Den österrikiska straffprocessen1 I förra årgången av Sv. J. T. (1920 s. 177) har en översikt lämnats av den allmänna österrikiska lagstiftningens utveckling efter omstörtningen. I det följande skola några till straffprocessen hörande nya lagar något närmare behandlas, varvid är att märka, att efter nedskrivandet av nyss berörda översikt ytterligare tillkommit den viktiga straffprocessnovellen av den 15 juni 1920 (StGB. nr 279) angående införande av "Schöffengerichte". För bättre förstående måste några allmänna anmärkningar förutskickas.
Den för Österrike gällande straffprocessordningen av den 23 maj 1873 är ett verk av den österrikiska straffrättens och straffprocessens mästare, professorn och justitieministern JULIUS GLASER. Enligt denna är den österrikiska straffprocessen uppbyggd på grundsatserna om förfarandets offentlighet, muntlighet och omedelbarhet, fri bevisprövning samt klar avgränsning mellan åklagarens — statsadvokatens eller den private åtalarens — och domarens uppgifter i rättegången. Den österrikiska straffrätten känner tre grupper av straffbara handlingar: grövre brott (Verbrechen), ringare brott (Vergehen) och förseelser (Ubertretungen). Sistnämnda båda grupper av brott bestraffas med fängelse (Arrest) eller strängt fängelse eller med böter, förstnämnda grupp med straffarbete (Kerker) eller svårt straffarbete. Enligt straffprocessordningen avdömas mål angående förseelser av "Bezirksgerichte", genom en ensamdomare; klagan (nullitetsbesvär och full appell i skuld- och straffrågan) går till närmast överordnade kollegialdomstol i första instans. Över grövre och ringare brott dömer sistnämnda domstol, i vissa svåra eller särartade fall (angående grövre brott samt i tryckfrihetsmål) såsom jurydomstol, i de övriga med normal sammansättning. I jurymålen avgöra de tolv jurymännen skuldfrågan; straffrågan avgöres av juristkollegiet, bestående av ordföranden och två bisittare. I övriga mål avgör domstolen, sammansatt av ordföranden och tre rättsbildade bisittare, såväl skuld- som straffrågan. Rättsmedel mot utslag av de kollegiala förstainstansdomstolarna med eller utan jury äro a) nullitetsbesvär till högsta domstolen såsom kassationsrätt, b) appell angående straffmätningen, bistraff och privaträttsliga anspråk till den överordnade Oberlandesgericht (hovrätten). Förfarandet vid Bezirksgericht avspelas till största delen genom förhandlingen inför
ensamdomaren, alltså för det mesta utan någon föregående utredning; förfarandet inför de kollegiala juristdomstolarna kan föregås av särskilda utredningar eller en förundersökning; i mål som skola handläggas av jurydomstol måste en förundersökning äga rum före huvudförhandlingen. Härutöver känner lagen för helt obetydliga förseelser straffbeskedsförfarandet (Strafverfugungs-, Strafmandatsverfahren). När angivelse gjorts av offentlig myndighet mot en på fri fot varande misstänkt person och domaren finner straffet böra sättas till "Arrest" i högst tre dagar eller till högst 30 Kronens böter, så kan utan föregående förhandling ett straffbesked utfärdas mot den misstänkte. Till ett muntligt förfarande kommer det blott om protest (Einspruch) ingives mot ett dylikt straffbesked.
Med få och oväsentliga ändringar hade gällande straffprocess i mera än fyra decennier gestaltat sig på ovan angivet sätt. Det under kriget i förskräckande grad tilltagande antalet fall av straffbara handlingar skulle nu hava krävt en motsvarande ökning av antalet domare. Rådande brist på domare — även den en följd av kriget — liksom nödvändigheten att iakttaga största sparsamhet i statshushållningen ledde nu till 1) en utvidgning av straffbeskedsförfarandet, 2) införandet av "Urteilsvermerk" i stället för ett formligt utslag i förfarandet vid Bezirksgerichte samt 3) införandet av det förenklade förfarandet (lag 5 dec. 1918, StGB. nr 93).
