Om det finska strafflagsförslaget.¹ I närvarande stund pågår inom strafflagstiftningens område ett nydaningsarbete så livligt som knappast någonsin förr. Sedan flera år tillbaka äro mer eller mindre fullständigt utarbetade strafflagsförslag under behandling i Sverige, Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz, Serbien. På senaste tid hava (bortsett från de nyskapade länderna: Czechoslovakiet, Polen etc.) utkommit förslag (rörande strafflagens allmänna del) i Finland och Italien. I det följande skola huvuddragen av det finska förslaget — för oss av så mycket större intresse, som den gällande finska strafflagen står den svenska ganska nära — i korthet angivas.
    Förslaget, utarbetat av professoren vid Helsingfors' universitet ALLAN SERLACHIUS, utkom år 1920 på finska och följande år i svensk översättning.
    I sin helhet är förslaget tänkt att innefatta tre delar: den första delen innehållande de allmänna bestämmelserna, den andra "brotten", den tredje "förseelserna". Tillsvidare föreligger endast första delen. De allmänna bestämmelserna i första delen skola, där ej annorlunda stadgas, gälla även specialstraffrätten; i specialstraffrätten upptagna straffbara handlingar skola betraktas såsom "brott", såvida straffmaximum överstiger sex månaders fängelse, eljest såsom förseelser. Förslaget har således icke anslutit sig till den ståndpunkt (för vilken utan tvivel starka skäl kunna anföras) att avsöndra förseelserna i en. särskild lag.
    I fråga om tidskollision mellan lagar gör förslaget en skarp skillnad mellan straff- och skyddsåtgärder. Beträffande straff skall brottslingen, där lagen är en annan vid domfällandet än vid brottets begående, dömas efter den lag, som in concreto giver det mildare resultatet; beträffande åter skyddsåtgärd (ävensom påföljder av olika art) skall alltid den i domfällandets ögonblick gällande lagen följas. Sistnämnda regel gäller väl sålunda även frågan, huruvida i det givna fallet straff kan eller skall ersättas med skyddsåtgärd.
    Rörande ortskollision mellan lagar inskränkes fartygs exterritorialitet till krigsfartyg. Utomlands av eller mot finne (inräknat den, som blivit finne efter brottets förövande) begånget brott (icke förseelse) kan straffas men blott efter justitieministerns förordnande. Därutöver erkännes "universalitetsprincipen", men under förbehåll av uttrycklig traktatsbestämmelse (t. ex. utlänning begår utomlands brott mot utlänning och kan för faktiska hinder icke extraderas: han kan under nämnda förbehåll straffas i Finland).

 

¹ Förestående artikel återger en vid en akademisk inbjudningsskrift fogad uppsats av förf. i ett ämne, vari red. tidigare hos förf. gjort hemställan om en uppsats.

