Det tyska juristmötet. "Der deutsche Juristentag", som på grund av världskriget och sammanbrottet icke varit församlad sedan 1912, har i år ånyo sammanträtt. Detta sammanträde är det trettioandra i ordningen, sedan juristmötet år 1860 grundades.
    Juristmötet har enligt sina stadgar till ändamål att, i regel varje år, sammanföra Tysklands och Österrikes jurister — domare, åklagare, förvaltningsämbetsmän, notarii publici och akademiska lärare — för att bereda dem tillfälle till meningsutbyte och personligt umgänge. I år samlades den 12 till 14 september i Bamberg närmare 800 deltagare från alla delar av Tyskland och Tysk-Österrike under Berlinprofessorn KAHLS ordförandeskap för att taga ståndpunkt till åtskilliga frågor, som för närvarande äro aktuella för den tyska lagstiftningen.
    Juristmötet har alltifrån början inskränkt sig till att giva uttryck åt de församlade juristernas mening i de frågor, vilka gjorts till föremål för dess förhandlingar. Däremot har det avhållit sig från att träda i förbindelse med riksdagen eller myndigheterna för att förläna sina uttalanden eftertryck. Men i en tid, då ett så vittgående inflytande på lagstiftningen inrymts åt intressentkretsarna

som nu i Tyskland, erhålla uttalanden av opartiska jurister en särskild betydelse. Juristmötet har i Bamberg för att för framtiden möjliggöra dylika uttalanden även då det icke är församlat, uppdragit åt sin permanenta deputation att i juristmötets namn och under tillkallande av medlemmar av juristmötet taga ståndpunkt till brännande lagstiftningsfrågor.
    Hitintills har juristmötet icke befattat sig med den offentliga rätten i trängre mening och ej heller med frågor, som tangera det politiska området. Tidens växlingar hava undanröjt dessa skrankor. Detta visar redan det första diskussionsämnet. Sedan omstörtningen lider det tyska rättslivet av en uppsjö på förordningar. Detta har lett till ett otal spridda bestämmelser, som ingen längre kan överskåda. Härigenom har rättssäkerheten satts i fara och rättens kontinuerliga och sunda utveckling äventyrats. Mot denna förordningspraxis har juristmötet protesterat. Det fordrar, att nya rättssatser principiellt skola få tillskapas endast på vanlig lagstiftningsväg. Enligt den hittills härskande meningen kan en lag i obegränsad omfattning delegera rätten att utfärda förordningar. Gent emot denna uppfattning har juristmötet nu ställt sig på den ståndpunkten, att ett bemyndigande att utfärda rättsförordningar — d. v. s. sådana förordningar, som icke blott reglera statsinstitutionerna och statsmyndigheternas verksamhet inom den gällande rättens ram, utan bindande och befallande ingripa i den enskildes frihet och egendom — endast kan lämnas "i och för begränsade ändamål i ett bestämt angivet livsförhållande". Juristmötet har samtidigt vänt sig emot det av den nuvarande justitieministern Schiffer i riksdagen väckta förslaget, att riksdagen för att förenkla lagstiftningsarbetet och minska riksdagens arbetsbörda skulle uppdraga åt sina utskott att i riksdagens ställe besluta i fråga om lagar av "mindre betydelse", varigenom utskotten skulle erhålla en allmän rätt att utfärda förordningar.
    Det andra diskussionsämnet berörde utrikespolitiken. Juristmötet uttalade enhälligt som sin orubbliga rättsuppfattning, att de s. k. sanktionerna, som de allierade tillgripit mot Tyskland, stå i strid med fredsföredraget i Versailles och folkrätten. Juristmötet har därvid med juridisk noggrannhet och opartiskhet prövat alla de grunder, som från motsidan anförts eller möjligen skulle kunna anföras, och hoppas, att dess uttalande skall beaktas av juristerna i alla länder, och att i de neutrala länderna, möjligen även i det ena eller det andra av de forna fiendeländerna, juristerna skola höja sin röst för att väcka samvetet hos dem, som bära ansvaret för sanktionerna, så att världen äntligen återfinner vägen till det freds- och rättstillstånd, som den framför allt behöver för sitt tillfrisknande.
    Det tredje diskussionsämnet avsåg straffmätningen i det nya strafflagsförslaget. Juristmötet gillar förslagets strävan att giva domaren friare händer och att sätta honom i stånd att vid straffmätningen individualisera i vida större utsträckning än hitintills; men det har uttalat sig emot att domaren i särskilt lindriga fall helt skulle kunna få bortse från att ådöma straff. I fråga om de s. k. obestämda

