NÅGRA RANDANMÄRKNINGAR TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM

 

MED ANLEDNING AV PROF. R. MALMGRENS GRUNDLAGSEDITION.1

 

AV

PROFESSOR OTTO VARENIUS.

 

II.

 

I §§ 91 och 92 R. F. givas bestämmelser för en form av särskilt konstituerat regentskap, vilka blivit föremål för mycket olika uppfattningar. § 91 R. F. avser, "den händelse 39 § omtalar, att konungen, efter företagen resa, utöver tolv månader ur riket bliver". I så fall skall fungerande interimsstyrelse, vare sig den utgöres av regent eller av statsrådet, "inom femton dagar efter berörda tids förlopp" låta riksdagskallelse utgå, och så heter det till sist: "Sedan konungen därom underrättad blivit, men han ändock icke till riket återkommit, tage riksdagen den författning om rikets styrelse, vilken riksdagen nyttigast finner". § 92 R. F. åter förklarar helt kort: "Lag samma vare, om en konungs sjuklighet fortfar av den beskaffenhet, att han längre tid än tolv månader med regeringsärendena sig icke befattat".
    Att här ingå på alla de skiftningar i tolkningsväg, vartill dessa två säregna lagrum givit anledning, medgiver icke utrymmet och det torde icke heller vara behövligt. För vinnande av det med denna uppsats avsedda syftet torde göra tillfyllest, om en redogörelse lämnas för å ena sidan den uppfattning, vilken prof. Malmgren i sin grundlagsedition givit sin anslutning, å andra sidan den mening författaren till dessa rader tidigare2 förfäktat och även här nedan vill söka göra gällande. De representera i själva verket de två poler, mellan vilka problemet rör sig, gående längst, den ena i extensiv, den andra i restriktiv tolkning. Enligt den förra åskådningen äger riksdagen i berörda fall rätt att avsätta konungen, förklara hans ätt successionsrätten förlustig och skrida till val av ny konung, enligt den senare rätt att insätta den särskilda styrelse, som kan befinnas lämplig att fungera, till dess konungen kommit i tillfälle att återtaga regeringen.
    Huvudstödet för den förstnämnda åskådningen utgöres av de allmänt hållna ordalagen i § 91 R. F. Där stadgas utan angivande av något

 

1 Till Fr. Lagerroths undersökning: »Ett grundlagsbrott och dess motivering. Om tillkomsten av 1857 års regentskap», i Statsvet. tidskr. 1922 h. 3, har hänsyn icke kunnat tagas vid utarbetandet av ovanstående uppsats, emedan den redan var i sin helhet uppsatt och läst i 1. korrektur, när berörda häfte kommig till handa.

2 Se Varenius, Om riksföreståndarskap enligt Sveriges och Norges grundlagar, Ups. 1891, ss. 57 ff.

NÅGRA RANDANMÄRKNINGAR TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM. 373som helst förbehåll rätt för riksdagen att taga den författning om rikets styrelse, som den finner nyttigast, och varje inskränkning däri måste då också anses utesluten.
    Prof. Malmgren formulerar sin mening på följande sätt. "Ordalydelsen synes närmast giva riksdagen obegränsad frihet: att taga författning om rikets styrelse måste först och främst innebära att bestämma, vem som skall utöva densamma, och det finns intet som antyder, att denna bestämmanderätt skall vara begränsad till anordnande av vikariat. Att 1809 års ständer, som själva praktiserat avsättning, skulle haft någon överdriven respekt för troninnehavarens anspråk, är icke sannolikt. Underlåter f. ö. konungen trots erhållen påminnelse att återvända till riket, bör detta tolkas som en avsägelse". Och vid fallet av sjukdom över året pekar han på eventualiteten av obotlig sinnessjukdom som motiverande behovet av full frihet för riksdagen i berörda hänseende.
    Man måste giva prof. Malmgren obetingat rätt i hans erinran om att befogenheten att taga författning om rikets styrelse måste först och främst innebära att bestämma, vem som skall utöva densamma; den innebär både det och åtskilligt därutöver, men ur den nu anförda synpunkten följer i och för sig endast rätten att bestämma subjektet för verksamhetsutövningen, däremot intet om dennas rättsliga bestämdhet vare sig materiellt eller temporärt. För att därutinnan vinna klarhet fordras en undersökning om innebörden, rent organisatoriskt sett, av begreppet styrelse.
    I arvkonungadömets rättsliga struktur ingå tre institut, som böra hållas skarpt åtskilda, successionsrätten eller rätten att i en viss av gällande tronföljdsbestämmelser angiven ordning eventuellt bliva konung, rätten till konungavärdigheten eller rätten för den, som vid tronskiftet står närmast i tur, att få konungavärdigheten på sig överflyttad och sålunda få den i successionsrätten inneslutna latenta tronrätten för sin del aktualiserad, och slutligen rätten till styrelsen eller rätten till utövningen av med konungavärdigheten förenade rättigheter och plikter. Vid vart och ett av dessa institut äro knutna särskilda förutsättningar och villkor, som kunna i olika länders författningar vara på olika sätt bestämda. För Sveriges del återfinnas villkoren för successionsrätt i §§ 1, 4, 5, 8 S. O., och de äro på ett så omfattande sätt bestämda 1 att som villkor därutöver för erhållandet av konungavärdigheten återstår endast ett: att, när tronen blir ledig, vara närmast i tur. Varken omyndighet, utrikesvistelse eller sjukdom utgöra här något hinder. För att den nye konungen även skall ha rätt att övertaga styrelsen fordras däremot, att han uppnått den i § 41 R. F. föreskrivna åldern av 18 år, att han vistas inom riket

