Förkortning av häktningstiden. Riksdagen har antagit ett av K. M:t framlagt förslag (prop. nr 28) till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad. Såsom motförslag till den kungl. propositionen hade av herr Eliel Löfgren i första kammaren framlagts en motion (nr 80) med fullständigt lagförslag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., i huvudsak överensstämmande med ett förslag, över vilket lagrådet på sin tid varit hört efter kungl. remiss d. 27 febr. 1920 på föredragning av herr Löfgren såsom justitieminister. Första lagutskottets majoritet hade i utlåtande nr 20 avstyrkt såväl propositionen som motionen men föreslagit riksdagsskrivelse i motionens syfte. Emellertid biföllo båda kamrarna d. 13 maj 1922 den kungl. propositionen.
    Den nu publicerade nya lagen (Sv. F. S. nr 214) stadgar, att där någon blivit i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga rum inför allmän underrätt, den, som beslutat om häktningen, därom ofördröjligen skall göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen med den häktade. Vidare innehåller lagen bestämmelser om tiden, inom vilken rannsakningen, efter det berörda anmälan inkommit, skall vid allmän underrätt företagas, vilken tid för rådhusrätt är den förut gällande, åtta dagar, och för häradsrätt förkortats från tre veckor till fjorton dagar, samt därom att fortsatt rannsakning, där sådan erfordras, skall äga rum inom motsvarande tid från förra rannsakningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov. I lagen hava tillika meddelats bestämmelser angående tiden för anställande av till annan domstol hänvisad rannsakning. Slutligen har föreskrivits, att ordföranden i den rätt, som meddelat hänvisningsbeslutet, skall därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till vilken rannsakningen hänvisats, och skall därvid tillika angivas, när rannsakningshandlingarna komma att översändas. Enligt kungörelse d. 16 dec. 1921 (Sv. F. S. nr 712) skola handlingarna översändas inom tio dagar från den dag, då utslaget meddelades.

 

    Ändrade bestämmelser angående förvandling av böter. Genom proposition nr 223 hade K. M:t förelagt riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. Förslaget innebar en förändring av den i berörda lagrum givna tariffen för bötesstraffens förvandling till fängelse. Enligt förslaget skulle vid dylik förvandling tre dagars fängelse svara mot böter icke överstigande tio riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter utöver tio till och med tjugu riksdaler, samt varje följande dags fängelse mot tjugu riksdalers böter, dock med iakttagande att fängelsestraffet ej finge sättas över sextio dagar. Syftet med förslagets framläggande angavs av föredragande departementschefen vara att undanröja de genom penningvärdets fall framkallade olägenheterna vid bötesstraffets tillämpning, att straffet för den, som icke kunde betala honom ådömda böter och därför nödgades undergå förvandlings-

straff, bleve väsentligt svårare än för den, som betalade, samt att i den mån domstolarna med anledning av penningvärdets fall höjt de utdömda bötesbeloppen, forvandlingsstraffen komme att drabba den, som ej kunde betala böterna, hårdare än lagen avsett. Den nya tariffen hade upprättats enligt den principen, att ett visst bötesbelopp, som förvandlades enligt densamma, överginge i ett förvandlingsstraff till graden så nära som möjligt likvärdigt med det, som uppstode, därest hälften av samma bötesbelopp förvandlades efter förut gällande grunder.
    Första lagutskottets majoritet avstyrkte i utlåtande nr 25 den kungl. propositionen. Denna blev emellertid av riksdagen bifallen, och har lag i ämnet utfärdats d. 9 juni 1922 (Sv. F. S. nr 225).