FRANCIS HAGERUP: Den norske civilproces, tredje udgave, I—III.Kristiania, 1918—1919. 406+448+479 s.


    FRANCIS HAGERUPS oväntade bortgång har även hos Finlandsjurister väckt sorg och saknad. Såsom författare av rättsvetenskapliga arbeten var han en av de mest uppskattade, och de bland oss, som haft förmånen av personlig bekantskap med honom, voro intagna av hans älskvärda väsen och upphöjda karaktär.
    Det torde utan överdrift kunna sägas att HAGERUP bland rättsvetenskapens idkare i Norden intog ett alldeles särskilt rum. Redan med avseende å omfånget och vidden av sin juridiska produktionstår han bland sin tids nordiska jurister avgjort främst. Han var i detta hänseende i de nordiska landen vad hans berömde, för ej länge sedan avlidne samtida, JOSEF KOHLER, var i Tyskland — dock med en väsentlig olikhet. Av det nästan sjukligt uppdrivna behovet att på snart sagt alla områden av rättsvetenskapen framstå såsom den originelle och banbrytande tänkaren samt den ensidighet och ofördragsamhet mot andra forskare, som jämte stora förtjänster utmärkte Kohler, fanns hos HAGERUP intet spår. Hans arbeten hade på ett naturligt sätt framgått ur hans verksamhet såsom universitetslärare och som utgivare av Tidsskrift for Retsvidenskab samt ur ett inneboende behov att vinna klarhet i de rättsliga spörsmålen. Och hans författarskap utmärktes alltid av flärdlöshet samt hänsynsfullhet mot medarbetare på juridikens fält. Att hans forskning kom att omspänna så stora vidder, att hans produktion blev så rik, att den väcker vår häpnad, berodde utan tvivel på lyckliga naturgåvor, ett starkt intresse för rättsvetenskapen och en ovanlig arbetsförmåga.
    Emellertid är det icke omfattningen av HAGERUPS rättsvetenskapliga produktion, som giver denna det största värdet, utan dess beskaffenhet, det skarpsinne, varmed han gick till lösningen av de juridiska problemen, hans vidsträckta och tillika grundliga insikter, det sunda, av en rik allmänbildning understödda omdömet och det klara, anslående framställningssättet. Det förefaller ofta såsom hade

LITTERATUR. 79han rent intuitivt sett det rätta svaret på de många framträdande frågorna, och det sätt, varpå han uttalade sin mening, verkade vanligen övertygande.
    HAGERUPS författarskap hänför sig, såsom redan antyddes, till de mest olika områden av rättsvetenskapen, och överallt, där han gått fram, har han lämnat varaktiga spår efter sig. Av hans privaträttsliga arbeten äro Om kjöb og salg (2 uppl. 1884) och Den norske panteret (2 uppl. 1898) de mest bekanta och, såvitt jag kan finna, i de ämnen de behandla för nordisk rättsvetenskap banbrytande. Privaträttsliga ämnen behandlas även i hans Omrids av den norske handelsret (2 uppl. 1901) samt i åtskilliga avhandlingar och uppsatser, bland vilka må nämnas Om tradition (1884) samt Tilbesiddelseslæren (Norsk retstidende 1884).
    Med stort intresse ägnade sig HAGERUP åt straffrättens behandling. Härom vittnar hans förtjänstfulla framställning av Strafferettens almindelige del (1911), däri han även upptager de i socialt hänseende viktiga frågorna om behandlingen av vanartiga barn, lösdrivare, drinkare och farliga sinnessjuka; vidare den av honom utgivna upplagan av Norges allmänna strafflag och (jämte Paulsen) av den militära strafflagen, båda med anmärkningar, avhandlingen Om formuesingreb og dokumentforbrydelser (1891), den väckande lilla skriften Inledning till studiet av straffrätt (1918), tillkommen på grund av föreläsningar vid Stockholms högskola, samt ett antal uppsatser i tidskrifter och andra publikationer.
    Även för folkrättens problem intresserade sig HAGERUP. Detta visade han bl. a. genom sin översättning av v. HOLTZENDORFFS Europäisches Völkerrecht (1885). Vad han själv på detta område publicerat intager ett jämförelsevis litet rum, men vittnar om förtrogenhet med ämnet. Det är nog att nämna uppsatserna Permanent neutralitet och Folkerettens problem, båda publicerade i Tidsskrift for Retsvidenskab, den förra 1902 och den senare 1915.
    Såsom man kan vänta av en så vittfamnande begåvning som HAGERUPS, ägnade han sig med en viss förkärlek åt utredningen av rättsvetenskapens allmänna, grundläggande frågor, och vad han rörande dem uttalat är bland det mest värdefulla han frambragt. Hit höra, utom annat, de utmärkta uppsatserna Til retsvidenskabens metode (1888), Ihering — Windscheid (1893), Det psykologiske grundlag for retten (1906) samt Aarsagssammenhæng og retsstridighed (1909). Till denna grupp kunna även, åtminstone delvis, hänföras hans förträffliga Rets-encyklopædi (1906) och det synnerligen fängslande, med överlägsen framställningskonst skrivna arbetet Rätt och kultur i nittonde århundradet (översatt av Nihlén, 1919).11
    HAGERUPS mest betydande och omfattande arbeten falla emellertid inom processrättens område. Av dem böra först nämnas Den norske civilproces, varav två upplagor förut utkommit i fyra band och som nu föreligger i en tredje upplaga i tre band, samt Den norske

