MODERN RÄTTSKIPNING.
DEN NYA DANSKA RETSPLEJELOVEN OCH DESS TILLÄMPNING.
AV
PROFESSOR E. KALLENBERG.
Den nya danska Retsplejeloven av den 11 april 1916 (här betecknad RP), som trädde i kraft den 1 oktober 1919, har nu tillämpats så länge, att en viss praxis hunnit utbilda sig och tillförlitlig erfarenhet förvärvas om lagens verkningar, dess förtjänster och brister. Författaren till dessa rader har nyligen under någon tid dagligen följt förhandlingarna icivila mål vid domstolarna i Köpenhamn och skall här nedan meddela ett och annat av sina intryck. Huvudparten av intresset anknyter sig till rättskipningen i första instans och alldeles särskilt till processen vid landsrätten. Som bekant är rättskipningen i civila mål i första instans fördelade mellan underrätter och landsrätter, för Köpenhamns del emellan Byretten och Østre Landsret. Kompetensfördelningen är i stort sett gjord efter samma princip som i allmänhet i länder, där man har mer än en kategori domstolar i första instans, nämligen så, att till den med en lagfaren domare besatta domstolen (underrätten i trängre mening) förlagts ringare och till den såsom ett kollegium av jurister organiserade domstolen större mål. Enligt RP är numera gränsen, för så vitt den beror på tvisteföremålets värde, 800 kronor; när tvisteföremålet överstiger detta belopp, hör målet till landsrätt, annars till underrätt.
Den grundläggande princip för förfarandet, på vilken RP liksom över huvud all modern processrätt byggt, är muntlighetsprincipen. I modern mening muntlig är den process, i vilken avgörandet träffas omedelbart, utan förmedling av skrift,
på grundvalen av en muntlig förhandling mellan parterna, en bestämning av begreppet muntlighet, som innefattar två moment: dels skola parterna muntligen framställa och utveckla sin talan, och dels skall avgörandet grundas omedelbart på domarens uppfattning av vad sålunda muntligen anförts; de muntliga anförandena få således icke upptecknas med den verkan, att allenast eller åtminstone närmast och huvudsakligen läsning av skriften bestämmer omdömet. Vid sidan av kravet på muntlighet står i modern processrätt kravet på bevisomedelbarhet, vilken princip, därest begreppet muntlighet bestämmes på sätt nyss skett, innebär, att den bevisande verksamheten skall äga rum vid samma domstol, som har att döma i målet (processdomstolen), samt tillika beträffande de s. k. muntliga bevismedlen (vittnen m. fl.), för vilka principen har sin egentliga betydelse, att domstolen skall döma omedelbart på grundvalen av de muntliga utsagor, som dessa personer avge. Såsom genast inses, medför alltså ifrågavarande princip, att bevisningen, så vitt den utgöres av muntliga utsagor, skall försiggå inför processdomstolen i anslutning till ovannämnda muntliga förhandling mellan parterna; domsförhandlingen, för att begagna RP:s terminologi, skall sålunda, med tillämpning av bevisomedelbarhetsprincipen, inbegripa ej blott själva förhandlingen mellan parterna utan även bevisföringen.
Då den muntliga processen oeftergivligt förutsätter, att förhandlingen inför rätten i dess helhet äger rum vid ett enda rättegångstillfälle, vid vilket processmaterialet klart och översiktligt framlägges, blir det en av processlagstiftningens viktigaste uppgifter att söka åstadkomma nödiga garantier härför. Till dessa garantier hör främst domsförhandlingens förberedande i alla mål, som ej äro av den enkla beskaffenhet, att förhandlingen kan utan annan förberedelse än den, som ligger i uttagande och delgivning av stämning, genast försiggå. På de regler, som äro givna angående förberedelsen av domsförhandling, och på det sätt, varpå dessa regler tillämpas, beror till en ej ringa del, i vad mån den på muntlighets- och bevisomedelbarhetsprinciperna grundade rättskipningen i det stora hela tillgodoser sina syften.
Det har synts mig lämpligt att, innan jag går närmare in på mitt ämne, erinra om förestående, som i synnerhet bör
vara närvarande i medvetandet vid granskningen av en modern processlag och dess tillämpning. Härtill må läggas ännu en reflexion. Hur rättskipningen i ett land är beskaffad, beror visserligen ytterst på de principer, som i processlagen kommit till uttryck, och på lagens regler, deras innehåll och avfattning. Men storligen tager man miste, om man föreställer sig, att en god lag nödvändigt ger en god rättskipning eller, omvänt, att en bristfällig lag i motsvarande mån måste ge till resultat en dålig rättskipning. Till en väsentlig del beror verkan av lagstiftningen i en viss rättsdisciplin på den anda, vari lagen tillämpas. Alldeles särskilt är detta fallet på processens område, där ett stort utrymme upptages av och enligt sakens natur måste upptagas av dispositiva rättssatser, framför allt av rättssatser, som äro dispositiva i den mening, att det lämnats domstolen frihet att gestalta processen.1 I synnerhet där det processuella förfarandet behärskas av muntlighetsprincipen, måste nämnda frihet för domstolen spela en betydande roll.
