STRAFFPROCESSENS LEDANDE GRUNDSATSER OCH DERAS TILLÄMPLIGHET Å DEN SVENSKA PROCESSEN ENLIGT GÄLLANDE RÄTT.

 

AV

PRESIDENTEN HJALMAR WESTRING.

 

Den europeiska straffprocessen har, såvitt de kontinentala länderna angår, genomlupit en utveckling, som är i huvudsak ensartad. De nyaste resultaten av utvecklingen, de kodifikationer som tillkommit under förra och början av innevarande århundrade, förete sålunda ganska stora likheter. De beteckna i många hänseenden en återgång till gamla germanska principer, ackusatoriskt förfarande, muntlighet, offentlighet, lekmäns deltagande i rättskipningen, vilka principer tidigare övergivits. Denna återgång har förmedlats genom den engelska rätten, som i det väsentliga bibehållit de ursprungliga germanska principerna. Den svenska processen, som ännu i det stora hela bestämmes av reglerna i 1734 års lag, skiljer sig ganska väsentligt från de moderna systemen. Vår lag har emellertid aldrig gått till samma ytterligheter i fråga om avvikelse från berörda principer som de äldre kontinentala processsystemen; och då lagen på grund av sin avfattning lämnar domstolarna ganska rikt utrymme att förfara efter omständigheterna, har efter lagens tillkomst förfarandet genom praxis så småningom ej oväsentligt modifierats. Härigenom och genom mindre lagändringar har i vår process i vissa hänseenden ett närmande ägt rum till de grundsatser, som behärska den främmande moderna processrätten.
    En sammanfattande översikt från principiella synpunkter av de allmänna grunderna för straffprocessen och av den ställning den svenska rätten intager i fråga om dessa grunders tillämplighet torde, särskilt med hänsyn till den på dag-

 

Svensk Juristtidning 1922. 16

ordningen stående frågan om en reform av vår process, kunna påräkna ett visst intresse, ehuru en sådan översikt naturligen ej kan innehålla något egentligt nytt.

 

DISPOSITIONSPRINCIP — OFFICIALPRINCIP.

    I civilprocessen är rättegångens föremål ett privat rättsförhållande, varöver de enskilda parterna i allmänhet äga fritt förfoga. Därmed följer en viss befogenhet för parterna att bestämma även över själva processen. Det heter därför att i civilprocessen dispositionsprincipen är rådande. Den visar sin verkan i främsta rummet i fråga om anställandet av rättegång. Staten tar i allmänhet ej någon befattning med inledande av en civil rättegång; den överlämnar initiativet därutinnan åt de enskilda sakägarna. Vad angår processens vidare fortgång kan den angripande parten under rättegången återkalla sin talan med den påföljd att prövning å domstolens sida uteblir, åtminstone såvida icke sådan prövning påkallas av motparten. Denne kan medgiva kärandens talan, parterna kunna även träffa förlikning. Domstolen är i allmänhet bunden av sådana parternas åtgöranden, den tillvaratager i regel ej deras intressen i vidare mån än de själva vilja. En följd därav är att domstolen även i stort sett endast har att grunda sin dom på det faktiska materialet, sådant det framlagts av parterna. Numera erkännes dock ganska allmänt, att domstolen bör utöva en stark processledande verksamhet till sanningens utrönande, vilket medför en viss modifikation av vad nu sagts.
    I den äldre germanska rätten var även straffprocessen grundad på dispositionsprincipen. Inledandet av processen berodde på målsägandens initiativ, och parterna utövade även en vidsträckt disposition i fråga om rättegångens fullföljande och utförande. I sammanhang med det en kraftigare statsmakt vid medeltidens slut koncentrerades hos regenten, upptogs emellertid den redan förut i den kanoniska rätten tillämpade officialprincipen, som är ett uttryck för uppfattningen om det allmännas plikt att tillse att brottslingen blir bestraffad.
    Den moderna straffprocessen är byggd på officialprincipen. I enlighet härmed gäller såsom regel att staten sörjer för att brottet blir beivrat. Det kan ske så, att domstolen på ett rykte eller en angivelse ex officio upptager frågan om en

misstänkt persons bestraffande. Denna ordning gällde under inkvisitionsprocessens herravälde. Numera är vanligen uppdraget åt särskilda statstjänstemän, allmänna åklagare, att å det allmännas vägnar föra talan om ansvar för brott. I somliga länder (Frankrike, Tyskland, Danmark) har man drivit denna princip så långt, att åtalsrätten uteslutande tillkommer allmänna åklagaren (åtalsmonopol) I andra länder (Österrike, Skottland, Norge) tillkommer det väl i första hand allmänna åklagaren att föra ansvarstalan, men målsäganden äger, om allmänt åtal uteblir, själv väcka talan om ansvar (subsidiär privat åtalsrätt). Allmänt gäller dock, dels att i fråga om vissa brott allmän åklagare ej må åtala utan angivelse av målsäganden, dels att i fråga om vissa brott åtalsrätt endast tillkommer målsäganden. I England tillämpas ännu den från romerska rätten hämtade regeln att åtalsrätt tillkommer vilken medborgare som helst (actio popularis); men domstolen har en viss myndighet att förelägga målsägande eller annan (t. ex. polisen) att åtala. På senare tid har ock tillkommit en särskild ämbetsmyndighet, som har att sörja för brotts åtalande, men dess verksamhet är icke av samma betydelse, som åklagarväsendet på fastlandet.
    Över den rätt att åtala, som tillkommer allmän åklagare, äger han icke efter gottfinnande förfoga. Han har i allmänhet plikt att åtala, så snart tillräckliga skäl mot den misstänkte förefinnas. Enligt vissa lagstiftningar (Frankrike, Tyskland, Österrike) vidhålles denna grundsats utan modifikation (legalitetsprincipen). enligt andra (Norge, Danmark) kan åklagaren underlåta åtal, när det offentligas intresse anses ej påkalla straff (opportunitetsprincipen). Men detta innebär ingalunda, att åklagaren äger efter sitt skön disponera över straffanspråket, såsom den enskilde rättshavaren i civilprocessen äger disponera över sitt anspråk. Åklagarens rätt att underlåta åtal är inskränkt inom vissa bestämda gränser, inom vilka en objektiv prövning skall företagas. Därest åklagarens åtalsrätt är beroende på angivelse av målsäganden eller åtalsrätten uteslutande tillkommer målsäganden, kan denne däremot efter sitt gottfinnande avstå från brottets beivrande, vare sig nu

