Ifrågasatt delning av Svea hovrätt. I anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra huvudtiteln gjorda äskande om anslag till en extra, nionde division i Svea hovrätt har i riksdagens båda kamrar väckts en gemensam motion av samtliga representanter för Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län, framförd i första kammaren av herr G. Rosén i Umeå och i andra kammaren av herr I. Vennerström i Sollefteå, angående skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning rörande inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen och om framläggande av förslag i ämnet vid 1922 års riksdag.
    I motionen erinras därom, att till år 1890 såväl Svea som Göta hovrätt utgjorts av fem divisioner vardera. Sistnämnda år ökades divisionsantalet i Svea hovrätt till sex. 1896 verkställdes en överflyttning av en division från Göta hovrätt till Svea, som därigenom erhöll sju divisioner. Från och med 1904 har Svea hovrätt åtta divisioner. 1918 blev den åttonde divisionen ordinarie. Genom proposition nr 282 till 1920 års riksdag begärdes anslag för beredande under år 1921 av tillfällig förstärkning av Svea hovrätts arbetskrafter med en nionde, extra division för behandling huvudsakligen av vädjade mål, vilken proposition av riksdagen bifölls.
    I sammanhang med varje ökning av divisionernas antal i Svea hovrätt över sex, yttra motionärerna, har inom riksdagen motionerats därom, att hovrätten i stället måtte delas på det sätt, att några divisioner, två eller tre, förlades till en norrländsk stad med de nordligaste länen till jurisdiktionsområde. Av olika skäl, vilka icke längre torde äga giltighet, avslogos dessa motioner såväl 1896 som — trots tillstyrkande av sammansatta stats- och lagutskottet — även

1904. I närvarande ögonblick anse motionärerna anledningarna vara större än någonsin att, i stället för att fortgå på den inslagna vägen med ökning av divisionsantalet i Svea hovrätt, inrätta en särskild hovrätt för Norrland.
    Motionärerna lämna härefter en redogörelse för frågans förhistoria, omtala riksdagsbehandlingen 1896 och 1904, regeringsinitiativet 1905, Svea hovrätts utlåtande samma år, justitieombudsmannens bemötande härav i en framställning till Kungl. Maj:t 1907, löneregleringskommitténs yttrande 1908, inrättandet av hovrättens norrlandsavdelning i enlighet med kommitténs förslag 1910 samt frågans aktualisering genom det år 1918 i justitiedepartementet utarbetade lagutkastet om offentlighet vid handläggning av mål i hovrätt, varav föranleddes ett flertal anbud från stadsfullmäktige i olika norrlandsstäder om upplåtande av tomt eller provisoriska lokaler för en blivande norrländsk hovrätt.
    Enligt motionärerna är det ur två olika synpunkter som en delning av Svea hovrätt befunnits önskvärd.
    Den ena gruppen av skäl, som åberopats för delningen, hänförde sig därtill, att hovrätten svällt ut till en institution av sådan storlek, att densamma svårligen kunde tillfredsställande administreras. Det vore icke möjligt för hovrätten att vinna erforderlig personkännedom vare sig beträffande de under hovrätten lydande domsagorna eller beträffande de unga jurister, vilka sökte befordran inom hovrätten. Härigenom kunde lätt rättsskipningen komma att lida bland annat på det sätt, att olämpliga personer kunde erhålla förordnande såsom vikarier för häradshövdingarna liksom ock för hovrättsledamöterna själva. Vid tidigare tillfällen, då frågan om inrättande av en norrländsk hovrätt varit föremål för riksdagens prövning, hade det kunnat invändas, att det ständiga behovet av en sjunde eller åttonde division ej varit fulltygat. Härom rådde nu icke längre någon tvist, sedan t. o. m. en nionde division börjat träda i verksamhet.
    Av Svea hovrätts oproportionerliga storlek, fortsätta motionärerna, måste hela jurisdiktionsområdet mera eller mindre komma att lida. Av större betydelse för de nordligaste länen vore den andra gruppen av skäl, som åberopats för delningen. Rättsskipningen i dessa avlägsna bygder måste uppenbarligen komma att lida av det oerhörda avståndet till överdomstolen och dennas bristande orientering i de säregna norrländska förhållandena. Motionärerna hänvisa i detta avseende till den lämnade historiken av frågans föregående behandling.
    Av de mot förläggandet av en hovrätt till Norrland anförda skälen hade, enligt motionärerna, Svea hovrätts uttalade farhågor för att en Norrlänsk hovrätt icke skulle kunna tillfredsställande rekryteras jämväl på ett övertygande sätt bemötts av justitieombudsmannen. För den blivande hovrättens första uppsättning behövde ingen oro hysas, i det att erforderligt antal av hovrättens yngre ledamöter vore skyldiga att underkasta sig transport till Norrland. Sedan hovrätten väl vunnit fast fot å sin nya förläggningsort, komme dess minskade omfång att öka dess personkännedom bland de unga aspiranterna på domarbanan. De dugligaste av dessa kunde då lättare förmås att söka inträde i hovrätten. Men även från sydligare orter kunde dugliga aspiranter förväntas, lockade av de otvivelaktigt snabbare befordringsmöjligheterna inom den nordliga hovrätten och de förmåner, som givetvis måste komma att knytas vid tjänstgöring i Norrland och vilka en dit förlagd överdomstol kunde bevaka på ett helt annat sätt än en för hela Svealand och Norrland gemensam, till Stockholm förlagd hovrätt.

