Förslag till lag om släktnamn m. m. Den 15 oktober 1918 ingav professor Adolf Noreen till dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet en skrivelse, vari han framhöll vissa iögonenfallande brister i vårt svenska namnväsende och hemställde om lämpliga åtgärder för dessas avhjälpande. Den gjorda framställningen vann gehör, och den 18 december 1918 tillkallades professor Adolf Noreen, byråchefen E. Arosenius och förste bibliotekarien Anders Grape samt den 19 maj 1919 professor Gösta Eberstein att såsom sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet biträda med utarbetande av förteckningar dels över inom landet nu brukade släktnamn dels ock över namn, lämpliga att användas såsom släktnamn. Sedermera förordnades även den 31 december 1919 professor Gösta Eberstein och den 29 oktober 1920 kanslirådet C. F. Vougt att biträda inom justitiedepartementet med upprättande av förslag till lag om rätt till släktnamn.
I avbidan på den igångsatta utredningen vidtogs den 19 december 1919 efter hemställan från de sakkunniga den ändring i 1901 års förordning om antagande av släktnamn, att beviljandet av nya släktnamn överflyttades från länsstyrelserna till K. M:t i statsrådet. Under nästföljande år utkom publikationen »Sverges familjenamn 1920» undertecknad av E. Arosenius och innehållande en förteckning över inom landet brukade släktnamn, utarbetad framför allt på grundvalen av de inom statistiska centralbyrån förvarade utdragen ur församlingsböckerna. Sedermera följde i april 1921 »Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn», utarbetad av Adolf Noreen och Anders Grape, samt i oktober 1921 »Förslag till lag om släktnamn m. m., avgivet av Gösta Eberstein.
Det är särskilt trenne vid namnfrågans tidigare behandling i riksdagen framförda önskemål, som förslaget till lag om släktnamn åsyftar att tillgodose.
I. Beträffande den formella proceduren för namnändring hava kraven på ett mera praktiskt och effektivt namnskydd i väsentlig mån blivit realiserade redan genom den förut berörda reformen av 1919. Den centralisering av namnärendena, som då genomfördes, var emellertid icke fullständig. Man ansåg sig icke kunna helt befria länsstyrelserna från deras befattning med dessa frågor, utan bibehöll föreskriften, att ansökan om antagande av nytt släktnamn skall ingivas till vederbörande länsstyrelse, liksom man lät länsstyrelsens befogenhet att avslå sådan ansökan kvarstå. Reformen var dessutom tänkt endast
såsom ett provisorium, då det icke ansågs lämpligt att annat än övergående belasta K. M:t i statsrådet med namnrättsliga avgöranden.
Det nya förslaget vill avveckla det nuvarande provisoriet på så sätt, att såväl länsstyrelsernas som K. M:ts i statsrådet befattning med ifrågavarande ärenden helt upphör. Då samtliga de ämbetsverk som varit på tal såsom namnmyndighet, nämligen patent- och registreringsverket, statistiska centralbyrån och pensionsstyrelsen stå främmande för den egentliga namnrätten, har föreslagits, att namnärendena skola anförtros åt en särskild namnmyndighet, kallad exempelvis kungl. byrån för namnärenden. Över dess beslut skulle besvär kunna anföras hos K. M:t i regeringsrätten. Faran för att härigenom skulle skapas ett nytt ämbetsverk av stora proportioner anses ogrundad. Namnmyndighetens medlemmar — två jurister och en språkvetenskapsman — beräknas icke behöva tagas i anspråk i större omfattning än att uppdraget att vara medlem av namnbyrån kan få karaktären av bisyssla, och för de dagliga expeditionsgöromålen skulle endast erfordras en tjänsteman, vars hela arbetstid behövde tagas i anspråk. De med namnbyrån förenade kostnaderna skulle kunna helt bestridas genom avgifter, som uttagas i sammanhang med beviljandet av nya släktnamn, och detta även om nu utgående avgifter i sammanhang med den nya lagstiftningen bleve något reducerade. En sådan sänkning vore betydelsefull särskilt för förverkligande av det andra av riksdagen framställda önskemålet, nämligen åtgärder för allmänt införande av fasta släktnamn.
II. Redan i en riksdagsskrivelse av 1898 framhölls önskvärdheten av »lagbestämmelser, som ifråga om dem, vilka hittills försummat att antaga verkliga släktnamn, kunde kraftigt befrämja anläggandet av sådana namn» eller m. a. o. önskvärdheten av åtgärder för att få detalrika personliga till namnen på -son ersatta med verkliga släktnamn. I motiveringen till det nya förslaget diskuteras ingående möjligheterna att genom tvångsföreskrifter i en eller annan form ålägga den, som saknar släktnamn, att antaga sådant. Förslaget anser emellertid rådligast att icke i detta avseende använda tvång utan vill söka gå fram enbart på frivillighetens väg. Då barn, som saknar släktnamn, första gången införes i kyrkobok, skall enligt förslaget vederbörande pastorsämbete uppmana barnets målsman att ansöka om släktnamn för barnet samt lämna sökanden erforderligt biträde. För att underlätta övergången till egenartade släktnamn berättigas envar att såsom personligt till namn framför släktnamnet begagna faderns gängse tillnamnmed tillägg av »son» eller »dotter» (8 §), Om barn av okända föräldrar saknar släktnamn, skall pastorsämbetet själv ansöka om sådant namn för barnet. Ansökningar om godkännande av släktnamn kunna ingivas så väl till namnbyrån som till vederbörande pastorsämbete, och mellan pastorsämbetena och namnbyrån är meningen att söka etablera ett samarbete i syfte att på frivillighetens väg verka för införande av fasta släktnamn.
