är en förutsättning för domarvärvets handhavande på ett kvalitativt högt sätt, men som synes mindre tänkbart ju mera domaren får till huvudsaklig uppgift en mångfald av väsentligen mekaniska göromål. Ur nämnda synpunkt måste det vara en angelägenhet av största vikt, att domaren erhåller tillfälle att i tillräcklig omfattning komma i beröring med olikartade rättsfall och överhuvudtaget genom en tillräcklig frekvens av mål och ärenden erhåller möjlighet att ständigt vidga sin erfarenhet i rättsliga spörsmål och sin kännedom om människor och samfundsförhållanden. En domkrets sådan som Södra Roslags erbjuder för närvarande dylika möjligheter för en domare, varemot det synes mig högeligen kunna betvivlas, att vardera av de ifrågasatta båda deldomsagorna skulle bliva härutinnan ens tillnärmelsevis med densamma likställd.
    Vidkommande sportelsystemets betydelse för bedömandet av den föreliggande frågan torde man kunna inskränka sig till anmärkningen att nämnda system numera lyckligtvis måste anses hava blivit i princip underkänt genom den igångsatta utredningen om dess avskaffande. Såsom av förutnämnde motionär vid frågans behandling i riksdagen framhölls, kan, om statsmakterna befrias från att taga hänsyn till sportelsystemet, i stora domsagor tillsättas ordinarie tjänstemän att på eget ansvar övertaga sysslandet med inskrivningsväsendet, varigenom häradshövdingarna bliva i stånd att på helt annat sätt än nu är fallet svara för de egentliga domargöromålen även i mycket stora domsagor. Genom en dylik anordning under-

308 S. LUTERKORT.känner man så mycket mindre vikten av inskrivningsärendena, som därigenom beredes möjlighet att även tillförsäkra dessa ärenden en sakkunnig, kontinuerlig ledning och framför allt att åstadkomma en snabbhet, som i dessa ärenden måste vara för den rättssökande allmänheten av icke mindre vikt än rättssäkerheten och som icke ens lärer kunna uppnås i envar av deldomsagorna, om dessa organiseras enligt gängse ordning.
    I det yttrande, som det åligger mig att nu avgiva rörande åtgärder för åstadkommande av bättre expeditionsförhållanden i Södra Roslags domsaga, kommer jag även att framlägga förslag, vars antagande i en eller annan form skulle möjliggöra inrättande av en inskrivningsdomarebefattning och varigenom domsagans delning skulle kunna undvikas. Detta förslag innebär i yttersta korthet följande. Uti av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen lag skulle stadgas, att Kungl. Maj:t må äga förordna, att i viss domsaga skall finnas inskrivningsdomare, som skall hava att handlägga lagfarts-, intecknings- och vissa andra inskrivningsärenden. Inskrivningsdomaren skulle till sitt förfogande hava viss fast anställd, av staten avlönad kanslipersonal. Lösen i domsagan skulle indragas till statsverket och i samband därmed lönerna för såväl häradshövdingen som inskrivningsdomaren regleras. Ärendena skulle av inskrivningsdomaren handläggas utan nämnd, något som ju i själva verket icke skulle innebära annat än upphävande av en fiktion, som åtminstone vad beträffar Södra Roslags domsaga sedan mycket lång tid tillbaka, till den rättssökande allmänhetens båtnad, icke ens uppehållits såsom sådan. Inskrivningsdomaren skulle alltså kunna å bestämd dag och tid, en gång varje vecka, hålla session för handläggning av inskrivningsärenden, en personlig samverkan mellan honom och rättssökande kunde därvid äga rum, och expeditionen av det icke alltför stora antal ärenden, som hunnit inflyta under tiden mellan sessionerna kunde ske med synnerlig precision och snabbhet.
    Genom en ordning sådan som den antydda med ordinarie inskrivningsdomare skulle vi i fråga om arbetsfördelningen å våra större domarekanslier i någon mån hava närmat oss de former, som uti länder med en mera utvecklad formell domstolskultur sedan gammalt betraktats såsom naturliga. De äro det i själva verket redan hos oss i icke mindre mån i sådana domsagor som Södra Roslags.
    Vad nu anförts avser ingalunda att giva någon ens tillnärmelsevis fullständig framställning av den mångfald av spörsmål, som sammanhänga med det diskuterade problemet. Men jag har ansett det vara av ett allmännare intresse, att de huvudsakliga synpunkterna ånyo bleve aktualiserade och frågan i dess helhet därigenom föremål för ett mera allmänt dryftande, och detta särskilt därför, att det föreliggande spörsmålet enligt mitt förmenande är av synnerlig vikt med hänsyn till den väntade förnyelsen av vårt rättegångsväsen.
    Haga i september 1921.

S. Luterkort.