 

1 Detta arbete har av undertecknad anmälts såväl i Finsk tidskrift som i Tidskrift utg. av Juridiska fören. i Finland, 1920.

80 LITTERATUR.straffeproces, av vilket arbete andra upplagan utkom 1904 i två band. Avsedda för vidsträcktare läsarkretsar äro de korta, allmänfattliga framställningarna av den norska straffprocessen (1890) och civilprocessen (1915). Av stort värde är även den av honom, tillsammans med hans tidigt bortryckte högt begåvade vän B. GETZ, utgivna upplagan av straffprocesslagen av 1887, med anmärkningar (1889). Härtill kommer ett flertal avhandlingar och uppsatser, bland vilka särskilt må nämnas Procesgangen i den ordinære engelske civilproces och Den österigske civilproces, båda tillkomna på grund av förf:s genom hans deltagande i arbetet på reformen av den norska civilprocessen föranledda studier i utländsk processrätt och båda publicerade i Tidsskrift for Retsvidenskab (1898, 1899).
    Av de båda huvudarbetena i processrätt erbjöd det som behandlade straffprocessen redan i sin första upplaga såtillvida ett större intresse, åtminstone för icke-norrmän, än arbetet över civilprocessen, att det hänförde sig till den nya norska straffprocesslagen av 1887, medan det senare verket i de två första upplagorna hade till föremål den norska civilprocessen, sådan den utvecklat sig på grundvalen av en två hundra år gammal lag. Men detta arbete var i andra avseenden av stort intresse.
    För att fatta betydelsen av de nämnda stora arbetena i processrätt är det nödvändigt att erinra sig den fullständiga omvälvning denna gren av rättsvetenskapen mot slutet av det nittonde århundradet undergick. Det var först på denna tid man begynte på processrätten tillämpa den kritiska, på utredning av rättsbegreppen riktade metod, som redan länge och med stor framgång använts inom privaträtten. Vad beträffar den norska processrättsvetenskapen, så stod den vid tiden för dessa arbetens utgivande ännu på den gamla ståndpunkten, som nöjde sig med en väsentligen yttre beskrivning av de processuella förloppen, utan att söka djupare intränga i deras organiska sammanhang och de processrättsliga begreppen. Detta gäller i huvudsak även SCHWEIGAARDS för sin tid framstående arbete Den norske proces. Det blev därför HAGERUP förbehållet att på Norges processrätt tillämpa den i Tyskland utbildade nya vetenskapliga metoden.
    De två första upplagorna av Den norske civilproces hänföra sig, såsom redan nämndes, till den i Norge tidigare gällande processrätten. När sedan reformen av civilprocessen, vilken förf. verksamt befordrat ej blott genom sitt deltagande i processkommissionens arbeten, utan även genom sin vetenskapliga behandling av den dittills gällande rätten, förverkligades genom de nya lagarna av 1915, blev det nödvändigt att underkasta framställningen av civilprocessrätten en grundlig omarbetning. Sålunda tillkom den nu föreliggande tredje upplagan av arbetet. De tre band, av vilka denna utgöres, motsvara likväl endast de två första banden i de tidigare upplagorna. Dessas fjärde och femte band, av vilka det förra handlar om Skifte og arvebehandling och det senare om Konkurs og akkordforhandling, hava icke utkommit i någon tredje upplaga.

