Skärpt lagstiftning mot lönnbränning m. m. Den 22 juni 1921 utfärdades dels särskilda förordningar angående vissa ändringar i 1907 års brännvinstillverkningsförordning, 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning och 1918 års förordningar angående handel med skattefri sprit samt angående vissa alkoholhaltiga preparat, dels ock en förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m. (Sv.F. S. nr 360—364). Med denna lagstiftning, som trätt i kraft den 26 sistlidne juli, avsåg man att sätta mera effektiva vapen än tillförene i myndigheternas händer för bekämpande av den olaga sprithanteringen i form av lönnbränning, renaturering av denaturerad alkoholhaltig vätska, spritlangning m. m. Lagstiftningen har delvis föranletts av ett initiativ utav 1920 års riksdag och överensstämmer i stort sett med ett av kontrollstyrelsen efter särskilda sakkunnigas hörande i ämnet avgivet förslag. Yttrande av lagrådet — som tidigare ej hörts över någon annan av berörda, hittills gällande författningar än brännvinstillverkningsförordningen — inhämtades över hela komplexet nu föreslagna förordningar, innan proposition i maj 1921 förelades riksdagen.
För de fyra ändringsförordningarna äro vissa frågor gemensamma. Dels har en omläggning med vissa skärpningar skett beträffande de straffskalor, som avse ovanberörda, typiskt antisociala brott, dels
hava iterationsbestämmelserna utvidgats och delvis omlagts, dels har viss delaktighet gjorts straffbar, dels har viss andel i böter och förbrutet gods ställts till myndigheters förfogande för att användas till uppmuntran åt polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av ifrågavarande slag av förbrytelser.
Vad först frågan om straffskalorna beträffar, hava, såsom antytts, vissa skärpningar ägt rum, detta företrädesvis genom höjning av bötesmaxima — en höjning, som dock i allmänhet kommer att äga betydelse endast på papperet i det stora antal fall, där bötesförvandling äger rum. Skalorna hava för övrigt fått en sådan struktur, att normalfallen brutits ut med särskilda straffskalor, medan brott under försvårande resp. förmildrande omständigheter upptagits för sig med högre resp. lägre straffsatser. Minima för synnerligen förmildrande omständigheter äro i allmänhet ej väsentligt lägre än minima i de gamla skalorna, vilka voro gemensamma för normalfall och brott under förmildrande omständigheter. Minima för normalfallen äro väl ej heller synnerligen mycket högre än de straffsatser inom vederbörande skalor, som förut rätteligen bort tillämpas för normalfallen. I lagtillämpningen hos underdomstolarna lär det emellertid hava visat sig en viss benägenhet att för normala fall utmäta väsentligen lägre straff, än som rätteligen bort ådömas. Genom att uttryckligen anvisa straffsatserna för normalfallen har alltså lagstiftaren nu vidtagit en ändring, vilken till sin innebörd är i huvudsak formell men med avseende å lagtillämpningen torde få en reell betydelse. Beträffande detaljerna i avseende å straffskalorna är särskilt att anteckna, att, medan enligt 30 § brännvinstillverkningsförordningen tillverkning av behörig tillverkare å olaga årstid förut varit straffbar enligt samma bestämmelse som den typiska lönnbränningen, förstnämnda brottskategori nu utbrutits. Enligt förordningarna om handel med skattefri sprit och om vissa alkoholhaltiga preparat hava förut framställning av rusdryck genom borttagande av denatureringsmedel ävensom försäljning i förtäringssyfte likställts med vissa andra ej i samma mening antisociala förbrytelser. Nu hava de helt likställts med vanlig lönnbränning samt olaga rusdrycksförsäljning. Av kontrollstyrelsen framställda förslag att i straffskalan för olaga rusdrycksförsäljning upptaga straffarbete ävensom att i allmänhet i straffskalorna för normalfallen upptaga fängelse före böter — allt i analogi med en av 1920 års riksdag antagen ändring i brännvinstillverkningsförordningen — avstyrktes av lagrådet och föranledde ingen vidare åtgärd.
