MAX PAPPENHEIM: Vereinheitlichung und Reform des nordischen Eherechts. Archiv für Rechts- und Wirtschaftsphilosophie Bd XIII. Berlin & Leipzig 1919—20.

 

    I Tyskland har man haft särskild anledning att uppmärksamt följa den nordiska äktenskapslagstiftningen. I tyska rikets författning av den 11 aug. 1919, som bl. a. gjorde kvinnan politiskt lika berättigad med mannen, är inryckt en bestämmelse om könens likställighet även inom äktenskapet. Därav måste följa en djupgående reform av äktenskapsrätten i B. G. B., som ännu behandlar hustrunhart när såsom omyndig och lägger föräldramyndigheten helt i faderns händer. Helt naturligt har då vår äktenskapslagstiftning, som uppställer makarnas likställighet såsom ledande princip, blivit föremål för ett livligt intresse. Så har den kände germanisten MAX PAPPEN HEIM i Kiel med rättshistorikerns naturliga intresse för även samtida rättsutveckling nu behandlat de nordiska förslagen om äktenskaps rättsverkningar efter att tidigare ha anmält förslagen om äktenskaps ingående och upplösning (i festskrift för F. Klein, Wien 1914). För den bekante rättsinternationalisten NEUBECKERS intressanta undersökning om Finnlands Eherechtsreform (Leipzig & Berlin 1921) på grundval av de skandinaviska lagförslagen har annan penna förut redogjort i denna tidskrift. (Se Sv. J. T. 1922 s. 35.)
    Efter ett referat av den inledande bestämmelsen i nya G. B. 5 kap. 1 § och dess motiv med tyska paralleller, av underhållsplikten och hustrus "Schüsselgewalt" kommer förf. in på föräldramyndigheten. Han anmärker här, att likställigheten mellan föräldrarne torde lida en väsentlig inskränkning därigenom, att fadern såsom barnets förmyndare har bestämmanderätten över dess förmögenhet. Och han tvivlar på att den i de svenska motiven (s. 425) anvisade utvägenemot särskilt förordnad förmyndare, vädjan till domstol, vore effektiv gent emot fadern såsom förmyndare. Det innebure också en motsägelse, att, sedan föräldrarne gemensamt träffat ett avgörande,

fadern såsom förmyndare hade att självständigt pröva beslutet förut anordnande av nödiga medel ur barnagodset. Förf. är en ivriganhängare av den även i det svenska lagförslaget (om barn i äktenskap 6 §) upptagna bestämmelsen om rätt för föräldrar, då de ej kunna enas beträffande barnets personliga angelägenheter, att sökadomstol: denna ägde ju rätt att träffa avgöranden i andra mycket betydelsefulla tvister mellan makar. Som bekant avlägsnade emellertid riksdagen berörda bestämmelse ur paragrafen.¹
    Vid den "egenartade regleringen" av makars egendom, som mest erinrar honom om den under medeltiden förekommande bogemenskapen mellan arvingar, finner förf. det till en början anmärkningsvärt, att giftorättsgodset svarar på samma sätt som enskild egendom för makes gäld. Man saknar nämligen en föreskrift av innehåll, att andre makens samtycke erfordrades icke blott, såsom nu är fallet, för visst förfogande, utan också för sådan egendoms gäldsansvar. Sålunda bleve det skydd, som ligger i erforderligheten av denne makes bifall till visst förfogande (nya G. B. 6 kap. 4 och 5 §§) föga effektivt, då ju intet hinder finnes för utmätning. Anmärkningen är riktig: den visar närmast hän på behovet av en komplettering i frågaom exemption av viss egendom. Men felet torde ligga djupare eller däri, att hemgods över huvud tillåtes att vara enskild egendom under oinskränkt disposition av ägaren.
    Med erkännande av hälftendelningen såsom varande den enklaste och lämpligaste uppträder förf. med stor skärpa emot förfarandet att tillämpa denna utan vidare även vid skilsmässa² och särskilt fördet fall, att den till skillnaden vållande maken kommer att lukrera på den andres bekostnad. Förf. finner sålunda icke de skäl övertygande, som i motiven anföras emot att för detta speciella fall anordna en särskild reglering. Han förordar det tyska förfarandet, enligt vilket den till skillnaden oskyldige maken äger att väljamellan återgångs- och hälftendelning, och vänder sig emot argumenteringen i de svenska motiven (s. 231). Det säges där, att genom medgivande av en valrätt för den oskyldige maken skuldfrågan i långt flera fall än eljest komme att framdragas i skilsmässoprocessen och giva anledning till svåra slitningar. Men förf. invänder med rätta, att redan enligt (nya) G. B. 11 kap. 24—26 §§ skuldfrågan är av stor betydelse. Och vidare anse motiven själva, att man med tillhjälp av skadestånd för den oskyldige maken torde kunna komma till ett tillfredsställande resultat, men detta kan ju icke ske, med mindre en undersökning av skuldfrågan äger rum. Då det framhålles, att valrätten skulle verka rent mekaniskt utan anpassning efter graden av makens skuld, erinrar förf. om att valrätten icke är avsedd att verka såsom straff för den skyldige maken, utan blott för att hindra, att denne gör en för rättskänslan kränkande vinst

 

¹ Jfr till det föregående UNDÉN, Föräldrar och barn, Sthm 1921, s. 29 f.

² Jfr även NEUBECKER, a. a. o. s. 50 ff , 76, vilken vidare i detta sammanhang energiskt vänder sig emot den "utomordentliga inskränkningen" av avtalsfriheten i G. B. 8 kap. 1 §.

på den oskyldige makens bekostnad. Sedan äktenskapet upplösts i följd av den ene makens skuld, inträder valrätten utan vidare och utan avseende på graden av skulden. Det skäl emot en återgångsdelning, som enligt motiven ligger i de praktiska svårigheterna, avvisar förf.: därför att det ibland föreligger svårigheter bevisa, vilket gods, som inbragts, får man icke allmänt förvägra den oskyldige maken hans på rätt och billighet grundade anspråk. Att åter (såsom i de danska motiven) hänvisa makarna till äktenskapsförord för att undgå risken med likadelning vid skilsmässa "klingt wie Ironie".
    Förf. går emellertid icke så långt, att han "för ernåendet av ett visst begränsat syfte" vill tillgripa ett så kraftigt medel som att utbyta egendomsgemenskapen mot full egendomsskillnad. Förf. känner emellertid icke till vilken betydelse skilsmässodelningen i själva verket äger för förslagens konstruktion av makars egendom. Förlagens framtid synes honom dock frågan om effektiv skadeersättning vid skilsmässa för den oskyldige maken spela en viktig roll.
    I övrigt inskränker sig förf. i huvudsak till referat av lagförslagen och deras motiv under hänsynstagande till motsvarande tysk rätt. Förf. betecknar konstruktionen med maskerad egendomsgemenskap såsom en "wohlüberlegte, aber etwas künstliche Neuordnung". I motiven finner han nedlagt ett synnerligen värdefullt material, vilket icke kan förbigås vid studier för en lagstiftning, som åsyftar makars likställighet. Utan tvivel kommer det skandinaviska exemplet härutinnan — en epokgörande tilldragelse — att vinna efterföljd, ehuru naturligen med modifikationer till tid och omfattning. — Den opartiska granskning, som förf. sålunda underkastat detta mycket viktiga förslag, vilket hos oss utan väsentliga ändringar upphöjts till lag, är liksom uttalanden från andra lika sakkunniga håll av största betydelse för en riktig bedömning av vår nya lagstiftning på ett centralt område.
    Lund i dec. 1921.

C. G. Bergman.