    Straffsystemet omfattar som vanligt allmänna och särskilda straff. De allmänna straffen äro frihetsstraff och böter, således icke dödsstraff. Frihetsstraffen äro tukthusstraff och fängelse. Förslaget känner icke någon "custodia honesta" (för politiska m. fl. brott). Härom anmärkes i motiverna, att en dylik strafform torde kunna "undvaras, om i förordningen om verkställighet av straff intagas speciella bestämmelser angående frihetsstraffet för s. k. politiska brottslingar". (I någon mån har så skett, i det genom lag 21 januari 1921 stadgats, att den, som, utan att tillika hava gjort sig skyldig till annat verkligt brott, för politisk förbrytelse dömts till frihetsstraff, ej må sammanföras med dem, vilka undergå straff för annat brott, och att å honom i övrigt skall i avseende å underhåll och bekvämlighet tillämpas vad om rannsakningsfånge är bestämt.) Naturligen kan åtskilligt vinnas på denna väg, men bland annat återstår dock namnet. Det är icke alldeles oväsentligt, om den politiske brottsligen dömes till "tukthus" och såtillvida likställes med rånmördaren.
    Angående förhållandet mellan de båda arterna av frihetsstraff följer förslaget den i mitt utkast uppställda princip att anordna en "lucka" mellan dem båda. Fängelsestraffets maximum är nämligen två år, tukthusstraffets minimum fyra år. Förutom de i motiverna nämnda skäl kan här anföras, vad jag vid flera tillfällen framhållit, att den gamla föreställningen om en "rättfärdig" ekvation mellan brott och straff (vilken tydligen vilar på en fiktion) bör ersättas med användning av skarpt skilda straffnivåer och inom varje sådan utmätandet in casu så mycket som möjligt överlämnas åt verkställigheten. Om det svåra brottet bäst bör behandlas med sex eller sju års frihetsstraff, därom kan domaren icke i domens ögonblick profetera, men det bör, såsom svårt brott, på det skarpaste skiljas från mindre allvarliga fall; detta icke minst av allmänpreventiva skäl. Det betonas även i de finska motiverna, att å ena sidan tukthusvistelsen skall kunna väsentligen minskas genom villkorlig frigivning, å andra sidan fängelsetiden förlängas på grund av dåligt uppförande, något som innebär möjligheten till en betydlig minskning av "luckan". — Tukthusstraffets maximum stannar, såvitt det gäller ett enstaka brott, vid tolv år, men kan vid sammanträffande stiga till aderton år.
    Beträffande den viktiga frågan om fängelsestraffets minimum har förslaget energiskt genomfört tanken att avskaffa de kortvariga frihetsstraffen: nämnda minimum sättes till fyra månader. I mitt utkast har jag icke vågat gå längre upp än till tre månader (varmed det italienska förslaget överensstämmer, såvitt det rör de egentliga frihetsstraffen). Så mycket nödvändigare blir det då att inrätta bötesstraffet på sådant sätt, att det blir skickat att övertaga det stora brottsområde, som sålunda frigöres från fängelsestraffet. Förslaget har även här accepterat principen i mitt utkast nämligen att grunda bötesstraffet på en s. k. dagsbot, d. v. s. en för den tilltalade personligen, med hänsyn till hans förmögenhet, årsinkomst, försörjningsplikt och andra omständigheter, som inverka på hans betalningsförmåga, fastställd enhet. För denna enhet finnas, även enligt det