Ett straffbesked hade hittills blott kunnat utfärdas i sådana fall, då fråga var om en förseelse, varå enligt lag allenast kunde följa böter eller fängelse i högst en månad; numera kan straffbesked utfärdas vid varje "Ubertretung" med undantag av sådana som begåtts av vinningslystnad eller rikta sig mot allmän sedlighet. Även straffet kan nu sättas högre än förr: till fängelse eller strängt fängelse i ända till 14 dagar eller till böter (förvandlingsstraff högst 14 dagars fängelse). Dock får straffbesked ej meddelas mot personer under 18 år.
Den lättnad, som ligger i att en kortfattad domsanteckning (Urteilsvermerk) kan träda i stället för ett utfärdat formligt utslag, är tillåten i sådana fall då en särskild expedition av utslaget skulle innebära ett överflödigt mångskriveri; detta gäller, när den tilltalade frikännes emedan åklagaren återkallat åtalet, eller när den tilltalade sakfälles efter ett fullständigt, av den förebragta utredningen i övrigt bestyrkt erkännande, och parterna avstå från varje rättsmedel. Domsanteckningen skall blott innehålla de väsentligaste uppgifterna, särskilt en kort framställning av sakförhållandet eller hänvisning till vederbörlig angivelseskrift och den straffbara handlingen samt det ådömda straffet.
Det förenklade förfarandet kommer på yrkande av statsadvokaten till användning vid alla grövre och ringare brott, vilkas avdömande icke tillkommer jurydomstolarna och å vilka icke enligt lag måste följa minst fem års straffarbete, såframt det med hänsyn till omständigheterna i målet kan antagas, att icke något strängare straff än böter eller frihetsstraff intill ett år skall kunna ådömas. Huvudför-
handling och avgörande åligger en ensamdomare. I stället för en formlig åtalsskrift räcker det med ett kort yrkande, som med nödig tydlighet betecknar gärningen. Detta yrkande skall, om förundersökning ägt rum, ingivas hos undersökningsdomaren, annars hos ordföranden i "rådskammaren" (en avdelning vid brottmålsdomstolarna om tre ledamöter). Finner undersökningsdomaren eller rådskammarens ordförande inga betänkligheter möta, utsättes genast huvudförhandling. Avvikelser från det ordinära förfarandet ligger vidare däri, att en försvarare städse förordnas för den tilltalade, om han icke själv utsett en sådan, samt att offentligheten kan uteslutas, om ännu icke någon förundersökning eller eljest någon förberedande utredning ägt rum (för att icke till äventyrs en fullkomligt oskyldig persons namn skall prisgivas åt offentligheten). Skulle strängare straff än ett års frihetsstraff ifrågakomma, måste förfarandet avbrytas. Appell mot utslag meddelade i det förenklade förfarandet går till en av ordförande och tre rättslärda bisittare sammansatt avdelning av samma kollegiala förstainstansdomstol, vid vilken målet redan handlagts av en ensamdomare. Appelldomstolen kan återupprepa förhandlingen och upptaga nya bevis. Dess utslag får ej överklagas. — Stadgandena angående det förenklade förfarandet skola upphöra att gälla med slutet av år 1921. Den som känner rättsutvecklingen i Österrike vet emellertid, att ingenting där är så varaktigt som provisoriska åtgärder — lagens giltighet kommer därför med säkerhet att förlängas utöver innevarande år.
