TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN.


NÅGRA ANTECKNINGAR UR HÖGSTA DOMSTOLENS GUSTAVIANSKA PROTOKOLL.

 

    AV

JUSTITIERÅDET BIRGER WEDBERG.
(Forts.)
 

23 KAP.

 

    Även i mål, där H.D. blott hade att avgiva yttrande men avgörandet tillkom K. M:t, finner man åtminstone vid ett tillfälle konstaterat vad som borde anses utgöra pluralitetens mening. I det mål, varom läses i Calonius III s. 148 f., ansågo 4 ledamöter det ej kunna för närvarande prövas vad avseende de av HovR:n upptagna mildrande omständigheter kunde medföra, "vilken mening ansågs lindrigast och således komme att bliva H.D:s und. hemställande".
    Å andra sidan ges exempel på att H.D. uraktlåtit tillämpa regeln att den lindrigaste meningen gäller i brottmål, ehuru förutsättningarna för sådan tillämpning voro klara och någon tvekan om tillämpningens resultat ej heller kunde förefinnas. I ett inför 6 ledamöter föredraget brottmål (besvär av skepparen Lars Svensson, dömd förvållande till skeppskocken Ankarfalls död) dömde 3, bland dem drotsen, till fjärdedels, 3 till halv mansbot. Enligt andra punkten i 23: 3 fanns alltså dubbel anledning att såsom H.D:s beslut räkna dömandet till fjärdedels mansbot. Protokollet slutar emellertid: och

168 BIRGER WEDBERG.skulle, sedan rösterna således voro lika, till vinnande av pluralitet h. exc. Düben i detta mål höras (19/7 90) 1.

 

    En gång kom i besvärsväg under H.D:s prövning, vem som borde räknas för den främste i rätten.

 

    På förfrågan från R.R:n i Åbo hade HovR:n förklarat att utslagsröst skulle även i justitiemål tillkomma politieborgmästaren Sacklén såsom den där främst i rätten sitter. H.D. tillstyrkte, på besvär av justitieborgmästaren Öhrman, den ändring att justitieborgmästaren såsom ordförande i justitieärenderne må förklaras äga votum decisivum i de fall detsamma efter lag utgör beslutet (19, 25 och 26 nov. 06).

 

    Om rätta tillämpningen av den i 23:4 givna brottmålsregeln rådde osäkerhet. Man finner t. o. m. att samma ledamot därom växlat mening.

 

    Av 8 ledamöter bötfällde 4 till 100 dlr, 1 till 50 dlr och 3 till 10 dlr. Flertalet (5 ledamöter) ansåg att som det mellersta beloppet 50 dlr närmast kan jämkas till de 3:ne meningar, som utsatt endast 10 dlr, och dessutom enligt 23: 4 R.B. den lindrigaste mening i brottmål utgör pluralitet, så borde de ledamöters meningar, vilka ådömt 10 dlr, utgöra pluralitet. Två ledamöter yttrade: enär de 4 meningar, som utsätta 100 dlr, jämväl innefatta beloppet av 50 dlr, till följe varav sistnämnde böter synas gillade av 5 meningar, som utsätta högre bestraffning än de 10 dlr vilka 3:ne meningar bestämt, tillstyrktes att på den i 23: 4 R.B. lagde grund det mellersta beloppet 50 dlr, som vinnerstyrka av både de strängaste och lindrigaste rösterne, må utgöra pluralitet (15/12 06).

 

    I det intressanta mål, som läses i Calonius IV s. 326 f., hade av 5 ledamöter 2 befriat landskamreraren Wester från allt ansvar, 2 bötfällt och 1 dömt till föreställning. De 3 sistnämnda meningarne ansågos närmast överensstämma, och då lagen i dylike fall stadgar att den lindrigare meningen bör gälla, skulle domslutet gå ut på föreställning (27/2 98).

 

    Motsatt utgång fick några år senare ett liknande mål. Av 7 ledamöter hade 3 frikänt, 3 bötfällt och 1 dömt till föreställning. Flertalet (däribland Ridderstolpe, som med sin röst bidragit till resultatet även i nyss anmärkta mål) tillstyrkte, med anledning av 23: 3 och 4 R. B., att i så beskaffad sak, vilken icke annorledes än av brottmåls egenskap vore att anse, de tre frikännande rösterna, såsom de där gå ut på det som lindrigast är och således till den ena röst, som blott föreställning tillstyrkt, närmast jämkas kunna, må bliva gällande samt att, såsom en följd därav, de anklagade från allt ansvar måtte varda frikände. En ledamot (Bergenhem) ansåg utslaget böra gå ut på föreställning: ehuru de ledamöters mening, som till böter dömt, vunnit i så måtto styrka att frikännelse ej vidare ägde rum, i synnerhet då även de ledamöter, som friat, ej på den grund att R. R:n skall rätteligen förfarit utan uppå andre anförde skäl stött sin mening, ansåg likväl hovrättsrådet den ledamotens mening, som dömt till föreställning, så mycket mera utgöra pluralitet som den närmast jämkade sig till deras tanke, som befriat, och dessutom ett högre ådömt ansvar jämväl måste innefatta det mindre, så att i detta mål de ledamöter som fällt till böter, då de deras mening icke utgör en bestämd pluralitet, även måste

 

1 Düben anslöt sig till mildare meningen 2/8 90. Jfr Forsstrand, Från Slottsbacken till Ladugårdslandet s. 13, där resultatet av H.D:s prövning oriktigt angives vara en leuteration av HovR:n.

2 Utslag i målet skulle uppsättas utan avvaktan därpå att den åttonde ledamoten (Strokirch), »som nu är på landet och njuter semester, hinner att häröver höras».

3 Målet rörde ansvar å ledamöter i Stockholms R. R.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 169anses hava bifallit det mindre ansvar som i en föreställning inbegripes. Huruvida den återstående ledamoten (Walleen) ansåg beslutet skola bliva böter eller föreställning kan vara ovisst. Han yttrade: åtvarning eller föreställning ävensom penningeböter, av vilka alternativer det förre i visst avseende kan räknas lika svårt som det senare, i synnerhet då böterne äro ringa, förutsätter alltid felaktigt förhållande med åtföljande ansvar, varför utan varken penningeplikt eller föreställning äger rum. Som nu meningen för böterne och yttrandet om åtvarning i mitt und. omdöme stödja sig på lika grund, nämligen begånget felsteg, varom fyra ledamöter äro ense, och deras tanke således kan närmast till varandra jämkas, varemot endast 3:ne röster befria ifrån allt ansvar, och det på olika skäl, nämligen oskuld, varpå meningen om åtvarning ej synes sig grunda; alltså anser jag samma tanke ej kunna läggas till rösterne om befrielse, utan till vota för böterne och att den tanken utgör pluralité (4/6, 18/6, 8/10, 7/11 05).

 

    Av 7 ledamöter hade 3 fällt landshövdingen Gyllenstierna för tjänstefel att böta 100 rdr, 1 dömt honom att mista två månaders lön, 3 att undfå erinran till framtida rättelse. Flertalet yttrade att då föreställningen icke vore något så beskaffat ansvar, som kunde jämkas till någondera av de övrige tvänne meningar, men desse däremot icke allenast närmade sig varandra i likhet, utan ock, sålunda betraktade, utgjorde övervikt emot 3 ledamöters yttrande om ansvarets beroende vid erinran, så borde ock deras tanke gälla som pluralitet vilka ålagt 100 rdrs böter, såsom varande lindrigare än 2 månaders lön. Men Låstboman förde: emedan alla de skiljaktige meningarne innefattade egenskap av ansvar, samt landshövdingen vid pluralitetens beräknande ansåg det icke göra tillfyllest att de kunde närmast till varandra jämkas, utan att de även skulle gå ut på det som lindrigast är; ty och då föreställningen, såsom varande en mindre påföljd än böter och förlust av lön, icke kunde jämkas till annan tanke än den lindrigaste av dessa, nämligen om böterne, samt av de sålunda till varandra jämkade och till antalet lika meningar den om föreställningen vore den mest lindriga, fann landshövdingen för sin del denna sistnämnde böra gälla för pluralitet (12/1 08).

