93 § VÄXELLAGEN.

 

AV

RÅDMAN B. CAVALLIN.


I flertalet av de vid Stockholms rådhusrätt behandlade mål, som avsett tillämpning av § 93 växellagen, har käromålet, där det ej av svaranden medgivits, lämnats utan bifall, och det har varit uppenbart, att en betydande del av målen icke skulle hava sett dagen, om ej vederbörande å kärandesidan haft en skäligen oklar uppfattning av detta lagrums innebörd, likasom det synes antagligt, att svarandens medgivande i vissa fall skulle uteblivit, om ej å denna sida en liknande oklarhet varit till finnandes. Då härtill kommer, att ej så få av landets domare av naturliga orsaker ha ringa praktisk erfarenhet i fråga om lagrummets tillämpning, har jag trott att ett framläggande i Svensk Juristtidning av de reflexioner, vartill det praktiska sysslandet med detta ingalunda lättförstådda och för vår rätt i övrigt tämligen främmande lagstadgande givit mig anledning, skulle kunna vara av intresse för någon del av tidskriftens läsekrets.
    Till en början är ju att märka, att lagrummets medgivande åt växelinnehavare att föra talan mot växelgäldenär såsom i vanligt skuldfordringsmål ingalunda får, såsom dock ej sällan sker, fattas så, som om en växel, för vilken växelrätten gått förlorad, skulle äga kvar en betydelse motsvarande den, som tillkommer ett vanligt skuldebrev. Då så alls icke är fallet, innebär ej heller befintligheten av växelgäldenärens namn å växeln någon presumtion om betalningsskyldighet enligt § 93. Härom måste städse utredning förebringas på annat sätt. De citerade orden innebära ju endast, att de för växelmål gällande särskilda bestämmelserna beträffande rättegång och exekution ej äga tillämpning vid krav enligt § 93. Svaranden äger sålunda åtnjuta laga stämningstid, vanligt laga forum o. s. v. I förbigående må i detta sammanhang anmärkas, att växelns nämnda betydelselöshet som fordringsbevis medför den konsekvensen, att växeln vid företeendet i rättegång enligt § 93 ej bör stämpelbeläggas som skuldebrev eller växel.
    Rätten att föra talan enligt § 93 tillkommer enligt lagrummets ordalydelse växelinnehavaren. Härav följer icke allenast att växeln måste en gång hava varit giltig som sådan, d. v. s. uppfylla alla formella anspråk på en växel, utan ock att käranden måste enligt växellagens bestämmelser legitimera sig såsom innehavare av densamma. Å andra sidan måste den, mot vilken talan enligt detta lagrum riktas, vara växelgäldenär, alltså acceptant, trassent eller indossent. Ehuru växeln förlorat sin egenskap av ett med särskild

64 B. CAVALLIN.rättskraft utrustat och till sin karaktär rent abstrak; fordringsbevis, har den alltså kvar betydelsen av ett nödvändigt formellt underlag för rättegång enligt växellagens § 93.
    Vad angår de materiella betingelserna för lagrummets tillämpning, så äro ju dessa, dels att fordringsägaren skulle lida skada om växelgäldenären ginge fri, dels ock att gäldenären i sådant fall skulle göra en vinst. Däremot är det ingalunda nödvändigt att ett materiellt rättsförhållande förefinnes eller förefunnits mellan växelinnehavaren och växelgäldenären. Det är tillräckligt att den förre faktiskt skulle lida skada och den senare faktiskt göra vinst, om påföljden av växelrättens bortfallande bleve den, att icke allenast växeln förlorade sin egenskap av fordringsbevis utan därjämte fordringen helt och hållet bortfölle, d. v. s. växeln förlorade all betydelse för innehavaren till undgående av förlust.
    Vad den förra av ovannämnda materiella betingelser angår, lärer med fordringsägaren i främsta rummet avses den, som innehade växeln vid den tid då växelrätten gick förlorad. Kärande i målet torde emellertid även kunna vara en senare innehavare av växeln, ty genom överlåtelsen får väl den förre anses hava överlåtit all den rätt som kan grundas på växeln, således även rätten till talan enligt § 93 (jfr N. J. A. 1907 s. 19).
    Uppenbart är vidare, att fordringsägaren, för så vitt han blivit innehavare av växeln på lojalt sätt — likgiltigt vilket, alltså även om det skett genom gåva — lider skada, om fordringen faller bort. Det bör således presumeras, att skada är för handen.
    Mindre lätt är att avgöra, huruvida en växelgäldenär skulle göra en vinst, om fordringen förfölle; och det är förnämligast häri, som svårigheterna vid tolkningen och tillämpningen av § 93 ligga.
    Till en början är i detta avseende att märka, att med vinst avses här icke fördel i allmänhet, alltså icke en blott befrielse från förpliktelse, ett undgående av förlust, utan det skall röra sig om en positiv vinst, en verklig förmögenhetstillökning. Och denna skall tillfalla vederbörande utan rättslig grund: vinsten skall vara obehörig. Om, för att taga ett exempel, den eller de personer, som å växeln stå framför en viss växelgäldenär, blivit insolventa och gäldenären, om han nödgades infria växeln, således icke skulle kunna taga igen växelbeloppet av sina förmän, har han väl fördel av att växelrätten faller bort, ty han undgår den förlust han skulle lida genom inlösandet, men han gör i normala fall icke någon positiv vinst, ty den valuta han erhållit för växeln, då han lämnade den ifrån sig, motsvaras ju av vad han själv givit eller skall giva för densamma.
    Första villkoret för att en växelperson skall kunna bliva betalningsskyldig enligt § 93 är, såsom av det föregående framgår, att han erhållit något av materiellt värde — penningar, värdepapper eller gods — i gengäld mot att han tecknat sitt namn å växeln.
    Vid prövning av acceptantens betalningsskyldighet enligt § 93 har man således i främsta rummet att tillse hur det förhåller sig med