Ungdomsdomstolarna (Jugendgerichte) infördes genom en lag av den 25 januari 1919 (StGB. nr 46). De skola i viss mån utgöra en avdelning av "Pflegeschaftsgericht über iber Minderjährige" och utöva domsrätten i "ungdomsmål" (Jugendsachen). Till Jugendsachen räknas dels mål angående förseelser av ungdomliga förbrytare (intill uppnådda 18 år), varvid är att märka att enligt österrikisk straffrätt även grövre brott av barn över 10 men under 14 år bestraffas såsom förseelser, dels ock mål angående förseelser, vilka, även om gärningsmannen är vuxen, dock stå i visst förhållande till en ungdomlig person, t. ex. brott mot barn. På förfarandet tilllämpas reglerna angående handläggning av förseelser med vissa avvikelser. Bestämmelser äro givna angående förordnande av försvarare för den ungdomliga förbrytaren i vissa angivna fall samt där det eljest anses nödigt eller lämpligt. Domaren kan låta den unge lämna förhandlingssalen, när saker komma på tal, vilkas behandling kunde utöva ett ofördelaktigt inflytande på honom. Förhandlingen upphör att vara offentlig, när detta finnes nödigt i den unges intresse. Av samma grunder kan till och med utslagets offentliga avkunnande inställas. Häktning av ungdomliga förbrytare bör i möjligaste mån inskränkas. Domstolen kan förordna om uppskov med straffets verkställande för att efter en viss prövotid eventuellt göra framställning om benådning. Ungdomliga förbrytare kunna hållas häktade samt avtjäna fängelsestraff i särskilda, icke statliga anstalter. — Som synes, skola ungdomsmål handläggas av särskilda,
med dessa mål sysselsatta domare (Jugendrichter). Åt enstaka ungdomsdomstolar eller avdelningar av sådana kan även uppdragas att handlägga mål angående grövre och ringare brott av ungdomliga personer enligt reglerna för det förenklade förfarandet.
Med den här ovan inledningsvis berörda lagen av den 15 juni 1920 infördes Schöffengerichte i Österrikes domstolsorganisation. Istället för att tidigare, såsom ovan utvecklats, fyra yrkesdomare i första instans handlagt sådana grövre och ringare brott, vilka ej skolat gå till jurydomstolarna, avdöma nu två yrkesdomare och två lekmän (Schöffen, nämndemän, meddomare) dylika mål. Genom denna reform har man dels velat tillmötesgå tidens krav på större delaktighet för lekmannaelementet i rättsskipningen dels ock tillgodosett sparsamhetens bud. Meddomaren (Schöffe) skiljer sig från jurymannen därigenom, att han deltager i domfällandet i hela dess omfång; han avgör i likhet med yrkesdomaren såväl skuld- som straffrågan. Sålunda bortfalla helt och hållet den vid jurydomstolen nödvändiga delningen av dessa båda domstolsfunktioner mellan jurymännen och yrkesdomarna, det ofta mycket svåra frågeställandet och det ofta ännu svårare riktiga besvarandet av frågorna — exempelvis i ärekränkningsfall med sanningsbevis och i misshandelsfall med dödlig utgång, när fråga är om nödvärn eller överskridande av nödvärnsrätten. Meddomarna upptagas liksom jurymännen å en årslista; redan vid årets början indelas de genom lottning till tjänstgöring under fem på varandra följande förhandlingsdagar. Naturligtvis rättar sig antalet meddomare vid en viss domstol efter dennas behov. Det är även sörjt för att vid fall av förhinder möjlighet finnes för tillkallande av en suppleant från en suppleantlista. Befattningen som meddomare är, liksom jurymannens, ett oavlönat hedersuppdrag. Dock erhålla meddomare (liksom jurymän) resekostnadsersättning och, när de leva på dag- eller veckolön, dessutom ett motsvarande dagtraktamente.
Med ovan berörda stadganden torde reformerandet av den österrikiska straffprocessen för en längre tid framåt vara avslutat, såframt ej erfarenheterna från de nya meddomsrätterna skulle visa sig så gynnsamma, att de leda till ett fullständigt avskaffande av jurydomstolarna genom skapandet i deras ställe av s. k. stora meddomsrätter (grosse Schöffengerichte).
Carl Coulon.