 

    Vad som borde anses för "de flestas mening, som på en grund sig stödja", var ej sällan föremål för omröstning. Ur mängden av hithörande fall 1 må tvänne anföras.

 

    I mål emellan manufakturisten Hasselii änka Maria Wadman och avl. hovrättsadvokaten Monthan anmälte revisionssekreteraren att vid expeditionens författande tvivelsmål förekommit hur pluraliteten borde beräknas i den omständighet, som rörde hustru Wadmans sökta ersättning för fabrikens avkastning m. m. Av 7 ledamöter hade 3 (Evelius m. fl.) alldeles gillat Kommers K:ii utslag, varigenom kollegium förklarat sig icke kunna omedelbart pröva hennes yrkande och lämnat henne öppet att vid vederbörlig domstol Monthans stärbhus sådan ersättning avfordra; 3 (bland dem h. exe. Sparre2) återförvisat frågan till Kommers K.; 1 (borgmästaren Wallin) fastställt utslaget, men ansett denna ersättningsfråga av R.R:n, där Monthans konkurstvist var anhängig, böra upptagas och prövas och i sammanhang med tvisten slutligen avdömas.
    H.D:s flesta ledamöter funno Wallins mening närmast överensstämma med och kunna lämpas till Evelii m. fl:s, vadan deras mening utgjorde pluraliteten. Men assessoren Juslén och Låstbom 3 yttrade: Wallin hade öppnat en ny väg för hustru Wad man att ersättningsfrågan utföra; hans mening kunde därför icke lämpas eller hänföras till någondera av de andre bägge meningar; 3 stode

 

1 Se bl. a. 17 och 30 nov. 89, 29 mars och 7 juni 90, 31 maj och 6 juni 91, 13 febr. 97, 12 och 19 nov. 05.

2 Sedermera rikskansler.

3 Med dem torde Sparre varit ense, ehuru protokollet 13/8 92 innehåller den otydlighet att han lika med Juslén och Låstbom ansett de 3 yttranden, som fastställt utslaget, utgöra pluraliteten.

 

Svensk Juristtidning 1922. 12

170 BIRGER WEDBERG.alltså mot 3, och den mening Sparre (den främste i rätten) biträtt utgjorde pluraliteten (31/7 92 m. fl. dagar).

 

    I tvist emellan landssekreteraren Sahlberg och k. finska hushållningssällskapet hade Lagmans R:n i vadebeviset föreskrivit att sällskapet skulle nedsätta visst belopp i lantränteri eller taka manna hand. Sällskapet nedsatte beloppet hos sin ledamot, assessoren Bj. HovR:n godkände depositionen, men N. Rev. hemställde nu om upphävande och ogillande av HovR:ns dom. Sedan 3 ledamöter bifallit betänkandet, 1 fastställt HovR:ns dom och 2 (Stockenberg och Gyllenborg) ansett vadebeviset och det däruti föreskrivne depositionssätt icke tydligt och klart och därför återförvisat målet till Lagmans R:n för att meddela ny föreskrift till ändrings sökande, så förklarade den sjunde ledamoten, riksdrotsen, att han ansåg depositionens giltighet bero av vad del Bj. haft i rättegången och ville därföre infordra sällskapets protokoll, vilken interlokution h. exc. hemställte till H.D:s vidare omprövning (22/12 06).
    Infordrande beslöts1, och sedan handlingarne inkommit ägde ny omröstningrum. Stockenberg hade då avlidit. Drotsen fastställde HovR:ns dom; i övrigt utföll omröstningen som förut.
    Till en början uppkom nu fråga om Stockenbergs votum skulle tagas i beräkning. Härutinnan stannade 3 mot 3. Den av drotsen biträdda och alltså segrande meningen innefattades i följande yttrande av Bergenhem: sedan Stockenberg sluteligt yttrande avgivit, hade han ansett nödigt vidare upplysning infordra; vad verkan denna upplysning på dess redan yttrade mening medförde, hade han ej fått tillfälle pröva, vilken prövning någon annan icke tillkomme; Stockenbergs mening, såsom ej sluteligen stadgad, kunde därför icke komma i beräkning. Den motsatta meningen framställdes av Ziervogel: att Stockenberg förenat sig i beslutet om upplysningens infordrande kunde icke anses medföra den följd att han därföre frånträtt sin förut yttrade mening, så mycket mindre som den upplysning, vilken icke förr än efter Stockenbergs död inkommit, efter hovrättsrådets tanke ej medfört den tillförlitelige upplysning därmed varit åsyftad (28/5 07).
    Sedan Stockenbergs votum sålunda var borteliminerat, övergick man till frågan om domens avfattning. Pluraliteten var i sak ense med Bergenhem: 3 hade ansett talan försutten, 3 åter instämt i den grund att talan vore öppen, såvida Gyllenborg icke annorlunda än på denna grund kunnat förvisa till ny vadeanvisning av LagmansR:n; den mening riksdrotsen biträtt må anses göra beslutet.
    Låstbom var emellertid skiljaktig: han ansåg Gyllenborgs utlåtande "icke kunna beräknas varken mot eller med utan till all verkan försvinna, såsom ej  givet över den enkla och egenteliga frågan om vadeföreskriften är fullgjord eller ej — emedan ej frågan är om föreskriften är riktig eller intet, vilket förra dessutom fem av H.D:s ledamöter gillat. Nu, som av desse fem blott två funnit assessor Bj:s händer för taka, men tre däremot att de icke vore sådane som efter deras begrepp om lagens förstånd äro nog giltige, så synes mig i und. denne senare mening utgöra pluralité och följden därav den påstådde talans förlust" (7/7 07).

 

    Sammanräkning av vota icke såsom stödjande sig på en grund utan såsom "verkande enahanda följder" ägde rum i det mål, som behandlas i Calonius III s. 505 — 508. De i målets prövning deltagande 6 ledamöterna hade alla fastställt HovR:ns dom, 3 (Calonius, lagman Smaleen och hovrättsrådet v. Ehrenheim 2) med tillägg att

 

1 Låstbom fann dock så mycket mindre anledning till infordrandet som, evad Bj. haft mer eller mindre befattning med målet eller alldeles ingen, landshövdingen ej kunde tillägga honom den höjd av förtroende att, i jämlikhet med lantränteri och annat allmänt förvar, vara ett behörigt, rätt och säkert depositionsställe.

2 Sedermera v. president i Svea HovR.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 171sökanden ägde utverka ny stämning, 2 (lagman Widegren 1 och drotsen) utan tillägg och 1 (häradshövdingen v. Ackern 2) med det uttalande som återgives här nedan. Blott Smaleen instämde med Calonius i röstberäkningsfrågan; de övriga enade sig om ett yttrande av v. Ackern (15/12 95):

 

    H. exc. och Widegren hade blott tillstyrkt bifall av HovR:ns dom; häri hade v. A. instämt endast med det tillägg, som ej åstadkommer någon skillnad i själva saken, att v. A. funnit den av h. exc. och Widegren ej vidrörde omständighet, huruvida sökanden kan äga öppet att vederparten ånyo instämmaeller icke, vilken vid Hov- och UnderR:ne ej blivit anmäld och prövad, kunna av K. M:t omedelbarligen icke upptagas; desse 3:ne meningar borde såsom verkande enahanda följder sammanräknas och utgjorde i förmågo av 23: 3 mom. 2 pluralitet.