93 § VÄXELLAGEN. 65betäckningen. Ehuru växelavtalet i och för sig är av helt och hållet formell karaktär, ligger ju i allmänhet bakom detsamma ett materiellt rättsförhållande, för vars reglerande det ingås. Trassenten har lämnat eller skall framdeles lämna acceptanten betäckning i en eller annan form, för vilken den senare har att i en framtid giva trassenten valuta genom att till honom eller annan i växeln nämnd remittent utbetala växelbeloppet. För att nu acceptanten skall kunna anses göra en vinst, om växelrätten faller bort och han således undgår att inlösa växeln, måste det vara konstaterat, att han ej på annat sätt kan förpliktas att lämna gottgörelse för betäckningen, eventuellt återlämna den. I allmänhet torde det sålunda kunna sägas, att om ett materiellt rättsförhållande ligger bakom växelavtalet samt detta rättsförhållande fortfarande består och kan göras rättsligen gällande mot acceptanten, § 93 icke är mot honom tillämplig. Trassenten har t. ex. på kredit sålt varor till trassaten, och denne accepterar antingen för att lämna trassenten ett medel att på ett särskilt verksamt sätt indriva sin fordran å förfallotiden eller ock för att bereda honom möjlighet att genom växelns försäljning, diskonterande, omedelbart erhålla penningar. Går nu växelrätten förlorad, mister i förra fallet trassenten väl möjligheten att begagna sig av detta särskilda indrivningsmedel, men han kan i allt fall, om ej särskilda omständigheter mellankommit, under åberopande av det materiella rättsförhållandet utsöka sin fordran, ehuru i annan ordning än den för växelmål gällande, eventuellt återfordra den lämnade betäckningen. Han är naturligtvis därvid i allmänhet pliktig att återställa växeln, även om växelrätten gått förlorad, i följd varav innehav av växeln i de flesta fall torde vara en förutsättning även för dylikt krav, dock icke på annat sätt än det vid indrivandet av en fordran, för vilken ställts pant, är nödvändigt att innehava och kunna återställa panten.
    Acceptanten gör i fall, varom här nämnts, ingen positiv vinst, erhåller ingen förmögenhetstillökning genom den särskilda växelförpliktelsens bortfallande, ty han kan, på sätt nyss nämnts, i allt fall på laglig väg tillhållas att betala sin skuld. Växellagens § 93 är alltså här varken tillämplig eller till trassentens skyddande mot förlust behövlig (jfr N. J. A. 1894 s. 459). Stundom händer emellertid att en trassent just under nu angivna förhållanden till stöd för talan emot acceptanten åberopar växellagens § 93 och där angivna förutsättningar för lagrummets tillämpning. En dylik talan bör väl, om den eljest är befogad, på det sätt bifallas, att svaranden förpliktas utgiva vad han visas på grund av det materiella rättsförhållandet vara käranden skyldig, men detta bör naturligtvis ske utan åberopande av växellagens § 93.
    Har trassenten överlåtit växeln och således av oförmågan att återställa densamma hindras att göra sin fordran på grund av det materiella rättsförhållandet gällande mot acceptanten, kan i allt fall, om nämnda rättsförhållande kvarstår oreglerat, denna sistnämnda omständighet ej sällan utgöra ett hinder för tillämpningen av § 93.