RP är ett mycket omfångsrikt arbete; den upptager 1,043 paragrafer, av vilka åtskilliga äro ansenligt långa och vilka i allmänhet äro ordrikare än vi i svensk lagstiftning äro vana vid beträffande lagar av den centrala natur som en processlag. Man gör sig säkert ej skyldig till någon som helst orättvisa, om man uttalar det omdömet, att lagen i formellt avseende lämnar ej så litet övrigt att önska. Systematiken är ganska bristfällig, något som i ej ringa grad torde ha sin grund däri, att man på ett framskridet stadium av lagarbetet till en enda lag sammanfört reglerna för den borgerlige Retspleje och Strafferetsplejen; sammanförandet har, bland annat, fört med sig, att bestämmelser, som lämpligen för översiktlighetens skull bort förekomma i ett sammanhang, fått sin plats i skilda partier av lagen, dels i en för båda processarterna gemensam avdelning och dels i den särskilda avdelning, som upplåtits åt respektive processart. Vidare är lagen skriven i en stil, som i fråga om korthet och precision icke tillfredsställer högre anspråk. Mycket ofta passar stilen mindre för en lag än för ett reglemente. Här, såsom merendels i dyliká fall, har omständligheten icke åstadkommit någon högre grad av klarhet utan tvärtom ej sällan grumlat meningen och
ökat anledningarna till tvivelsmål. Och slutligen må det sägas, att reglerna, även frånsett vad nyss antytts, ofta äro till sitt sakliga innehåll ganska svävande, detta även i fall, där man ej kan finna någon grund därtill i lagstiftarens syfte att lämna rättskipningsorganen en vid latitud för tilllämpningen.
Dessa ofullkomligheter ha emellertid ej mäktat omintetgöra vad man med processreformen velat vinna. Jag vill ej neka mig nöjet att redan nu uttala, att de intryck jag från mitt senaste studieuppehåll i Köpenhamn mottagit av den civila rättskipningen enligt RP äro de allra bästa. Lagen har kommit till tillämpning i den anda, vari en på muntlighetsprincipen grundad processlag bör finna användning, om de med muntligheten åsyftade fördelarna över huvud skola ernås. Den åsikt om den muntliga processens stora överlägsenhet över den skriftliga, som jag för min del sedan länge omfattat, har ytterligare stärkts samt blivit en fastare grundad och mera levande övertygelse.
I § 148 RP (i kap. 16 under rubriken: Almindelige Bestemmelser om Procesmaaden) stadgas följande: "Retssager forhandles mundtlig. Skrift anvendes kun i det Omfang, i hvilket Loven særlig bestemmer det. Ved den mundtlige Forhandling benyttes frit Foredrag." Med dessa grundläggande bestämmelser för förfarandet vill jag här närmast sammanställa stadgandena om protokollering av förhandlingarna vid rätten. Man finner av stadganden i kap. 3 (under rubriken Retsbøger), att i protokollet skall upptagas vad parterna påstå, begära och invända, för så vitt det icke innehålles i skrifter, som överlämnas till rätten, i vilket fall en hänvisning är tillräcklig, ävensom vad som invändes av vittnen, Syns- eller Skønsmænd. I sammanhang härmed bestämmes, att av utvecklingar och föredrag till begrundande av vad parterna påstå m. m. ej något skall, utom i några uttryckligen angivna fall, inflyta i protokollet, dock att rättens ordförande kan besluta, att enstaka uttalanden skola upptagas. Skulle en part under förhandlingen helt eller delvis frångå påståenden, bestridanden eller dylikt eller avge erkännanden, så är motparten berättigad att få anteckning därom gjord i protokollet. Därjämte är (med hänsyn till domsförhandlingen inför landsrätt) bestämt, att där det tillåtes part att fram-
komma med yrkanden eller faktiska andraganden, på vilka motparten icke är förberedd genom den skriftväxling, varigenom domsförhandlingen i landsrätt förberedes, sådana yrkanden eller andraganden skola antecknas i protokollet. Beträffande protokolleringens omfattning må det för övrigt härvara nog att hänvisa till de bestämmelser, som äro meddelade i kap. om vittnen (§ 185). En vittnesberättelse upptecknas i civila mål så, att de viktigaste uttalandena återges såvitt möjligt med vittnets egna ord, medan oväsentliga yttranden kunna utelämnas. I fullföljda mål (Ankesager) har det överlämnats åt rätten, resp. Landsret eller Højesteret, att bestämma, i vilken omfattning vittnesmål skola protokolleras.1 Om protokollering av förklaringar av avhörd part gälla i tillämpliga delar samma föreskrifter som de beträffande vittnen meddelade.
De ovan anförda stadgandena om muntlig förhandling, om användande av fritt föredrag vid förhandlingen och om förbud mot begagnande av skrift i vidare omfång än lagen föreskriver bilda tillsammans den muntliga processens grundval. Närmast stannar jag vid stadgandet om användande av fritt föredrag. Regeln är synnerligen viktig. Det är ingalunda tillräckligt, att parternas anföranden hållas muntligt; de måste ha karaktären av fritt föredrag. Därmed låter visserligen väl förena sig, att den talande begagnar sig av minnesanteckningar men absolut icke att han uppläser en skriven framställning. Rent praktiskt är skillnaden mellan det fria föredraget och uppläsningen av en skrift mycket betydande. Det förra gör — naturligtvis under förutsättning, att den talande har förmåga att uttrycka sig klart, redigt och tillräckligt flytande — ett helt annat och mera levande intryck än uppläsningen; det har en vida större makt att tillvinna sig åhörarens intresse, och innehållet upptages och ordnar sig vida lättare i dennes medvetande. En uppläsning kan väl vara sådan, att skillnaden reduceras till ett minimum, men helt
och hållet kan den näppeligen utplånas, och i varje fall är en dylik uppläsningskonst mycket sällsynt. En muntlig förhandling, som består i uppläsning av skrivna anföranden, är en sannskyldig parodi på muntlighet.