LITTERATUR. 81Emedan arbetet, som ursprungligen uppstått genom bearbetning av föreläsningar vid universitetet i Kristiania, i följd av den omgestaltning det numera undergått väsentligen skiljer sig från sitt första underlag, har förf. i denna tredje upplaga från arbetets rubrik bortlämnat beteckningen Föreläsningar, vilken förekom i de tidigare upplagorna.
    I sin nuvarande gestalt erbjuder arbetet även det intresset, att det giver läsaren tillfälle att stifta bekantskap med Norges nya civilprocesslag, vilken jämte de danska processlagarna av år 1916 hör till de senaste och mest framstående lagstiftningsprodukter på detta område, som hittills sett dagen. Härom kan dock i detta sammanhang ej bli fråga. Icke heller är det därigenom arbetet har sitt största intresse. Huru värdefullt det än är, i synnerhet för Norges jurister, att få de spörsmål, till vilka den nya lagen giver anledning, på ett mönstergillt sätt belysta och besvarade, så ligger arbetets förnämsta betydelse, åtminstone för läsare utom förf:s hemland, icke häri, utan i den utmärkta framställning han giver av de allmänna synpunkterna och ledande grundsatserna på det ifrågavarande rättsområdet.
    Genom grundliga studier och delvis även under resor gjorda iakttagelser väl förtrogen med de stora europeiska kulturfolkens processrätt hade förf., såsom redan nämndes, i sina processrättsliga arbeten tillägnat sig den tyska rättsvetenskapens metod, den enda hos dessa folk, som på ifrågavarande område kan i sträng mening kallas vetenskaplig. Av den tyska civilprocessrättens målsmän har måhända O. BÜLOW på honom utövat det största inflytandet, därnäst kanske WACH och R. SCHMIDT. Frågan härom är för övrigt av ringa vikt, ty vad HAGERUP inhämtat av den tyska vetenskapen harhan tillgodogjort sig på ett fullt självständigt sätt. Han har härvid förfarit kritiskt och jämväl undvikit sådana felgrepp, till vilka en ensidig tillämpning av ett privaträttsligt betraktelsesätt någon gång förlett tyska processualister.
    Tid och utrymme medgiva tyvärr icke en redogörelse för förf:s ståndpunkt i de frågor, som för civilprocessrätten äro av grundläggande eller annars större betydelse. Endast beträffande några hithörande spörsmål kan en kort antydan här få plats.
    Bland de processrättsliga begreppen är det i synnerhet tvenne, som använts såsom grundstenar för processrättens system och tilllika varit föremål för livligt och långvarigt meningsutbyte. Av dessa begrepp, som äro processrättsförhållandet och rättsskyddsanspråket, har förf. upptagit det förra, ehuru i något annan och, såsom det synes anmälaren, riktigare betydelse än det först framställdes av BÜLOW, men förkastat det senare, sådant det uppställts av WACH m. fl. Sin uppfattning rörande dessa frågor har han närmare utlagt i en uppsats Til belysning af ett par processuelle grundbegreber (Tidsskr. for Retsv. 1906 s. 395), i vilken han mycket bestämt tager avstånd från rättsskyddsanspråket såsom processrättsligt grundbegrepp. Då han emellertid anför emot detta begrepp att den berättigade ej