 

    Fråga om sammanräkning av edgångsvotum med annat var flera gånger före. Det i litteraturen diskuterade fall3, varom läses i Calonius III s. 175 och där av 8 ledamöter 3 fällde till ansvar, 3 friade och 2 dömde till edgång, avgjordes enligt Calonii mening så att utslaget blev frikännande. Hovrättsrådet v. Böhnen, med vilken Gyllenstierna förenade sig, var emellertid av annan åsikt, dock ej Schlyters:

 

    Efter dess und. tanke vore ofelbart att den, som vill det mera, även måtte vela det mindre; den mening, som ålägger Kr. ansvar, har i följe därav åtminstone velat att han skulle gå värjemålsed; på sådan grund ansåg han desse tvänne meningar närmast kunna jämkas till varandra och tillstyrkte därför att den und. tanka, enligt vilken Kr. fälles till ansvar, må såsom H.D:s pluralitet anses och utgöra domslut.

 

    Det kan förtjäna anmärkas att preliminär omröstning en gång påyrkades i en edgångsfråga. 3 ledamöter hade bifallit, 3 avslagit en resningsansökan, 1 (Låstbom) förklarat sig icke kunna annorlundaeller förr den sökte resningen i und. tillstyrka än sökanden inför vederbörlig domstol med själv sin ed styrker visst angivet förhållande. Vid uppkommen fråga om pluralitetens beräkning förklarade Stockenberg, att som Låstboms yttrande ej kunde anses annorlunda än som interlokutoriskt, borde han, då de övriga H.D:s ledamöter upptagit ansökningen till huvudsakelig prövning, nu bestämma och förklara sin mening, antingen den innefattade ett avslag eller bifall, och varigenom således pluralitetens beslut skulle bliva givet. Stockenberg var dock ensam om sin mening (2/10 04) 4.
    Vid röstberäkning rörande ansvar å klagandena för missfirmligt skrivsätt m. m. i civilt besvärsmål ansågs tvistemåls-, ej brottmålsregeln böra följas.

 

    H.D. tillstyrkte avslag å besvär av Nils Månsson m. fl. jämlikt 30: 18 R.B.över en Göta HovR:s dom. Och ansåg H.D. därjämte klaganderne för deras emot HovR:n nyttjade vanvördeliga utlåtelser och missfirmande skrivsätt icke

 

1 Borgmästare i Malmö.

2 Sedermera borgmästare i Norrköping,

3 Schlyter i Calonius III s. IX; Lindblad, Juridiska Afhandlingar, s. 13 f.; Wrede, Calonius, s. 272 f.

4 Se vidare om edgångsvotum 29 aug., 12 och 24 sept. 05 (Låstbom ensam av Schlyters mening), 10 juni 06 (Stockenberg likaså), 24 och 29 april 07.

172 BIRGER WEDBERG.böra undgå laga ansvar, vid bestämmande varav likväl H.D:s ledamöter veroskil jaktige:
    Stockenberg och Walleen: 10 rdrs böter;
    Ziervogel: 10 rdrs böter samt avbön;
    lagman Sebenius och Gyllenborg (den främste): 16 rdrs 32 skrs plikt samt avbön;
    Låstbom: för missfirmligt skrivsätt 25 rdrs plikt och avbön samt därjämte för obefogade besvär 10 rdrs böter.
    Och som efter uppstådd fråga om pluralitetens beräknande någon skiljaktighet i meningarne åter förmärktes, så skreds vidare till omröstning, då Ziervogel och Sebenius yttrade sig anse förevarande fråga om klagandernes pliktfällande såsom ett brottmål, då lindrigaste meningen borde gälla. Stockenberg återfann denna fråga om plikten vara ett accessorium till civile huvudmålet 1 och att således Sebenii tanka borde utgöra pluraliteten; varom även de övrige H.D:s ledamöter sig förenade (13/3 04).

 

24 KAP.

 

    Bestämmelsen i 24: 10 att de allena skola förklara domen,som över saken sutit och om slutet ense varit, kom man i tillfälle att analogiskt följa i nådemål. När kammarförvanten Nyrop sökte förklaring av ett nådeutslag, deltogo i överläggningen härom allenast Reuterholm och Hisinger, "enligt vilkas und. hemställande, såsom av K. M:t i nåder bifallit, utslaget blivit expedierat" (18/3 94). Ärendet blev naturligtvis anmält hos K. M:t.
    I ett ärende om förklaring av resningsutslag skulle handlingarna tillställas Georgii, "som inträtt i H.D. i stället för avlidne hovrättsrådet Evelius, vilken i resningsfrågan sig yttrat" (3/3 03).

 

29 KAP.

    Är 29: 2 tillämplig å fullmäktig, som haft målet blott i kommission? 2

    Göta HovR. hade ålagt hovrättskamreraren Swanbeck att enligt 29: 2 R.B. såsom Segerborgs i HovR:n nyttjade ombud för rättegångsmissbruk böta. H.D. befriade Sw. från böterna, emedan Sw. icke såsom förf. undertecknat Segerborgs libell, utan endast fått sig den samma jämte handlingarne tillsänd för att i HovR:n inlämna och saken vidare bevaka, vadan han icke den hand såsom ombud vid saken lagt att till honom kunnat lämpas det av HovR:n åberopade lagrum (11/12 07).

 

30 KAP.

    Desertionsfrågor togo H.D:s tid och krafter starkt i anspråk.
    I allmänhet kan sägas att H.D. sökte, såvitt möjligt, överse med desertionsanledningar. När, t. ex., föredraganden anmälte att saltmätaren Intolins besvär inkommit en dag för sent, fann H.D. väl denna anmärkning grundad; men som i de avgivna förklaringarne ingen anmärkning därom gjorts och besvärsskriften även innefattade anhållan om nåd, ansåg H.D. för sig intet hinder vara att dettamål till prövning upptaga. Målet återförvisades, enär rannsakningen fanns ofullständig och felaktig (16/11 90).

 

1 Jfr 3: 4 R.B.

2 Jfr N. J. A. 1917 s. 572.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 173    Rådsprotokollet uti inrikes-civilärender d. 8 aug. 1754 innehåller bl. a.:

 

    Även gjordes erinran vid stadsens timklockors olika och ojämna gång, i det dem emellan nu i dag är en skillnad av en fjärdedels, stundom halvtimma, vilket i anseende till rättsökandes fatalier och försutten tid ej annat kan än medföra oreda och olägenhet. Och fogades därföre anstalt om ändring härutinnan.

 

    Om detta förhållande erinras man vid läsningen av H.D:s protokoll d. 18 mars 1793:

 

    Svarandens ombud auditören Junbeck hade medgivit att han icke inställt sig till deduktions emottagande förr än klockan redan slagit 12 i Storkyrkan, och något avseende kunde icke havas å Junbecks föregivande det de övrige stadens klockor då ännu icke slagit 12, såsom alldeles obestyrkt och av vederparten bestritt.

 

    Ej sällan uppstod fråga huruvida hinder för prövning mötte därutinnan att det beslut, vari ändring söktes, ej rätteligen fullgjorts. Ett rätt egendomligt fall var följande.

 

    I besvärsmål emellan abboten Gridaine, Nils Larsson i Klövsta m. fl., å ena, samt generalauditören Malmerfeldt m. fl., å andra sidan, hade K.B. ansett G. berättigad att som förvaltare av Nynäs egendom emottaga och innehava nycklarne till Ösmo församlings kyrko- och fattigkassa, men Svea HovR. förklarat G. såsom av främmande lära oberättigad att sig uti svenska församlingens ärender inblanda, i följe varav honom ålåge att nycklarne till kyrkans föreståndare ofördröjeligen återlämna.
    Ziervogel, med vilken Låstbom instämde: HovR:ns utslag kunde ej anses fullgjort därigenom att nycklarne blivit lämnade till en av kyrkovärdarne Nils Larsson, vilken såsom med G. förande samma talan borde såsom jävig anses; i följe av 30: 7 R.B. kunde hovrättsrådet alltså ej sig i målet vidare utlåta.
    Hovrättsrådet Jusleen och Walleen: då K B:s beslut blivit ändrat genom HovR:ns utslag, kunde intet fullgörande härav mot lagens stadgande i 30: 5 R. B. åläggas G., varföre besvären borde till prövning upptagas. Häri instämde landshövdingen Tandefeldt, så mycket hellre som G. ådagalagt bemödande att ställa sig HovR:ns utslag till efterrättelse (12/9 03)1.