Enligt RP består icke sakförartvång. Part har rätt att i egen person uppträda inför vilken domstol som helst; skulle dock part, som själv för sin talan vid muntlig förhandling, visa sig ej vara i stånd till att med "tilbörlig Ro og Klarhed" framställa saken, kan domstolen avvisa honom och anmana honom att möta genom sakförare. Det ligger emellertid i sakens natur, att i den muntliga processen, där kraven på parternas verksamhet äro vida större än i den skriftliga, parterna sällan, åtminstone vid domsförhandlingar inför Landsret eller Højesteret, skola begagna sig av friheten att personligen föra sin talan. Icke i någon av de domsförhandlingar, som jag bevistade vid landsrätten, utförde part själv sin talan. Omdömet om den muntliga partsförhandlingen vid de danska domstolarna är alltså väsentligen ett omdöme om sakförarnes pläderingskonst. Av vad jag iakttog har jag ej kunnat annat än bilda mig ett fördelaktigt omdöme därom. Att Højesteretssakförarne besitta fullgod kompetens för sin ifrågavarande uppgift, är helt naturligt; de uppställda kompetensbetingelserna utgöra en god borgen därför, vartill kommer den mycket viktiga omständigheten, att muntlig plädering ej är någon nyhet för Højesterets del utan enligt ordning, som gällt fördenna domstol, ägt rum långt före tillkomsten av RP. Vad åter angår övriga sakförare — särskilt tänker jag på landsrättssakförarne (de tidigare O verretssakförarne) — var det mera överraskande och värt allt erkännande, att de under den jämförelsevis korta tid, som förflutit efter RP:s ikraftträdande, så allmänt förstått att i det forensiska talets ingalunda lätta konst tillägna sig en så god färdighet, som de av mig åhörda föredragen vittnade om, och utbilda en viss säker stil för desamma. Föredragen utmärkte sig genomgående för enkelhet och reda samt för en naturlighet, som var fullständigt fri från strävan efter onödiga retoriska effekter. Man syntes ock väl förstå att hålla den rätta medelvägen emellan allt för stor knapphet samt överflödig och tröttande omständlighet. Kravet på fritt föredrag var ock i allo uppfyllt. Endast en enda gång under en domsförhandling i
landsrätten iakttog jag, att sakföraren för ena parten vid sitt föredrag nästan ordagrant följde en uppsatt skrift. Hur ledig än framställningen även i detta fall föll sig, så verkade den dock ej fritt föredrag i egentlig mening och gjorde ej fullt samma omedelbara intryck som ett sådant. Förhållandet uppmärksammades ock i rätten och föranledde en förfrågan av en domare, huruvida anförandet avsåg att vara sakförarens egen framställning eller att återge någon annans uppfattning i saken.
Vad härefter beträffar det ovan omnämnda förbudet mot att begagna skrift i större omfattning än lagen bestämmer, så har det ej allenast avseende därå, att muntlig förhandling ej kan ersättas med ingivna skrifter, utan därmed åsyftas jämväl protokolleringen. Med muntlig process kan det väl icke sägas vara principiellt oförenligt, att i protokollet antecknas allt vad som muntligt framkommer vid rätten och är av vikt för avgörandet, men å andra sidan må vad förut framhållits ej förbises, eller att till muntlighetens väsen hör, att det muntligt anförda omedelbart lägges till grund för avgörandet; faran för att denna kardinala princip upphör att äga någon reell betydelse och blir ett tomt sken, är mycket stor vid en protokollering, som har nyss antydda omfång. Därtill kommer, att en så fullständig protokollering av de muntliga anförandena under domsförhandlingen ej, frånsett möjligheten av att anlita stenografi, kan försiggå, utan att förhandlingen ansenligt fördröjes; därmed förlorar den emellertid det liv och den friskhet, som utgöra oeftergivliga betingelser för den muntliga processens framgång.
RP medger, såsom torde framgå av de ovan anförda stadgandena, ej protokollering av parternas anföranden i vidare mån än som är strängt nödvändigt. Och domstolarna ha, så vitt jag kunde inhämta, i denna del fullt ställt sig på lagens ståndpunkt. De anteckningar i protokollet, som avsågo parternas framställningar av saken, voro synnerligen kortfattade; i de flesta fall vid landsrätten, där domsförhandlingen ju föregås av skriftlig förberedelse, upptog protokollet i förevarande hänseende ingenting alls.
Ett särskilt förhållande äger rum med protokolleringen av vittnesberättelser. Den moderna civilprocesslagstiftningen har väl i princip erkänt ej blott muntlighets- utan även bevis-
omedelbarhetsgrundsatsen, men från den senare har allmänt, mer eller mindre i olika lagar, gjorts undantag. Skälen ligga i öppen dag. De bero dels på hänsyn till vittnen och parter och dels på vissa rent processuella överväganden. Vittnesplikten anser man ej skäligen böra vara för vittnena över hövan betungande, och man vill därför ej ålägga dem att för dess fullgörande inställa sig å ort, belägen utöver ett visst avstånd från vittnets uppehållsort. Parterna vill man bereda möjligheten att få vittnen hörda utan allt för betungande kostnader. Vad beträffar de rent processuella synpunkterna, så må det här vara tillräckligt att med några få ord framhålla följande. En process, byggd på muntlighets- och bevisomedelbarhetsprinciperna, ställer stora anspråk på domarens förmåga att hastigt och säkert uppfatta; i samma mån som processmaterialet växer i omfattning, sättes denna förmåga på hårdare prov. Över en viss, naturligtvis ej närmare bestämbar gräns synes ej hopning av processmaterial vid domsförhandlingen böra äga rum. Denna tanke har i lagarna lett därtill, att vissa mål hänvisats till uteslutande skriftlig behandling; den kan ock vinna beaktande på det sätt, att det göres möjligt att få vittnen avhörda icke under domsförhandlingen utan under förberedelsen till domsförhandling, vare sig vid samma rätt, där förhandlingen skall försiggå, eller vid annan rätt (eller möjligen inför någon delegerad domare). Det torde likväl böra medges, att avsteg från bevisomedelbarhetsgrundsatsen av sistnämnda skäl icke i andra än synnerligen exceptionella fall kan äga fog för sig. I de civila målen spelar i allmänhet bevisningen ej någon dominerande roll, och att det muntliga processmaterialet skulle bli domstolen övermäktigt på grund av ett övermått av vittnesbevisning, torde ytterst sällan vara att befara. Ojämförligt mycket viktigare är en annan synpunkt. En fullt konsekvent tilllämpning av bevisomedelbarhetsprincipen innebär, att förfarandet i högre instans ej mindre än i lägre är grundat på denna princip; vittnen, som hörts i lägre rätt, böra i enlighet härmed höras å nyo i högre rätt i dit fullföljda mål. Att sålunda till dess yttersta konsekvenser genomföra ifrågavarande grundsats, möter emellertid uppenbarligen mycket stora betänkligheter. Någon närmare utveckling härav kan ej i detta sammanhang ifrågakomma.
