VÅR NYA FÖRÄLDRARÄTT SYSTEMATISERAD.

ÖSTEN UNDÉN : Föräldrar och barn enligt gällande svensk rätt. Stockholm 1921. Norstedt & Söner. VIII + 119 s. Pris 4: 25; inb. 5: 50.

    Helt obruten mark är det ej, detta område av vår familjerätt, som behandlas i den förträffliga lilla bok, Professor ÖSTEN UNDÉN utgav mot slutet av förra året. Tjugu år ha gått, sedan WINROTHmed sin "Föräldrarätt" gjorde det mödosamma grovarbetet för att bringa området in under rättssystemets kultur, och sedermera har, framför allt genom Lagberedningens omsorgsfulla förberedelser till 1917 och 1920 årens barnlagar, kulturarbetet här förts ett gott stycke vidare. Men i alla fall är UNDÉNS nya bok den första systematiska framställningen av svensk föräldrarätt efter de nya lagarnas tillkomst, och alla, som ha att studera eller att tillämpa dessa lagar, böra vara förf. tacksamma för hans arbete. Framställningen av ämnet är lika säker och ingående som klar och överskådlig; även en icke juridiskt skolad medborgare, som intresserar sig för de beaktansvärda reformer, barnlagarna infört i vår rättsordning, bör kunna av boken hämta god ledning.
    Förordet utlovar ej mer än en systematisk översikt till bruk för de studerande; boken ger emellertid vida mer. Under de fyra rubrikerna "Härkomst", "Föräldrar och äktenskapliga barn", "Föräldrar och utomäktenskapliga barn" samt "Adoption" lämnas en ganska fullständig redogörelse för barnlagarnas innehåll. Både de civilrättsliga och de processuella reglerna få sin vederbörliga utläggning, och i lagom utsträckning anknytes till andra lagstadganden, som beröra ämnet. I en och annan punkt skulle nog en större utförlighet ha ytterligare ökat bokens värde. Läsaren skulle gärna tagit emot förf:ns ledning till lösande av sådana — nu ej alls berörda — frågor som angående ett ofullkomnat äktenskaps betydelse för de barns rättsställning, som fötts i detsamma, särskilt efter oktober 1918, eller angående fosterföräldraförhållandet gent emot de (alls ej få) fosterbarn, som utlämnas från Allmänna Barnhuset. Utrymmesskäl är det väl knappast, som avhållit förf. att beröra dessa spörsmål. Så torde däremot få förklaras, att den socialpolitiska bakgrunden till lagbuden endast mycket lätt skisseras — framställningen är också allt igenomsträngt objektiv — och att lagbuden ej i någon större utsträckning belysas med konkreta fall.
    Så pass kortvarigt har doktrinens handhavande av vår föräldrarätt varit, att icke ens ännu dess huvudpunkter stå fasta över alla me-

 

ningsbrytningar. Några bidrag till tankeutbyte med anledning av förf:ns framställning i vissa punkter torde därför ej anses opåkallade.
    1) Först må då sägas ett par ord om talerätt rörande faderskapet till utomäktenskapligt barn. Tillkommer denna talerätt endast barnet, eller jämväl modern? Förf. håller på det förra (s. 19, 23); väsentligen, vill det synas, av det skäl, att domen i tvist om faderskapet måste vinna rättskraft emot barnet. Denna förf:ns ståndpunkt tvingar honom att, fullt medvetet (s. 22), godtaga en sådan konsekvens som att talan måste kunna anhängiggöras på ett ofött barns vägnar. Vad än må vara att säga häremot, så blir saken värre, när man tänker sig barnet framfött utan liv. Det dödfödda barnet kan inte vara part. Och "barnets arvingar ha icke talerätt i denna statusfråga" (s. 20), det är obestridligt. Men modern, som har självständig rätt till underhåll av fadern (Lagen om barn utom äkt. § 5), oavsett om barnet födes levande eller dött (s. 79), måste kunna göra denna sin rätt lagligen gällande; hon måste fördenskull äga talerätt rörande faderskapet, åtminstone i fall barnet ej födes med liv och faderskapet ej godvilligt erkännes. Det är för övrigt ingalunda omöjligt att konstruera andra fall, då modern för sitt underhållsanspråks skull (jfr GB 1 : 6) kan behöva egen talerätt rörande faderskapet.
    2) Av ett visst intresse är frågan angående vårdnaden om barn, som skilts från föräldrahemmet i annan ordning än genom att rätten överflyttat vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare. Dylikt skiljande äger som bekant rum i judiciell eller i administrativ ordning, det förra framförallt genom förordnande att barn skall jämlikt Strafflagen 5 : 3 insättas i allmän uppfostringsanstalt, det senare genom beslut av barnavårdsnämnd, skolråd eller folkskolestyrelse i enlighet med lagen ang. uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, K. St. ang. folkundervisningen eller lagen ang. dövstumundervisningen. Stadgandena påbjuda ej uttryckligen, att vårdnaden om barnet skall överflyttas å makarna i det hem eller föreståndaren (direktören) för den anstalt, dit barnet överlämnas. "Handledning och vård", "vård och uppfostran", "vårdande" — så betecknas den uppgift, som hemmet eller anstalten har att tillgodose i fråga om barnet. Ordalagen utesluta sålunda icke möjligheten av den tolkning, att föräldrarna alltjämt ha kvar den rättsliga vårdnaden om barnet, ehuruväl de flesta av de däri ingående befogenheterna och förpliktelserna tillkomma de makar, i vilkas hem, resp. den föreståndare, i vars anstalt barnet är placerat. Så skulle ock den rätta tolkningen vara enligt Lagberedningens åsikt, uttalad i motiven till 1920 års lagstiftning (Förslag till GB m. m., 1918, s. 186, 439). WESTRING har (i sin kommentar till nya GB, 1920, s. 346) vidhållit samma åsikt, och UNDÉN har (s. 44 — 45) ej velat uppträda emot den; den omfattas jämväl av Fattigvårdslagstiftningskommittén (Förslag till lagom den offentliga barnavården m. fl. författn., 1921, Avd. 2 s. 85 ff.). Åsikten torde likväl ej få anses så stadgad och välgrundad, att icke en granskning av densamma kan vara på sin plats. Särskild