finska förslaget, inga gränser; den kan för den fattige vara hur liten och för den rike hur stor som helst. Sedan denna dagsbot fastställts, utmätes bötesstraffet alltefter brottets (förseelsens) svårhet, i visst antal dagsböter, minst en och högst trehundra. Förslaget har inga detaljbestämmelser om frister och avbetalning, men synes åsyfta, att domstolen i varje särskilt fall skall utsätta en tid inom vilken böterna skola erläggas. Då så ej sker, skall, såsom även jag föreslagit, förvandlingsfängelse genom ny dom ådömas, därvid väsentligt avseende skall fästas vid den dömdes större eller mindre villighet att betala böterna. För detta förvandlingsstraff har föreslagits en hög skala, nämligen från två till sex månader (i mitt utkast en till tre månader), dock så att straffet kan nedsättas till lägst åtta dagar, där det felande bötesbeloppet varit mindre än tjugo dagsböter och rätten finner, att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna. Till försvar för ett högt förvandlingsstraff kan naturligen alltid sägas, att — under förutsättning av ett klokt bestämmande av enhetens, dagsbotens, storlek — utsikterna härigenom väsentligen ökas för att böterna verkligen betalas, i det att den dömde gör sitt yttersta för att undslippa det höga frihetsstraffet.
    Sedan förslaget utkom, har dagsbotsprincipen blivit gällande lag i Finland (21 maj 1921). Man har dock — väl av hänsyn till de praktiska svårigheterna — ännu icke vågat att medtaga den dubbla domen (den särskilda förvandlingsdomen) utan uppställt en fast tabell mellan dagsbotsantalet och förvandlingsfängelsets längd; dock med erkännande av att förvandlingens utsättande genom ny dom är en oavvislig konsekvens av dagsbotsprincipen.
    Såsom särskilda straff uppställas avsättning och suspension; maximum för den sistnämnda är två år.
    En icke oviktig bestämmelse rörande straffsystemet är, att fånge, som i straff- (eller förvarings-) anstalt gör sig skyldig till förseelse, skall beläggas med disciplinstraff, men för "brott" åtalas inför domstol enligt allmän lag. Såvitt straffet i sistnämnda fall är böter, kan bestämmelsens ovillkorlighet möjligen väcka vissa betänkligheter.
    Skyddsåtgärder stadgas beträffande tiggare eller lösdrivare; kroniska förbrytare; otillräkneliga eller icke fullt tillräkneliga. Alkoholister nämnas icke; angående ungdomsbrottslighet hänvisas till särskild lag.
    Rörande förstnämnda grupp, tiggare och lösdrivare, kan under vissa förutsättningar internering användas i stället för straff. Förutsättningarna äro, att den tilltalade två gånger utstått omedelbart fängelsestraff för tiggeri eller lösdriveri samt att han inom ett år efter senaste lösgivning vare sig från fängelse eller arbetsanstalt ånyo gjort sig skyldig till tiggeri eller lösdriveri (ej annat brott). Interneringstidens maximum är fyra år.
    I fråga om kroniska förbrytare överensstämmer förslaget i det väsentliga med det svenska utkastet. Om sålunda den tilltalade förut avtjänat minst tolv års tukthus och inom fem år från det han lösgivits begår brott, för vilket han dömes till tukthus (icke på livstid), samt omständigheterna giva vid handen, "att han är för

allmän säkerhet vådlig", kan domstolen i stället för straffet ådöma honom internering, vars maximitid är tjugo år och minimitid = det nu ådömda tukthusstraffets längd. Begår han efter dylik dom ånyo brott, som förtjänar tukthus, kan livstids internering ådömas.
    Beträffande otillräkneligs gärning stadgas obligatoriskt insättande på hospital, såvitt på gärningen enligt lag kan följa tukthus eller av gärningen framgår, att han bör anses vara samhällsfarlig. Interneringstiden bestämmes naturligen i detta fall av sjukdomens varaktighet.
    I fråga om icke fullt tillräkneligs ("halvabnorms") gärning skiljes mellan att tukthus kan följa å gärningen och att så icke är förhållandet men den likväl visar allmän farlighet. I båda fallen kanstraffet utbytas mot internering i "tvångsvårdsanstalt"; i förstnämnda fall med en minimitid av två år; i sistnämnda utan minimum; i övrigt bestämmes förvaringstiden naturligen av det allmänfarliga tillståndets fortvaro.
    Förlust av medborgerliga rättigheter uppfattas av förslaget icke såsom bistraff utan såsom straffpåföljd och anses i denna egenskap icke vara föremål för benådning (varför förslaget innehåller särskilda bestämmelser om rehabilitation genom domstol). Påföljden ådömes för livstid eller för viss tid 5 —15 år och omfattar förlust av rätt till offentlig tjänst eller till offentligt värv samt rätt att utnämnas till sådana; politisk, kommunal och kyrklig rösträtt och valbarhet; rätt att tjänstgöra vid militären; samt rätt att uppträda såsom vittne eller såsom annans ombud inför rätta.
    Konfiskation kan bland annat drabba "vinst erhållen genom straffbar handling".
    Villkorlig dom kan förekomma i fråga om såväl omedelbart fängelse som förvandlingsfängelse. Förut utståndna straff innebära intet formellt hinder. I båda fallen ligger nämligen inskränkningen för institutets användning endast i en fri prövning av domaren, huruvida den till omedelbart fängelse dömde kan antagas skola låta sig rättas utan straffet resp. den till förvandlingsfängelse dömde "icke mäktat" betala böterna. I sistnämnda fall är enligt lagens uttryckssätt domaren skyldig att göra domen villkorlig. Det måste erkännas, att detta stadgande är en riktig konsekvens av huvudtanken att borteliminera det korta frihetsstraffet: att den, som verkligen gjort sitt bästa att gälda böterna, inspärras på en eller annan vecka blott för att något skall ske, är absolut irrationellt och kan icke av några som helst allmänpreventiva grunder rättfärdigas. Utan tvivel är det också riktigt, att lagstiftaren (om än "efter stor tvekan") gjort uppsikt under prövotiden till regel i fråga om den till omedelbart fängelse men till undantag i fråga om den till förvandlingsstraff dömde. Prövotiden fixeras i förra fallet av domaren inom skalan 2 — 5 år och är i det senare bestämd till ett år.
    Såsom förut nämnt, hänvisas ungdomskriminalitetens behandling till en särskild lag. Detta gäller straffbara handlingar, begångna av personer upp till aderton år. I förslaget innehålles däremot stad-