 

¹ I Frankrike kan dock målsäganden genom att väcka anspråk på civil påföljd av brottet åstadkomma, att jämväl frågan om straff för brottet kommer under bedömande.

ett sådant avstående grundas på förlikning med målsäganden eller ej.
    Den tilltalade äger icke heller på det sätt disponera över det mot honom framställda straffanspråket, att han genom medgivande påtager sig ett straff, som icke är betingat av ett brott. Det måste för att straff skall ådömas presteras bevisning om brottet. Även vad denna bevisning angår visar officialprincipen sina verkningar. Domstolen är icke lika bunden av parternas framställningar om sakförhållandet som i civilprocessen. Parterna äga således icke genom dispositiva förklaringar fastslå ett visst faktum, än mindre genom underlåtenhet att bestrida ett visst faktum tvinga domstolen att taga det för gott. Och det åligger domstolen att ex officio utöva en viss verksamhet i syfte att den materiella sanningen må komma i dagen. Den nu angivna ståndpunkten plägar dock vara rätt avsevärt modifierad vad beträffar smärre brott, särskilt sådana som målsäganden allena har att åtala.
    Även den äldre svenska straffprocessen bestämdes av dispositionsprincipen, men numera gäller i allt väsentligt officialprincipen.
    Vad angår anställande av åtal, något som ursprungligen tillkom allenast målsäganden, började redan tidigt en viss verksamhet utövas av statens organ. Denna verksamhet avsåg väl i främsta rummet sådana brott, som ej kränkte någon enskilds rätt. Beträffande de brott, i fråga om vilka enskild målsägande fanns, var åklagarens åtalsrätt endast subsidiär. Denna ståndpunkt intog ännu 1734 års lag (straffbalken 1 : 1). Att målsäganden dock ansågs föra talan å det allmännas vägnarframgår därav att han hade en rättslig plikt att åtala. Han kunde icke heller ingå förlikning, "där allmän förargelse sketteller allmän frid å kropp, liv eller gods bruten var" (rättegångsbalken 20 : 4). Det var först genom promulgationslagen till strafflagen 1864, som allmänna åklagarens rätt och plikt att åtala bestämdare fastslogs. Enligt denna lag har allmän åklagare rätt att åtala alla brott, som ej äro uttryckligenundantagna från allmänt åtal, och förlikning må ej ligga i vägen för åtalsrätt, som tillkommer åklagare. Inskränkning i åklagarens åtalsrätt förefinnes, i överensstämmelse med vad som är vanligt i utländsk rätt, dels så att vissa brott ej få åtalas annat än efter angivelse av målsäganden, dels ock

så att åtalsrätt i fråga om vissa brott är förbehållen målsäganden allena. Men beträffande alla brott, som åklagare äger åtala och i fråga om vilka enskild målsägande finnes, gäller, i motsats mot vad fallet är enligt de främmande processlagarna, att målsäganden har en med allmänna åklagarens konkurrerande självständig åtalsrätt. En inskränkning i dennaregel äger dock rum, så till vida som målsäganden ej må själv åtala domare och vissa andra ämbetsmän för ämbetsfel.
    Den allmänna åklagaren tillkommande rätten att åtala är tillika en plikt. Han äger ej underlåta åtal, då sannolika skäl att någon begått ett brott föreligga (legalitetsprincipen). Vad angår de brott, som icke må åtalas av allmän åklagare annat än efter angivelse av målsäganden eller som endastmå åtalas av målsäganden, har denne fri dispositionsrätt, så att han kan efter gottfinnande avstå från angivelse eller åtal.
    Enligt 1734 års lag fick officialprincipen även ett uttryck i en numera knappast tillämpad regel, enligt vilken vid rykte om grovt brott rätten kunde taga initiativ till sakens behandling, även om varken åklagare eller målsägande påkallade sådan (rättegångsbalken 4: 1).
    Beträffande processens vidare gång gäller i fråga om den svenska rätten i huvudsak de förut angivna på officialprincipen grundade reglerna.

 

INKVISITIONSPRINCIP—ACKUSATIONSPRINCIP.

    Med avseende å formen för förfarandet inför domstolen ha i straffprocessen historiskt gjort sig gällande två skilda principer: inkvisitionsprincipen och ackusationsprincipen.
    Såsom förut nämnts, anses det numera vara en statens uppgift att sörja för att brott bli åtalade och bestraffade. Under inkvisitionsprincipens herravälde är denna statens uppgift i sin helhet väsentligen överlämnad åt domstolarna. Det tillkommer domstolen själv på grund av rykte om brott eller angivelse därom att taga initiativ till processen. Den utredning, som erfordras för att avgöra om ett brott föreligger och bedöma de närmare omständigheterna därvid, vilar ock huvudsakligen på domstolen, som därvid har att tillse både att ingen brottsling undgår sitt straff och att ingen oskyldig straffas. Domstolen har slutligen att på det huvudsakligen av den själv sålunda samlade materialet och utan att vara