I samma mån som bevisomedelbarhetsgrundsatsen frångås, blir det nödvändigt att med erforderlig fullständighet protokollföra de muntliga förklaringar, vilka såsom processmaterial skola ligga till grund för domstolens avgörande av saken. Tydligt är, att den förut nämnda bestämmelsen i § 185 RP om protokollering av vittnes viktigaste förklaringar obetingat vinner efterföljd vid de danska domstolarna, så vitt angår de vittnesmål, som avges vid annat tillfälle än under domsförhandling, och om vilka processdomstolen erhåller kännedom under denna genom protokollet över vittnesmålet. I fråga om de vittnesmål, som avges under domsförhandling, förmärkte jag däremot en viss skillnad emellan praxis vid Byretten och vid Østre Landsret, en iakttagelse som jag fick bekräftad genom samtal med domare och sakförare. Byrettens protokollering hade otvivelaktigt den omfattning, som nyss med hänvisning till § 185 omnämnts; vid landsrätten åter var protokolleringen icke blott i sådana mål, i vilka rätten dömde såsom andra instans och i vilka således vidare fullföljd endast undantagsvis och på grund av särskilt tillstånd är medgiven, utan även i de av rätten såsom första instans upptagna målen synnerligen knapphändig. Landsrättens motiv härför ligga i öppen dag; man vill ej genom någon vidlyftig protokollering hämma och tynga domsförhandlingen. Å andra sidan medför denna landsrättspraxis, att det i de mål, som fullföljas till Højesteret, blir oundgängligt att på nytt höra vittnena, ett förhållande, som förorsakar omgång, kostnad och besvär för parter och vittnen. Man har framkastat tanken att stenografiskt uppteckna de under domsförhandlingen avlagda vittnesmålen. Även om denna anordning, som ej är utan sina lätt insedda små betänkligheter, icke skulle komma till användning, torde dock utvecklingen på förevarande punkt gå därhän, att protokolleringen blir fylligare vid landsrätten; en viss ändring i denna riktning torde utan något väsentligt men för domsförhandlingen kunna genomföras.
I anslutning till det föregående skall jag framhålla ett och annat om bevisningen. Först stannar jag vid RP:s regler om förhör med parterna. Parternas kännedom om saken kan enligt lagen på olika sätt anlitas såsom upplysningskälla. Bortsett från institutet parts ed, som lagen, egendomligt nog, upptagit vid sidan av övriga ifrågavarande stadganden, skiljer
den emellan följande: å ena sidan det formlösa utfrågande av parterna, som domstolen anställer i ändamål att söka avlägsna oklarhet, tvetydighet eller ofullständighet i framställningen av saken eller i andra avgivna förklaringar eller, beträffande mål, som äro anhängiga vid underrätt, för att söka ernå sannfärdiga förklaringar av parterna, samt å andra sidan partsförhör såsom ett särskilt bevismedel. På något kritiskt ställningstagande till lagens reglering av förevarande ämne skall jag ej här inlåta mig.1 Några få anmärkningar må vara nog. Det antydda formlösa utfrågandet av parterna, för vilket domstolen tvivelsutan äger fordra personlig inställelse av part, är ett uttryck av domstolens rätt och plikt till materiell processledning. Enligt vad i lagen uttryckligen stadgas, kan domstolen tolka parts uteblivande, tystnad eller obestämda besvarande av frågor på det för motparten gynnsammaste sättet och till grund för avgörandet lägga sistnämnda parts framställning. Vidkommande partsförhör (Afhøring af parter; kap. 29 i lagen) såsom särskilt bevismedel, så har österrikiska civilprocessordningen varit mönster. RP:s bestämmelser förete väl en del olikheter med motsvarande stadganden i den österrikiska lagen — efter min mening endast delvis förbättringar — men om någon verklig utveckling av institutet utöver den av sistnämnda lag intagna ståndpunkten i riktning mot engelska rättens förhör med parterna såsom vittnen kan man ej tala. Den praktiskt taget egentliga skillnaden emellan domstolens under utövning av dess materiella processledning företagna utfrågande av parterna samt partsförhöret såsom bevismedel består icke i någon olika processuell påföljd för den hörda parten av att han undandrager sig frågornas besvarande eller icke besvarar dem på tillbörligt sätt; påföljden är jämväl för den formligt partsförhör underkastade parten densamma som, efter vad ovannämnts, i det andra fallet. Skillnaden ligger däri, att vid partsförhöret osannfärdig förklaring medför straff, om vilken påföljd domaren skall, innan förhöret börjar, erinra parten med allvarlig maning till honom att följa sanningen. Ej ens i avseende å partsförhöret har RP fullt ut genomfört bevisomedelbarhetsgrundsatsen. Parts mötesplikt är — med un-
dantag för Landsret och Højesteret i fall, då parts inställelse för rätten prövas vara av synnerlig betydelse för sakens upplysning — underkastad vissa avståndsbegränsningar; part, som sålunda icke skall möta inför processdomstolen, avhöres vid underrätten i den ort, där han bor eller uppehåller sig.