 

Svensk Juristtidning 1922. 13

anledning härtill ger en jämförelse med den danska rättens regel, att föräldramyndigheten över barn, som för uppfostran överlämnats till främmande, frångår föräldrarna.
    Vad innebär då den rättsliga vårdnad, som skulle tillkomma föräldrarna, medan barnet är i allmän uppfostringsanstalt, i skyddshem, i barnhem eller i ett främmande hem ? Inga av de skyldigheter eller befogenheter, som nämnas i lagen om barn i äktenskap, kunna under den tiden komma i fråga för föräldrarna. Omsorgen om barnets person, uppfostran, tillsynen om barnets uppehälle och utbildning, uppsikten över barnet, allt åligger anstaltens föreståndare resp. makarna i det främmande hemmet, liksom det måste vara honom eller dessa, befogenheterna att tukta barnet och bestämmaöver dess personliga angelägenheter, ävensom dess arbetskraft, tillkomma. Samma är förhållandet med åtskilliga moment i vårdnaden, som beröras i andra lagrum, såsom ansvaret för underlåtet förhindrande av brott (Straffl. 3 : 7) eller för barnets användande vid offentliga förevisningar (K.F. 10/12 1897), mottagandet av anmaning jämlikt lex veneris (lagen 20/6 1918 § 19) m. m. Vad beträffar sådana befogenheter, som att giva eller vägra samtycke till barns adoption och att låta barn övergå från en troslära till en annan, sammanhänga dessa blott i viss mån med vårdnaden; de äro ej av lagen fullständigt inordnade under densamma (se lagen om adoption § 6 och KF. ang. främmande trosbekännare § 6). För det fall, varom nu är tal, torde det visserligen kunna betecknas som mindre lämpligt, att föräldrarna utöva ifrågavarande befogenheter med avseende på de dem fråntagna barnen, men då samma befogenheter enligt lagens ord skola finnas kvar hos föräldrar, från vilka vårdnaden överflyttats jämlikt lagen om barn i äktenskap § 8 andra p. (se UNDÉN s. 98; mindre noggrant s. 67), lär hela spörsmålet om vårdnadens betydelse i förevarande hänseende få betraktas som mindre viktigt de lege lata än de lege ferenda.
    Ett par verkliga vårdnadsbefogenheter, som skulle kunna ifrågasättas alltjämt finnas kvar hos föräldrarna, oaktat barnet skilts från dem, äro giftomannaskapet och rätten att göra anmälan eller ansökan om nytt släktnamn (GB 2 : 2; K.F. 5/12 1901 § 7). Giftomannaskapet skulle emellertid, enligt Lagberedningens ursprungliga förslag (Förslag till lag om äktenskaps ing. och uppl. m. m., 1913, s. 145 —146), i fall sådana som nu ifrågavarande icke tillkommit föräldrarna; och det var väsentligen av expeditionshänsyn, därför att präst, hos vilken lysning begäres, kunde ha svårt att hålla reda på, bl. a., huruvida omyndig nupturient var skild från sina föräldrar, som förslaget i denna del ändrades och 1915 års äktenskapslag (2 : 2) fick sådan avfattning, att gifta föräldrar regelrätt behålla giftomannarätten över omyndigt barn, även om de icke längre ha det i sin vård (se förarbetena, i N. J. A. II 1916 s. 41 ff., eller hos EKEBERG, Äktenskaps ingående och upplösning, 1916, s. 41 ff.). Motsvarande lagrum i nya GB (2 : 2) är icke avfattat så, att det uttryckligen tillerkänner föräldrarna giftomannarätt i förevarande fall; Lagbered-