    Mot tanken att nu verkställa en delning av Svea hovrätt torde i själva verket, yttra motionärerna, med ett visst sken av berättigande allenast ett enda skäl kunna åberopas nämligen den pågående utredningen angående rättegångsreformen. Motionärerna erinra emellertid därom, att förra årets riksdag beslöt delning av två stora domsagor, ehuru det vitsordades, att rättegångsreformen torde komma att sträva efter att skapa så stora domsområden som möjligt för de blivande underrätterna. När det nu återigen gällde delning av Svea hovrätt, saknades varje anledning att antaga, att en dylik åtgärd skulle stå i strid med de framtida utvecklingslinjerna. Ett ersättande av den skriftliga och hemliga hovrättsproceduren med ett offentligt och muntligt förfarande måste ju leda till att de blivande överdomstolarna måste göras lättare tillgängliga för den rättsökande allmänheten än de nuvarande fåtaliga hovrätterna. Det måste därför antagas, att allra minst en hovrätt komme att förläggas till de fyra nordligaste länen, sannolikt två. Bleve redan nu en hovrätt förlagd dit upp, skulle detta alltså icke på minsta sätt stå i vägen för genomförandet av en ny domstolsorganisation.
    Allenast i ett avseende borde enligt motionärerna hänsyn till rättegångsreformen ålägga en viss återhållsamhet. Det torde icke vara lämpligt att nu gå i författning om en dyrbar nybyggnad för en norrländsk hovrätt, då man icke med säkerhet kände, vare sig vilka krav en ny rättegångsordning kunde komma att ställa på inredningen av en överrättsbyggnad eller för hur stort antal avdelningar en dylik byggnad kunde behöva inredas å den ort, dit det skulle befinnas lämpligt att nu förlägga en hovrätt. Man syntes därför böra tillse, att den blivande norrländska hovrätten tills vidare mera provisoriskt inrymdes i någon redan befintlig, för ändamålet lämplig byggnad. Därigenom skulle också vinnas, att hovrätten skulle kunna träda i verksamhet snabbare än om för dess räkning en nybyggnad skulle uppföras.
    I enlighet med en av Svea hovrätt uttalad mening torde en ny hovrätt för de nordligaste delarna av riket böra omfatta Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Enligt å Svea hovrätts norrlandsavdelning vunnen erfarenhet gåve norrlandsmålen full sysselsättning åt två divisioner, varjämte en tredje division delvis kunde sysselsättas därmed. Hovrättens ordinarie sammansättning torde därför icke böra göras större än två divisioner eller samma storlek, som den skånska hovrättens, men torde såsom regel därutöver ett par extra ledamöter böra tjänstgöra för förhindrande av uppkomsten av för stora balanser. Till en början borde måhända tre divisioner fungera för bortarbetande av redan förefintlig balans. En blivande hovrättsbyggnad borde därför vara så rymlig, att plats kunde beredas för tre divisioner. Genom redan föreliggande anbud från olika norrländska städer vore det sörjt för att det sålunda förefintliga lokalbehovet utan avsevärd kostnad för staten kunde bliva fyllt.
    Motionärerna hade hyst tvekan, huruvida med hänsyn till de föreliggande skälen för Svea hovrätts delning anledning vore att bifalla den kungl. propositionen om anslag till den extra, nionde divisionen i samma hovrätt, men då den rättssökande allmänheten skulle bliva lidande av ett uppskov med åtgärder för avarbetande av den stora nu förefintliga balansen oavgjorda mål, hade motionärerna stannat för att beträffande nämnda anslagskrav ej göra något yrkande utan allenast föreslå skrivelse till K. M:t med begäran om inrättandet av en norrländsk hovrätt. Då förevarande fråga, såsom av den

lämnade historiken framginge, redan förelåge i ett särdeles utrett skick, borde dylikt förslag kunna framläggas redan vid 1922 års riksdag och den norrländska hovrätten träda i funktion med ingången av år 1923.