 

    Tvekan yppades om betydelsen i processuellt hänseende därav att klagande, vilken anfört besvär såsom häktad, före besvärens prövning fått tillfälle att rymma.

 

    I mål, där besvär anförts av två inbrottstjuvar, anmälte föredraganden att de funnit tillfälle att komma på flykten; hemställandes därföre underdånigst huruvida desse und. besvär nu måge till prövning upptagas eller om de böra vila intill dess klaganderne kunna ertappas eller återkomma. Men emedan klaganderne själve und. besvär anfört och handlingarne, vilka äro fullständige, ej giva någon anledning till klagandernes ytterligare hörande i målet; ty ansågs deras tagne flykt ej lägga hinder i vägen att nu pröva desse und. besvär. H.D. fann, bl. a., att klaganderne därigenom att de tagit till flykten, innan K. M:t prövat besvären, uppenbarligen ådagalagt deras brottslighet (5/2 93). Vid justeringen (11/2) förklarade Stockenberg, lagman Rogberg och v. Böhnen sig vidnärmare eftersinnande med ändring uti deras förra yttrande i und. tillstyrka att målet må tills vidare vila och K.B. genom handbrev från revisionssekreteraren

 

1 HovR:ns utslag fastställdes, av Låstbom utan vidare, av pluraliteten med tillägg att ägaren av Nynäs såsom patronus vore obetaget att själv eller genom därtill förordnad behörig person utöva den rätt honom efter författningarne tillkommer. Tandefeldt ansåg att HovR:n emot 10: 11 o. 26 R.B. ej bort med målet sig befatta.

174 BIRGER WEDBERG.förständigas att, när klaganderne ertappas eller återkomme, därom då genast med und. berättelse inkomma. Wallin och lagman Ulner (12/2) förblevo vid den förut yttrade meningen.

 

    Vid flera tillfällen dryftades förbudet i 30: 11 mot inläggande av nya bevis.

 

    I ett ägodelningsmål hade ingivits attester med begäran om vittnesförhör. N. Rev:s pluralitet hade förklarat sig icke kunna avge något yttrande i huvudsaken innan vittnesförhör ägt rum. Föredraganden, som ansåg förhör onödigt, hemställte om besvären nu måge till huvudsakelig prövning kunna företagas, innan vittnesattesterna blivit edeligen styrkte eller icke (25/11 90).
    Pluraliteten tillät förhöret. Bonde1 och riksdrotsen anförde därvid: som lagen tillåter att vittnen få höras, då saker äro dragne till högre rätt — — —; ty och som dessutom rättegångssättet vid ÄgodelningsR. är helt olika än i de vanlige instantier, i ty målen genast från ÄgodelningsR. drages under K. M:ts nåd. överseende, och följakteligen det synes så mycket mindre skäl att i sådane mål, som komma från ÄgodelningsR., avslå begärte och uppgivna vittnenshörande o. s. v.
    Lagman Ahnger, med vilken Ulner instämde, återförvisade målet till N. Rev. att därutinnan med huvudsakeligt betänkande inkomma: han kunde icke emot 30: 11 R. B. tillåta sökanden att inkomma med andra bevis än de som förut hos domaren företedda varit o. s. v. (29/11 90).

 

    I en rågångstvist begärdes vittnesförhör först efter det saken blivit i H.D. föredragen och avgjord, men innan K. M:ts dom utgivits. Pluraliteten förordnade att vederparterna skulle höras i N. Rev., Ulner med det tillägg att sökanderne tillika skulle inför N. Rev. tillfrågas, om och huruvida de om desse av dem nu uppgivne vittnen förut ägt kunskap och, i den händelse de dem ej förut avvetat, av vad anledning de en sådan kunskap nu kunnat erhålla. Lagman Hoffgardh ansåg dom nu genast böra utfärdas efter det slut, varuti H.D. vid föredragningen stannat: genom bifall av ansökningen lämnades kitslige sakförare och parter en öppen väg att efter välbehag ständigt lägga nya hinder i vägen för en saks sluteliga avgörande (28/2 91).
    Sedan vederparterna bestritt vittnesförhöret, anmäldes frågan ånyo i H.D
    Ahnger och Ulner yttrade sig: att som lagen väl tillåter prövning av nye förekomne skäl, då dom i saken icke fallit, dock som någon gräns för parter till sådane sine skäls uppgivande borde finnas, så ansågo lagmännerne det en sådan gräns i detta mål bestode däruti att sökanderne gingo den ed, att deförut och innan saken till K. M:t inkommit icke haft sig kunnogt att av deras hos K. M:t uppgivne vittnen och att estanters utsagor de kunnat hava någon upplysning till styrko för deras talan uti förevarande sak att förvänta. Lagmännerne tillstyrkte fördenskull i und., att därest samtelige käranderne kunna vid H.R:n i orten en dylik edgång, som här ovan ordagrant utsatt är, fullgöra, de då måge få vid nästkommande detta års sommarting edeligen avhörde alle sine, under det saken hos K. M:t förevarit, så väl år 1788 som sedermera uppgivne vittnen och attestanter, o. s. v.
    Med dem var Sparre ense. Revisionssekreteraren v. Köhler2 och Bonde tilläto vittnesförhör utan någon av sökanderne själve fullgjord edgång. Hoffgardh avslog (7/3 91).

 

    I en testamentstvist begärde sökanden vittnesförhör, sedan målet föredragits och omröstning begynt. Pluraliteten förordnade att vederparterna skulle höras 3Då dessa bestredo förhöret, voterades i frågan, därvid bl. a. Stockenberg tillät förhöret vid betraktande därav att, en part vid andre domstolar hade utväg

 

1 Riksråd o. riksmarskalk.

2 Sedermera v. president i Göta HovR.

3 Låstbom ansåg, på angiven grund, att ansökningen borde utan omgång av kommunikation avslås, så mycket mer som sådant med k. k. 19 jan. 1802 alldeles instämde.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 175att genom vad och ändrings sökande återvinna sin försummade bevisningsrätt, vilken åter hos K. M:t vore för alltid förlorad, men Evelius trodde det bliva ett farligt prejudikat om H.D., mot k. k. d. 19 jan. 1802, skulle, sedan ett måli det närmaste vore avgjort så att blott en ledamots yttrande återstode, däri tillåta vittnesförhör eller andra begärte bevisningssätt, dem en tappande part alltid skulle veta använda att utdraga saken så länge han önskade. Voteringen blev ej slutförd, enär vederparterna återtogo sitt bestridande, varpå förhöret ägde rum (5—20 maj 02).

 

    Talrika voro besvären enligt 30: 18; bl. a. åberopades såsom rättegångsfel att HovR:n fällt olika domar i lika saker.

 

    S. anmärkte som rättegångsfel: HovR:n hade såsom ett domskäl till B:s befriande från erläggande av räntan nyttjat att S. icke förrän 1789 sammaränta av B. fordrat, ehuru han redan år 1776 tillträtt hemmanet; uti ett lika beskaffat mål ang. 13 års avkastning ifrån ett rusthåll hade emellertid HovR:n icke ansett en längre tids stillatigande vara hinderligt för räntans utfordrande.
    Men då uti varje mål förekomma olika skäl och omständigheter som till olika beslut kunna föranleda, och HovR:n icke i detta mål endast bundit sig vid S:s längre tystnad att den nu ifrågasatte avgift utkrävja, utan blott nyttjat det såsom ett biskäl, således icke kan sägas hava varit sig olik emot vad den stadgat uti ett annat, till beskaffenhet och omständigheter olika mål från detta, alltså ansågs denna anmärkning icke såsom rättegångsfel förtjäna avseende (6/12 91).

 

    Att de i 30: 19 stadgade restriktionerna beträffande fullföljdsrätten i brottmål avsåge blott den anklagade, hade av K. M:t uttalats redan före H.D:s tid 1. Man finner dock att förklaranden sökte få målsägarens besvär avvisade med stöd av nämnda lagrum.

