Arbetsförhållandena i Södra Roslags domsaga. Sedan Kungl. Maj:t den 12 augusti 1921 anbefallt Svea hovrätt att inkomma med utredning, vilka åtgärder borde vidtagas för avhjälpande av de olägenheter, som vore en följd av den alltmer fortgående stegringen av domaregöromålen i Södra Roslags domsaga, avgav t. f. domhavanden, vice häradshövdingen S. Luterkort, till hovrätten infordrat yttrande, gående ut på inrättande av en ordinarie inskrivningsdomarebefattning för övertagande av alla på häradshövdingen ankommande göromål med inskrivningsväsendet. Delning av domsagan ansåg Luterkort först såsom en yttersta utväg böra ifrågakomma. (Jfr Sv. J. T. 1921 s. 304). Även länsstyrelsen uttalade sig i utlåtande den 5 januari 1922 mot domsagans delning, men fann länsstyrelsen det tillrådligt att tillsvidare allenast fortgå på den redan inslagna vägen att förordna en biträdande domare försedd med en efter förhållandena i domsagan avpassad instruktion.
    Hovrätten avgav den 16 februari 1922 utlåtande i ärendet och ifrågasatte därvid för frågans lösning tre olika alternativ, nämligen: att bibehålla den för ej länge sedan vidtagna åtgärden att låta handläggning av inskrivningsärenden rörande fastigheter inom viss del av domsagans område ankomma på den i domsagan anställde biträdande domaren, att låta inskrivningsväsendet i domsagan omhänderhavas av en särskild funktionär med högre avlöning och mera stadigvarande ställning än den, som tillkommer en biträdande domare, och att uppdela domsagan i två domsagor; och förordade hovrätten sistnämnda åtgärd.
    Beträffande det första, för närvarande tillämpade alternativet yttrade hovrätten: »Att härigenom en avsevärd lindring i häradshövdingens arbetsbörda ernåtts torde visserligen vara ovedersägligt. På samma gång bör emellertid erkännas, att anordningen i och för sig är långt ifrån tillfredsställande och allenast såsom en nödfallsutväg låter försvara sig. Såsom en nödfallsutväg måste det nämligen otvivelaktigt betecknas att för en längre tid framåt inskrivningsväsendets handhavande i domsagan delvis uppdrages åt funktionärer, vilkas anställning måste antagas bliva av helt övergående art. Det är högeligen önskvärt att den, som vid en domstol skall handhava lagfarts- och inteckningsärenden, föra fastighetsböcker och hjälplistor till dem samt utfärda gravationsbevis, får under en lång tid ägna sig åt detta värv. Ansvaret för felaktiga inskrivningar eller andra förbiseenden kommer då i allmänhet att drabba den det vederbör, och känslan härav måste tydligen mana denne till största möjliga omsorg vid värvets utförande samt till utövande av kontroll å vad som under tillfälliga avbrott i hans funktion kan förekomma. Att ofta återkommande ombyten i ledningen med därav härflytande uppdelning av en kontroll, som bör vara enhetlig och sammanhängande, medföra olägenheter och vådor torde ligga i dagen. Ur denna synpunkt anser hovrätten ock att, om än den nu gällande instruktionen för den biträdande domaren tills vidare måste i förevarande hänseende bibehållas, det under inga förhållanden bör ifrågakomma att, såsom någon gång framkastats, å den biträdande domaren överflytta domsagans hela inskrivningsväsende eller större delen därav.»