bunden av en åklagares yrkande genom dom avgöra huruvida den misstänkte är skyldig till brottsligt förfarande eller ej samt i förra fallet fastställa straffet. Det kan således sägas, att domstolen är både åklagare, försvarare och domare. Förfaringssättet innebär i avseende på den misstänktes ställning i processen, att han icke betraktas såsom part utan såsomett undersökningsobjekt. Rättegången får karaktären av en mot honom företagen undersökning, som faktiskt gärna utgår från förutsättningen att den misstänkte är skyldig och därför får till uppgift närmast att förebringa bevis därför. Då domaren under den tid inkvisitionsprincipen härskade tillika i avseende på prövningen var bunden vid stränga formella bevisregler och enligt dessa regler erkännandet är det förnämsta beviset, kommer förfarandet i främsta rummet att riktas på att framkalla en bekännelse av den misstänkte. Vid förhöret med honom utvecklas i detta syfte en stor konstfärdighet med stark pressning av den misstänkte, framställande av snärjande frågor o. s. v. Det kan åläggas den misstänkte att med ed värja sig från misstanken. Under långa tider har i stor utsträckning även använts fysiskt tvång till bekännelse (tortyr). Om undersökningen icke leder till fällande, följer därav icke ovillkorligen att den misstänkte frikännes. Domstolen kan lämna frågan om hans skuld oavgjord, vilket medför att frågan när som helst kan åter upptagas. Vid principens tillämpning har användningen av åklagare och försvarare väl icke varit avgjort utesluten, men till följd av rättens dominerande ställning har deras betydelse varit jämförelsevis ringa. Då hela undersökningen väsentligen ligger hos rätten, behöves i allmänhet ej något förberedande förfarande innan domstolen upptager saken. Domstolen börjar undersökningen, så snart anledning därtill finnes, och det utan hänsyn till om ännu någon viss person misstänkes för brottet, och undersökningen fortgår sedermera så länge det är erforderligt.
    Då man mot inkvisitionsprincipen uppställt ackusationsprincipen, har det hävdats bland annat, att de uppgifter, som inkvisitionsprincipen lagt i domarens hand, äro så omfattande och skiljaktiga, att de icke kunna nöjaktigt utföras av honom. Särskilt anmärkes, att den anklagades förhör enligt den i inkvisitionsprocessen gängse metoden är ägnat att i hög grad äventyra domarens opartiskhet. Detta förhör är heller icke

förenligt med den ställning i processen en misstänkt skäligen kan ha anspråk på att få intaga. Grundtanken i den ackusatoriska processen är därför, att de funktioner, som i inkvisitionsprocessen tillkomma domstolen, skola uppdelas emellan en åklagare, den tilltalade och domstolen. Processen skall få karaktären av en rättsstrid mellan två parter, åklagaren och den tilltalade, inför domaren såsom dömande dem emellan. Förfarandet närmar sig i hög grad rättegångssättet i tvistemål.
    Initiativet till processen tages icke av domstolen utan av åklagaren eller i vissa fall målsäganden. Domstolen träder ej i verksamhet utan att åklagaren eller målsäganden framställt en anklagelse för visst brott. Jämväl processens förande ligger i det väsentliga i parternas händer, domstolen utövar endast erforderlig processledande verksamhet. Det är sålunda i regel parterna det tillkommer att för domstolen förebringa de omständigheter, som äro av inflytande på saken, ävensom bevisningen för dessa omständigheter. Förhör med den tilltalade anses väl icke oförenligt med principen, men den äldre formen för detta förhör användes icke. Det proklameras, attden tilltalade icke har någon plikt att uttala sig. Han får således icke på något sätt tvingas eller pressas därtill och förhöret får icke vara anlagt på att framkalla en bekännelse. Icke heller ålägges det den tilltalade att med ed fria sig från åtalet. På grund av den fria bevisprövningen och andra anordningar, som utmärka den moderna processen, är det icke längre så nödvändigt att av den tilltalade erhålla ett direkt eller indirekt erkännande. Därest åklagaren återkallar sitt yrkande, måste rätten upphöra med sin verksamhet. Rätten kan ej heller döma över andra handlingar än dem, som genom åtalet underställts dess prövning; däremot brukar rätten icke anses bunden av åklagarens yrkande i fråga om gärningens subsumtion under ett visst lagrum eller straffmätningen. Om ej sådana omständigheter anses bevista, att den tilltalade kan fällas till ansvar, skall han frikännas. Med avseende å den ställning den tilltalade intager i rättegången, tillåtes det honom att låta sig biträdas av försvarare, och från det allmännas sida utövas en viss verksamhet för att tillhandahålla honom en sådan. Då det erfordras en viss utredning för att bedöma huruvida ett åtal bör komma till stånd, är det nödvändigt att anordna ett förberedande förfarande innan åtal förekom-

mer inför den dömande domstolen. En sådan förberedelse påkallar ock, såsom längre fram skall omnämnas, tillämpningen av muntlighetsprincipen.
    Den äldre germanska processen var behärskad av ackusationsprincipen. Men man övergick så småningom till en mer eller mindre genomförd inkvisitionsprocess, vilken typ var känd från den kanoniska rätten. Under adertonhundratalet har man allmänt återgått till en ackusatorisk process, som dock är mer eller mindre uppblandad med inkvisitoriskaelement, så att de moderna straffprocessordningarna i själva verket kunna sägas utgöra mellanformer mellan ackusations- och inkvisitionsprocessen, om de ock måste anses förnämligast vara byggda på ackusationsprincipen.
    Mest genomförd är ackusationsprincipen i England, som, åtminstone vad beträffar de yttre formerna, sedan gammalt byggt sin process på denna princip. Betecknande är, att där i regel ej förekommer något förhör med den tilltalade. Han tillfrågas allenast om han förklarar sig skyldig eller icke skyldig. I förra fallet behandlas sakfrågan ej vidare; man företager omedelbart frågan om bestämmande av straffet. Bestrider den tilltalade sin skuld, övergår man direkt till bevisningsförfarandet. I avseende därå gäller att det tillkommer anklagaren och försvararen, ej domaren, att höra vittnena, ehuru naturligen domaren kan göra frågor för att komplettera förhöret. Slutligen äger plädering rum av anklagaren och försvararen. På senare tid har emellertid införts den regeln, att den tilltalade har rätt att, om han begärdet, bli hörd såsom vittne. Han får då avlägga ed och underkastas därefter förhör av anklagaren och försvararen såsom andra vittnen. Nära den engelska processen står den norska. Beträffande den tilltalades hörande gäller, att han tillfrågas om han vill avgiva förklaring i saken. Medgiver han det, vilket är det vanliga, får han redogöra för sakförhållandet och kan i sammanhang därmed förhöras av domaren. Men i avseende å detta förhör stadgas uttryckligen, att det ej må avse att avlocka eller avpressa den tilltalade erkännande, samt att löften, oriktiga förespeglingar, hot eller tvångsmedel ej må användas. I allmänhet är det parterna, vilka det tillkommer att förebringa utredningen, dock har domstolen befogenhet att, där det behövs, supplerande ingripa och kan även själv