 

    K. räntemästaren och proviantmästaren ädel och välbördig H. S. af Botin hade under ämbetets utövning givit viktualiehandlanden Olof Laurin 2 örfilar samt emot honom 2 okväden fällt. På L:s talan hade B. dömts att böta; men även L. hade bötfällts för det han med trotsande och oanständig åtbörd bemött B. samt av starka drycker varit överlastad. L. besvärade sig hos K. M:t. B. påminte emot besvärens upptagande, att L. icke emot 30: 19 R.B. skall varatillåtit på annan grund sig besvära än om han gittat visa det han ej är fulleligen hörd eller till svårare straff fälld än lag säger. Men emedan L. just däröver klagan förer att han utan skäl blivit till böter fälld, honom ej eller kan förnekas att vad B:s ansvar angår hemställa målet till K. M:ts nåd. prövning, då det överklagade slagsmålet å L. skett och han således såsom behörig målsägande är att anse, alltså ansågs denna invändning avseende icke förtjäna (20/9 91).

 

31 KAP.

    Resningsmålen 2 voro vida talrikare än i våra dagar. Exempelvis må nämnas att medan de år 1794 uppgingo till 121 (häri medräknade blott de till slutligt avgörande företagna, ej kommunikationer), utgjorde de år 1914 ej mer än 27. Av de 121 målen rörde 86 jordfrågor, 3 bevakning i konkurs; ansökningen bifölls i 16 fall.
    När en resningsansökan ej ansågs förtjänt ens av kommunikation,

 

1 Flintberg R.B. s. 745.

2 Återställande av försuten tid och återbrytande av dom sammanfattas enligt nutida språkbruk under beteckningen resning, enligt instruktionen för H.D. under »återställande av försutne fatalier». Med resning i inskränkt mening förstås nu mera återställande av försuten tid, men i förordnandet för H.D. d. 15 maj 1789 återbrytande av dom.

176 BIRGER W EDBERG.gavs detta eftertryckligen tillkänna. En ansökan av bildhuggerisocieteten i Stockholm om återställande av försuten tid för överklagande av ett Hall- och Manufaktur R:ns utslag, varigenom gesällen Petter Lindström blivit tillåtit att å bildhuggerikonsten mästareprov avlägga, blev sålunda avslagen, såsom icke beledsagad med minsta antageligt skäl till bifall (24/8 89). Eller det tillstyrktes att som ansökningen icke var beledsagad med något skäl, antageligt till bifall, densamma ex incommunicato må avslås (20/2 92), eller att denna i alla avseenden högst obefogade ansökning måtte ogillas och avslås (16/12 96).
    Bonden Flink anhöll att få del av förklaringen över hans resningsansökan för att däremot avgiva påminnelser. Ansökningen var emellertid redan föredragen och avslagen, ehuru K. M:ts utslag ej ännu hunnit expedieras. "Och som dessutom dubbel skriftväxling i sådane mål ej är vanlig", lämnades skriften utan avseende (1/10 93).
    Bland skäl, som åberopas i ärenden om försuten tids återställande, må särskilt uppmärksammas: misstag om tid och sätt för ändringssökande, fullmäktigs försummelse, sjukdom hos part eller fullmäktig, försenad postgång.
    För dylikt misstag har resning beviljats.

 

    Det är att förmoda att, om ock enligt lantmätarens påstående 81 § uti lantmätareförordningen blivit uppläst, J. P. såsom enfaldig icke rätteligen kunnat därav fatta innehållet och således av okunnoghet icke förstått av det däruti föreskrevne sätt till ändrings sökande sig begagna, varigenom hänt att fatalierna för honom gått förlorade (15/12 89)1.

 

    Men ett oblygt försök att begagna sig av förelupen feldatering i utslag blev snöpligen avvisat.

 

    Till ursäkt för misstag om fatalietiden åberopades att utslaget, ehuru givet d. 29 juni, daterats d. 29 juli. Ansökningen avslogs, enär en avskrift av det d. 29 juni givne utslag blivit i början av nästpåföljande juli sökanden tillställd och han, ehuru enfaldig han ock må vara, lätteligen bort finna att utslageticke kunde vara givet d. 29 juli eller senare än han därav verkeligen fåttdel (26/9 91).

 

    Att fullmäktigs försummelse icke är laga skäl till resning uttalas mångfaldiga gånger, t. ex.: fullmäktigs försummelse eller uraktlåtenhet att bevaka och utföra dess huvudmans talan kan så mycket mindre anses bland de synnerliga skäl till resning, varå lagen i 31: 2 R.B. har avseende, som 15: 13 samma balk lämnar huvudman rättighet atti sådant fall lagligen tilltala sitt ombud och av honom söka sinskada åter (12/1 98). Juslén, Ahnger och Ulner tillstyrkte en gångresning för fullmäktigs försummelse, "ehuru det egenteligen ej är ettlaga skäl till resning".

 

    De funno att sökanderne blivit i ett märkeligit lidande försatte, och för dem såsom enfaldige bönder, de där haft anledning tro sig ingen ting hava underlåtit till bevakande av deras rätt då de, som icke kunnat för processens skull hemmanen övergiva, lämnat sin sak till fullmäktiges utförande, hade varit

 

1 Se ock 21/9 89.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 177svårt att själve pröva vilken fullmäktig för dem kunnat vara mer eller mindre att lita på. Desse HD:s ledamöter trodde sig alltså äga fullkomlig anledning, vid så ömmande omständigheter sig nu å sökandernes sida företer, i denne särskilte händelse i så måtto tillstyrka nåd. bifall till den sökte resningen o. s. v. Men pluraliteten (drotsen, Bonde, Malmerfeldt, Evelius och Hoffgardh) tillstyrkte avslag; dock likväl att det må åligga j.k ämbetet att, därest sökanderne skulle finna sig föranlåtne att i ersättningsvägen tilltala fullmäktigen för det lidande han dem genom sin försummelse tillskyndat, då efter anmälan förse dem med fullmäktig till deras handledande och biträde (26/10 89)1.

 

    K. M:t och kronan ansågs dock ej böra gå förlustig sin talan för tjänstemans försumlighet.

 

    K. B. hade i så god tid till sakens (en skogsåtervinningstvists) bevakande av advokatfiskalen insänt handlingarna, att de d. 6 aug. 1787 till HovR:n ankommit, ehuru inställelsedagen ej inföll förr än d. 14 aug. 1787, men genom notariens ovarsamhet hade handlingarna blivit förlagda och ej till rätta kommit förrän d. 22 aug. 1788. Denna oreda med handlingarnas förläggande syntes icke böra hindra kronans ombud att få fullfölja talan. Och på det för framtiden må förekommas att icke K. M:t och kronan genom HovR:ns betjäningsförsummelse och ovarsamhet sin rätt och talan förlora må, hemställte H.D. i und., om icke brev till HovR:n må avgå med nåd. befallning att tillse det dylike oredor må förekommas (19/1 90) 2.

 

    Resningsansökan för sjukdom avslogs, då sökanden, om han ockå inställelsedagen ej sett sig i stånd att själv gå ut, dock icke varit sjukare än att han kunnat låta sitt förfall i HovR:n anmäla eller ock genom fullmäktig sin talan bevaka (4/5 97). Men resningsansökan av stolmakareåldermannen Lundberg — vilken såsom syssloman vid Ladugårdslands församlings fattighus skolat å proklamadagen d. 22 okt. beediga och bevaka fordran i majoren Pechlins konkurs, men hindrats av sjukdom — bifölls, enär, bl. a., L. med bevis av regementsfältskär styrkt att han d. 22 okt. kl. 8. f. m. blev hastigt vid ett uppstigande angripen av ett ljumskbråck med kolikplågor, varigenom han ej, förrän nämnda bråck blev reponerat, som skedde först d. 23 okt., utan äventyr för livet kunde lämna sängen, samtdetta således är att anse som ett sådant hastigt ofall, vilket icke föreses eller avvärjas kunnat (2/5 00) 3.
    Ett egendomligt fall av så att säga resning i förväg, där den normala vägen varit anmälan hos HovR:n om sjukdomsförfallet, förekom i H.D. d. 17 mars 1808.