NOTISER. 137    I fråga om det andra alternativet eller förslaget om tillsättande av en inskrivningsdomare yttrade hovrätten; »Utan tvivel kunna goda skäl anföras till stöd för att sålunda hos oss likasom i flere andra länder hålla inskrivningsärendena skilda från de egentliga domaregöromålen samt uppdraga de förra åt en tjänsteman med lägre kvalifikationer och lägre men likväl god avlöning. Antagligt är väl ock, att en dylik anordning kommer att här i landet bilda ett väsentligt led i en blivande rättegångsreform. Om frågan sålunda upptages i samband med övriga organisatoriska spörsmål rörande rättegångsväsendet, står det statsmakterna öppet att, med tagen hänsyn till alla de omständigheter, som kunna vara av betydelse för en tillfredsställande rekrytering av domstolspersonalens olika grenar, på lämpligt sätt avväga inskrivningsdomarens avlönings- och befordringsförhållanden. Att åter, med huvudsakligt bibehållande av den nuvarande domstolsorganisationen, söka däri inpassa inskrivningsdomarebefattningar, torde vara förenat med avsevärda svårigheter. Den som tillträder en befattning såsom inskrivningsdomare bör enligt hovrättens uppfattning i regel ej befordras till annat slags syssla och ej heller transporteras till motsvarande befattning å annan plats. Skulle en inskrivningsdomare kunna påräkna befordran till egentlig domarebeställning eller annat mera kvalificerat ämbete, eller skulle han hava utsikt att lätt vinna transport till annan ort, ginge man miste om den kontinuitet i inskrivningarnas handhavande, som, i varje fall på inskrivningsväsendets nuvarande ståndpunkt, är av synnerlig vikt och jämväl kani stort sett' sägas nu stå till buds. Att sålunda betaga inskrivningsdomare möjligheten av befordran eller transport skulle emellertid näppeligen låta sig göra under annan förutsättning än att antingen befattning såsom inskrivningsdomare bleve en reträtt för personer, som efter långvarig tjänstgöring i egentliga domarevärv visat sig olämpliga för dylik tjänstgöring och vore ur stånd att slå in på annan levnadsbana, eller ock inskrivningsdomarnes avlöning bleve så förmånlig, att anställningen, trots allt, kunde locka yngre personer med det slags duglighet, som härvidlag vore av nöden. Det förra alternativet förefaller föga tilltalande, och vad angår det senare synes föga antagligt, att statsmakterna skulle i frågans nuvarande läge vara beredda till en reglering av avlöningen, som kunde göra ifrågavarande domarebefattningar tillräckligt lockande såsom slutmål för en yngre dugande jurist. Ett omedelbart tillsättande av inskrivningsdomare lärer i varje fall vara uteslutet redan av den grund att frågan om avskaffande av häradshövdingarnas nuvarande sportler och om skrivbiträdens avlönande av staten tillsvidare är olöst. Så länge skrivbiträdena avlönas av häradshövdingen, måste det tydligen bliva han, som bestämmer om deras antal, antagande och indelning till arbete. Anordnandet av inskrivningsdomarebefattningar torde åter förutsätta, att antingen inskrivningsdomaren själv eller ock ojävig myndighet får bestämmanderätt i dessa hänseenden.»

 

    Härefter har processkommissionen den 25 februari 1922 avgivit utlåtande i ärendet. Efter en redogörelse för hur kommissionen tänkt sig den framtida organisationen av underdomstolarna, enligt vilken antalet domsagor skulle komma att bliva mindre än nu, betonar kommissionen vikten av att iakttaga stor varsamhet i fråga om domsagors uppdelande på flera. Särskilt borde detta gälla