låta införskaffa bevisning. Liksom i England sker förhör av vittnen i främsta rummet genom parterna. Den danska rätten står i förevarande hänseende huvudsakligen på samma ståndpunkt som den norska. Mera bemängd med inkvisitoriska moment är den tyska och den österrikiska processen samt i all synnerhet den franska.
    Vad nu sagts gäller dock i allmänhet endast om huvudförhandlingen inför den dömande domstolen. Det är emellertid ej ovanligt att förberedande behandling, som, enligt vad ovan nämnts, allmänt förekommer, äger rum inför en domare. Vid en sådan judiciell förundersökning tillämpas i regel ett fullt inkvisitoriskt förfarande, om ock i allmänhet undersökningsdomaren icke sätter sig i verksamhet annat än på begäran av åklagare- eller polismyndighet samt ofta denna myndighet utövar en viss verksamhet för att tillhandahålla undersökningsdomaren material och emellanåt även är närvarande vid dennes förhör. Undantag utgör England, där vid den förberedande behandling, som äger rum inför en domare, parterna under kontradiktoriska former framlägga materialet. I Danmark och Norge gäller ock, att i underrättssaker undersökningsdomaren kan vid förundersökningen avgöra målet utan att åtalsskrift utfärdats. Förutsättning härför är emellertid, att den misstänkte inför undersökningsdomaren samtycker till ett sådant förfarande och avgiver ett oförbehållsamt erkännande. I Danmark fordras även samtycke av polismästaren, men i Norge behöver ej någon representant för åklagaremyndigheten höras. Till den förberedande behandlingens närmare gestaltning skall jag längre fram återkomma.
    Den äldre svenska straffprocessen var likasom den germanska över huvud byggd på ackusationsprincipen. Men så småningom övergick man även hos oss till en inkvisitionsprocess, om ock denna ej här utfördes i sina yttersta konsekvenser utan åtskilliga ackusatoriska moment bibehöllos. Även 1734 års lag får anses huvudsakligen vila på inkvisitionsprincipen, ehuru med rätt stor modifiering i riktning mot ackusationsprincipen. Sedan dess har, huvudsakligen genom praxismen i viss mån även genom lagstiftning, en utveckling ägt rum, genom vilken den ackusatoriska riktningen mera betonats. Man plägar numera beteckna vår straffprocess såsom inkvisitorisk i ackusatoriska former.

    Den ackusatoriska formen visar sig framförallt däri, att domstolen i allmänhet ej tager initiativ till undersökning om brott. Enligt 1734 års lag är det normala förloppet det, att initiativ tages av målsäganden eller åklagaren (straffbalken 1 kap.; jfr nu promulgationslagen till strafflagen § 19 och rättegångsbalken 11: 34). Härifrån har lagen emellertid gjort ett viktigt undantag, i det att enligt det förut omnämnda stadgandet i rättegångsbalken 4: 1 vid allmänt rykte om grovt brott häradshövdingen skall uppbåda särskilt ting "ändå att ingen därå kärer". Detta stadgande är ännu formellt gällande, men det lär knappast numera tillämpas. I regel förutsättes det således för att domstolen skall träda i verksamhet ett initiativ från annat håll. Såvida ej den misstänkte är häktad, består detta initiativ numera i stämning av åklagare eller målsägande. Undantagsvis kan dock brottmålstalan anställas utan formlig stämning, nämligen då den som skall åtalas är personligen tillstädes vid rätten. I fråga om häktade förekommer ej stämning eller annat formligt åtalsbeslut, utan häktningen träder i stället (jfr strafflagen 5: 15). När någon häktats, skall anmälan därom göras hos domstolen, och denna har på grund av denna anmälan att utsätta rannsakning med den häktade. Då häktningsbeslutet ofta ej tydligt utmärker vad som lägges den häktade till last och det även förekommer att åklagaren icke omedelbart vid rannsakningens början utan först längre fram under målets handläggning närmare bestämmer sitt ansvarspåstående, ligger i detta förfarande ett starkt drag avinkvisition. Själva domstolsförfarandet betecknas, åtminstone vad de mera allvarsamma brotten angår, såsom rannsakning, och det har i det stora hela karaktären av en utav domaren ledd undersökning mot den tilltalade, därvid åklagaren väl i allmänhet tillhandahåller materialet men i övrigt spelar en ganska underordnad roll. Förhöret med den tilltalade är alltjämt en huvudsak, och det drives fortfarande i allmänhet så, att det går ut på att få fram ett erkännande av honom. I 17 kap. 37 § rättegångsbalken omtalas det såsom en naturlig sak, att domaren skall söka förmå den tilltalade till bekännelse. Fortsättningen av samma paragraf innehåller väl förbud att pina eller plåga någon till bekännelse, men omedelbart därpå, hette det, att domaren ägde att i grova brottmål försöka att med svårare fängelse få sanningen i ljuset. Med

