ERIK SOLEM: Civilprocesreformen i praksis. Kristiania 1918. Steenske forlag. 188 sid.
    Författaren har icke velat skriva en bok med konstruktionsjuridik, icke en framställning av den djupare processrättsliga teorins grundproblem, där de praktiska konsekvenserna endast framstode som följdsatser av det doktrinära byggnadsverket. Hans avsikt har fastmer varit, såsom ock arbetets titel ger vid handen, att giva en överskådlig redogörelse för, huru förfarandet i civila mål borde och sannolikt komme att gestalta sig i praktiken enligt den nya norska lagen om rättegång i tvistemål, vilken är avsedd att vinna tillämpning från den 1 januari 1923. Och författarens strävan har härvid tillika varit att ådagalägga oriktigheten av åsikten, att processrätten såsom kunskapsgren vore allenast "benhård juridik", blott en lära

om besvärliga, fastän kanske, tyvärr, nödvändiga, sterila formers iakttagande och att visa, att den är en del av det mänskliga vetandet, där tvärtom det pulserande livets ändamålsenlighetskrav framförallt dominera och där allmänt-mänskliga psykologiska synpunkter i stor utsträckning göra sig gällande. Bedömt från denna synvinkel synes mig författarens arbete vara ett gott verk. Hans bok är värd att läsas icke allenast i hans hemland, Norge — där arbetetsäkert är av stort praktiskt informerande värde — utan även i Sverige och Finland, där ju den stora processreformen står för dörren och det därför såväl för den intresserade juristen som förden studerande ungdomen är av betydelse att erfara, huru man i Norge tänker sig de nya reformtankarnas förverkligande.

 

    Arbetet indelas i tio kapitel.
    Av dessa är det 1:sta ägnat åt en orienterande framställning av processreformens betydelse för det statliga samhällslivet och särskilt naturligtvis för rättslivet.
    I följande (2:dra) kap. avhandlas den utomordentligt viktiga frågan om målens förberedelse. Därefter övergår auktor i 3:dje kap. till en framställning av processledningen, varvid han alldeles särskilt ägnar uppmärksamhet åt domarens ställning till dess formella och materiella sida. Fjärde kapitlets överskrift — muntlighet — anger denna avdelnings innehåll. Emellan innehållet i dessa tre kapitel finnes ett intimt inre sammanhang. Muntlighetens och omedelbarhetens följdriktiga genomförande förutsätter en väl ordnad förberedelse och icke blott en formell utan även en effektiv materiell processledning. Författarens framställning av den nya norska civilprocessens regler i dessa hänseenden är gjord med medveten, öppen blick för frågornas relevans. Hans redogörelse för stämningens centrala innehåll: yrkandenas individualiserande, är klar och hans skematiska översikt av de olika faserna i målens förberedelse och innebörden av de processhandlingar, som därunder följa på varandra, är för praktikern synnerligen upplysande. Auktor betonar med rätta den grundläggande betydelsen av ett väl ordnat förberedande förfarande och de praktiska vinkar han härutinnan ger äro värda allt erkännande. I det omdebatterade spörsmålet: bör förberedelsen vara uteslutande skriftlig eller exklusivt muntlig eller ock såväl skriftlig som muntlig, eller bör skriftlig förberedelse stadgas som regel med möjlighet att anordna kompletterande muntlig förberedande förhandling eller tvärtom muntlig förberedelse göras till regel med rätt att, då under loppet av denna inlupna omständigheter härtill föranleda, övergå till förberedande skriftväxling,opterar den nya norska lagen om rättegång i civila mål systemet: muntlig eller skriftlig förberedelse — det förra regel, det senare undantag — med möjlighet till övergång från det ena sättet till det andra. Domaren är given rätt såväl att i första hand med ledning av stämningen träffa valet emellan de båda tillåtna sätten som att sedermera besluta av förhållandet in casu motiverad övergång till