82 LITTERATUR.kan på förhand veta om han får en gynnsam dom, enär domen grundar sig på det som framgår ur processen, så är detta skäl likväl knappast avgörande. Förf. erkänner ock att civilprocessens uppgift är att "beskytte de private retsforhold", att förutsättningen härför är "en objektiv uoverensstæmmelse mellem en vis av retsordenen anerkjendt intresse (et retsgode) og den faktiskt foreliggende tilstand" (s. 7, 8) samt att det föreligger en plikt för domstolen att träffa avgörande i saken på grund av vad som framgår av förhandlingen däri (s. 38). Och längre fram (s. 393) talas uttryckligen om "retsbeskyttelses betingelser".
    I fråga om domstolens uppgift vid rättstillämpningen bestrider förf. med rätta att denna uppgift, såsom dock påståtts, tillika vore rättsskapande och framhåller gentemot den s. k. frirättsskolan att redan enligt Norges statsförfattningsrätt domaren är bunden vid lagen. Men då förf. för de fall, i vilka det icke finnes någon positiv rättsnorm, säger att domaren äger avgöra saken enligt den regel han skulle fastställa, om han vore lagstiftare (s. 4, 5), så är denna sats, vilken såsom bekant uttalas i den schweiziska civillagboken av 1910, i brist på positivt stöd ägnad att väcka betänkligheter. Dess åberopande här förekommer ock så mycket mer oväntat som förf. i sitt år 1919 utgivna arbete Rätt och kultur i nittonde århundradet mot den riktat väl grundade anmärkningar.
    Ehuru förf. i de två tidigare upplagorna av arbetet omsorgsfullt sökt besvara de sig företeende spörsmålen, har han dock i denna nya upplaga funnit tillfälle att ägna några frågor en ytterligare utvidgad och fördjupad behandling. En sådan fråga är den om gränsen mellan rättskipning och förvaltning (§ 2). Av intresse med hänsyn till detta spörsmål är för övrigt att iakttaga den fria och i viss mån kontrollerande ställning domarmakten i Norge intager i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten. I motsats mot den allmännast rådande och stundom jämväl i Norge uttalade grundsatsen, att de judiciella och administrativa myndigheterna äga vardera självständigt pröva sin kompetens, hävdar förf. domstolarnas behörighet att pröva lagligheten av alla åtgärder av den verkställande makten. Och på samma sätt äga de jämväl pröva den lagstiftande maktens beslut, lagligheten av skatter, lagars enlighet med grundlag (s. 30 — 34).
    En annan fråga, som förf. underkastat en förnyad och mycket omfattande behandling, är den om processlagens herravälde i rummet eller den internationella processrätten (§ 13). Då regeln i fråga om de rent processuella bestämmelserna är att lex fori alltid skall tilllämpas, men å andra sidan det privaträttsliga anspråk, som utgör rättegångens föremål, bör bedömas efter utländsk rätt i alla de fall, då själva rättsförhålländet enligt den internationella privaträttensregler tillhör ett främmande land, kommer frågan att väsentligen sammanfalla med en annan: vilka av de regler, som i en rättegång komma till användning, äro av processrättslig och vilka av privaträttslig art? Detta delvis omtvistade och i olika länder på olika sätt