stöd härav begagnades ock någon gång tortyr, till dess Gustaf III genom ett brev av 1772 förordnade om förstöring av alla pinorum. Stadgandet om användande av svårare fängelse för att få fram sanningen upphävdes år 1868. Inkvisitionsprincipen har dock icke utförts i sina konsekvenser, vilket framgår bland annat därav, att egen bekännelse ej fordras såsom villkor för fällande dom samt att i livssaker bekännelse skall stödjas av andra omständigheter för att medföra domfällande (rättegångsbalken 17: 36, 37). Att domstolen äger själv taga initiativ för vinnande av utredning och sålunda inkalla vittnen eller införskaffa annan bevisning har ansetts såsom självklart (jfr lag d. 4 juni 1886 ang. ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål), om ock domstolarna numera sällan begagna sig av denna rätt. Domstolen lär heller icke åtminstone i de grova brottmålen anses bunden av åklagarens yrkande i rättegången, den bedömer det föreliggande materialet efter lag. Med tillämpning av den i rättegångsbalken 4: 1 uttalade grundsatsen torde domstolen i fråga om grova brott ej heller anses kunna undandraga sig prövningen, även om åklagaren avstår från att yrka ansvar. Vid halvt bevis mot den anklagade må värjemålsed åläggas honom, dock ej i fråga om grövre brott. Ett utslag av inkvisitionsprincipen är stadgandet i rättegångsbalken 17: 32 att i svårare brottmål saken kan lämnas åt framtiden, när den kan varda uppenbar. I enlighet med administrativa författningar har det tidigare förekommit att, då domstolens beslut stannat vid ett sådant förklarande, den tilltalade enligt beslut av regeringen insattes i fängelse "på bekännelse" som det hette. Denna praxis har dock numera för länge sedan upphört. På senaste tiden har det inkvisitoriska förfaringssättet i praxis avsevärt mildrats och genom öppnande av större möjlighet för den tilltalade att erhålla försvarare har ett stort steg tagits till en mera ackusatorisk gestaltning av förfarandet (lagar d. 14 sept. 1906 och d. 19 juni 1919 ang. förordnande av rättegångsbiträdeåt häktad, d. 19 juni 1919 om fri rättegång). För övrigt äratt märka att förfarandet i avseende å smärre mål, särskilt sådana som målsägande åtalar, genom praxis utbildats alltmer i ackusatorisk riktning. Ett viktigt stöd har därvid vunnits genom stadgande att svaranden i ringare brottmål må företrädas av fullmäktig (lag d. 30 oktober 1866). I 1734 års lag

finnas inga regler om förberedelsen till rättegången. Det förutsattes att domstolen omedelbart upptog undersökning om brottet. Att numera en förändrad ståndpunkt gjort sig gällande skall framdeles omnämnas.

 

MUNTLIGHET — SKRIFTLIGHET.

    I nutiden kräver naturligen varje rättegång någon användning av skrift. Vissa anteckningar om vad vid en rättegång förekommer måste alltid av domstolen föras, parternas påståenden böra gärna skriftligen avfattas o. s. v. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig rättegång kan således icke sägasligga i huruvida skrift användes i rättegången eller ej. Enligt nu härskande uppfattning beror skillnaden icke heller på huruvida parternas framställningar och förklaringar till rätten avgivas muntligen eller skriftligen. Det avgörande är enligt denna uppfattning huruvida rättens dom grundas på muntligt eller skriftligt material. Muntlig är rättegången, när domen grundas allenast på det material, som muntligen meddelats domaren, skriftlig när domens grundval allenast är vad som i skrift föreligger för domaren. Vid sidan av och såsom komplement till muntlighetsprincipen uppställer man omedelbarhetsprincipen, som närmast har avseende på bevisningen och kräver att denna skall förebringas omedelbart för den dömande domstolen, ej genom förmedling av någon annan domstol.
    Ursprungligen har all rättegång varit muntlig, men under den period, då inkvisitionsprocessen härskade, var processen i regel ock skriftlig i nyss angiven mening. Därmed följde att bevisningen ansågs lika väl kunna upptagas av annan domstol för att genom uppteckning tillhandahållas den dömande domstolen. Under förra århundradet har man, även i detta hänseende under engelskt inflytande, allmänt återgått till ett system av muntlighet och omedelbarhet. Anledningen har naturligen varit det stora företräde, som, enligt vad erfarenheten visat, muntligheten och omedelbarheten ha framför skriftligheten och medelbarheten. Det omedelbara intryck en domare får av vad som försiggår inför honom blir något helt annat än vad som kan inhämtas ur en skriftlig redogörelse därför. En avgörande faktor har ock varit lekmännens deltagande i rättsskipningen; lekmannen kan icke så som yrkesdomaren komma till rätta med ett skriftligt material. Metoden utesluter natur-

ligen icke, att domaren under handläggningen gör vissa anteckningar till stöd för sitt minne. Enligt vissa system med muntlig rättegång skall även det huvudsakliga av bevisningen genom rättens försorg upptecknas. Detta måste dock inverka ganska störande på förhandlingens gång och förekommer därför i regel icke i den engelska eller den norska processen. Det tillfälle, som enligt norska lagen finnes att låta förhandlingarna stenografiskt upptecknas, begagnas icke, varemot i England sådana uppteckningar i jurymålen anordnas. Principen har vid den praktiska utformningen underkastats åtskilliga modifikationer. Att under den förberedande behandlingen skriftligheten är förhärskande kan icke anses såsom en sådan modifikation, då vid denna behandling i regel icke förekommer något avgörande. Men emellanåt förekommer det även när det gäller en verklig prövning, att i fråga om vissa mål materialet är skriftligt. Det är t. ex. fallet i Norge och Danmark i avseende å de förutom nämnda fall, då ett mål får avgöras vid förundersökningen. Till följd av omständigheternas makt har man sett sig föranlåten att i något vidare omfattning göra avsteg från omedelbarhetsprincipen. Man får ofta nöja sig med att vid huvudförhandlingen relatera bevisning, som i förväg upptagits. I detta avseende må särskilt anmärkas, att vid de danska landsrätterna i de mål, som ej behandlas med jury, såsom regel ej förekommer annat bevisförfarande än uppläsning av de bevismoment, som framkommit under den förberedande behandlingen. Man har emellertid redan kommit till insikt om olägenheten av denna anordning och är nu i färd med att omarbeta de härom gällande reglerna.
    Tillämpningen av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna har ett avgörande inflytande på processens gestaltning i vissa andra hänseenden. Om materialet för domen skall vara vad som muntligen framföres för domaren, måste det före domsförhandlingen samlas och ordnas, så att det kan på en gång framläggas. Då domaren ej kan någon längre tid i sitt minne bibehålla vad som förekommit, måste således den äldre metoden med uppskov på uppskov övergivas. Blir det någon gång nödvändigt att uppskjuta ett mål och kan ej målet efter mycket kort tid åter företagas, måste vid det nya sammanträdet hela förhandlingen återupprepas. Detsamma måste gälla, om vid den nya förhandlingen en ändring i domstolens sam-