Det var för mig av det allra största intresse att taga kännedom om, hur tillämpningen av nu antydda regler ställer sig i praxis. Bryter man fullständigt med den legala bevisteoriens föreställningar om att partsutsagor icke äga något bevisvärde, med mindre de edligen bekräftas eller äro av ett för parten själv, som avger förklaringen, ofördelaktigt innehåll (erkännanden), så ter sig parternas framställning av sakförhållandet såsom en utomordentlig viktig upplysningskälla, ja ofta såsom den viktigaste. Man må icke fästa för mycket avseende vid den synpunkten, att parterna äro partiska samt följaktligen deras uttalanden misstänkta och knappast värda någon tilltro. Förutom att härvid kommer i betraktande, att det vid förhör med parterna, som ju i regeln sitta inne med den bästa kunskapen om saksammanhanget i målet, ej uteslutande, ofta blott till en ringa del, är fråga om fakta, beträffande vilka det för parten synes gälla ett val emellan alternativen fördel eller skada, så innehåller i regeln ett förhör med part personligen en rikedom på moment, av vilka man kan sluta sig till sanningen i målet. I ökad grad gäller detta, om sanningsplikten kraftigt inskärpes och erhåller den garanti, som straffpåföljd för överträdelse innebär. Partsförhörets värde kommer i all synnerhet till sin rätt, då parterna å ömse sidor höras. Den jämförelse mellan stridiga uppgifter och det korsförhör med parterna, som domstolen härvid är i tillfälle att anställa, äro ägnade att i högsta grad befrämja utredningen i målet.
Att de danska domstolarna — Byretten och Landsretten åsyftas här närmast — skulle utöva en kraftig materiell processledning, var ej annat än vad på förhand kunde med säkerhet förväntas. Den muntliga processen gör det ej blott möjligt utan nästan till en självklar sak, att domaren, när helst han finner anledning därtill, ingriper och söker genom frågor till parternas representanter eller till parterna själva, om de äro personligen vid rätten tillstädes, verka för fullständighet, reda, klarhet och sann färdighet i partsanförandena. Ett av den muntliga processens stora företräden framför den
skriftliga består just däri, att domstolen kan i den förra på ett helt annat och mera effektivt sätt än i den senare vara i nyssnämnda hänseende verksam beträffande processmaterialet. Däremot var det vida svårare att förutsäga, i vilken omfattning det formella partsförhöret skulle komma till användning. Närmast har man blott att hålla sig till lagens ord i § 302, att rätten kan efter yrkande av motparten kalla part att möta personligen för att besvara spörsmål, åsyftande sakens upplysning. En bestämmelse, som sålunda gör till villkor för förhör med part, att andra parten framställer yrkande därom, synes ej ge tillräcklig säkerhet för att förhörsinstitutet skall komma att spela någon större roll. Resultatet har emellertid i praxis (till den del jag lärt känna densamma), tack vare domstolarnas riktiga uppskattning av partsförhörets stora möjligheter att bringa sanningen i dagen, blivit mycket gott. Vid landsrätten förekom i åtskilliga av de domsförhandlingar, som jag bevistade, förhör med part eller, i flera fall, förhör med parterna å ömse sidor, och landsdomare, med vilka jag samtalade i ämnet, framhöllo, att man i de mål, i vilka förberedelse till domsförhandling åligger landsrätten själv, låter sig synnerligen angeläget vara att, närhelst därtill synes vara anledning, få till stånd förhör med parterna.1 Förhöret utsättes därvid att äga rum under själva domsförhandlingen. Utvecklingen visar sålunda en bestämd tendens till att i de mål, där fakta kräva bevisning och det synes vara av värde för utredningen att direkt anlita parternas kännedom om fakta, göra partsförhöret till en regelmässig beståndsdel av domsförhandlingen. Att denna tendens är förtjänt av allt gillande, torde knappast kunna vara föremål för meningsskiljaktighet.
Beträffande vittnesbevisningen synas mig ock några omständigheter ha det särskilda intresse, att de böra framhållas. RP utgår från, såsom det regelmässiga, att vittnen ej höras under domsförhandlingen utan dessförinnan, vare sig vid processdomstolen eller annan domstol, och att processdomstolen följaktligen under domsförhandlingen genom vittnesförhörsprotokoll får kännedom om vittnesmålen. Det har dock (vad angår första instans) i lagen uttryckligen tillåtits underrätt att förordna om avhörande av vittnen m. fl. först under domsförhand-
lingen, och att detta medgivits blott underrätt och ej landsrätt, har man tillskrivit allenast en formell oegentlighet i lagen samt icke ansett vara ett uttryck för lagstiftarens vilja, att underrätt i denna del skulle vara utrustad med vidsträcktare befogenhet än landsrätt. Østre Landsret har ock, med beaktande av bevisomedelbarhetsgrundsatsens stora betydelse, lagt sig vinn om att i den utsträckning, vari lagen över huvud medger det,1 få vittnena hörda under domsförhandlingen.