gande om straffnedsättning för person mellan 18 — 21 år; samma nedsättning gäller för den icke fullt tillräknelige, vars intagande i tvångsvårdsanstalt icke finnes nödigt eller möjligt.
    Bland övriga grunder, som "utesluta straffbarhelen eller minska straffet", behandlar förslaget bland annat nödvärn, nödfall och samtycke. Nödvärnsinstitutet regleras enhetligt (utan skillnad mellan "absolut" och "proportionellt" nödvärn); därvid medtager förslaget (i överensstämmelse med Torps förslag) "angriparens skuld" bland de omständigheter, som bestämma nödvärnsrättens räckvidd i det särskilda fallet. Bestämmelsen avser väl närmast att utesluta en exorbitant nödvärnsrätt gentemot (veterligen) sinnessjuk, barn eller i error stadd person. Det lärer dock kunna sättas i fråga, om det icke är en säkrare väg att föra detta område under nödfall och begränsa nödvärnet till reaktion mot brottsliga angrepp. Beträffande nödfall giver förslaget domstolen mycket fria händer, i det strafffrihet icke är (formellt) utesluten, även om den skada man gör är än så mycket större än den, som avvärjes. I fråga om samtycke (som i princip friar, vadan dödande med samtycke o. s. v. måste i den speciella delen uppställas såsom undantag) intager förslaget den ståndpunkt, att det samtycke, som lämnas av person med bristande kapacitet (minderårig etc.), skall till sin straffrättsliga verkan underkastas rättens fria prövning. Förslaget öppnar även möjlighet till straffrihet eller straffnedsättning på grund av subjektiva omständigheter, som icke innebära egentlig intressekollision, och överhuvud inom hela det område, där straffbar handling begåtts "under sådana ovanliga förhållanden, att det därför i lag stadgade straffet förefaller obilligt". Straffet kan här bortfalla, såvida icke gärningen är i lagbelagd med tukthus. Det synes ett gott grepp, att förslaget inom nämnda område giver domstolen obegränsad frihet att använda villkorlig dom.
    Iterationen behandlas av förslaget såsom generaliteration. I likhet med det svenska förslaget uppställas två grader och bestämmes förutsättningen i brottslingens antecedentier såsom visst kvantum av förut utståndet straff. I olikhet åter med det svenska förslaget stadgar det finska en iterationspreskription (sex år). Det synes dock föga lämpligt att befria den från iterationsskärpning, som tidigare utstått fyra års frihetsstraff och därefter visserligen under sex år icke straffats, men under hela denna tid, kanske tämligen regelbundet, begått nya brott, vilka först nu upptäckts. Det förefaller, som om skälig hänsyn till de särskilda fallen tagits därigenom, att iterationsverkan endast består i höjande av maximum, icke av minimum: domstolen har ju då möjligheten att fästa vad avseende den vill vid denna belastning av inkulpatens antecedentier.
    Försöket straffas, liksom i gällande finsk lag, endast i de fall där lagen särskilt så stadgar. Detta hindrar icke, att straffet, där sådant förekommer, ådömes enligt samma lagrum, som stadgar straff för den fullbordade gärningen. Härvid gäller dock den väsentliga modifikation, att, där omständigheterna icke äro försvårande, samma