mansättning föreligger. Den nödiga koncentrationen kan vinnas endast genom en väl ordnad förberedande behandling.
    En betydande inverkan ha muntligheten och omedelbarheten jämväl på rättsmedelsystemet. Även om anteckningar göras över vad vid den muntliga förhandlingen i underrätten förekommer, bör icke gärna den högre domstolens prövning grundas på sådana anteckningar; den skulle i sådant fall få ett sämre domsmaterial än den lägre domstolen haft. Man måste följdriktigt antingen avlysa appellen i dess betydelse av en överprövning av målet i dess helhet eller ock låta hela förhandlingen upprepas inför den högre domstolen, naturligtvis med de inskränkningar, som kunna föranledas därav att klaganden själv i viss mån begränsar sin talan. I detta avseende förete de särskilda lagstiftningarna ganska olika regler. I allmänhet gäller, att när jury deltagit i behandling av ett mål, klagan i skuldfrågan icke är tillåten. I England har dock på senaste tiden en viss möjlighet till klagan i sådana mål medgivits. Appelldomstolen dömer då på grund av de vid första domstolen förda stenografiska anteckningarna. Beträffande andra mål gäller i Tyskland och Österrike, att appell är utesluten i de vid de kollegiala juristdomstolarna handlagda målen. I Frankrike tillåter man klagan över motsvarande domstolars beslut, men den högre domstolen dömer väsentligen på skriftliga uppteckningar av bevisningen vid underrätten. Danska lagen medger appell både från underrätt till landsrätt och från landsrätt till högsta domstolen, men omedelbart bevisförfarande i den övre instansen förekommer i regel ej. I Norge gäller den regeln, att vid klagan i skuldfrågan målet upptages helt av nyo vid appelldomstolen. Detsamma är fallet i England vid klagan över dom i mål, som ej bedömts av jury. Mera än två gånger kan dock en dylik förhandling ej ifrågakomma. Klagan över den andra domstolens beslut, om sådan klagan tillåtes, måste således bli inskränkt till rätts- och straffmätningsfrågor.
    För att domstolen skall kunna komma till ett tillfredsställande resultat vid bedömande av sakfrågan är det av vikt att den äger största möjliga frihet att efter sin övertygelse bedöma vad som skall anses bevisat, vilket innebär, både att domstolen får begagna sig av allt tillgängligt material ochatt den fritt får bedöma vad värde detta material i bevis-

ningsavseende må hava. Med ett muntligt förfarande kan en sådan prövning vida säkrare utövas än i en skriftlig process. Det är därför i allmänhet först i sammanhang med muntlighetens genomförande, som man vågat sig på att helt godtaga den fria bevisprövningens princip.
    Den svenska processen har det väsentliga företräde framför åtskilliga äldre främmande processystem, att vid underrätten materialet framlägges muntligen för den dömande domstolen, och att i regel bevisförfarandet äger rum omedelbart inför denna domstol. Muntlig rättegång i den numera antagna betydelsen kunna vi dock icke sägas hava. Allt vad som förekommer nedtecknas i ett protokoll; och det är detta protokoll, som är grundvalen för domen. Några verksamma regler för att åstadkomma förhandlingens koncentrering finnas icke. Till följd av den ofta bristfälliga förberedelsen är det synnerligen vanligt, att ett mål handlägges vid flera olika rättegångstillfällen, och det inträffar ofta att domstolspersonalen vid de särskilda sammanträdena icke är densamma. I fall den domare, som slutligen har att pröva målet, icke varit tillstädes vid alla de föregående rättegångstillfällena, skulle han således, vad angår dessa tillfällen, icke kunna grunda sin dom på annat än protokollet. Med avseende å den tid, som förflyter mellan de olika rättegångstillfällena, kunde han i allt fall icke hava i sitt minne vad därvid förekommit, utan måste lita till protokollet. Strängt taget är det emellertid allenast på den skriftliga uppteckningen av vad som förekommit som domen skall grundas. Systemet brukar betecknas såsom muntligt-protokollariskt, men är att anse såsom skriftligt i den ovan angivna betydelsen av denna term. Protokollens avgörande betydelse vid prövningen framgår ytterligare av den roll de spela vid handläggningen i överrätten, om målet dit fullföljes. Proceduren därstädes är helt skriftlig. Parterna utveckla sin talan genom skrifter, som ingivas till rätten, och överrättens material utgöres allenast av dessa skrifter jämte underrättens protokoll, såvida ej någon ny bevisning förebringas vid överrätten. Möjlighet förefinnes väl för överrätten att anställa muntligt förhör, men denna möjlighet begagnas sällan; i allt fall får protokollet vid detta förhör samma karaktär som protokollen vid underrätten. Jämväl i högsta domstolen är förfarandet rent skriftligt. I fråga om bevisprövningen upp-

tager lagen ingående regler. Så vitt dessa regler innefatta ett bestämmande av de särskilda bevismedlens olika värde, hava de genom praxis i väsentligt omfång satts ur tillämpning; däremot gälla alltjämt i oförminskad kraft de regler, som i hög grad inskränka bevismaterialet (vittnesjäven).

 

OFFENTLIGHET — HEMLIGHET.

    Att offentlighet i rättsförhandlingar är ägnad att i hög grad utgöra en garanti för en god rättskipning erkännes numera allmänt. Den är även påkallad för att hos allmänheten grunda förtroende för rättskipningen. I sammanhang med det att inkvisitions- och skriftlighetssystem infördes, uteslöts ofta offentligheten, som förut varit regel. Men i de nyare processlagarna med deras ackusatoriska och muntliga system har man överallt övergivit hemligheten i förfarandet. Det är endast för vissa fall, som offentligheten uteslutes. Detta gäller särskilt ofta om den förberedande förhandlingen inför rätten.
    Hos oss har principen om offentlighet alltjämt bibehållits, såvitt angår underrätternas förhandlingar. Det är endast undantagsvis som de må företagas inom stängda dörrar. Däremot karaktäriseras hovrätternas procedur helt och hållet av hemlighet. Det sammanhänger nära med den där rådande skriftligheten. Offentlighetsprincipen kommer endast i tilllämpning, när hovrätten företager förhör i mål, som den upptager i första instans. Det hemliga förfaringssättet är ock rådande i högsta domstolen.

