NORDISK ÄKTENSKAPSLAGSTIFTNING INFÖR TYSKA ÖGON.

 

FRIEDRICH KARL NEUBECKER: Finnlands Eherechtsreform. Der Finnländische Entwurf eines Gesetzes über die Rechtsverhältnisse der Ehegatten unter Bezugnahme auf die Skandinavischen Entwürfe. (Osteuropa-Institut in Breslau: Vorträge und Aufsätze, I. Abt.: Recht und Wirtschaft. Heft 2.) Lpz. u. Berlin 1921. Teubner. 83 s.
    Att det senaste årtiondets nordiska lagstiftningsarbete på äktenskapsrättens område blivit uppmärksammat även söder om Östersjön, därför ha vi väsentligen två tyska jurister att tacka, MAX PAPPENHEIM i Kiel och F. K. NEUBECKER i Heidelberg.1 Båda ha redan tidigare ådagalagt varmt intresse för och djupa insikter i Nordens rätt. Båda ha under de senaste åren för tyska läsare framlagt resultat av sina studier i nordiska lagar och lagförslag angående äktenskapet. Nu senast har från NEUBECKERS penna flutit den framställning av 1918 års skandinaviska och 1920 års finländska äktenskapslagsförslag, vars titel anges här ovan. För Sv. J. T:s läsare äro dessa förslag redan kända, det finländska åtminstone genom EKEBERGS uppsats i femte årgången (s. 237). De presenteras nu för en större läsekrets genom NEUBECKERS sakligt ingående och överskådliga redogörelse för deras tillkomst och innehåll. Det finländska förslagets nära samband med de tre skandinaviska har vederbörligen beaktats, och en utförlig "Blick auf die skandinavischen Entwürfe" upptager också inemot hälften av arbetet. Att det svenska förslaget redan blivit upphöjt till lag, har ej heller undgått förf.; han visar sig till och med känna en del av vad som skrivits på svenska om den nya giftermålsbalken. Däremot tyckas de norska motiven till "Utkast til lov om egtefællers formuesforhold" ej varit för honom tillgängliga.
    Förf:n ådagalägger en storartad förmåga att fatta de nordiska rättssystemens anda och mening och ett sinne för svensk lagtextsavfaltning, sådant man ej finner hos mången utlänning. Han skildrar sålunda vår nya äktenskapliga förmögenhetsordning ganska korrekt; det skall vara i något enstaka tillfälle, han kan tyckas ej fullt riktigt uppfatta lagbudens innehåll (s. 23 nedtill) eller förutsättningar (s. 61: hustrun säges ha fördel av boskillnad allenast om mannen

 

1 Geheimer Hofrat D:r FRIEDRICH KARL NEUBECKER, f. 1872, professor i »vergleichende Rechtsgeschichte» vid universitetet i Heidelberg.

36 C. G. BJÖRLING.har den större förmögenheten; såsom i de svenska motiven s. 334, de danska s. 201, jfr även s. 196, de norska s. 125 a, 128 a påpekats, kan boskillnad emellertid också göra den nyttan att åt make rädda ett framtida arv undan andra maken eller dess borgenärer). De omdömen, vare sig erkännande eller klandrande, som förf. fäller över åtskilliga av det finländska förslagets bestämmelser, förtjäna därför allt beaktande. Om en eller annan av förf:ns anmärkningar kunde väl en nordisk jurist tycka, att den hade varit bättre på sin plats i en granskning av något lagstiftningsarbete, vars upphovsmän icke haft att taga hänsyn till hela den nationella egenarten hos ett rättssystem sådant som det svensk-finländska, där — för att anföra ett par exempel — skriftlig, bevittnad form i avsevärd utsträckning gäller som villkor för rättshandlingars giltighet och godtrosförvärv av lösören skyddas i synnerligen stor omfattning. Det förefaller därför oss själva (i motsats till NEUBECKER s. 67) inte alls betänkligt eller anstötligt, att muntligt eller obevittnat medgivande till makes fastighetsföryttring skall sakna verkan (finl. förslaget § 12, härutinnan lika med vår nya GB. 6 : 4). Ej heller torde vi vilja vara med NEUBECKER (s. 71—72) om att utesluta skyddet för godtrosförvärvav lösören, som hört till bohaget i ett hem. Men å andra sidan måste vi ge vårt fullaste erkännande åt den sakkunskap, den tyske rättsläraren visar, då han — mera ingående än vad svenska författare gjort — utreder sådana begrepp som oskift bo och orubbat bo. Särskilt detta sistnämnda är onekligen något villsamt, och den undersökning, förf. ägnat detsamma (s. 28 — 38), innehåller mycket för svenska och finländska jurister tänkvärt. Med det flertal osäkra punkter, som tillhör ämnet, kan det emellertid icke begäras, att alla tvivelsmål och meningsskiljaktigheter med ens skulle vara avlägsnade. 1
    I närmaste samband med det oskiftade eller det orubbade boet står en tanke, som förf. med värme framför (s. 16 ff.) och vartill han flere gånger återkommer (s. 27, 36, 77 ff.), nämligen den om familjerättslig, ej arvsrättslig karaktär hos efterlevande makes rätttill egendomen i boet. Förf. vidhåller, vad han i föregående skrifter framställt, att evad den efterlevandes rätt grundas på lag eller rättshandling, på äktenskapsförord eller testamente, evad fråga är om egendom, som under äktenskapet tillhört makarna gemensamt eller enbart den avlidne, det städse är familjerätt, aldrig arvsrätt, den