III. Slutligen innehåller förslaget till lag om släktnamn även bestäm-
melser till tryggande av den enskildes rätt till sitt släktnamn. Denna tillgodoses framför allt på två vägar, nämligen dels genom bestämmelser, som söka förekomma att ett med släktnamnet likalydande eller förväxlingsbart namn godkännes såsom annans släktnamn, och dels genom stadganden, som avse att förhindra att släktnamnet användes av en därtill obehörig person.
1. I förra avseendet fastslås den viktiga grundsatsen, att samtliga i bruk varande släktnamn utan vidare komma i åtnjutande av skydd, så att namnmyndigheten i regel icke äger att för annan persons räkning godkänna ett redan befintligt släktnamn (4 § 1). Genom publikationen »Sverges fami — namn 1920» och densamma kompletterande register har namnmyndigheten praktiskt taget kunskap om samtliga existerande släktnamn. Det blir därför onödigt att genom kungörelseförfarande söka utröna, huruvida ett begärt namn redan bäres av annan släkt. Förslaget vill bereda möjlighet till motsvarande skydd även för utländska släktnamn (4 § 3), varvid tydligen framför allt norska, danska och finska namn komma ifråga. Det föreslås sålunda, att Konungen efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet skall äga förordna, att släktnamn, som bäres av medborgare i den främmande staten och som upptagits i särskild förteckning över sådananamn, skall åtnjuta skydd enligt namnlagen (12 §).
Undantagsvis kan en person få även ett i bruk varande släktnamn godkänt såsom sitt (5 §). I vissa fall kan så ske utan samtycke avde till namnet berättigade. Så t. ex. om vederbörande burit namnet, innan 1901 års förordning trädde i kraft, om namnet tidigare burits såsom släktnamn i rätt uppstigande led inom fädernesläkten, om fosterfader vill giva fosterbarn sitt namn o. s. v. (5 § 2 —6). I andra fall ärsamtycke från de namnberättigades sida förutsättning för bifall till namnansökningen, vilken då bringas till de namnberättigades kännedom genom kungörelse. Fordringarna på medgivande från de namnberättigade gå härvid mer eller mindre långt. Om någon vill antaga t. ex. släktnamn, som redan bäres av en broder, är det tillfyllest om dels samtliga till namnet berättigade medlemmar av samma släkt därtill samtycka och dels annan till namnet berättigad icke visat synnerliga skäl för avslag å ansökningen (5 § 7). Vill åter någon antaga t. ex. sin moders släktnamn såsom ogift, fordras dels samtycke av samtliga kända bärare av namnet dels ock att annan namnberättigad icke däremot inlagt protest (5 § 8). Att de namnberättigades medgivande sålunda i vissa fall är förutsättning för ett namnförvärv innebär icke, att förslaget erkänner någon rätt att avtalsvis disponera över släktnamnet. Medgivandet har endast den verkan, att det undanröjer hindret förantagande av just det namn, som är i fråga, men huruvida sökandenöverhuvud skall tillåtas avlägga sitt gamla namn för att utbyta detta mot ett annat avgöres efter de allmänna reglerna för namnändring, d. v. s. giltigt skäl för själva namnbytet måste alltid föreligga (3 §).
Även för det fall att någon vill antaga namn, som icke utgör ett i bruk varande släktnamn, äro vissa gränser för namnvalet satta. Så-
lunda få icke godkännas namn, som kunna anses vara av historisk betydelse eller äro likalydande med annans registrerade firma eller varumärke eller annans allmänt kända pseudonym, eller till bildning, uttal eller stavning bära uppenbart osvensk prägel eller genom ordet »av» eller annorledes fått skenet av adligt namn eller kunna ansesväcka anstöt eller allmänt åtlöje (4 § 2 ff.)
Har släktnamn godkänts annan till förfång, ger förslaget möjlighet att inom natt och år från namnets kungörande vid domstol föra talan om beslutets upphävande (6 §).
2. Vad beträffar användande av annans släktnamn, varmed bestridande av annans rätt till släktnamnet jämställes, stadgas såsom påföljder straff och skadestånd, och därjämte ges möjlighet att hos domstol utverka förbud mot namnets fortsatta begagnande (11 §).
I anslutning till förslaget om släktnamn föreslås två ändringar även i giftermålsbalken, av vilka den viktigaste angår den omstridda frågan om hustrus rätt till släktnamn (5 kap. 15 §). Enligt förslaget erhåller hustrun alltjämt såsom regel genom vigseln mannens släktnamn, men om hon i utövning av yrke eller annan därmed jämförlig verksamhet gjort sig känd under släktnamn, som hon burit före äktenskapet, skall hon äga att istället behålla detta senare namn. Dessutom berättigas gift kvinna, som bär mannens släktnamn, att såsom personligt tillnamn framför släktnamnet begagna sitt släktnamn såsom ogift (8 §).
Gösta Eberstein.