 

1 De innehålla i huvudsak härstamning i äkta börd enligt agnatisk arvsföljdf rån Johan Baptist Julius, furste av Ponte-Corvo, manligt kön, att bekänna och alltid ha bekänt rikets statsreligion, att ej ha gift sig utan konungens samtycke eller med enskild vare sig svensk eller utländsk mans dotter, att icke utan konungens och riksdagens samtycke ha blivit regerande furste av utländsk stat.

374 OTTO VARENIUS.(§ 39 R. F.), och att han icke är så sjuk, att han icke vårdar regeringsärendena (§ 40 R. F.)1 Därjämte brukar som villkor även omnämnas avläggande av konungaförsäkran. Grundlagarna innehålla emellertid intet härom, utan stödet därför finnes i 1809—10 års riksdagsbeslut, vars § 8 angiver själva formuleringen.
    Frågar man så, huruvida grundlagarna uppställa något villkor för att den, som en gång blivit konung, skall fortfarande få behålla denna sin värdighet, blir svaret, att det finnes ett sådant jämlikt § 2 R. F., som kräver, att konungen alltid skall "vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötets beslut av år 1593 antagen och förklarad är". Avfall från rikets på så sätt betecknade statsreligion medför alltså enligt detta lagrum konungavärdighetens förlust, men detta är också den enda bestämmelse i våra grundlagar, som kan sägas expressis verbis beröra en dylik eventualitet2.
    § 91 R. F. kan icke betecknas som en sådan; den förfoganderätt, som där beröres, avser icke konungavärdigheten, än mindre successionen, utan något som nyss visats vara från såväl det ena som det andra rättsligen skilt, nämligen styrelsen. Objektet för denna riksdagens myndighet är att under de i lagrummet angivna förutsättningar taga "den författning om rikets styrelse, vilken riksdagen nyttigast finner". Däri ligger innesluten rätten att bestämma om utövningen av styrelsen icke blott personellt, i fråga om subjektet därför, utan även materiellt, med avseende å kompetenssfärens utformning. Riksdagen kan insätta vare sig en regent eller ett kollegialt regentskap, kan åt den sålunda konstituerade styrelsen inrymma konungens fulla grundlagsbestämda myndighet eller därinom vidtaga den begränsning, som den finner lämplig. Så långt sträcker sig odisputabelt räckvidden av § 91 R. F.
    Återstår frågan om innebörden av riksdagens förfoganderätt över styrelsen med avseende å utsträckningen i tid. Huvudspörsmålet är här, huruvida riksdagen äger att förfoga över styrelsen för konungens återstående livstid eller allenast för den tid förhindret för honom att själv utöva regeringsmyndigheten räcker. För vinnande av klarhet häröver blir det nödvändigt att anknyta till ovan lämnade framställning av förhållandet mellan innehavet av konungavärdigheten och utövningen av styrelsen. Det förra är icke självändamål, utan konungen bär sin krona i och för utövningen av de med värdigheten förenade rättigheterna och plikterna. Det är detta, som ger konungadömet som institution dess raison d'être. Konungen har alltså en principiell rätt till styrelseutövningen, en rätt som till yttermera visso är honom i § 4 R. F. uttryckligen tillerkänd. De inskränkningar däri, för vilka

 

1 Att dessa villkor i R. F. äro anknutna till regeringsmaktens fortsatta utövning kan icke vålla någon osäkerhet om att de även gälla dess övertagande.