66 B. CAVALLIN.Ty möjligheten av ett på det materiella rättsförhållandet grundat krav kan icke alltid anses vara för all framtid utesluten. Det kan ju tänkas, att trassenten, ehuru han efter växelrättens bortfallande ej kan lagligen förpliktas att inlösa växeln, likväl av en eller annan anledning, exempelvis för att ej stöta sig med innehavaren, med vilken han står i affärsförbindelse, framdeles kommer att göra det och således blir i tillfälle att på grund av det materiella rättsförhållandet yrka åläggande för acceptanten att mot återfående av växeln betala sin skuld. Med hänsyn till denna möjlighet lärer det, även om förutsättningarna i övrigt för bifall till talan enligt § 93 äro för handen, ingalunda alltid kunna anses styrkt, att bortfallandet av växelinnehavarens abstrakta fordran enligt växeln kommer att medföra vinst för acceptanten (jfr N. J. A. 1907 s. 19).
    Emellertid kunna, även om det materiella rättsförhållandet kvarstår oreglerat, omständigheterna stundom vara sådana, att möjligheten att göra den på nämnda förhållande grundade fordringen gällande mot acceptanten kan anses utesluten. Så torde i allmänhet vara förhållandet, om trassenten gjort konkurs och konkursboet, sedan acceptanten befunnits insolvent, sålt växeln som en osäker fordran. Blir acceptanten åter solvent, är vid den tiden konkursen i regel avslutad; men även om så ej är fallet, kan konkursboet ej göra något krav gällande på grund av det materiella rättsförhållandet, ty acceptanten är ej pliktig betala med mindre han återfår växeln, vilken ju boet gjort sig av med. Och innehavaren av växeln kan i allmänhet ej heller göra det, ty han kan ej utan vidare antagas hava fått på sig överlåten annan rätt än den som kan grundas på växeln. Går nu växelrätten förlorad, skulle acceptanten tydligen göra vinst, om han ginge helt och hållet fri, och § 93 bör sålunda vara mot honom tillämplig (jfr N. J. A. 1917 s. 520).
    Har trassenten själv sålt växeln, diskonterat den, kan, såsom förut nämnts, i allmänhet innehavaren, om växelrätten gått förlorad, ej med framgång vända sig mot acceptanten med krav enligt § 93. Möjligheten av krav på grund av det materiella rättsförhållandet kan utgöra hinder. Men om trassenten efter överlåtandet av växeln gjort konkurs och konkursen avslutats utan att växelinnehavaren däruti erhållit full betalning för växeln, synes han, om växelrätten gått förlorad, kunna enligt § 93 av acceptanten, därest denne erhållit betäckning, utkräva resten. Ty i sådant fall får väl, liksom då växeln sålts av trassentens konkursbo, acceptanten antagas vara för all framtid fri från krav på grund av det materiella rättsförhållandet.
    I de nu berörda fallen har det bakom växeln liggande materiella rättsförhållandet icke blivit reglerat. Om åter så skett och således av denna anledning krav på grund av detsamma ej kan göras gällande mot acceptanten, har man vid prövningen av frågan om acceptanten kan komma att göra en vinst genom växelfordringens totala bortfallande att taga i betraktande dels sättet, varpå regleringen ägt rum, och dels själva beskaffenheten av det upphörda rättsförhållandet. Har acceptanten med penningar eller annan verklig valuta betalt en