Med straffskalornas utformning sammanhänger nära frågan om iterationen. I avseende å denna innehåller den nya lagstiftningen förändringar i två olika avseenden. Vid upprepad förbrytelse inträder det högre straffet icke blott om vederbörande undergått straff för den tidigare förbrytelsen utan även om vederbörande endast fällts till straff för denna förbrytelse. Detta innebär en nyhet icke blott gentemot den äldre lagstiftningen på förevarande område, utan även gentemot den i svensk rätt eljest allmänt vedertagna principen. Anordningen hade avstyrkts av lagrådet, enär tillräckliga skäl ej ansetts
förebragta att frångå eljest gällande allmänna regel. I propositionen bemöttes lagrådets anmärkning därmed, att den varning, som det ådömda straffet kunde anses innebära, motiverade ett strängare bedömande av den upprepade förbrytelsen, samt att något tvingande skäl att följa den allmänna lagens iterationsbegrepp icke ansetts föreligga. Av vederbörande riksdagsutskott framhölls ytterligare, att den i förslaget för ett visst specialstraffrättsligt fall upptagna principen även i allmänna strafflagar mångenstädes torde vara vedertagen. Vidare hava emellertid införts bestämmelser om s. k. "generaliteration": brott mot en av ifrågavarande författningar har i viss utsträckning tillagts betydelsen att utgöra iterationsgrund vid brott enligt annan av författningarna. Det kunde ju a prima vista synas, som om det här vore fråga om en nyhet av särdeles stor principiell betydelse. Så torde emellertid icke vara förhållandet, då det i verkligheten gäller förbrytelser av i stort sett samma typ, ehuruväl de nu behandlas i skilda författningar. Någon principiell invändning torde knappast kunna resas emot att sammanarbeta alla hithörande författningar till en enda och inordna åtskilliga av de nu i olika förordningar upptagna brotten under en enda kategori. Skedde detta, skulle tydligtvis en motsvarande tillämpning av iterationsbegreppet ej innebära ens en formell avvikelse från allmänt gällande princip. Den nya lagstiftningen i förevarande avseende har i huvudsak godkänts av lagrådet.
En teoretiskt intressant fråga gäller införandet av straff för delaktighet i vissa av de förbrytelser, varom här är fråga. Kontrollstyrelsen hade föreslagit en enkel hänvisning till allmänna strafflagens i 3kap. givna bestämmelser om delaktighet. Lagrådet hade för sin delingen principiell anmärkning mot införande av straff för delaktighet men ansåg av flera skäl, att i författningarna borde upptagas de särskilda fall av delaktighet, som funnes böra föranleda straff och eventuellt varans förverkande. Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen är ju väl säljaren men icke köparen straffbar. Lagrådet framhöll nu bl. a., att införande av delaktighetsstraff endast genom hänvisning till strafflagen kap. 3 kunde tänkas åtminstone i vissa fall, speciellt anstiftan, innebära ett införande på en omväg av straff för köparen, vilken givetvis kunde vara den, som anstiftat den olaga försäljningen. Även om köpet såsom sådant icke kriminaliserades, fann lagrådet det i och för sig icke vara orimligt, om köpare, som vore anstiftare, straffades lika med säljaren. Med hänsyn till bevissvårigheterna ansåg emellertid lagrådet övervägande skäl tala för att köparen ej i något fall straffades enligt straffbestämmelserna för olovlig försäljning. Lagrådets anmärkning iakttogs i propositionen; i de olika författningarna infördes detaljerade bestämmelser om särskilda fall av straffbar delaktighet, och uttryckliga föreskrifter upptogos om köpares straffrihet. Beträffande det i och för sig intressanta spörsmålet om husbondes ansvarighet för förbrytelser, som begåtts av underordnade, må här endast framhållas, att någon konkurrens mellan husbondeansvarigheten och ansvar för delaktighet
icke förefinnes, enär bestämmelserna därom avse olika slag av brott.