RP har gjort till sin den engelsk-amerikanska rättens regel, att vittnen höras av parterna själva. Man har i denna anordning, som naturligen leder till, att ett vittne, efter att ha avhörts av den part, som inkallat vittnet, resp. av hans sakförare, omedelbart korsförhöres av motparten, funnit det säkraste och kraftigaste medlet att få fram sanningen. I underrättssaker skall dock domaren verkställa förhöret av en parts vittnen, om parten själv begär det, och även i landsrättssaker eger part, som icke möter genom sakförare, begära att domaren anställer förhöret. Det är emellertid tydligt, att domstolen ej lämpligen kan tilldelas en uteslutande passiv roll vid vittnesförhör. Enligt RP kan domstolen alltid ställa frågor till vittne, såväl till närmare upplysning om omständigheter, angående vilka parterna förut frågat vittnet, som "til selvstændig Oplysning af Sagen." Och denna rätt tager domstolen visserligen i anspråk. Landsrätten ingrep så kraftigt i vittnesförhören, som över huvud var förenligt med parternas lagstadgade rätt att själva höra vittnena. En dylik aktivitet från domarens sida torde ock till vinnande av ett gott resultat i talrika fall vara synnerligen påkallad, ty visserligen lämnar vittnesförhör genom parterna god säkerhet för ett energiskt utfrågande av vittnet, men det ligger städse den största vikt uppå, att förhöret ledes med full objektivitet, och därför sörjer domaren bäst. — I detta sammanhang kan anmärkas, att enligt RP vittnesberättelser i civila mål bekräftas med ed (eller motsvarande högtidlig försäkran) endast när någon av parterna fordrar det. Det lärer vara fråga om att ändra denna bestämmelse så, att till villkor för beedigande göres, förutom yrkande av part, jämväl, att domstolen
finner beedigande nödigt. Redan nu torde beedigande ejvanligen förekomma; vid de vittnesförhör, som jag åhörde, avlades ej vittnesed.
Av synnerlig vikt i en rättegångsordning, som är grundad på muntlighetsprincipen, äro de regler, som röra förberedelse av målen till domsförhandling; utan sådan förberedelse kan ej den koncentration i förhandlingen, som är den muntliga processens livsbetingelse, uppnås. RP skiljer i förevarande avseende mellan de mål, som i första instans höra till underrätt, och dem, i vilka landsrätt dömer såsom första instans.
I underrättssakerna äger enligt lagen ej någon skriftlig förberedelse rum, men att fördenskull säga, att ingen som helst förberedelse försiggår, vore knappast att anlägga den riktiga synpunkten på ifrågavarande förhållande. Det rättssammanträde, till vilket målet instämts, tjänar i själva verket syftet att åstadkomma en sovring av målen. Frånsett de mål, som genast avskrivas på grund av kärandens uteblivande, kommer slutlig behandling utan dröjsmål de mål till del, i vilka svaranden uteblir (tredskodom meddelas) eller svaranden medger käromålet eller förlikning kommer till stånd. Av övriga mål äro många av den enkla och klara beskaffenhet, att någon avsevärd muntlig förhandling emellan parterna ej är av nöden, och där ej undantagsvis uppskov skulle för något särskilt ändamål vara behövligt, slutbehandlas målet redan vid det första rättegångstillfället. De mål, som återstå, äro sådana, att en verklig kontradiktorisk partsförhandling utvecklar sig. Någon förberedelse av denna förhandling är likväl ingalunda alltid erforderlig, utan ofta, särskilt då bevis ej behöver föras, försiggår den muntliga domsförhandlingen genast. I den ej stora procent av ifrågavarande mål, som nu slutligen är övrig, förberedes den domsförhandling, som skall äga rum först vid ett kommande rättegångstillfälle, vid det första rättegångstillfället, och denna muntliga förberedelse står helt och hållet under domarens ledning. Domaren vägleder parterna, i synnerhet om de ej äro företrädda av sakförare, med hänsyn till införskaffande av bevis eller vidtagande av andra åtgärder för bevakande av deras talan samt träffar de nödiga förberedande anordningarna.
En vida svårare lagstiftningsuppgift än att ge regler an-
gående förberedelse av domsförhandling i de ringare mål, som i första instans upptagas av enmansdomstol, är anordnandet av förberedelse av domsförhandling vid den kollegiala förstainstansdomstolen. RP:s föreskrifter härom förete ej ringa likhet med österrikiska civilprocessordningens.1 Förberedelsen har enligt RP tillagts samma vittomfattande syften som den österrikiska lagens förberedelse av domsförhandling vid den kollegiala underrätten. Även enligt RP frånskiljas och slutbehandlas under förberedelsen de mål, i vilka domsförhandling ej är av något behov påkallad, d. v. s. de mål, i vilka svaranden uteblir eller medger käromålet eller parterna förlikas; dessutom kunna uppkomna spörsmål angående bristande processförutsättningar redan på detta stadium av processen finna sin lösning. För övrigt gäller om förberedelsen huvudsakligen följande. I stämning, som genom kärandens försorg delges svaranden, utsättes målet att förstagången förekomma å ett rättssammanträde (Sagens første Tægtedag, motsvarande österrikiska civilprocessordningens erste Tagsatzung), som ägnas åt förberedelsen. Svaranden framlägger då en svarsskrift. För att göra sig bekant med denna, eventuellt för ytterligare skriftväxling, kan käranden begära uppskov. "Retten fastsætter", heter det vidare i lagen (§ 344), "efter at Parterne i Korthed mundtlig har udtalt sig om Sagen, en Frist, inden hvis Udløb Sagsøgeren skal meddele Sagsøgte sine yderligere Bemærkninger, og en Frist for Sagsøgte til Afgivelse af Gensvar til Sagsøgeren og berammer tillige et nytt Retsmøde, i hvilket bemeldte Skrifter fremlægges." Fortsatt skriftväxling tillåtes endast undantagsvis, i fall då sakens beskaffenhet prövas göra den nödvändig. I fråga om domsförhandlingens förberedande genom bevisföring stadgas, att om efter skriftväxlingens avslutande någon av parterna önskar uppskov för bevisföring, domstolen kan medge ett passande anstånd därför. För att kunna träffa avgörande härom och eventuellt meddela nödiga föreskrifter angående bevisningen skall domstolen, om det anses nödigt, låta parterna vid en muntlig förhandling inför domstolen uttala sig
om vad saken angår, i vilket avseende de vilja föra bevis och vilka bevis de ämna föra.