LITTERATUR. 83besvarade spörsmål undersöker förf. särskilt för varje grupp av rättegångsregler. Det är att märka att denna undersökning verkställes från allmän internationellt rättslig synpunkt, i det förf. på annat ställe (§ 23, s. 184 ff.) behandlar den norska lagens ståndpunkt i frågan.
    Bland övriga frågor, vilkas behandling i denna tredje upplaga avsevärt utvidgats, må nämnas den om processförutsättningarna, vilka förf. här bl. a. söker avgränsa mot de redan nämnda "retsbeskyttelsesbetingelserne" (§ 61) samt den om domens rättskraft (§ 75). Beträffande rättskraften har förf. (redan i andra uppl.), såsom det synes på goda skäl, reviderat sin i första uppl. uttalade åsikt i frågan huruvida och i vad mån domens rättskraft kan omfatta de avgöranden däri träffas angående sakinvändningar.
    I vissa fall beror den större utförligheten därpå, att det gällt att redogöra för bestämmelser i den nya civilprocesslagen, som saknat motsvarighet i förut gällande rätt, någon gång till och med för alldeles nya, genom denna, lag tillkomna rättsinstitut. Det förra är fallet t. ex. med frågan om universalsuccession i partsförhållandet (§ 45), det senare med frågorna angående nominatio auctoris (§ 44) samt det genom den nya lagen skapade förberedande förfarandet (sagsforberedelse, II §§ 123, 124). Det sätt, varpå detta förfarande reglerats, med fritt val, efter domstolens prövning, mellan personlig förhandling med parterna och skriftväxling, erbjuder givetvis ett betydande intresse.
    För övrigt är det uppenbart att, huru mycket förf. än i denna nya upplaga sökt och haft anledning att hålla sig till den i de två föregående givna framställningen av de processrättsliga instituten, den omgestaltning Norges civilprocess genom reformen undergått likväl påkallat betydande ändringar. Må vi betänka att den norska civilprocessen, som förut var rent skriftlig och så strängt tillämpade förhandlingsmetoden, att knappast något rum lämnades för domarens processledning, numera genomfört muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna såväl i första instans som i appellinstansen samt i ej ringa mån låter domstolen samverka med parterna för sakens utredning. Detta har naturligtvis nödvändiggjort omfattande ändringar i de partier av arbetet, som behandla frågorna om muntlighet och omedelbarhet (§§ 8 och 107) samt om förhållandet mellan domstolen och parterna, isynnerhet processdriften samt genomförandet av dispositionsprincipen och förhandlingsmetoden (§§ 6, 7, 62, 63). Härtill kommer att muntlighetens tillämpning jämte avskaffandet av eventualmaximen framkallat ett behov att på annat sätt ernå nödig koncentration av förhandlingen vid domstolen. Av de medel lagen använder för detta ändamål giver förf. en intressant och belysande framställning (§§ 64, 123).
    Likaledes är det klart att införandet av fri bevisprövning och avskaffandet av partseden, i förening med några andra, mindre genomgripande, ändringar i bevisrätten, väsentligen omgestaltat denna

84 LITTERATUR.viktiga del av processrätten. Och enahanda är förhållandet med rättsmedelssystemet.
    Dessa och andra vittgående ändringar av själva föremålet för framställningen verka att även den, som känner arbetet i dess tidigare gestalt, vid läsningen av en del partier i den tredje upplagan finner sig stå inför någonting nytt, vilket helt naturligt är ägnat att öka intresset. Men icke alla ändringar hava denna verkan. Såsom redan nämndes och för övrigt kunnat väntas, innehåller Norges nya civilprocesslag en mängd bestämmelser rörande frågor, som icke förut varit reglerade genom lagbud. Sådana frågor hade förf. i de äldre upplagorna sökt besvara på grund av allmänna processrättsliga principer samt lagens ståndpunkt i övrigt jämte uppfattningen i praxis. Och det mästerliga sätt, varpå dessa undersökningar utförts, hade gjort ifrågavarande partier till de måhända bästa och mest instruktiva i hela arbetet. De hava nu, i följd av den nya lagens i förhållande till äldre rätt större fullständighet, delvis ersatts med redogörelser för stadganden i sagda lag. Till sådana partier höra t. ex. framställningen om intervention (3 uppl. § 42), om fastställelsetalan (§ 51), om kumulation av anspråk och förändring av kärandenstalan (§§ 54, 56), om litispendens (§ 57), om edition av urkunder och andra sakliga bevismedel (§ 100) samt om det vi kalla tredskodom (udeblivelsedom, § 115). Det är givet att i dessa och andra dylika frågor just de utredningar av saken från allmän synpunkt, som de äldre upplagorna innehöllo, måste erbjuda det största intresset, i synnerhet för jurister i länder, vilka såsom Sverige och Finland hava en något ålderdomlig processrätt. Å andra sidan bör det erkännas att av sådana utredningar en ej ringa del fått kvarstå även i den nya upplagan.
    Av de många intressanta spörsmål, som i arbetet behandlas och kunde inbjuda till diskussion, må endast ett par ännu beröras. Förf. hade tidigare (2 uppl. II s. 10 f.) till besvarande upptagit frågan, i vilka fall en dom vore en absolut nullitet, så att den ej behövde överklagas genom rättsmedel, utan kunde utan vidare av exekutiv myndighet lämnas utan avseende. Men i tredje upplagan uttalas härom endast att nullitet föreligger, om dom är avsagd av en person, som ej har något offentligt uppdrag att döma eller ej kan sägas bekläda en rätt (I s. 234 f.). Då detta uttalande förekommer i en paragraf, som handlar om fel vid domarsätets besättande, stannar man i tvivel om, huruvida förf. ändrat mening beträffande de övriga fall, i vilka han tidigare ansåg domen utgöra en nullitet, nämligen om den väl är given av offentlig myndighet, men av en sådan som saknar domsrätt eller ock med uppenbart överskridande av dess domsrätt, samt när domen är avsagd under veterlig sinnessjukdom. Måhända får man, med hänsyn därtill att rättegångslagen av 1915 infört ett extra ordinärt rättsmedel (gjenoptagelse), som den norska civilprocessen dittills saknat, anse den i tredje upplagan meddelade uppgiften såsom uttömmande. En något mer ingående behandling av frågan hade i varje fall varit önskvärd.