Enligt den gamla lydelsen av förevarande författningar har i allmänhet åklagaren haft rätt till två tredjedelar av ådömda böter samt värdet av förbrutet gods. Har särskild angivare eller beslagare funnits, har dock denne enligt vissa av förordningarna tagit hälften av åklagarens andel. Såsom angivare eller beslagare har emellertid ej ansetts polisman. Då man nu förmenat, att polisman ofta har väsentligen större del i en förbrytelses beivrande än åklagaren, har det synts obilligt, att polismannen varit utestängd från all andel. Därför har det nu genomgående föreskrivits, att åklagarandelen alltid är en tredjedel, och att en tredjedel skall tillfalla särskild angivare eller beslagare eller, om sådan ej finnes, ställas i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt ålandet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering. Genom denna anordning har man velat vinna, att, å ena sidan, polisman skall kunna erhålla uppmuntran för visat tjänstenit, men att, å andra sidan, han ej i det speciella fallet, där han måhända rent av skall vittna, skall låta sig påverkas av utsikten att själv draga omedelbar ekonomisk fördel av att den tilltalade fälles till straff.
Den största principiella nyheten innebär emellertid tvivelsutan den nya förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.
I 1 § av denna förordning finnes en av förordningens innehåll i övrigt oberoende bestämmelse, att, om någon, som anhålles för fylleri, vid anhållandet innehar rusdrycker, dessa skola kunna dömas förbrutna.
I 2 § meddelas föreskrifter, att rusdrycker eller ersättningsmedel för sådana i vissa angivna fall skola kunna tagas i beslag, även om ägaren eller innehavaren ej anträffas eller åtal ej äger rum. Detta gäller i första rummet uppenbarligen olagligen tillverkad sprit. Det torde vara ett synnerligen vanligt förhållande, att sådan påträffas, utan att den brottslige kan anträffas eller överbevisas. Har detta inträffat, hava myndigheterna hittills måst låta vederbörande behålla den så att säga olaga varan. Beslag skall vidare kunna ske av uppenbarligen olovligen överlåten vara, under förutsättning att det samtidigt är uppenbart, att varan är avsedd för olovlig föryttring. Till riket uppenbarligen olovligen införd vara skall tagas i beslag, om den anträffas hos någon, som insett eller bort inse, att varan olovligen införts, förutsatt att icke tullförfattningarnas beslagsbestämmelser äro tillämpliga.
I de följande §§ stadgas för berörda beslag samt förverkande av varan ett förfarande, som för Sveriges vidkommande innebär en nyhet men som anknyter till institutet straffbesked i utländsk lagstiftning 1. Grundtanken är den, att domstols beslut fordras endast om
vederbörande part påkallar sådant. Förfarandet är i korthet följande: Beslut om beslag meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna, eljest av allmänne åklagaren. Kan ägaren eller innehavaren av den beslagtagna varan anträffas, skall denne omedelbart underrättas om beslaget; varom icke, skall beslaget annonseras i tidningarna. Understiger varans värde 30 kr., behöver underrättelse ej lämnas eller annonsering äga rum. Inom viss tid äger varans ägare eller innehavare hos beslagsmyndigheten anmäla missnöje med beslaget. Sker ej detta inom angiven tid, är varan förbruten. Anmäles däremot missnöje, skall allmänne åklagaren inom viss kort tid instämma vederbörande till domstol för prövning av saken. Sker ej stämning inom rätt tid, går beslaget åter. Bestämmelse om andel i värdet av förbrutet gods har meddelats i huvudsaklig överensstämmelse med de ovan angivna. Författningen är provisorisk och gäller t. o. m. juni månad 1922.
Inom lagrådet uttalades farhågor, att en eventuell lagstiftning av senast berörda art skulle i det ovisa nitets tjänst och under rådande brist på positiva lagbud kunna utnyttjas till ett betänkligt utsuddande av gränserna för rätten till husrannsakan. Chefen för finansdepartementet framhöll häremot, att det framlagda förslaget icke i och för sig grundade någon rätt till husrannsakan. Den rätt till husrannsakan, som kunde förefinnas, stödde sig icke på denna författning. I själva verket kunde husrannsakan äga rum endast vid efterforskande av brott, som enligt eljest gällande rätt kunde föranleda till husrannsakan. Denna uppfattning underströks av riksdagen. I enlighet med önskemål från riksdagen har författningens innebörd i berörda avseende i kungl. brev framhållits för länsstyrelserna.
Carl W. U. Kuylenstierna.