De anförda bestämmelserna om förberedelse av domsförhandling vid landsrätt äro obestridligen sådana, att de medge stor frihet vid tillämpningen. I praxis kunde, utan att lagens regler frångåtts, förberedelsen ha utvecklat sig till en tidsödande skriftväxling emellan parterna, omfattande i vanliga fall minst två skrifter (stämningen däri inbegripen) av vardera parten. Det muntliga element i förberedelsen, vilket i lagen antydes, kunde ha fått stå så tillbaka för skriftväxlingen, att det kommit att spela en fullständigt betydelselös roll. Man kunde vidare ha låtit anordnandet av bevisföringen anstå till ett särskilt efter skriftväxlingens slutförande utsatt rättssammanträde, varigenom tiden emellan stämningens uttagande och domsförhandlingen ytterligare förlängts. Vid landsrätten i Köpenhamn har utvecklingen gått i en motsatt och synnerligen lycklig riktning. I flertalet fall stannar det vid ett förberedande sammanträde (første Tægtedag) och vid, förutom stämningen, en svarsskrift från svarandens sida. Vid detta sammanträde framställa parterna i allra största korthet, vanligen med några få ord, sakens innebörd. Domstolen gör sig underrättad om, vilken bevisning parterna ha att förebringa, meddelar, om bevisningen finnes vara av relevans, nödigt anstånd för dess förande samt ger föreskrifter i avseende å densamma; där så kan ske, utsättes genast dag för domsförhandling. Det hela har icke karaktären av en högtidlig rättsförhandling utan av en tvångslös och säkerligen därför så mycket mera effektiv diskussion om saken emellan domare och parter. Denna av stela former obundna muntliga förhandling ger domstolen det allra bästa tillfälle att redan på detta stadium av processen utöva en kraftig processledning och att förekomma ett längre uppskjutande av domsförhandlingen, än omständigheterna oundgängligen påkalla.
För att härefter sammanfatta mitt allmänna omdöme om förhandlingarna vid domstolarna i första instans i Köpenhamn, så synas mig raskhet, jämnhet, naturlighet, folklighet samt otvungen och förtroendefull samverkan emellan domare och sakförare vara drag, som äro så framträdande, att de icke kunna undgå att företrädesvis tillvinna sig uppmärksam-
heten, idel prisvärda drag, som väl förklara den tillfredsställelse med rättskipningen i civila mål enligt RP, som allmänt är till finnandes icke blott hos rättskipningsorganen själva utan jämväl och i ej mindre grad hos allmänheten. Domstolarna ha över huvud väl förstått att tillgodogöra sigdet goda, som lagen innehåller, och vända till det bästa stadganden, som genom sin svävande avfattning eller eljest lätteligen kunnat slå mindre väl ut. I det föregående har jag lämnat några exempel härpå. Ytterligare ett må här anföras. Enligt § 368, som reglerar den yttre gången av domsförhandlingen för landsrätt i första instans, skall den part, som först får ordet, vanligen käranden, korteligen framställa sakens huvuddrag och därefter låta genom rättsskrivaren uppläsa de dokument han vill åberopa; sedan motparten därefter på samma sätt låtit uppläsa sina dokument, utvecklar förstnämnda part närmare sin uppfattning, varefter motparten får ordet för en motsvarande utveckling. Domstolen kan emellertid förordna om eller tillåta sådana avvikelser från det föreskrivna förloppet, som den finner ändamålsenliga. Den nu angivna förhandlingsordningen inrymmer ett moment, som är av beskaffenhet att tynga och förlänga förhandlingen samt ofta slappa intresset, nämligen uppläsningen av dokumenten, den s. k. dokumentationen. Också torde det vanligen ej tillgå så som lagen anger. Det förekommer ej någon särskild dokumentation i betydelsen av en uppläsning i följd av alla de åberopade dokumenten i målet, utan sakföraren åberopar under sitt föredrag i lämpligt sammanhang de dokument, som stödja hans huvudmans talan, och uppläser i mån av behov ordalydelsen. Detta tillvägagångssätt är säkerligen i allmänhet vida att föredraga framför den i lagen i första hand föreskrivna uppläsningen.
Prövar man RP:s verkningar med hänsyn till de båda huvudkraven på en god rättskipning, säkerhet och snabbhet, så måste resultatet i båda avseendena sägas vara mycket tillfredsställande.
