Finlands lagberedning. Då det konstitutionella statsskicket i Finland på 1860-talet återinfördes, förelågo icke så få viktiga lagstiftningsfrågor olösta. Lagstiftningsarbetet omhänderhades till en början rätt tillfredsställande av för ändamålet tillsatta kommittéer. Dylika tillfälliga kommittéer, vilka voro sammansatta av sakkunniga ledamöter, medförde visserligen den fördelen, att man för varje fråga kunde påräkna arbete och utredning av insiktsfulla, för lösande av den föreliggande frågan bäst kvalificerade personer, men motvägdes systemets fördelar av att kommittéernas ledamöter dels icke voro förtrogna med landets lagstiftning i övrigt, varav följden blev en del motsägelser i de uppgjorda förslagen, dels saknade förmåga att åt sina förslag giva den fulländning i formen, som är ett osvikligt kännetecken på en god lag och som i hög grad underlättar lagens tillämpning. För att råda bot på antydda missförhållande inrättades år 1884 en fast

lagberedning, varigenom vid utarbetandet av nya lagar kunde påräknas en mångsidigare beredning av lagförslagen än vad genom de tillfälliga kommittéerna kunde ernås. År 1892 förstärktes lagberedningen med en andra avdelning, åt vilken uppdrogs att närmast taga under behandling landets skatte- och skattläggnings- samt uppbörds- och räkenskapsväsende jämte de myndigheters organisation och tjänsteuppgift, som därmed hade befattning. Lagberedningens äldre avdelning skulle däremot verkställa nödig revision av allmänna lagens civilrättsliga balkar samt därefter uppgöra förslag till deras sammanfattande i en allmän borgerlig lag för landet.
    Den arbetsordning, som sålunda fastställdes, blev emellertid icke alltid iakttagen, och en allmän kodifiering av privaträtten hann ej heller påbörjas innan lagberedningens verksamhet vid utgången av år 1914 inställdes. Lagberedningens åt rättens utveckling ägnade verksamhet befanns vara farlig och oförenlig med det mot Finland inslagna regeringssystemet, som avsåg att nedbryta och tillintetgöra landets rättsordning. Det var av denna orsak lagberedningen indrogs. Med berättigad stolthet kunde lagberedningen emellertid se tillbaka på en synnerligen fruktbringande verksamhet; enligt en förteckning, intagen i Juridiska Föreningens tidskrift årg. 1916 s. 106 ff., hade lagberedningen utarbetat icke mindre än 94 särskilda, delvis mycket viktiga betänkanden, hänförande sig till de flesta områden inom rättslivet. En hel del av dessa förslag hade ock blivit lagar.
    Då Finland genom händelserna år 1917 själv övertog ledningen av sina angelägenheter och flera viktiga lagstiftningsuppgifter väntade på lösning, återupprättades lagberedningen genom förordningen den 15 juni 1917, som dock gav densamma en i viss mån annan gestaltning. I motsats till vad som gällt om den tidigare lagberedningen, vilken på sätt ovan antytts bestått av två avdelningar, där lagförslagen utarbetats av tre ledamöter på vardera avdelningen, stadgades nu, att lagberedningen skulle arbeta på tre avdelningar bestående envar av två ledamöter, en äldre och en yngre. Lagförslagen skola beredas av varje avdelning för sig under ledning av den äldre ledamoten. Så snart ett förslag föreligger färdigt, äger avdelningen därom underrätta statsrådet, som, om sådant befinnes nödigt, tillsätter en kommitté för ärendets vidare handläggning. I kommittén fungerar den äldre ledamoten såsom ordförande och den yngre ledamoten såsom sekreterare. På grundvalen av kommitténs förslag utarbetar avdelningen sedan lagförslaget i dess slutliga form. I händelse statsrådet icke tillsätter någon kommitté, skall förslaget, slutligen avfattat, inlämnas till statsrådet. Avdelning av lagberedningen äger rätt att, utan skild förfrågan hos statsrådet, av sakkunniga införskaffa utlåtanden angående särskilda till de under beredning varande frågorna hörande omständigheter. Då vid ärendets handläggning yppas olika meningar, bör skiljaktigheten i korthet refereras i betänkandet eller framställas i särskild reservation.
    Ovannämnda anordning av avdelningarnas sammansättning syftar

dels till en besparing i arbetskraft, dels till beredande av större möjlighet för åstadkommande av efter de olika lagstiftningsfrågornas beskaffenhet lämpad sammansättning av avdelningarna. I sådant syfte har i instruktionen för lagberedningen jämväl intagits ett stadgande att, i fall det befinnes önskligt, att flera än två ledamöter av lagberedningen deltaga i beredningen av visst ärende, statsrådet äger därom utfärda nödiga föreskrifter. Beträffande arbetsfördelningen mellan de skilda avdelningarna i övrigt har förutsatts, att första avdelningen äger behandla lagförslag, hänförande sig till familjerätten, andra avdelningen lagförslag på förmögenhetsrättens område och tredje avdelningen övriga till lagberedningen hänskjutna lagstiftningsfrågor. Av lätt förstådda skäl har denna arbetsfördelning dock icke kunnat strängt genomföras, utan har en avdelning ofta nog behandlat frågor, som enligt det ovansagda egentligen bort beredas av annan avdelning.
    Det ökade behov av juridiska krafter, som betingats av landets förändrade politiska ställning, har förorsakat, att lagberedningens ledamöter ofta anlitats för andra juridiska och statsuppdrag, varav följden varit, att lagberedningens arbeten i någon mån fördröjts. Lagberedningen har emellertid redan hunnit utarbeta ett antal betänkanden, av vilka här må nämnas: förslagen till lag om inteckning i lös egendom av visst slag, till lag om upphovsmannarätt till litterära och musikaliska verk samt om upphovsmannarätt till verk av bildande konst och till fotografiska bilder, till växellag, till lag om lega av hus samt till lagar om barn utom äktenskap och om makars rättsförhållanden. Då det visat sig, att de mångahanda lagstiftningsuppgifter, som i Finland för närvarande vänta på lösning, icke skulle med erforderlig skyndsamhet kunnat behandlas av lagberedningens tre avdelningar, och deras hänskjutande till tillfälliga kommittéer ej ansetts vara på sin plats, har för vinnande av nödig följdriktighet och fasthet vid lagberedningen inrättats ytterligare tvenne avdelningar, den ena med uppdrag att behandla frågor på den kommunala lagstiftningens område, den andra åter för behandlingen av frågor, hänförande sig till den sociala lagstiftningens gebit. Förslagen till lagstiftning angående ändring i kommunal indelning och till lag om arbetsavtal må nämnas såsom resultat av dessa avdelningars verksamhet.

Lauri Cederberg.