2 Huruvida de villkor för successionsrättens bevarande, som i §§ 5, 8 S. O. stadgas för prins av det kungliga huset, ex analogia kunna utsträckas att gälla även konung och hans tronrätt, är ett spörsmål, som kan bli föremål för olika meningar.

NÅGRA RANDANMÄRKNINGAR TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM. 375ovan redogjorts och som skapa den institutionella skillnaden mellan tron- och styrelserätt, måste således, där de ej nödvändiggöras av naturliga orsaker såsom omyndighet eller sjukdom utan betingas avpolitiska lämplighetshänsyn såsom utrikes resa, stödjas på positivrättsliga bestämmelser, något som naturligtvis icke utesluter att även hinder av förra slaget kunna bli — liksom de i Sverige faktiskt blivit — föremål för positivrättslig reglering. Av det nu sagda följer även, att så snart konung finnes har varje styrelseutövning av annan än honom karaktären av ett vikariat av kortare eller längre varaktighet alltefter förhindrets art.
    Detta i sakens egen natur liggande förhållande har även satt sin prägel på hithörande bestämmelser i regeringsformen. I § 39 R. F. föreskrives sålunda, att om konungen vill resa utrikes, får han ej befatta sig "med rikets styrelse eller utöva den konungsliga makten så länge han utrikes vistas utan föres riksstyrelsen under konungens frånvaro i hans namn" av tronföljaren eller dennes äldste son — i båda fallen under förutsättning, att de uppnått i § 41 R. F. stadgad ålder och även eljest äro oförhindrade — eller i sista hand av statsrådet. Bestämmelserna i § 39 R. F. om denna särskilda styrelse ha således uttryckligen begränsat dess befogenhetsutövning till att gälla under den tid konungen genom utrikes resa är hindrad att själv föra regeringen. Och genom § 40 R. F. utsträckes det i § 39 stadgade förfaringssätt även till det fall, då konungen blir "så sjuk, att han icke regeringsärendena vårdar".
    Vikariatskaraktären är således i båda fallen tydligt nog fastslagen. Men nu är att märka, att i sista punkten av den härvidlag ledande §:n, den 39:de, finnes följande bestämmelse: "Huru förhållas skall, därest konungen längre tid än tolv månader ur riket bliver, därom varder i 91 § stadgat" 1. Och i full motsvarighet härtill inledes § 91 R. F. 2 med orden: "I den händelse 39 § omtalar" etc. Båda dessa lagrum hänvisa således till varandra, och såväl hänvisningarnas form som lagrummens innehåll giva otvetydigt tillkänna, att § 91 är att uppfatta som en för ett visst fall närmare utförd specialbestämmelse under § 39. Den karaktär av temporärt begränsat vikariat, som § 39 påtrycker där omförmälda styrelse, bör således få anses gälla även den styrelseform § 91 avser. Och vad som visats vara innebörden av § 91 äger, jämlikt ovan (s. 372) anförda lydelse av § 92, sin tillämplighet även på där berörda fall.
    Till stöd för en uppfattning motsatt den nu framlagda ha anförts vissa argument, hämtade från vad 1809 års grundlagsstiftare kunde antagas på grund av gjorda erfarenheter ha åsyftat med de säregna föreskrifterna i § 91 R. F. Även om åt dylika argument enligt objek-

 

1 Sambandet mellan denna sats och den övriga delen av § 39 framträdde särskilt tydligt i den ursprungliga lydelsen av 1809 års R. F. Då utgjordes § 39 av ett enda stycke, vars sista punkt var den i texten anförda satsen. Men den omständigheten att § 39 sedermera av annan anledning uppdelats i flera stycken påverkar naturligtvis icke berörda samband.