Beträffande säkerheten kommer det närmast an på att jämföra den nya processen med den gamla skriftliga. Den jurist, som vuxit upp och fått sin utbildning under den skriftliga processens herravälde samt ej haft tillfälle att göra sig fullt förtrogen med den muntliga, vill gärna ställa sig tviv-
lande till den senares förmåga att fullt tillgodose kravet på säkerhet. Då processmaterialet ej i allo fixeras i skrift utan till en betydande del kommer till såsom muntlig framställning och sedan ej erhåller någon fastare och mera varaktig existens, kan det förefalla, som om avgörandet lätteligen skulle vara godtyckligt och osäkert. Man må emellertid härvid ej fästa sig blott vid processmaterialets, så att säga, konsistens utan jämväl tänka på dess omfattning och i all synnerhet på, huruvida det framkommer i den form, som gör det omedelbaraste, rikaste och kraftigaste intrycket. Den muntliga domsförhandlingen inrymmer enligt sakens natur ett fylligare material än skriften, protokollet, ty många moment av beskaffenhet att lämna värdefull ledning för avgörandet kunna ej upptagas i skrift. Den muntliga förhandlingen sätter domaren i direkt beröring med det levande livet, och att detta är något annat och betydelsefullare än den genom skrift förmedlade beröringen med livet, torde ej behöva närmare utläggas. Man får icke likställa domsförhandlingen i en muntlig process med den föredragning, som äger rum i våra svenska domstolar i högre instans. Skillnaden emellan den muntliga kontradiktoriska partsförhandlingen och föredragningen är av den mest djupgående natur; det består i själva verket en sådan väsensolikhet, att en jämförelse knappast är på sin plats. Så vitt jag erfarit, har i Danmark ej försports någon klagan över, att den civila rättskipningen enligt RP mindre skulle befordra det materiellt rätta än rättskipningen enligt äldre dansk processrätt; man vill tvärtom härutinnan tillerkänna den förra ett bestämt företräde. En sakförare, med vilken jag talade angående denna fråga, fällde verkligen det yttrandet: "man dömer ej nu så bra som förr", men av samtalet i övrigt framgick, att meningen ej var att påstå, att domsluten voro sakligt mindre riktiga. Med yttrandet, som avsåg dömandet i första instans, åsyftades något annat, som kan förtjäna, att man ett ögonblick dröjer därvid. I en muntlig process, där domen oftast avsäges strax efter eller blott några få dagar efter domsförhandlingen, gör sig nog gärna en viss tendens gällande att inskränka domarnas avfattning, vad motiveringen angår, till det allra nödvändigaste. Det torde vara uppenbart, att en sådan tendens ej är gynnsam för tillkomsten av prejudikat.
För min del ser jag dock ej något betänkligt i ifrågavarande förhållande. För parterna spelar det ej någon roll, och denna synpunkt kommer dock i första rummet. Prejudikatbildningssynpunkten har efter mitt omdöme ej här något berättigande. Det är ej domstolarnas i första instans sak att skriva prejudikat; denna uppgift, i den jämförelsevis ganska ringa omfattning, vari verkliga prejudikat erfordras, åligger högsta domstolen, och det bör genom domstolens besättande med fullt kvalificerade domare, genom en passande arbetsbörda och andra processuella föreskrifter vara sörjt för att prejudikatbehovet blir fyllt. — Ännu en omständighet angående avgörandenas beskaffenhet i en muntlig process må framhållas, en omständighet, som möjligen skulle kunna förleda någon till påståendet, att det i muntlig process dömes mindre bra. Det torde förhålla sig så, att domaren i en muntlig process nästan oemotståndligt och utan att ens själv vara klart medveten därom ledes tillatt så mycket som över huvud är möjligt vid avgörandet taga hänsyn till billighetssynpunkter; den muntliga förhandlingen övar inflytande i denna riktning på ett helt annat sätt än den skriftliga processens papper. Strictum jus får sålunda ofta maka åt sig till förmån för æquitas. Denna verkan av muntligheten synes mig dock otvivelaktigt böra föras på dess kreditkonto.
Av den muntliga processens företräden framför den skriftliga tilldrager sig snabbheten i första hand uppmärksamheten. Erfarenheten har i Danmark till fullo bekräftat muntlighetens överlägsenhet över skriftligheten i detta hänseende. Det uppskovssystem, som är vår svenska underrättsprocess' kanske svåraste lyte, är fullständigt bannlyst från den danska processen. Jag syftar härvid mindre på uppskov sedan det kommit till domsförhandling — ty att påbörjad domsförhandling icke utsättes att å nyo förekomma vid ett följande rättegångstillfälle, med mindre detta är i allra strängaste mening nödvändigt, behöver knappast sägas — än på anstånd under målens förberedelse till domsförhandling. Redan i det föregående har jag beträffande förberedelsen vid landsrätten berört det senare. Och ej mindre vid Byretten framträdde starkt den anda av raskhet och avvoghet mot allt icke oundgängligen nödvändigt uppskjutande, som präglar den nya processen.
Vill man till sist fråga, vilka faktorer varit verksamma till åstadkommande av de goda verkningarna av den danska civilprocessreformen, så synas mig i synnerhet några omständigheter böra framdragas. Den muntliga processen torde vara särskilt lämpad för danska förhållanden. Otvungenhet, naturlighet och folklighet, vilka egenskaper böra utmärka en muntlig förhandling, äro ock för det danska folklynnet karaktäristiska drag. De danska rättegångsmålen torde ock, med undantag för en mycket liten procent, synnerligen väl ägna sig för den muntliga processformen.1 Detta bekräftas därav, att den i RP medgivna rätten att beträffande mål vid landsrätt i första instans låta skriftlig behandling träda i stället för muntligheten finner ytterst liten användning. Vidare har den danska processreformen i hög grad underlättats därigenom, att en av de organisatoriska förutsättningarna för en sådan reform redan förut förefanns, nämligen en legaliserad kår av fullt kompetenta sakförare. Och slutligen har det förhållandet haft sin stora betydelse, att domarekåren till en ej ringa delredan före tillkomsten av RP hade praktisk erfarenhet av det muntliga processystemet. I So- og Handelsretten i Köpenhamn, som städse varit en synnerligen populär och högt skattad domstol, procederades även före RP muntligt. Många av de domare, som nu bekläda landsrätterna, ha såsom konstituerade i Sø- og Handelsretten varit i tillfälle att göra sig förtrogna med ifrågavarande processystem.
Min framställning har, såsom av densamma torde ha framgått, avsett huvudsakligen endast processen i första instans. Med denna överensstämmer till huvuddragen rättsmedelsprocessen. Några särskilda spörsmål angående denna senare skall jag ej här upptaga till skärskådande.