 

1 Här skall i sådant hänseende blott påpekas, att förf:ns kategoriska uttalande (s. 34—35 not 4; jfr ock s. 31): »Orubbadt bo ist gewiss auch oskiftadt bo»(= begreppet orubbat bo ingår ss. en underart under det mera omfattande begreppet oskift bo) icke låter förena sig med att efterlevande make, som sitter i orubbat bo, gör upp arvskifte eller bodelning med den avlidnes arvingar, för att på papperet få fastställt vad som är den efterlevandes eget och vad den avlidnes, samt därpå behåller hela boet, i sak orubbat. Ett sådant förfarande har dock redan av NORDLING (Förel. öfver ÄB., stycket »Inbördes testamenten», 3:e uppl. s. 287) anbefallts och av CHYDENIUS (Finsk arfs- och testamentsrätt, kap. »Inbördes testamente» in f.) angivits såsom åtminstone tillåtligt.

ANM. AV F. K. NEUBECKER: FINNLANDS EHERECHTSREFORM. 37efterlevande maken har att åberopa. Ingen arvsskatt borde därför kunna avkrävas honom, och internationell äktenskapsrätt borde ha tillämplighet i saken. Förf:ns tanke har utan tvivel fog för sig. förså vitt frågan gäller egendom, till vilken den efterlevande redan under äktenskapet haft rätt av ett eller annat slag, eller för så vitt den efterlevandes rätt skall vara begränsad till hans livstid. Men att inpassa hela den arvsrätt, som vår nya lag och de övriga nordiska lagförslagen tillerkänna efterlevande make, inom familjerättens ram, torde möta svårigheter.
    Enbart teoretiskt intresse har en annan tanke, som förf. framställer med stöd sökt i äldre svensk rättsvetenskaplig litteratur — också denna är honom rätt väl bekant. Han fäster nu (s. 46 — 48) uppmärksamheten på att flere författare (ABRAHAMSSON, NEHRMAN, SCHREVELIUS) kännetecknat giftorätten som en rätt för vardera maken i den andres gods, icke i en för bägge makarna samfälld egendom, och vill därav sluta till tillvaron av en lösare förbindelse mellan mannens och hustruns egendom i vår äldre äktenskapsrätt — en anordning, varur sedermera skulle ha utvecklat sig den fastare egendomsgemenskap, som nu på sistone genom nya giftermålsbalken avlösts av vårt nuvarande system. I enlighet med denna hypotes borde, förmenar förf., ingen prioritet i fråga om det nya systemets grundtankar tillerkännas Goos, utan det skulle varit gammal inhemsk rätt, som återinförts, låt vara utan att vi själva märkt det. De gamla rättslärarnas uttryckssätt torde emellertid här ha vilselett förf. Det är sant, att före det 18:de århundradet talades mera sällan om makars egendomsgemenskap och giftorätt. Våra äldre rättslärare hade nog ej analyserat dessa ämnen riktigt grundligt; hos KLOOT och RÅLAMB tyckes sålunda makes giftorätt vara sammanblandad med arvsrätten. Och när på den tiden, i lagtext eller doktrin, skulle angivas vad som var föremål för giftorätt, gjordes detta vanligen med tanke på att precisera den enskilda egendomen; det låg då nära till hands att säga, som det hette i 1690-talets förslag till giftermålsbalk: "Man och hustru giftes uti varsannars lösören . . . giftes icke i vars annars jord, hus eller vattenverk". I sak var tydligen uppfattningen om egendomsgemenskapen lika säker ändå. Redan STIERNHÖÖK (De jure sveonum et gothorums. 169) talar sålunda om "communio omnium bonorum acquisitorum & acquirendorum", och NEHRMAN har både före och efter det han, såsom ovan nämnts, beskrev giftorätten som ena makens rätt uti den andres egendom, i särskilda skrifter (Jurispr. civ. 1729 s. 208; Förel. öfver ÄB. 1752 s. 151) använt uttryck som "communio bonorum", "samfällt bo". Också SCHREVELLUS talar om makarnas förmögenhet som "en gemensam massa". Den ursvenska proveniens, som förf. sökt vindicera åt vår nya äktenskapliga egendomsordning, och det försvar för användningen av ordet giftorätt i denna nya ordning, som förf. härmed velat erbjuda, torde alltså ej kunna vidhållas. Att förf. med sitt resonemang ådagalagt en skarp blick och ett fint öra för vårt språk, äro vi dock skyldiga att medge.

38 C. G. BJÖRLING.    Dessa egenskaper komma likaledes till synes i den granskning, förf. ägnar det finländska lagförslaget, jämväl i språkligt hänseende. Hans anmärkningar lära ej kunna lämnas obeaktade, om än han såsom utlänning någon gång råkat misstaga sig.1 Men att blott vinna instämmande i alla punkter har väl ej varit förf:ns mål. Kritik bör ju framkalla meningsutbyte. Sådant har för visso redan förekommit angående de lagstiftningsarbeten, som här äro på tal. Men ett rent sakligt inlägg, som det, förf. här presterat, måste alltid hälsas välkommet. Och särskilt tacksamma böra nordiska jurister vara förf. för hans omsorgsfulla, sakkunniga och. intresserade framställning av detta centrala parti av nordisk lagstiftning och nordisk rättsvetenskap, som tyska jurister såmedelst få lära känna.
 Nov. 1921.

C. G. Björling.