den motsatta formen. Förberedelsen avser ju närmast att för domare och vederpart angiva yrkandenas rättsliga innebörd och vidd samt klarlägga angrepps- och försvarsmedlens art; att, då processhinder förbjuda sakbehandling eller då parterna äro överens i själva saken eller ytterligare utredning däri icke synes erforderlig, förebygga utsättande av onödig huvudförhandling och även i de fall, då sådan finnes nödig, skapa klarhet om, vilka anspråk som äro stridiga och vilka till äventyrs ostridiga och sålunda möjliggöra en målmedveten och stark processledning ävensom förhindra överrumpling av motståndaren. Under huvudförhandlingen däremot icke blott framställas själva yrkandena, utan där gives ock till stöd för dem en ingående, empirisk, faktisk och rättslig argumentation. Nödvändigheten av att upprätthålla denna skillnad betonas skarpt av författaren. Detta motiveras till fullo såväl av den moderna processens struktur som av de exempel ur utländsk rättspraxis, vartill han härvid hänvisar. En under den förberedande behandlingen tillåten och praktiserad, långt driven, detaljerad argumentering har nämligen, naturligt nog, lett därtill, att huvudförhandlingen, i strid med dess uppgift, nedsjunkit till en i dylika händelser värdelös formalitet. Man måste vara med författaren ense i hans åsikt om det nödvändiga i att kraftigt framhäva berörda skillnad, emedan endast en allmänt utbredd och stadgad insikt därom är ägnad att uti de fall, då skriftlig förberedelse anordnats, förekomma det missförhållande, att svaranden i sin första svarsskrift ingår på en detaljerad motargumentation av kärandens i stämningen allenast individualiserade yrkanden. Mot ett slikt missriktat förfaringssätt, som i själva verket innebure, att svaranden framstode såsom den, vilken "närmare utvecklade" talan, hade ju domaren i det enskilda fallet egentligen icke andra medel att materiellt ingripa än medelst anordnande av fortsatt förberedande skriftväxling eller genom att kalla parterna till personligt möte. Under skriftlig förberedelse är hans roll överhuvud taget passiv, ehuru det naturligtvis är han, som ej blott anordnar utan även avslutar skriftväxlingen genom att utsätta huvudförhandling. Under ett muntligt förberedande förfarande är domarens ställning helt annorlunda. Hans uppgift är då aktivt ingripande, materiellt vägledande. Förhandlingen innefattar ej blott enpartsförhandling utan utgör även en växelverkan mellan domaren och parterna. Auktors livfulla framställning i denna del är tvivels utan bland bokens bästa partier.
    Läsvärt är också vad författaren skriver om det muntliga förfarandets fördelar och muntlighetens genomförande i praxis.
    I de därpå följande 5:te och 6:te kap. behandlas dét i utredningssyfte under huvudförhandlingen anordnade partsförhöret samt betydelsen och konsekvenserna i avseende å bevisningen av grundsatsen om omedelbarhet i rättegång. Övertygande klarlägges partsförhörets värde såsom medel att ernå kännedom om den verkliga sanningen; ett mål, som den moderna processrättsliga doktrinen och lagstiftningen förklara vara även civilprocessens. Dess realiserande åsyftar

ock bevisomedelbarheten. De varnande ord auktor riktar mot en otillbörligen utsträckt användning av de stadganden, som tillåta avvikelse från huvudprincipen, äro otvivelaktigt fullt motiverade.
    Intressant är auktors redogörelse i 7:de kap. för rättsmedelssystemet, svårigheterna vid dess genomförande och de praktiskt bästa sätten att tillämpa den nya lagens bestämmelser härutinnan.
    Arbetets tre sista kap. äro ägnade åt frågorna om kontumacialförfarandet, protokollation samt domslutens innehåll och avfattning ävensom processkostnaderna.

 

    Redan de antydningar här givits om bokens innehåll synas rättfärdiga omdömet, att den är av mycket stort intresse särskilt för den av processuella reformfrågor intresserade.
    Arbetets systematik är överskådlig. Framställningssättet är ledigt och klart. Boken kan därför rekommenderas.

O. Hj. Granfelt.