2 Se ovan s. 372.

376 OTTO VARENIUS.tiv lagtolkningsmetod icke kan tillmätas samma beviskraft som åt de på lagens egna ord grundade, äger det dock både sitt intresse och sitt berättigande — särskilt med en författning, vilken sträckersina rötter så djupt ned i det förflutna som vår — att söka utrönade historiska förutsättningar, från vilka grundlagsstiftaren utgått. Man har sålunda ansett, att det varit tanken på de vådor Karl XII:s och Gustaf IV Adolfs långvariga vistelser utanför riket medfört för detsamma, som föranlett bestämmelserna i §§ 91 och 92 R. F., och att det då vore förklarligt, om man velat utsträcka riksdagens rätt ända till att avsätta konung och konungahus. Häremot kan emellertid invändas, att de luckor i vissa tidigare författningar, som möjliggjort för konungen att utifrån styra sitt rike, med alla därav flytande olägenheter för detta, blivit tillstoppade redan genom § 39 R. F. Med skäl har en senare forskning i stället fäst uppmärksamheten på de täta växlingar i organisationen av styrelsen hemma i Sverige, som ägde rum under Gustaf IV Adolfs långa vistelse i Tyskland och på den osäkerhet i avseende å regeringsärendenas gång, som då rådde1§ 39 R. F. insatte visserligen i stället en fast regering, enligt den ursprungliga lydelsen statsrådets, men dess medlemmar voro vid denna tid på ett helt annat sätt, än vad nu är fallet, att anse som konungens handgångne män, och det ligger då nära till hands, att 1809 års grundlagsstiftare med de färska erfarenheterna för ögonen velat bereda riksdagen möjlighet att, när vakansen i konungens egen befogenhetsutövning drog ut över året, insätta en styrelse med större förmåga av enhet och självständighet, än som normalt kunde påräknas hos det dåtida statsrådet. Denna synpunkt har även senare, som i annat sammanhang skall beröras, med skärpa understrukits.
    Man har vidare påvisat tänkbarheten av ett eller annat händelsesammanhang, ägnat att från politisk lämplighetssynpunkt stödja den extensiva tolkningen av §§91 och 92 R. F. Åtskilliga av dessa kombinationer ha en alltför konstruktiv och verklighetsfrämmande karaktär för att här behöva upptagas till prövning. Så t. ex. Rydins antagande2att Sveriges konung bleve vald till kejsare av Ryssland och för detta ändamål avsade sig sin svenska krona, varigenom Sverige skulle få den ryska tronföljaren till konung. Något närmare det verkliga livet och vad där kan beräknas inträffa stå de fall, då konungen tänkes drabbad av obotlig sinnessjukdom, eller då konungens frånvaro från riket poneras ha karaktären av en konkludent handling, liktydig med ett hans avstående från kronan, exempelvis genom ett försvinnande à la Johan Orth. Med avseende å det förra fallet kan då anmärkas, att från senare tid kända prejudikat, t. ex. i England och Bayern, icke givit vid handen, att iråkad sinnessjukdom, även om den konstaterats vara obotlig, ansetts utan vidare berättiga en avsättningsåtgärd. Och det senare fallet kan rimligtvis icke föranleda till annat än till en förklaring, att tronen blivit ledig på samma sätt, som om

 