LITTERATUR. 85    En fråga, i vilken förf. otvivelaktigt ändrat ståndpunkt, är den om parternas plikter i processen. Medan han tidigare förnekat att processen giver upphov åt positiva plikter för parterna, anser han numera att detta är fallet (I s. 390, 391). Detta stöder han därpå att den nya lagen ålägger parterna att, på kallelse av rätten, komma personligen tillstädes och med en högtidlig försäkran bekräfta den förklaring de där avgiva, vidare på editionsplikten och på plikten att tala sanning. Av dessa plikter synes dock den s. k. sanningsplikten icke kunna komma i betraktande, då parten ej är skyldig att alls yttra sig i processen. Editionsplikten åter, vilken åligger utomstående personer i samma omfång som parterna, kan på grund härav icke betraktas såsom en processuell plikt för parten, utan är dels privaträttslig dels av samma art som vittnesplikten. Återstår således plikten till personlig inställelse och till bekräftelse av avgiven förklaring. Med avseende å dessa plikter, vilka onekligen äro av processrättslig natur, är dock att märka att, då lagen i fråga om inställelseplikten avstått från det yttersta tvångsmedlet, hämtning, varken denna plikt eller bekräftelseplikten kan genomdrivas, om den tredskande ej låter rätta sig av lagens hot om böter och ersättningsskyldighet. Det är således i ytterst ringa utsträckning det kan bli fråga om processuella plikter för parterna. Och i varje fall föreligga dessa plikter endast gentemot domstolen, icke, såsom av ett yttrande av förf. (s. 391) måhända kunde slutas, därjämte mot vederparten.
    I ett visst samband med senast berörda fråga står den angående parternas uttalanden i processen, nämligen i deras egenskap av bevisförklaringar (§ 89). Den norska rättegångslagen har ersatt den förra partseden med ett avhörande av parterna enligt enahanda grundsatser som de, vilka gälla för vittnen. Härvid äger dock den viktiga olikhet rum, att part visserligen, såsom nyss sades, är pliktig att i sådant syfte personligen inställa sig för rätten, men att han icke kan såsom ett vittne tvingas att förklara sig över sakförhållandet. Vägrar han att avgiva den äskade förklaringen, drabbas han varken av straff eller av ersättningsskyldighet. Men förklarar han sig, skall han giva en "fullständig och otvetydig framställning av saken" samt bekräfta den med en försäkran "på heder och samvete", vilken försäkran med hänsyn till det straffrättsliga ansvaret är likställd med ed.
    Vad särskilt angår erkännande ("egen tilstaaelse", § 79), så bestämmes dess verkan av den nya lagen därhän, att omständigheter, som motparten under sakens behandling erkänner ("indrömmer"), icke behöva bevisas, när parterna hava fri rådighet över processens föremål. Sådant erkännande hänför sig till faktiska omständigheter (och rättsförhållanden), men icke till det anspråk eller den talan ("retskrav"), varpå käromålet går ut; detta kan däremot bli föremål för "anerkjendelse". Förf. uttalar sig mot den uppfattningen, att även tystnad från parts sida gentemot ett påstående av motparten innebure ett erkännande. Visserligen befriar underlåtenheten att be-