ningens mening var emellertid att föräldrarna skulle behålla denna rätt (Förslag till GB m. m., s. 186). Fattigvårdslagstiftningskommittén har samma åsikt (Förslag till lag om den off. barnavården, Avd. 2 s. 86). Ändå synes den i och för sig riktigaste anordningen vara den, som Lagberedningen först föreslagit, med den goda motiveringen, att barnets skiljande från föräldrarna "vittnar, såframt ej barnet sedermera återlämnats till föräldrarna, om en sådan oförmåga hos dem att sörja för barnets bästa, att giftomannaskapet icke lämpligen bör åt dem anförtros". Det lär vara tämligen klart, att om barnets föräldrar icke begagnat de möjligheter, som stå dem till buds, att efter det deras barn skilts från dem för att uppfostras av andra återfå barnet överlämnat i det egna hemmets vård, föräldrarna därmed visat sådan brist på intresse för barnet, att de måste anses mindre väl skickade för giftomannaskapet. Man tänke sig en 13 års flicka skild från hemmet och satt i annat enskilt hem, tre år senare anställd i tjänst hos främmande och efter ytterligare fyra år förlovad och sökande lysning; skulle hon då behöva söka upp sina föräldrar, även om dessa under de gångna sju åren icke alls frågat efter henne, och utverka deras samtycke till det tillärnade äktenskapet? Är det då icke rimligare att hon får en annan förmyndare förordnad, exempelvis en av makarna i det hem, vari hon uppfostrats? Anm:n skulle också helst vilja tolka GB 2 : 2 i enlighet med Lagberedningens ursprungliga mening: föräldrar ha ej giftomannarätt över barn, som skilts från dem för att uppfostras av andra. En sådan tolkning för visserligen med sig, att svårighet kan vållas den präst, som en gång får att avgöra huruvida rätt giftomian har givit sitt samtycke till ett tillärnat äktenskap. Denna svårighet är emellertid ingenting enastående; alldeles samma situation föreligger, då omyndig nupturient jämlikt lagen om barn i äktenskap 8 § andra p. eller 11 §, står under särskilt förordnad förmyndares vårdnad. Ja, icke ens Rättens förordnande om vårdnaden i enlighet med samma lags 9 § anmäles städse officiellt till vederbörande kyrkobokförare. Huruvida det kan vara skäl att föreskriva anmälande av samtliga ifrågavarande beslut, för att kyrkobokförarna skola få fullständigare uppgifter om giftomannaskap införda i sina böcker, är en fråga för sig. Sannolikt skulle många präster föredraga att slippa mottaga alla dessa anmälningar, som skulle belasta kyrkoböckerna med en mängd nya anteckningar, även om de därmed undginge den nu existerande faran att begå ett eller annat misstag i fråga om lysningssökandes rätte giftoman.
    Att giftomannaskapet skall bibehållas av föräldrarna, medan barnet är skilt från dem för sin uppfostrans skull, torde alltså icke vara behövligt, varken för sakens egen skull eller av bekvämlighetsskäl. Vad däremot angår rätten att anmäla eller begära nytt släktnamn för barnet, så är detta uppenbarligen något, som ej bör fråntagas föräldrarna därför att barnet uppfostras av andra. Så länge denrätten anges tillhöra vårdnaden, måste följaktligen erkännas att något moment av vårdnaden är kvar hos föräldrarna under den tid, barnen