 

JURISTDOMARE — LEKMÄNS DELTAGANDE I RÄTTSKIPNINGEN.

    Sedan gammalt deltaga i England lekmän vid avgörandet av grövre brottmål, detta i form av jury, som har att pröva frågan om den tilltalades skuld men icke har något inflytande på straffmätningen. I mindre brottmål utövas domsrätt av icke rättsbildade domare, s. k. fredsdomare. Vid införande under förra århundradet på fastlandet av de nya processordningarna har man allmänt upptagit juryformen beträffande de grövre brotten. I avseende å de övriga brotten förekomma flera olika system. I Norge och Tyskland använder man en annan form för lekmäns deltagande nämligen såsom meddomare. Domstolen utgöres av en rättsbildad domare samt två lekmän, vilka med den förre deltaga i avgörandet av målet i hela dess

vidd. Dessa lekmän äro icke kontinuerligt tjänstgörande i domstolen utan uttagas mera tillfälligt på samma sätt som jurymännen. Denna form tillämpas i Norge beträffande alla mål, som ej behandlas av jury, med undantag allenast för sådana fall, då ett mål avgöres redan under förundersökningen. Men i Tyskland förekomma meddomare allenast i mål om smärre förseelser; de övriga brotten handläggas av kollegiala juristdomstolar. I Danmark, Frankrike och Österrike deltaga icke lekmän i andra mål än dem, som behandlas av jury. I Danmark, Tyskland och Österrike står frågan om lekmannaelementets utvidgade deltagande i rättskipningen, särskilt i form av meddomare, på dagordningen.
    Vid juryns överförande till fastlandet ha politiska motiv spelat en stor roll. Men man hävdar numera, att lekmäns deltagande i rättskipningen även ur processuell synpunkt är av stor betydelse. Om meningarna i detta hänseende äro rätt delade, torde man dock allmänt vara ense om att lekmännens deltagande i rättskipningen är ägnat att i hög grad stärka förtroendet för densamma.
    Här i landet ha sedan gammalt lekmän deltagit i behandlingen av målen vid häradsrätten. Denna domstol består av lagfaren ordförande med nämnd av i regel minst sju ledamöter, som numera väljas för viss tid men kunna omväljas. Nämnden deltager med ordföranden i avgörandet av målet i hela dess vidd. Ordningen motsvarar således närmast det i utlandet förekommande meddomaresystemet, ehuru nämndemännens tjänstgöring är vida mera kontinuerlig än de utländska meddomarnas. Nämndemännen hava emellertid ej individuell rösträtt; det fordras att de äro enhälliga för attde skola kunna överrösta domaren. I rådstuvurätterna i de större städerna fungera ej några lekmän; dessa domstolar äro juristkollegier. I de mindre städerna åter finnas ofta lekmän,"illiterata rådmän", till växlande antal, vid sidan av en eller flere juristdomare. Dessa rådmän äro lika som nämndemännen valda, men i allmänhet kvarstå de för livstiden och avlönas av staden, så att de kunna anses intaga en tjänstemannaställning. De hava individuell rösträtt med den eller de rättsbildade ledamöterna av domstolen. I en specialprocess, nämligen den för tryckfrihetsmål gällande, användes jury. I överrätterna är lekmäns deltagande alldeles okänt.

 

Svensk Juristtidning 1922. 17

    Nämndens deltagande såsom dömande i våra häradsrätterär ett institut, som alltjämt omfattas med stort förtroende; och sedan rätt lång tid tillbaka har man påyrkat, att nämndemännen skulle få ökat inflytande på avgörandet. Däremot torde meningarna vara mera delade om de illiterata rådmännens värde för rättskipningen. Emellertid lider lekmännens deltagande i rättskipningen hos oss ett väsentligt förfång genom det gällande protokolls- och uppskovsväsendet. Enligt vaderfarenheten bestyrker, kan lekmannaelementet i en domstol icke göra sig tillbörligt gällande annat än under ett system med koncentrerad muntlig förhandling. Lekmännens betydelseär därför icke så stor som den borde kunna vara. Förhandlingens bristande koncentrering har ock varit ett hinder för bifall till de omnämnda strävandena efter utvidgad befogenhet för nämnden.

 

HUVUDFÖRHANDLING — FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING.

    Såsom förut angivits, är i den moderna processen förfarandet delat i två skilda led: en förberedande undersökning och en huvudförhandling.
    Vid huvudförhandlingen skall i ett sammanhang och om möjligt vid ett rättegångstillfälle för domstolen framläggas allt det material, som kan vara av betydelse för prövningen. Och domstolens dom skall grundas allenast på vad vid denna förhandling förekommit. Förhandlingen är anordnad enligt de förut nämnda i den moderna processen antagna principerna. Tillämpningen av dessa principer, särskilt ackusations och muntlighetsprinciperna, hava emellertid, såsom även förutomnämnts, påkallat anordnande av en undersökning, som föregår huvudförhandlingen.
    Den förberedande undersökningen skall i främsta rummet tjäna till att bringa utredning om huruvida anledning till åtal föreligger. Den skall därjämte avse att samla bevisningen, så att förhandlingen inför den dömande domstolen kan koncentreras. I detta innefattas också att parterna därigenom skola erhålla nödig kännedom om varandras angrepps- och försvarsmedel, för att de skola kunna vara beredda att vid huvudförhandlingen förebringa erforderlig bevisning.
    I avseende å ordnandet av den förberedande undersökningen finnas många olika system. I första hand verkar polisen,