86 LITTERATUR.strida ett faktum motparten från nödvändigheten att bevisa detta. Men i sådant fall kan parten senare bestrida samma faktum, medan däremot återkallelse av gjort erkännande icke betager detta varje verkan, utan återkallandets betydelse beror av domstolens prövning. Då lagen säger att ett erkänt faktum ej behöver bevisas, så betyder detta icke heller att det borde av domaren läggas till grund för avgörandet, även om det strider mot notoriska fakta eller om dess oriktighet vore bevisad; en sådan verkan har erkännandet icke. Frågan, huruvida part kan på bindande sätt förplikta sig att icke vidare bestrida ett av motparten åberopat faktum, vilken fråga förf. tidigare besvarat jakande, får numera, på grund av lagens ändrade innehåll, ett nekande svar.
    Beträffande de många särskilda eller extra ordinära processarter, för vilka i arbetet redogöres, må här blott nämnas att endast jämförelsevis få av dem reglerats genom rättegångslagen av 1915. Dessa äro: domsförhandling i "forligsraadet", äktenskapssaker, mål angående härstamning och om offentliga tjänstemän samt växelsaker. Förfarandet i övriga hithörande mål är reglerat genom speciallagar från olika tider.
    Vad slutligen angår det exekutiva förfarandet ("tvangsfuldbyrdelse"), som framställes i arbetets tredje band, så har detta förfarande i ej ringa grad förändrats genom 1915 års rättegångsreform. Förf. karaktäriserar i korthet denna ändring därhän att, medan förut hela verkställighetsförfarandet var av judiciell natur, och de handlingar, av vilka det utgjordes, icke kunde återkallas av den verkställande myndigheten, utan endast upphävas på grund av rättsmedel till högre domstol, detta förfarande numera har en övervägande administrativ karaktär. Detta gäller framför allt den lägre exekutiva myndighetens ("namsmandens") åtgärder, men i viss mån även den högres ("namsrettens"). Såsom något egendomligt kan anmärkas att ifrågavarande förfarande enligt den nya verkställighetslagen tilllämpas ej blott på civilprocessuell exekution, utan även på verkställandet av bötesstraff (III s. 3 ff.). Och som ett kuriosum må anföras att denna lag såsom beteckning för utmätning av lösöre upptagit, det föråldrade uttrycket "nam", vilket även fått ingå i namnen på de exekutiva myndigheterna.

 

    Förestående uttalanden om HAGERUPS Norske civilprocess i dess tredje upplaga hava icke avsett att utgöra en fullständig anmälan, som kunde giva läsaren en verklig inblick i det rika innehållet av detta monumentala verk. En sådan anmälan har, även om den annars varit möjlig, i varje fall icke under närvarande omständigheter kunnat komma till stånd. Vad här åsyftats har endast varit att i anledning av förf:s nyss timade död bringa i erinran detta hans sista stora arbete.
    Här må därför ännu blott tilläggas att även detta arbete utmärkes av samma förtjänster som förf:s övriga verk: stor grundlighet, ett glänsande framställningssätt samt en synnerlig vederhäftighet i om-

LITTERATUR. 87dömet. Oavsett sin anslutning till Norges nya civilprocess meddelar det tillika i en tilltalande och av förf:s individualitet präglad form den processrättsliga vetenskapens senaste resultat. Härtill kommer ännu en omständighet, som i sin mån vittnar om betydelsen av HAGERUPS uttalanden i processrättsliga frågor. För envar, som gör bekantskap med de nya norska processlagarna, är det påfallande i huru hög grad dessas innehåll påverkats av de två första upplagorna av föreliggande arbete. Då nu en reform av rättegångsväsendet står på dagordningen såväl i Sverige som i Finland, är det givet att arbetet i dess tredje upplaga även på denna grund är av största betydelse jämväl för dessa länder. Det förtjänar att även här få en vidsträckt spridning och är, måhända i ännu högre grad än förf:s övriga arbeten, ägnat att här hugfästa hans minne.

 

R. A. Wrede.