1 Se Hildebrand, Sv. statsförf:s hist. utveckl. ss. 531—2, 609 och Stavenow: Sveriges hist. 8. 243.

2 I hans arbete om föreningen mellan Sverige och Norge s. 301 not 1.

NÅGRA RANDANMÄRKNINGAR TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM. 377formlig avsägelse ingivits, och att kronan övergår på den närmast successionsberättigade. Om båda gäller, att de representera rena undantagsfall, som lämpligast ordnas genom åtgärd eller lex in casu men icke ägna sig för en generalisering, som skulle förryckande inverka på behandlingen av normala förhållanden vida närmare stående eventualiteter, såsom t. ex. om konungen för att söka återställa en angripen hälsa nödgas mer än ett år uppehålla sig i ett mildare klimat. Kan det verkligen antagas, att 1809 års grundlagsstiftare velat för sådan händelse berättiga riksdagen att avsätta konungen och hans ätt eller ens för hans återstående livstid beröva honom rätten till styrelseutövningen? Det finnes ej heller något i §§ 91 och 92 R. F., som ger verklig anledning till en sådan slutsats1.
    Man har i föreskriften, att riksdagen först sedan konungen underrättats om riksdagskallelsen men ändock icke återkommit till riket ägde inträda i utövningen av sin rätt enligt § 91, velat inlägga en erinran om hans skyldighet att återvända och en varning för påföljden av en underlåtenhet att ställa sig en sådan erinran till efterrättelse. Även frånsett, att konungen kan, som nyss visats, vara av hälsoskäl hindrad att hörsamma den, skulle man dock väntat att vid en fråga av sådan vikt finna den tid klart angiven, under vilken riksdagen vore pliktig att avvakta konungens svar. Så har emellertid ej skett,2 och denna bestämmelse förklaras även på ett vida naturligare sätt, om man anser den dikterad av uppfattningen, att riksdagen, innan den skrede till konstitueringen av ett nytt regentskap, borde giva konungen en osökt anledning att yttra sig om orsakerna till hans över året förlängda frånvaro från riket och om den tidpunkt, då han kunde beräknas återkomma dit, och sålunda söka skaffa sig ett uttalande från konungen själv att hålla sig till. Dessutom har, som ovan berörts, ett meddelande sådant som det ifrågavarande alltid den betydelsen, att konungen därigenom underrättas om att den av hans egna förtroendemän bestående styrelse som dittills fungerat icke längre kan påräknas få fortfara.
    Vid 1812 års riksdag förekom till behandling ett grundlagsändringsförslag väl förtjänt av uppmärksamhet i detta sammanhang. Det väcktes genom kungl. proposition, antogs av konstitutionsutskottet att vila till nästa riksdag, men blev av denna, år 1815, förkastat. Huvudsyftet var att insätta tronföljare som förstahandsvikarie för konungen, och förslaget kan sägas till det på samma riksdag fattade beslutet om kronprinsen Carl Johans regentskapsrätt3 stå i ungefär samma förhållande som ovan (s. 322) visats gälla mellan de på 1828—30 års riksdag fattade besluten om ny riksbankslag och om

 

1 Jfr Aschehoug, Norges off. ret., II, 1, 166, Kria 1875; Stavenow, rec. i Hist. tidskr. 1892, s. 41.

2 Att riksdagskallelsen jämlikt § 91 skall utgå inom 15 dagar från slutet av året räknat och att urtima riksdag skall sammanträda inom viss i § 51 R. F. angiven tid, tillfyllest gör icke detta krav. Varken den tidpunkt, inom. vilken meddelandet till konungen skall avgå, eller längden av dennes betänketid däröver finnes fixerad.

3 Härom se Blomberg, Sv. statsr. Ups. 1906, ss. 239—40.

 

Svensk Juristtidning 1922. 26

378 OTTO VARENIUS.förslag till ny lydelse av § 72 R. F., d. v. s. ha till uppgift bl. a. att maskera grundlagsvidrigheten i ett beslut, som av politiska lämplighetshänsyn ansågs nödvändigt.
    Bland de §§ i R. F., som 1812 föreslogos till ändring, voro även §§ 91 och 92. Den föreslagna formuleringen av § 91 var följande: "Bliver konungen utöver 12 månader utom riket och icke är i fält emot rikets fiender, sammankalle tronföljaren, i händelse han 18 år fyllt, eller i motsatt fall statsrådet genom öppet påbud riksens ständer till allmän riksdag, och låte kallelsen inom 15 dagar efter berörda tids förlopp uti huvudstadens kyrkor samt skyndsamligen uti övriga delar av riket kungöra. Sedan konungen därom underrättad blivit, men han ändock icke till riket återkommit, då äge riksens ständeratt en ny tid utsätta, inom vilken konungen bör till riket återvända. Sker det icke, tillträde tronföljaren genast, om han 18 år fyllt, rikets styrelse med bevarande av denna regeringsform. Har tronföljaren ej denna ålder uppnått, förordne riksens ständer förmyndare för den minderårige konungen, intill dess denne myndig varder, på sätt i 93 § stadgas". § 92 föreslogs att helt och hållet utgå. Förslaget innebar i dessa delar onekligen en väsentlig skärpning av 1809 års ovan berörda garantibestämmelser, och av detsamma skulle möjligen även den slutsatsen kunna dragas, att man 1812 befarade en så långtgående tolkning av §§ 91 och 92 R. F., som den här kritiserade. I så fall har man genom att från området för riksdagens ifrågavarande befogenhet utesluta eventualiteten av konungens sjukdom velat begränsa denna rätt till sådana fall där den rimligtvis kunde tänkas ifrågakomma till användning och på samma gång genom föreskrifterna om viss betänketid för konungen, om påföljden av därutöver fortsatt uteblivande etc. binda utövningen därav i närmare angivna former.
    Bestämmelserna i §§ 91 och 92 R. F. ha, såvitt man vet, endast vid ett tillfälle ifrågakommit till användning, nämligen under konung Oscar I:s sista långa sjukdom, och det har sitt intresse att se efter, huru de uppfattades, när det gällde deras tillämpning på det konkreta fallet. Det historiska händelseförloppet var i korthet följande. Den 22 juni 1857 hade konungen på grund av tilltagande sjuklighet nödgats anträda en badresa till västkusten och samtidigt insatt en t. f. regering att jämlikt § 43 R. F. föra styrelsen. Badkuren medförde icke åsyftad verkan, och när konungen återvände därifrån, måste åtgärder vidtagas för att bereda honom fullständig ledighet från regeringsbestyren. Den 11 sept. beslöts i sammansatt svensknorskt statsråd, hållet på Tullgarns slott, dels "att utan uppskov överlämna riksstyrelsen tillsvidare åt den i Sveriges och Norges grundlagar, jämförda med riksakten, stadgade interimsregering", dels att till rikets ständer och stortinget framställa förslag om regeringens uppdragande åt kronprinsen1. I Sverige blev den kungl. propositionen av konstitutionsutskottet med stor majoritet tillstyrkt och av alla stånden efter delvis rätt långa debatter men med stora majoriteter,