138 NOTISER.sådana fall, då en delning icke påkallades av geografiska förhållanden. Vad Södra Roslags domsaga anginge, vore det uppenbart att de geografiska förhållandena icke lade något hinder i vägen för att hela domsagans nuvarande område fortfarande vore förenat till en domkrets med centrum i Stockholm. Det kunde förutses att, om en delning komme till stånd, bägge häradshövdingarna komme att hava kansli i Stockholm, och sannolikt komme även tingen för dem bägge att hållas där. Det vore uteslutande göromålens mängd, som skulle betinga en delning. Vid sådant förhållande syntes en delning böra genomföras, allenast om annan utväg för avhjälpande av de nu bestående missförhållandena icke stode till buds.
    Härefter fortsätter processkommissionen:
    »Vad angår övriga ifrågasatta åtgärder för en uppdelning, anser processkommissionen lika med hovrätten ett tillfredsställande resultat icke kunna vinnas genom den nyligen vidtagna anordningen med anställande inom domsagan aven biträdande domare, som fått till åliggande att, förutom hållandet av två sammanträden, tillika på övriga sammanträden handlägga inskrivningsärenden inom viss del av domsagans område och utfärda gravationsbevis rörande fastigheterna inom området. Erfarenheten visar att, även efter det denna anordning trätt i kraft, med inskrivningsärendenas expediering dröjer långt över den lagstadgade tiden. Och med en anordning, enligt vilken befattningen med inskrivningsärendena i dess helhet förlades till en t. f. biträdande domare, vilken ofta måste komma att växla, skulle icke vinnas trygghet för att tillbörlig kontinuitet och säkerhet vid behandlingen av ifrågavarande ärenden komme att iakttagas. Men brister härutinnan kunna bliva av ödesdiger inverkan på dem, vilkas rätt och bästa det gäller.
    Däremot torde enligt processkommissionens mening en tillfredsställande lösning kunna vinnas genom att, i anslutning till vad t. f. domhavanden föreslagit, låta inskrivningsväsendet i dess helhet handhavas av en särskild funktionär med högre avlöning och mera stadigvarande ställning än den, som tillkommer en biträdande domare. Häradshövdingen skulle därigenom befrias från det tidsödande arbetet med kontrollen över inskrivningsärendena och kunna uteslutande ägna sig åt den egentliga dömande verksamheten. Under förutsättning att till inskrivningsdomare erhålles en person med tillräcklig erfarenhet och duglighet och som har stadigvarande anställning i sådan egenskap, skulle den önskliga säkerheten och kontinuiteten i dessa ärendens behandling betryggas. Inskrivningsärendenas behandling skulle bliva vida bättre än nu, då de vid häradshövdingens ledighet från tingssammanträde måste överlåtas åt hans tillfälliga vikarie. Anordningen skulle ur synpunkten av inskrivningsärendenas handläggning även bliva förmånligare än en delning av domsagan, enär även efter en sådan delning antalet inskrivningsärenden i vardera domsagan skulle bliva sä stort, att häradshövdingen svårligen kunde medhinna den enligt hovrättens uttalande erforderliga kontrollen. En nödvändig förutsättning för att den ifrågasatta anordningen skulle fylla sitt ändamål är emellertid, att befattningen såsom inskrivningsdomare blir ordinarie och att dess innehavare erhåller god avlöning. Om dessa villkor uppfyllas, bör hinder ej möta att få tjänsten på tillfredsställande sätt besatt, ehuru det måste förutsättas, att inskrivningsdomaretjänsten i allmänhet ej blir en övergångsbefattning till häradshövdingebeställning. Anordningen bleve ganska lik-

NOTISER. 139artad med den, som finnes i de större städerna, där inskrivningsväsendet skötes av ordinarie tjänstemän, som i allmänhet ej taga befattning med andra ärenden. Det har veterligen ej mött större svårighet att få dessa tjänster välbesatta, och anordningen synes i dessa städer fungera synnerligen väl.
    Den ifrågasatta anordningen skulle vara ett steg i den riktning, vari processkommissionen tänker sig utvecklingen böra gå vid processreformens genomförande, och kan således med hänsyn härtill anbefallas. Processkommissionen kan icke heller finna, att avgörande hinder skulle möta mot inpassande av en dylik institution i den nuvarande organisationen. För ändamålet erfordras väl en lagändring, enligt vilken i domsaga, där inskrivningsdomare finnes, han skulle hava att i stället för häradshövdingen handlägga alla inskrivningsärenden i domsagan, men en sådan ändring bör utan större svårighet eller tidsutdräkt kunna åstadkommas. Antagligt är, att även i en del andra domsagor en anordning sådan som den föreslagna kan vara av behovet påkallad. Därest häradshövdingarnas löneförhållanden, på sätt föreslaget är, ändras därhän, att de väsentligen erhålla sin avlöning direkt av staten och denna övertager kostnaden för domsagornas förvaltning, bör det vara synnerligen lätt att i organisationen infoga inskrivningsdomaren med erforderliga biträden. Då häradshövdingeämbetet i domsagan för närvarande är ledigt, bör ej heller större svårighet möta att för tiden till dess en ny lönereglering kan komma i tillämpning på lämpligt sätt fördela inkomsterna av domsagan mellan häradshövdingen och inskrivningsdomaren och i samband därmed åstadkomma en ordning, genom vilken inskrivningsdomaren får till sitt förfogande det antal biträden, som för hans verksamhet bliva erforderliga. Även om något tillskott av statsmedel utöver vad nu utgår skulle erfordras, lär detta ej kunna behöva uppgå till ett belopp motsvarande den kostnad, som skulle uppstå genom tillsättande av en ny häradshövding.»
    På grund av vad sålunda anförts uttalade processkommissionen såsom sin mening, att den lämpligaste utvägen för att avhjälpa de rådande olägenheterna i avseende å handläggningen av domaregöromålen i Södra Roslags domsaga vore, att åtgärder vidtoges för anställande därstädes av en ordinarie inskrivningsdomare, som skulle hava att övertaga alla de göromål, som i avseende å inskrivningsväsendet nu ålåge häradshövdingen.