 

    K. M:t hade i dom d. 16 dec. 1807 förelagt f. viktualiehandlanden Sellström edgång att fullgöras å viss dag av det laga ting med Neder Kalix socken, som infölle näst efter 2 mån. ifrån den dag K. M:ts dom till parterne utgåves. S.

 

1 Jfr Fahlcrantz, Rättfärdighet i rättsskipning, bihang s. 15—17; se ock Flintberg R.B. s. 754.

2 Härmed bör jämföras Köhlers skiljaktighet i ett mål, där pluraliteten fann kronans talan försuten: han fann väl att kronans ombud icke fullgjort Hov R:ns i revisionsutslaget meddelte föreskrift medelst tvistemarkens avträdande; men kronan bör eller kan icke, genom dess ombuds försummelse, uti sin rätt i så beskaffad sak, däruti fråga är om kronans jord, bliva lidande (2/2 91). Jfr ock revisions- och resningsmål 19/2 94. I vad mån stadgandet i 20: 3 R.B. ansetts giva kronan en mera gynnad ställning i resningsmål kan vara ovisst.

3 Jfr om fullmäktigs sjukdom Fahlcrantz bih. s. 13.

178 BIRGER WEDBERG.anhöll att som han av sjukdom vore urståndsatt att inställa sig vid nämnda ting, utsatt till d. 2 april 1808, K. M:t täcktes tillåta S. att fullgöra edgången inför någon domstol i Stockholm eller ock lämna S. anstånd tills vidare.
    Som S. medelst läkarebetyg behörigen styrkt sjukdomsförfall, lämnades honom visst anstånd med edgången, varom samt den S. åliggande skyldighet att om detta K. M:ts beslut så tidigt sine vederparter underrätta, att de vid edens avläggande må kunna vid tinget sig inställa, han inför N. Rev. skulle förständigas.

 

    Om handlingars insändande med posten må två ärenden antecknas 1.

 

    F. handlanden Reen i Kalmar sökte resning: det brev, vari hans besvär varit inlagde, hade avgått ifrån Kalmar d. 9 febr. 1789 och ankommit till Stockholm d. 15 febr., men icke blivit av hans ombud, dåvarande riksdagsmannen borgmästaren Hoppenstedt, som sistnämnda dag från Stockholm varit frånvarande, uttaget från postkontoret förr än d. 17 febr. och således dagen efter inställelsedagen. Men som R. icke uppgivit eller styrkt något förfall för sig att förrän på aldra yttersta postdagen, som nu skett, uppsända sin und. ändringsansökning, hälst i en årstid då, utom denne sig tilldragne händelse, även vägelag kunnat hindra postens ankomst inom fataliernas utgång, tillstyrktes avslag (4/10 90).
    Då sökanden (kyrkoherden Wegelin) ej gittat förete andre skäl än att postensgång emellan Tomajärvi postkontor och Vasa varit trenne dygn utöver vanliga tiden uppehållen och varigenom dess inlaga, som varit berörde post följaktig, icke framkommit å rätta inställelsedagen, men denne postens utevaro över vanligheten icke kan lända sökanden till ursäkt, enär han haft så rund tid till besvärs ingivande i HovR:n emot LagmansR:ns dom att han icke behöft eller bort låta sådant ankomma så ytterst på tiden, att trenne dagars dröjsmål i postens gång för honom kunnat medföra så betydelig verkan, och han alldeles icke gittat visa eller styrka att oövervinnerlige hinder legat honom i vägen att förr än just på den tiden sin libell till HovR:n avsända, fördenskull tillstyrktes i und. att denne ansökning måtte varda avslagen (1/10 92).

 

    Ett mera ovanligt resningsskäl åberopade judiske handlanden Meyer, nämligen att honom enligt bilagt bevis av rabbinern vid judiska synagogan Simon J. Kalcker icke emot sin religionsplikt skall varit tillåtit att å proklamadagen uti viss konkurs med borgenärsed fästa dess fordran. Ansökan avslogs, enär, bl. a., det såsom resningsskäl anförde hinder för edgången icke inträffat förr än någre dagar före proklamadagen samt sökanden, som om tiden därtill och sin religions föreskrift icke kunnat vara i okunnoghet, under anslagstiden haft tillräckeligt rådrum att denna sin skyldighet iakttaga (8/5 00).
    "Resning i börd" ansågs icke kunna mot 6: 4 J. B. tillåtas (t. ex. 19/5 94). v. Böhnen yttrade en gång att den förevarande frågan "innefattar en försuten bördestalans återställande ,som mig veterligen H.D. intill närvarande stund icke samtyckt" (2/9 94). En gång motiverades avslag därmed att "inge laga skäl till resning blivit i und. anförde och denna ansökning dessutom åsyftar resning i börd" (13/12 91).
    Förkortningskommissionen dryftar i sitt projekt (tryckt år 1755), huruvida "synnerlig orsak och skäl" (31: 2) bör hämtas "antingen av meritis causæ eller av de omständigheter och hinder, vilka legatparten i vägen att fullfölja sin talan i rättan tid". Under merita causæ inbegripas härvid ej blott huvudsakens beskaffenhet utan även fel i rättegången. Kommissionen anser sig hava till fullo bevisat

 

1 Jfr N. J. A. 1911 s. 368; Fahlcrantz bih. s. 25; Flintberg R.B. s. 733.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 179"det skäl till resning ej böra dragas av meritis causæ, utan därav att parten genom sådane omständigheter, vilka, ehuru de av domaren ej kunna för laga förfall anses, likväl komma närmast därintill, hindrats1 att inom laga tid sin rätt och talan fullfölja."2
    Denna kommissionens åsikt överensstämde icke med tidigare praxis. Fahlcrantz (bihang s. 2, 15, 18) återger flera resningsärenden från 1734 års lags första decennium, där merita causæ givit anledning till försuten tids återställande. Man åberopade sig då ännu på R.St:s brev d. 3 juli 1727, däri R. St. — på besvär av frälsebonden Lorentzsson däröver att K. M:t förklarat ett mål desert — medgåvo resning under anförande, bl. a., att "hela saken beror på närmare undersökning uti själva huvudmålet och således är betänkeligit att betaga den fattige tillfälle att fullfölja sin rätt för någon begången felaktighet i processen".3 Emellertid hade R. St. själva sedermera uttalat annan tanke. I deras brev d. 22 aug. 1741 heter det, efter enerinran om 1727 års brev:

 

    dock emedan erfarenheten vist att en slik förmån ofta av sådane fattige missbrukas till att oupphörligen driva rättegång och sin vederpart oroa, där likväl ingen med rätta för sin fattigdom i envishet bör styrkas eller lämnas friare vägar den att utöva än den som är rik och av förmögnare villkor, hälst lagen eljest bör vara enahanda för den fattiga och rika; fördenskull finna R. St. sig föranlåtne att i und. anhålla det den allmänna lagen jämväl vid slike tillfällen, där icke enkannerligen befunne bevekande omständigheter och skäl för en fattig och enfaldig lidande, genom någon iråkad rättegång, sig yppandes varda, måtte hädanefter allmänneligen handhavd och i akt tagen bliva samt rätten således allom utan någon åtskillnad av stånd och villkor lika tilldelas.