straffdomarna har juristmötet ändrat ståndpunkt: en allmänfarlig brottsling, som upprepade gånger gjort sig skyldig till återfall, bör kunna dömas till ett straff, vars längd slutgiltigt bestämmes först under det brottslingen undergår ett preliminärt fastställt minimistraff.
    På privaträttens område uttalade sig juristmötet emot att de domstolar, som döma i arbetstvister, inordnas under enhetliga arbetsmyndigheter. I stället ville mötet, att tvister av ifrågavarande slag skulle avgöras av de allmänna domstolarna, i vilka lekmän — jämväl i revisionsinstansen — skulle hava säte.
    De utomäktenskapliga barnens ställning borde förbättras, i den mån detta påkallas av socialpolitiken. En principiell omgestaltning av de utomäktenskapliga barnens ställning till fadern, särskilt i fråga om barnets arvsrätt, har juristmötet visserligen avböjt. Men de begränsningar, som domarens fria bevisprövning är underkastad i mål rörande fastställande av faderskap, böra undanröjas, och om faderskapet icke kan utrönas, bör envar, som har haft samlag med modern, vara skyldig att bidraga till barnets underhåll; där ett flertal personer sålunda bliva underhållsskyldiga, böra de häfta solidariskt. Modern bör såvitt möjligt likställas med gift kvinna; hon bör också erhålla föräldramakten över barnet. Men i förhållande till egoistiska mödrar bör förmyndarens ställning stärkas.
    Av särskilt stor praktisk betydelse för utlandet är den av juristmötet behandlade frågan, huru fordringar skola kunna säkerställas genom lösegendom, som kvarblir i gäldenärens besittning. Den ofta anlitade utvägen att i säkerhetssyfte överlåta äganderätten till egendomen, är bristfällig. Först och främst enade man sig om att bestämmelsen i B. G. B. § 950, enligt vilken vid specifikation specifikanten blir ägare till produkten, bör göras dispositiv för att möjliggöra ett verksamt äganderättsförbehåll även i fråga om gods, som skall göras till föremål för bearbetning. Man beslöt sig emellertid också för införandet av underpanträtt i lös egendom för att åt firmor, som icke äro i tillfälle att höja sitt rörelsekapital, bereda en möjlighet att tillgodogöra sig sina varor och annan lösegendom som kreditunderlag, och framför allt för att lättare kunna anskaffa den råvarukredit från utlandet, som Tyskland nu behöver. Denna underpanträtt i lös egendom bör enligt juristmötets mening lämpligen anordnas som en inregistrerad panträtt.
    På skatte- och finansrättens område uttalade sig juristmötet för eninskränkning i de myndigheters befogenheter, vilka fastställandet och indrivandet av skatterna åligger ("Finanzämter"). Vidare diskuterades frågan, i vilken rättslig form arbetarna skulle kunna beredas del i företagens kapital och vinst. Härvid var man enig därom, att en sådan delaktighet i vinsten icke finge föreskrivas i lag. På sin höjd skulle det vara på sin plats att i lag fixera några typiska former av delaktighet i vinsten till fakultativt begagnande; dock finge icke härigenom användandet av andra former uteslutas. Bäst vore emellertid att tills vidare nöja sig med utgivandet av "mön-

sterstadgar". Dylika borde redan nu utarbetas. Däremot avböjde mötet en ändring av aktierätten, som referenten föreslog för att genom utfärdande av särskilt prioriterade arbetareaktier befordra arbetarnas delaktighet i kapitalet.

Oberlandesgerichtsrat Dr Blomeyer, Jena.