 

Svensk Juristtidning 1922. 23

straffnedsättning skall inträda som för den ungdomlige förbrytaren (18 — 21 år) och den icke fullt tillräknelige. För tillbakaträdandets straffriande verkan fordras, att det skall ske av egen drift. 1 fråga om försökets avgränsning dels mot fullbordat brott dels mot förberedelse ävensom om försökets farlighet såsom villkor för dess straffbarhet har förslaget avstått från att i en legaldefinition uttala sig; detta med den motivering — vilken gäller även för samma negativa ståndpunkt i fråga om begreppen uppsåt och vållande — att dylika definitioner ej lämna domaren nämnvärd ledning. Medgivet, att t. ex. de uttryck, som användas för att skilja förberedelse och försök, i och för sig icke giva något klart besked, kan det dock svårligen bestridas, att historiskt den franska lagens commencement de l'exécution och andra därefter bildade fraser väsentligt bidragit att inskränka omfånget av försöksbegreppet, därför att man visste vad lagstiftaren ville säga med det i och för sig föga tydliga uttrycket. Likaså hade det på sin tid varit av otvivelaktig praktisk betydelse att få ett klart besked av lagstiftaren, om under dolusbegreppet skulle ingå även dolus eventualis och efter vilka grunder sistnämnda område begränsas. Å andra sidan skall icke bestridas, att den frihet för tolkningen, som följer av frånvaron utav dylika definitioner, kan befrämja en utveckling till större fördjupning, om doktrinen kommer till enighet och klarhet.
    I fråga om delaktighet har förslaget anslutit sig till den norska lagens bekanta ståndpunkt, enligt vilken alla medverkande i princip betraktas lika. Dock kan, där någon medverkan "varit av ringare betydelse", straffnedsättning eller, i fråga om förseelser eller försök, straffrihet inträda. Jag har i annat sammanhang berört de betänkligheter, som det kan väcka att principiellt likställa gärningsmannahandlingen med den delaktighetshandling, som, om än kausalt avgörande för resultatet, likväl i tiden ligger långt före gärningsmannahandlingen. Även om den gamla invändningen om "avbrott" i kausaliteten är obefogad, kan dock ej förnekas, att de medverkande själva uppfatta saken så, att den huvudsakliga skulden faller på den i sista hand utförande och att just därför det antal människor, som hava nog brottsenergi för att begå själva gärningen, är, genomsnittligen talat, vida mindre än det, som skulle vara i stånd att lämna gärningsmannen en hjälp på förhand — vilket vill detsamma säga, som att gärningsmannen, allmänt talat, är den samhällsfarligare.
    I fråga om konkurrens skiljer förslaget mellan frihetsstraff och bötesstraff. För frihetsstraffen gäller asperation: det högsta maximum höjes med hälften och minimum för det gemensamma straffet skall överstiga det högsta bland de särskilda brottens minima. Böter återkumuleras utan gräns. Denna motsats är kanske lättare att försvara, då det gäller små förseelser, men blir svårförklarligare i fråga om mera allvarliga gärningar (för vilka ju bötesstraffet i viss grad måste användas, då fängelsets allmänna minimum höjes till fyra månader). Om de konkurrerande brotten skulle medföra dels frihetsstraff dels böter, kan domstolen antingen ådöma böter jämte frihetsstraffet,

eller, vid utmätande av det gemensamma frihetsstraffet, betrakta de brott eller förseelser, å vilka böter borde följa, såsom försvårande omständighet.
    De båda sista kapitlen innehålla stadganden om preskription och om åtal, vilka i det väsentliga ansluta sig till gällande finsk rätt.

Johan C. W. Thyrén.