och vidare statsåklagaren. Men ganska allmänt är att en judiciell förundersökning företages; ofta förenas detta med den regeln att undersökningsdomaren eller en domstolsavdelning avgör huruvida fog för åtals anställande finnes. Undersökningsdomareinstitutionen förekommer i Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, Frankrike. Men judiciell förundersökning är icke obligatorisk i fråga om annat än de grövre brotten, de som skola behandlas av jury. I fråga om andra brott kandet få stanna vid en undersökning av polis- och åklagaremyndigheterna, och denna form synes vara i tilltagande användning i de fall, där valfrihet förefinnes. Flerstädes har ock framkommit yrkande på upphävande av undersökningsdomareinstitutet. Såsom förut nämnts, är undersökningsdomarens handläggning av inkvisitorisk karaktär. Den är också vanligen hemlig. De upplysningar, som inhämtas, bliva alltid upptecknade, men dessa uppteckningar få i regel ej åberopas eller uppläsas vid den dömande domstolen. Den förberedande behandlingen avser endast att bereda målets utförande vid huvudförhandlingen men får ej utgöra material för denna. Om polisens och statsåklagarens undersökningar gäller i stort sett detsamma som nu sagts om undersökningsdomarens. I England ligger den förberedande undersökningen närmast hos polisen, men under förberedelsen förebringas bevisningsmaterialet, alltefter som det framkommer, vid en i kontradiktorisk form hållen förhandling inför en domare, som ock i regel har att pröva frågan om åtals anställande.
    I vår lag förekomma, såsom förut nämnts, icke några regler om förberedande undersökning. Förutsättningen har varit att domstolen själv verkställer hela undersökningen. Domstolsbehandlingen innefattar i sig både förundersökning och huvudförhandling enligt de främmande lagarnas terminologi. Redan genom ett kungl. brev av 1750 fästes emellertid åklagarnas uppmärksamhet på angelägenheten av att de före ett måls handläggning anskaffade erforderliga upplysningar och inkallade vittnen, så att uppskov skulle undgås. Genom praxis har ock så småningom den seden utbildat sig, att åklagaren eller polisen i alla mål av något större vikt företager en förberedande undersökning. Detta gäller särskilt i de större städerna, där polisväsendet är mera utvecklat. I nyare instruktioner för åklagare och polismyndigheter förut-

sättes ock, att en sådan undersökning skall av dem företagas. Praktiskt sett spelar den förberedande undersökningen hos oss en stor roll. Protokollen från undersökningen bruka uppläsas vid rätten och intagas i dess protokoll; och de läggas ofta till grund för rättens handläggning av målet. På sådant sätt har i själva verket en del av den rannsakning, som lagen tänkt sig skola åligga domstolen, kommit att överflyttas till åklagaren eller polismyndigheten.
    Det är naturligtvis även med vårt nuvarande rättegångssätt angeläget, att brottmålen, innan de komma till behandling vid rätten, behörigen beredas genom en förberedande undersökning. Att behovet av en närmare reglering av det förberedande förfarandet gjort sig hos oss starkt förnimbart är därför icke underligt. Men frågan är med vår nuvarande metod för målens handläggning vid domstolen av vida mindre portée än vid ett system, som mera fullständigt grundas på ackusations- och muntlighetsprinciperna. Med rättegångens ordnande efter dessa principer blir det en huvuduppgift för lagstiftningen att uppbygga ett effektivt och tillika betryggande förundersökningssystem.

 

    Till slut några ord om reformen av vår straffprocess.
    Att vårt nuvarande rättegångsväsen, icke minst vad angår brottmålen, är i behov av en grundlig ombildning, därom torde alla, som tänkt över saken, vara ense. Och otvivelaktigt är väl ock, att vi vid en reform böra i huvudsak ansluta oss till de allmänna grundsatser, som kommit till uttryck i de främmande ländernas nya processlagar. Detta behöver ingalunda, såsom påstått blivit, innebära en fullständig revolution. Tack vare den omständigheten att de principer, som före de senaste nydaningarna behärskat det europeiska fastlandets rättegångsordningar: inkvisition, skriftlighet, hemlighet, uteslutande juristdomare, icke hos oss gjort sig gällande på långt när i samma grad som i de främmande lagarna, kommer för oss en fullständigare övergång till det rättegångssätt, som utmärkes genom principerna: ackusation, muntlighet, offentlighet, lekmäns deltagande i rättskipningen, icke att medföra en så avgörande brytning med det bestående som fallet var, närde nya processordningarna i de främmande länderna genomfördes.

    Vad angår reformarbetets anordning synes det alldeles uppenbart, att en verklig reform av vår straffprocess icke kan styckevis genomföras. Det är en följd därav att processen utgör en mekanism, och det en ganska invecklad sådan, vars olika delar stå i så nära beroende av varandra, att man icke kan med framgång låta en del bestämmas av en princip och en annan del av en annan princip. Ett styckevis genomförande av reformen går icke för sig ens om man är så försiktig att man först uppställer ett program, efter vilket reformen skall ske. Därigenom vinnes visserligen, att de särskilda lagarna kunna utarbetas så, att de komma att överensstämma med vad som enligt programmet skall i en framtid bliva gällande i andra delar. Men genomförandet av de särskilda sålunda utarbetade lagarna måste stöta på ett bestämt hinder däruti, att de ej passa ihop med de ännu kvarstående delarna av den gamla ordningen, vartill kommer att man ej kan vara säker om att programmet i övriga delar följes. Detta bestyrkes allra bäst av vår egen rättegångsreforms historia. Det var just en sådan plan, som nya lagberedningen år 1884 förordade. Programmet var dess principbetänkande, på grundval av det skulle lagar avseende särskilda delar av rättegångsordningen var för sig utarbetas och genomföras för att först i en framtid samlas i en kodifikation. De i enlighet med denna plan för riksdagen framlagda förslagen blevo icke antagna, och en närmare undersökning ger tydligt vid handen, att huvudanledningen därtill var, att man icke samtidigt upptagit till behandling frågor, som stodo i större eller mindre sammanhang med de riksdagen förelagda förslagen. Slutligen insåg man, att metoden var otjänlig, och följden därav blev närmast den, att man nedlade hela planen på en mera genomgående reform av processen samt sökte åstadkomma smärre förbättringar, som helt utgingo från det beståendes grund. Det dröjde emellertid icke så länge, innan man fann, att icke mycket vanns med sådana ändringar, och så sattes det nu pågående reformarbetet i gång med tydligt uttryckt mål att vinna en genomgående omdaning av processen i dess helhet. Att övergiva denna metod och återgå till den, som en gång prövats och befunnits för lätt, kan icke gärna ifrågakomma.