äro skilda från dem. I förbigående må emellertid erinras om att EBERSTEINS Förslag till lag om släktnamn (1921) 7 § tillerkänner ansökningsrätten i fråga om nytt släktnamn för omyndig åt hans målsman, icke åt vårdnadshavaren. I varje fall torde berörda rätt icke ha den vikt, att densamma ensam bör konstituera en vårdnadsrätt för dess innehavare.
    Förhållandet ter sig alltså på följande sätt: Under den tid, ett barn är för sin uppfostrans skull skilt från sina föräldrar, ha dessa icke någon av de befogenheter eller skyldigheter, som ingå i vårdnaden, utom rätten att anmäla eller begära nytt släktnamn för barnet. Alla vårdnadens övriga moment tillkomma uppfostraren; giftomannaskapet dock ej utan särskilt förordnande. I betraktande härav lär varken teoretiskt eller praktiskt någon fördel vara att hämta av den konstruktion, att den rättsliga vårdnaden under ifrågavarande tid förblir hos föräldrarna, så gott som blottad på allt innehåll, medan uppfostraren, som har att utöva befogenheterna och fullgöra skyldigheterna, icke har vårdnaden också till namnet. Det förefaller att vara systematiskt mera följdriktigt och för rättstillämpningen väl så bekvämt att tillerkänna uppfostraren (makarna i det främmande hemmet, föreståndaren för anstalten) en tillfällig vårdnad, som upphör då barnet återlämnas till föräldrarna.
    Även med antagande av denna konstruktion skulle man ej behöva befara kompetenskonflikt mellan de olika myndigheter, som med stöd av särskilda lagbestämmelser ha att avgöra vårdnadsfrågor. Beslut i dessa frågor jämlikt lagen om barn i äktenskap skulle nämligen intaga den särställning, som ligger i att blott de konstituera en sådan varaktig vårdnadsrätt, som består, därest ej nytt beslut mellankommer, till barnets myndighetsdag eller gifte. Den tillfälliga vårdnaden åter är avsedd att upphöra förr, i vissa fall automatiskt, i andra genom beslut av anstaltens styrelse eller uppsiktsmyndighet. Men för den tid, den tillfälliga vårdnadsrätten består, måste den städse undantränga föräldrars eller förmyndares varaktiga vårdnadsrätt. I konkurrens mellan innehavare av tillfälliga vårdnadsrätter skulle, enligt sakens natur, företräde tillkomma allmän uppfostringsanstalt.
    Huruvida anordnandet av en tillfällig vårdnadsrätt må anses som tillräcklig anledning för Rätten att fråntaga fader eller moder förmynderskapet och förordna uppfostraren till förmyndare, torde ankomma på Rättens egen prövning.
    3) Ett spörsmål av övervägande praktiskt intresse är huruledes faders eller moders tillfälle till umgänge med barn, varom han eller hon ej har vårdnaden, må anordnas. Förf. uttalar sig (s. 47) för möjligheten att under särskilda omständigheter tillerkänna sådan far eller mor rätt att ha barnet hos sig under viss del av året. Att Rätten skulle mot vårdnadshavarens bestridande äga bestämma något sådant, kan enligt anm:ns uppfattning icke utläsas ur lagen och icke heller försvaras såsom överensstämmande med lagens anda. Ty det skulle i verkligheten innebära något annat än tillfälle till

umgänge; det skulle vara ett uppdelande av vårdnaden. Domstolarnas praxis visar också, tyckes det, en avgjord obenägenhet mot anspråk på dylikt uppdelande (se N. J. A. 1919 not. B. 193 samt 1920 s. 240; jfr även 1919 s. 474). STJERNSTEDT uttalar sig (Våra äktenskapslagar, Handbok, 1921, s. 392 ff.) visserligen varmt för att Rätten borde kunna uppdela vårdnaden mellan far och mor, men medger det ovissa i att detta nu skulle vara lagenligt. Är det icke rent av en motsägelse att å ena sidan förklara fadern eller modern "skild från vårdnaden", å andra sidan berättiga honom eller henne att oavbrutet under en månad (eller kanske ännu längre) ha barnet hos sig, utom räckhåll för den egentlige, ansvarige vårdnadshavaren? Om en sådan anordning skulle kunna försvaras med lämplighetsskäl, är givetvis en helt annan fråga. I varje fall synes den icke överensstämma med den uppfattning om vårdnadens anordnande efter vad barnets bästa kräver, som tydligen varit lagstiftarens. —
    "Domaren akte i all lag, vad hans uppsåt var som lagen gjorde", heter det. Desto värdefullare borde det vara att, såsom i här omnämnda arbete, få en utläggning av lag från så auktoritativt håll som kontrasignanten själv. Att anm. dock vågat komma med en och annan motsägelse mot vad förf. anfört, må förklaras och försvaras med att förf. själv uppenbarligen icke alls åsyftat att ge en autentisk lagförklaring och därmed ha sagt det sista ordet om lagarnas rätta tolkning. Det är helt och hållet som rättslärare och forskare, förf. framträder i arbetet. Också är det utan stöd av varje yttre auktoritet, detta har sitt höga pedagogiska och vetenskapliga värde.

C. G. Björling.