93 § VÄXELLAGEN. 67verklig skuld, t. ex. en varuskuld, ehuru han av en eller annan anledning ej återfått den till skuldens reglerande lämnade växeln, gör han naturligtvis, om växelrätten faller bort, ingen vinst genom att slippa inlösa växeln. Däremot skulle han göra en förlust om han nödgades infria den. Men regleringen kan hava skett på annat sätt än genom verklig betalning. Det kan hava varit växelkontrahenternas avsikt att upphäva det materiella rättsförhållandet just genom växelavtalet, så att fordringsägaren därefter endast skall ha växeln som ett fordringsbevis av rent formell och abstrakt karaktär att hålla sig till. Att avsikten varit sådan, torde ej utan vidare böra presumeras. Ett tydligt fall av dylik "novation" föreligger, då, såsom ju ingalunda är ovanligt, personer, som stått i vidlyftig affärsförbindelse med varandra, träffa slutlig uppgörelse angående samtliga sina mellanhavanden samt därvid den av kontrahenterna, som befinnes häfta i skuld till den andre, lämnar fordringsägaren ett skuldebrev eller en växelaccept å skuldbeloppet, varjämte uttryckligen överenskommes, att ingendera av dem därutöver skall häfta i skuld till eller äga fordran hos den andre. Skulden är betald med skuldebrevet eller växeln och det föregående rättsförhållandet sålunda bragt ur världen. Om nu en av dylik anledning tillkommen växel förlorar sin giltighet som sådan, skulle uppenbarligen acceptanten göra en vinst motsvarande växelbeloppet, om han ginge fri från varje krav på grund av växeln. Trassenten eller den, som genom överlåtelse blivit innehavare av växeln, lärer därför äga att av acceptanten utkräva växelns belopp enligt § 93 (jfr N. J. A. 1892 s. 437). Erforderlig utredning om acceptantens vinst bör i detta fall vara lätt att åstadkomma, då en uppgörelse av sådan vikt som den ifrågavarande naturligtvis i allmänhet avfattas skriftligt. Dock torde rätt till motbevisning, grundad t. ex. på påståendet att det resultat, vartill man kommit vid uppgörelsen, varit felaktigt, stå svaranden öppen.
    Men även om novation föreligger, är det icke under alla förhållanden givet att acceptanten, om växelfordringen förfaller och han slipper infria växeln, gör en sådan vinst, som avses i växellagens § 93. Vid prövningen av denna fråga är det upphävda rättsförhållandets beskaffenhet avgörande. Den skuld, i vars ställe växelförpliktelsen trätt, kan hava varit sådan, att acceptanten ej för växeln erhållit betäckning i vanlig mening. Han kan exempelvis ha lämnat växeln i likvid för ett belopp, som han på grund av en för en tredje person ingången borgen varit skyldig trassenten. Detta fall företer ju mycken likhet med det förut nämnda, då en vanlig varuskuld betalts med en växel. Även i det nu förutsatta fallet kan ju novation föreligga, så att trassenten ej vidare skall kunna göra sin rätt på grund av borgensförbindelsen gällande. Det föreligger dock den skillnaden, att i nu ifrågavarande fall acceptanten icke erhållit någon egentlig betäckning för växeln och således ej heller erhåller någon positiv vinst, någon verklig förmögenhetstillökning, om växelfordringen förfaller. § 93 bör således här ej vara tillämplig.

68 B. CAVALLIN.    Det kan ock tänkas, att trassaten accepterat för att med varm hand förära trassenten ett penningebelopp, som han ej finner lägligt att genast utbetala men som trassenten likväl omedelbart kan erhålla genom växelns försäljning. I detta fall, liksom i det närmast föregående, har visserligen acceptanten fördel av växelfordringens bortfallande, ty han slipper ifrån en förpliktelse, men då han icke därigenom gör någon positiv vinst, är ej heller i nu ifrågavarande fall § 93 mot acceptanten tillämplig. Det nu sagda gäller tydligen även för det fall att växeln är en ren ackommodationsväxel samt trassenten erhållit det vid växelns diskontering uppburna beloppet. Har åter detta belopp kommit acceptanten till godo, lärer han, om växelrätten faller bort, kunna bliva pliktig återbetala beloppet enligt § 93. Ty här ligger ju icke bakom växeln något materiellt rättsförhållande, på grund varav krav mot honom kan riktas, och han skulle väl i allmänhet gå alldeles fri, om ej § 93 ansåges tillämplig (jfrN. J. A. 1901 s. 326).
    Vad härefter beträffar trassentens betalningsskyldighet enligt § 93, kan, om han överlåtit växeln och därvid erhållit valuta, tydligen under vissa förhållanden även för honom uppkomma en obehörig vinst, om växelrätten går förlorad. Det kan tänkas att han undgått att fullgöra sin skyldighet att lämna acceptanten betäckning. Det kan ock inträffa att det materiella rättsförhållande, som givit anledning till växelavtalet, blivit helt eller delvis reglerat på annat sätt än genom direkt inlösning av eller avbetalning å växeln. Så kan hava blivit fallet därigenom att kontrahenternas fortsatta affärsförbindelse utvecklat sig så, att trassenten ej vidare äger tillgodohavande hos acceptanten motsvarande växelns belopp. Det kan ock hava skett genom återlämnande av betäckningen eller del därav. I dylika fall skulle tydligen trassenten, som vid överlåtelsen av växeln för densamma erhållit valuta, göra en obehörig vinst, om han sluppe att i egenskap av indossent infria växeln. Han har nämligen erhållit valuta både av acceptanten och av indossatarien. Växelinnehavaren bör alltså kunna enligt § 93 av trassenten utkräva växelbeloppet eller så stor del därav, som motsvarar den gottgörelse trassenten erhållit av acceptanten, respektive värdet av vad utav betäckningen återlämnats.
    Om däremot acceptanten till följd av insolvens eller av annan anledning varken infriar växeln eller återlämnar betäckningen eller eljest för denna gottgör trassenten, har ju denne genom den valuta han vid överlåtelsen bekommit endast gottgjort sig för den till acceptanten lämnade betäckningen, och han gör ingen vinst genom att slippa infria växeln. I dylikt fall är alltså § 93 ej tillämplig, och växelinnehavaren får oåterkalleligen vidkännas påföljden av växelrättens bortfallande.
    Har åter trassenten ej i sammanhang med överlåtelsen erhållit valuta av sin indossatarie — vare sig han ej betingat sig sådan eller han väl betingat sig valuta, men till följd av indossatariens insolvens eller eljest gått miste om densamma — gör han tydligen ej heller