 

    Inom H.D. rådde i nu förevarande fråga icke någon fast praxis. Man påträffar klart uttalande därom att merita causæ icke få spela någon roll, såsom då resningsansökan avslås alldenstund sökanden, utom vad i huvudsaken blivit anfört som till prövning icke kunde upptagas, icke företett andre skäl till resning än att han icke kunnat få någon fullmäktig o. s. v. (23/8 90). Men då och då hämtas motiveringen, om ej i allo så dock delvis, från huvudsakens beskaffenhet. Detta kan, helt naturligt, ske för att grunda ett avslag, t. ex.:

 

    Som sökanden ej styrkt sitt föregivna hinder av sjukdom att sin talan i laglig tid och ordning i detta mål fullfölja, alltså och i avseende jämväl på själva huvudsakens beskaffenhet fant H.D. icke skäl till bifall av denna ansökning i und. styrka (14/6 90).
    Den av sökanden föreburne ursäkt av dess fullmäktiges försummelse kunde icke för gällande antagas; någre andre laga skäl till resning voro ej heller anförde; HovR:ns dom, så vitt den nu prövas kunde, fanns dessutom vara lagligen grundad (3/12 93).

 

    Även skälen för bifall till resningsansökan kunna stärkas med materiella grunder, såsom då resning medgavs i edgångsutslag rörande horsbrott:

 

    klaganderne kunde haft någon ursäkt för sitt misstag om fatalietiden, och

 

1 I trycket står »hindrat parten».

2 Kommissionen föreslog att resningsansökning skulle ingivas inom dubbelt så lång tid som var utsatt i 30 : 9 R.B.

3 Sv. Riksdagsakter II s. 206.

180 BIRGER WEDBERG.därtill kommer att själve huvudsakens beskaffenhet, däruti tvänne för enahanda mål tilltalade personer och däribland en yngling om 15 års ålder blivit ålagt att bägge med ed deras sig fria, syntes uppväcka sådane konsiderationer som tyckes föranleda till och fordra sakens närmare överseende (19/10 90).1

 

    En energisk fiende till beaktandet av merita causæ, då frågan gällde försutna fataliers återställande, var Låstbom. I ett mål om återställande av försuten tid till klander av storskifte, i vilket målunder voteringen röstats för bifall till ansökningen "hälst då det ock i själva huvudsaken sig visade att klaganderne blivit lidande" (Tandefeldt), yttrade Låstbom:

 

    Landshövdingen vågade icke lämna sig den frihet, enär de sökande icke gittat visa minsta skäl till deras försummade klagan, att av skäl i huvudsaken för dem tillstyrka resning. Den säkerhet, en laga kraft medförer och vars värde Konungen i dess nyss utkomne författning2 så visligen styrkt och stadgat, skulle vara underkastad för stort äventyr, om varje begrepp om olagligheten av en dom skulle kunna hålla klagan däremot i resningsvägen beständigt öppen (9/7 05).

 

    I samma riktning uttalade sig Wåhlin i det resningsmål, som finnes antecknat i Calonius V s. 154 f. Wåhlin, som i motsats till Calonius avslog ansökningen och med vilken H.D:s övriga ledamöter instämde, yttrade bl. a.:

 

    Vid prövning av und. ansökningar om resning i anseende till förlorade fatalier tror jag mig ej böra hämta skäl därav att själva domslutet kunde synas vara på mindre goda grunder fästat, helst därigenom efter min tanka osäkerheten i allmänhet skulle åstadkomma vida större olägenheter än att de kunde uppvägas av en och annan försummelig parts fördel genom tillåten ytterligare granskning av laga kraftvunne beslut (25/2 99).

 

    I ett mål, där sökanden åberopade omständigheter fallande under både 3 och 2 §§ i 31 kap., angav Låstbom i vilka extrema fall han skulle kunna av materiella grunder medge fataliers återställande.

 

    Landskamreraren Sylvander hade av Göta HovR. i dom d. 5 april 1796 förpliktats att ersätta K. M:t och kronan ett belopp av 1000 rdr, som han år 1779 emottagit att utbetala till skepparen Hadders för levererad råg till Karlshamns kronobränneri, men varå han icke kunnat visa kvitto från Hadders. S. sökte resning. Han åberopade dels att domen kommit att vinna laga kraft genom hans antagne fullmäktiges försummelse och dels omständigheter som skulle utvisa att de emottagne penningarne blivit till sitt rätta ändamål använde, bl. a. den omständigheten att Hadders icke under de 20 åren 1779—1799 anmält någon fordran.
    Jusleen och Stockenberg: som fullmäktigens försummelse att S:s talan emot HovR:ns dom bevaka icke vore ett till resning gällande skäl och de av S. åberopade handlingar och förmente bevis av sådan beskaffenhet, att han om dem ej förut kunnat vara okunnog eller bevisligen saknat tillfälle att desamma förete, samt dessutom, vad huvudsaken anginge, emot S:s föregivande att havade uttagne 1000 rdr till Hadders utbetalt förekom att enligt räkning d. 26 maj 1781 Hadders fått anvisning att för sin råglast av annor man uppbära betalning, varföre hända kunnat att, om ock S. ovannämnde summa till honom utgivit, genom S:s försummelse att kvitto därå fordra Hadders tvänne gångor av K. M:t och kronan för lasten blivit gottgjord, alltså tillstyrktes avslag. Med dem instämde Walleen.

 

1 Bonde och Malmerfeldt avslogo.

2 K. förkl. d. 14 maj 1805.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 181    Norell och Köhler medgåvo resning, väsentligen därför att 20-årig preskriptionstid nu, men ej vid domens meddelande 1796, gått till ända och saken »således blivit försatt i annat skick än som den vid avgörandet i HovR:n befanns».
    Men Låstbom yttrade sig, att landshövdingen icke fant något nytt skäl anfört, som kunde verka resning, och något avseende kunde ej heller emot 15 : 18R.B. lämnas åt S:s föregivande att hans fullmäktig försummat fatalierne. Vad huvudsaken angick, så såg landshövdingen väl en möjelighet, i anseende till särskilte domares sårskilte övertygelser, att den kunde få ett annat slut än det nu givna. Men så vore ock uppenbart att domen icke är utverkad per male narrata2 eller med sådane felaktigheter besvärad att talan emot HovR:n enligt 1 : 12 R. B. skulle kunna äga rum, i vilket fall allena landshövdingen skulle tilltro sig att ur en huvudsak hämta resningsskäl (19 o. 25 okt. 02).

    Båda de orsaker, vilka Låstbom sålunda betecknat som rättfärdigande resning av materiella grunder, torde ansetts förefintliga i det rättsfall, varom läses i Calonius III s. 428 f.3
    Flintberg, som anser förkortningskommissionens uttalande om merita causæ vila "på ganska goda grunder", gör med O. Rabenius reservation för mål om "de s. k. jura non cessibilia, vilka röra det allmännas rätt, t. ex. när en part, emot lagens förbud, styckar skattskyldig jord ifrån sitt hemman, vilken sedermera återsökes, men söndringen anses för laglig och domen vinner laga kraft, så är ingen tvivel att den ju bör gå till sin förra bolstad igen, men sådant kan ej ske innan den laga kraft vunne domen blir häven, och denna kan ej hävas utan att merita causæ prövas".4
    Inom H.D. uttalades den mening, att resning i ett dylikt fall icke vore behövlig. I det mål, som refereras i Calonius V s. 283 f., blev resningsansökningen avslagen, av Evelius (med instämmande av presidenten Hallenborg) dock med det tillägg att i fall sökanden tilltrodde sig kunna visa det skattskyldig jord genom 1775 års förening blivit förminskad, ansåg hovrättsrådet det enligt de i detta ämne utkomne författningar sökanden vore obehindrad att en sådan talan å vederbörlig ort utföra.
    I äktenskapsmål upprevos lagakraftvunna skillnadsdomar på framställning från HovR. Även eljest förekom att HovR. anhöll om resning. I ett sådant fall, där redogörelsen för saksammanhanget (vräkning av en torparfamilj) upptar sex protokollsark, yppades tvekan om framställningen kunde bifallas. Pluraliteten lämnade HovR:n öppet att, utan hinder av den laga kraft HR:ns utslag vunnit, detta mål till prövning upptaga och därmed lagligen förfara. Men hovrättsrådet Posse5 yttrade sig, att som parten icke själv om återställande av den försutne tiden anhållit, och dess vederpart således icke varit i tillfälle att med förklaring eller utlåtande däröver inkomma, alltså ansåg han för sin del betänkeligt att i sakens så beskaffade skick styrka till bifall av HovR:ns und. hemställande (6/8 99).

 

1 Skall naturligtvis vara 15 : 13.

2 Jfr registren till Schmedeman och Abrahamsson: Malenarrata o. Omild berättelse; samt 30 : 22 R.B.: osann och vrång berättelse.

3 Calonii votum blev HD:s beslut. Vad C. betecknar ss. »uppenbarligt misstag» funno 3 av H.D:s ledamöter vara alldeles riktigt.

4 R.B. s. 756.

5 Sedermera v. president i Göta HovR.

182 BIRGER WEDBERG.    Begynnelsen av 31 : 3 : "Haver någor funnit nya skäl och menar att dom, som vunnit laga kraft, där med hävas kan", låter tyda sig därhän att Konungen väl prövar om skälen1 äro nya, men att i fråga om deras hävande kraft sökandens mening är ensamt avgörande. Ytterligare stöd för denna tolkning kunde hämtas därav att enligt lagrummets fortsättning det är domaren, dit saken förvisas, som skall pröva de nya skälens verkan; först på klagan över domstolarnas beslut har Konungen att ingå i sådan prövning. Å andra sidan kunde ju sägas att Konungen dock bör tillse att de åberopade nya omständigheterna verkligen äro att betrakta såsom skäl.
    Denna tolkningsfråga var föremål för olika meningar i H.D. såsom framgår bl. a. av två rättsfall, där Calonius deltog i avgörandet. Det må vara nog att meddela det ena :

 

    Calonius yttrade sig: att ehuru, då resning i laga kraft vunne domar i und. söktes på grund av nya skäl, K. M:t icke kunde inlåta sig i någon huvudsaklig prövning av dessa skäls kraft och verkan, vore det dock K. M:t obetaget att därvid efterse huruvida desamma möjeligen skulle kunna förändra det av dömdemålets förra skick, i vilken händelse allenast den begärde resningen kunde försökanden nytta medföra och borde, efter prof:ns tanka, honom meddelas. Nu alldenstund — . —; fördenskull ansåg prof:n sig icke böra i und. styrka till den av Hoffstedt sökte resning, såsom varigenom han endast skulle inledas i en onyttig samt till äventyrs vidlöftig och kostsam rättegång.2
    Med Calonius instämde Widegren, Posse och Hallenborg.
    Men Evelius och Norell, med vilka Köhler förenade sig, funno att emedan H. till grund för sin ansökning såsom nya skäl företett åtskilliga äldre handlingar, nämligen — — —, med vilka han tilltrott sig kunna ådagalägga att Skeberga säteri och lilla Boda hemman under en lång tid tillhört samma ägare samt att Skeberga av ålder icke skall innehaft någon jord å den del av Thorsö varest ifrågavarande torp och lägenheter äro belägna, av vilka tvänne omständigheter efter hans förmenande skulle följa att desse torp blivit av någon gemensam innehavare av Skeberga och Boda ifrån det förstnämnda söndrade; ty borde det, jämlikt 31 : 3 R.B., lämnas H. öppet att sin talan härutinnan, utan hinder av HR:ns fastställelse å föreningen, behörigen utföra; och skulle nyssnämnde rätt, sedan H. därstädes avlagt den ed som i det ovan åberopade lagens rum föreskreves, hava makt att hans i und. uppgivna nya skäl lagligen pröva och om deras verkan sig utlåta.

 

    Vad enligt Låstboms uppfattning krävdes för att de av en resningssökande åberopade omständigheterna skulle anses som skäl och som nya skäl utvecklade han i ett yttrande över en av majoren Tandefeldt m. fl. gjord ansökan, som förekom till prövning först efter T:s död:
    Då lagen i 31 : 3 R.B. stadgar, att om någon funnit nya skäl och menar att dom som vunnit laga kraft därmed hävas kan, söke Konungens lov att saken må ånyo skärskådas m. m., så kan icke meningen vara den att enär Konungen giver detta lov det endast sker av välbehag, godtycke och nåd, utan av sådane skäl och grunder, vilka stå tillsammans med Konungens ömma omvårdnad för en med lagens kraft befästad äganderätt. Således kan en blott uppgift eller en blott benämning av nya skäl icke i landshövdingens tanka vara verkeliga nya skäl, utan de måste vara sådane som, jämte det de verka i frågan, en oundvikelig okunnoghet hindrat att före eller under rättegångens lopp och

 

1 Att härmed borde förstås nya dokumenter och bevis, ej argumentationer och quæstiones juris, se k. br. 31/3 1704; Abrahamsson s. 641.

2 V s. 16 f. Se ock V s. 58 f. jämte Norells yttrande i där anmärkta målet.

TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN. 183gång kunna vetas och företes. Denna egenskap och beskaffenhet igenfann landshövdingen icke, så fullständigt hans övertygelse fordrar, uti de av majoren T. uppgivne nya skäl. Han erkänner själv att han erhållit dem i de handlingar hans företrädare i äganderätten lämnat honom. De hava således för denna företrädare icke varit okunnoge utan tillgängelige, och annan rätt till deras begagnande än hans, som icke under titul av okunnoghet kan hänföras, hade icke major T. genom sin akvisition kunnat förvärva sig. En öppen hållen och lagligen bevakad talan kan komma efterträdare i äganderätten till godo, men en försummad och laga kraftvunnen actus genom företrädaren blir detsamma för efterträdaren; ty vore ej så, skulle den allra minsta omständighet i en rättegång, glömd eller uturaktlåten, förskaffa en ny ägare och ägare efter honom in infinitum beständiga tillfällen att kunna med ett ganska naturligt besvärjande av okunnoghet hålla en grannes med all lagens helgd befästade äganderätt icke allenast i en beständig osäkerhet utan ock helt och hållit förstöra densamma, då den genom en ny prövning bleve underkastad de olika begrepp som hos olika lagskipare ej sällan förmärkas. Och denna för äganderätten så farliga påföljd kunde icke vara lagens mening ooh syftemål i 31 kap. R.B. Vid denna beskaffenhet vågade landshövdingen ej blottställa förklarandernes laga kraftvunna rätt för det äventyr, som av fru T:s ofelbart mycket sannfärdiga edgång, att hon ej känt eller avvetat de av hennes man i livstiden för sin personliga okunnoghet uppgivne nya skäl, nödvändigt skulle uppkomma, utan avstyrkte landshövdingen i und. den sökte resningen (21/3 04).

 

    Ur mängden av mål rörande böter för resningssökande eller deras koncepister må tvänne anföras.

 

    Överjägmästaren O. F. Rudbeck hade väl återkallat sin resningsansökan; dock som uppenbart vore att han utan fog i detta mål K. M:t besvärat, skulle han böta 10 rdr sp. (23/3 90).
    Klockaren Ingerman hade såsom författare av reservsoldaten Brafs resningsansökan dömts att böta 10 rdr. Han sökte nåd i anseende bl. a. därtill att han endast skall på B:s trägna begäran uppsatt ett utkast till ansökningen under förbehåll att detsamma bleve sedermera av någon lagfaren man översett och omskrivet. Men alldenstund själva resningsansökningen, varmed K. M:t utan fog blivit besvärad, befanns vara, utan liknelse av utkast, i vanlig form skriven och av I. såsom författare undertecknad, samt det nu föregivne förbehåll om ansökningens omskrivande för övrigt ingalunda minskar det ansvar, varuti I. såsom namngiven författare stannat; fördenskull tillstyrkte H.D. avslag (18/4 96).1

 

1 Enligt anteckning vid 15 : 10 R.B. i en lagbok, som tillhört Taube (ledamot i H.D. 1/5 93—30/4 94) och nu är införlivad med H.D:s bibliotek, har Calonius lärt: För ett blott koncept kan man icke dömas, eftersom det ankommer på sakägaren att därav sig betjäna, så framt icke det är skrivet av en ord. adv. och i synnerhet om parten är enfaldig.