93 § VÄXELLAGEN. 69någon obehörig vinst genom växelrättens bortfallande och därav följande befrielse från skyldighet att från en senare indossatarie inlösa växeln. Och detta gäller vare sig trassenten fått gottgörelse av acceptanten eller ej. I förra fallet uppväges gottgörelsen av den lämnade betäckningen, i det senare har han gjort en ren förlust motsvarande värdet av betäckningen.
    Är växeln en ren ackommodationsväxel och har valutan vid dess diskonterande tillfallit trassenten, gör denne en obehörig vinst, om han slipper att i egenskap av indossent infria växeln, och § 93 bör vara mot honom tillämplig (jfr N. J. A. 1918 s. 456).
    Vad slutligen angår indossent, som ej tillika är trassent, kan även mot en sådan § 93 bliva tillämplig under omständigheter motsvarandede sist angivna rörande trassent. Ty även en senare indossent kan ju ha erhållit valutan vid diskontering av en ackommodationsväxel. Men även i andra fall kan en indossent göra obehörig vinst genom att slippa infria växeln, ty han kan ju ha undgått att lämna valuta, men själv erhållit sådan. Eljest uppväger ju i regel den vid övertagandet av växeln lämnade valutan den, som han erhåller, då han i sin tur överlåter papperet, och han gör ingen vinst genom att slippa inlösa detsamma. I dylika fall, vilka ju äro de normala, är således § 93 icke tillämplig. Om alla de framförstående växelpersonerna blivit insolventa, har en indossent väl fördel av att slippa inlösa växeln, ty han undgår att återbetala den valuta han bekommit och som han, om han nödgades åter utgiva den, icke skulle kunna taga igen av sina förmän. Men någon positiv vinst gör han, såsom ovan anmärkts, därigenom icke, och § 93 är ej heller i ett sådant fall tillämplig.
    Det sagda hänför sig ju i främsta rummet till accepterade växlar, men uppenbart är att § 93 kan vinna tillämpning även i fråga om så väl ej accepterade dragna växlar som ock egna växlar. Att närmare ingå härpå torde ej vara nödigt.
    Det belopp, som utdömes enligt § 93, bör naturligtvis alltid hålla sig inom gränserna för den vinst gäldenären, om fordringen förfölle, skulle göra till skada för fordringsägaren. Har växelinnehavaren erhållit avbetalnig å växelsumman, t. ex. genom utdelning i en eller flera växelgäldenärers konkurs, kan han således icke enligt § 93 utsöka mera än återstoden.
    Angående bevisningsskyldigheten i mål, som avse tillämpning av § 93, må endast erinras, att det naturligtvis, såsom av det föregående torde framgå, åligger käranden att styrka förefintligheten av de för bifall till käromålet erforderliga förutsättningarna, och denna kärandens skyldighet, i sig själv ofta svår, har i allmänhet utkrävts med en viss stränghet. I detta avseende är att observera olikheten med motsvarande stadgande i checklagen (§ 12), där det heter, att "i saknad av utredning om annat förhållande, utställaren anses till fordringsägarens skada göra vinst, motsvarande checkens belopp, där fordringen förfaller."