 

1 Se prot. bilagt K. M:s skriv. t. R. St. av 11/9 1857 nr 124.

NÅGRA RANDANMÄRKNINGAR TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM. 379där, såsom i borgare- och bondestånden votering begärdes, antaget. Den 24 sept. avläts ständernas skrivelse i ämnet1. Redan den 16 sept. hade stortinget fattat samma beslut; den 25 sept. anmäldes i interimsregeringen vad de båda representationerna sålunda enat sig om, varefter riksstyrelsen överlämnades till kronprinsen och interimsregeringen upplöstes2.
    Vid bedömandet av det sålunda fattade beslutet är att ihågkomma, att den grundlagsändring, vilken insatte tronföljare som närmaste vikarie för konungen vid fall av förhinder för denne att själv sköta regeringen, genomfördes först på 1862 — 63 års riksdag. Ett förslag i liknande syfte, som vilade från 1853—54 års riksdag till avgörande å den nu löpande, hade förut3 under år 1857 blivit förkastat. I motsatt fall hade de k. propositionerna till riksdag och storting heltsäkert åtminstone för tillfället uteblivit såsom obehövliga. Att de nu likväl avlätos, trots att gällande lag för berörda fall fordrade interimsregering, berodde på följande omständigheter. Konungens läkare4 hade utfärdat ett intyg av innehåll bl. a., att befrielse från regeringsbestyren under minst ett år vore ett oundgängligt villkor för att konungen skulle kunna återvinna sin förlorade hälsa. Inför utsikten till ett så långvarigt regentskap framstodo alla olägenheterna av en så månghövdad styrelse som interimsregeringens i klar dager, och det synes hava varit en allmän önskan att få den ersatt av kronprinsen som regent. Häri har man då att söka förklaringen till den anslutning och snabba framgång, som kom det k. förslaget till del.
    Något annat är emellertid spörsmålet om dess förenlighet med gällande lag. Två olika vägar synas här hava tett sig som framkomliga, båda antydda av sedermera statsminister Louis De Geer i hans minnen (I. 157 f). Den ena, hans egen linje, gick ut på att när konungen begärde ett års ledighet från regeringsärendena för att sköta sin hårt angripna hälsa, så förelåge ett av grundlagen icke förutsett fall; § 40 R. F. vore här icke tillämplig5. M. a. o. ett Alexandershugg över knuten. Den metoden vann emellertid icke anslutning, och i stället slog man in på den andra vägen att söka bevisa förslagets grundlagsenlighet. Uppgiften var kinkig nog, i själva

 

1 Den k. propositionen till den svenska representationen hade föreslagit att uppdraga åt kronprinsen att "föra riksstyrelsen enligt regeringsformen"; på K. U:s förslag förtydligade ständerna i sin skrivelse denna formulering genom att före orden "enligt regeringsformen" inskjuta: "med full konungslig makt och myndighet".

2 Prot. i just. kons. 25/9 1857, riksark.

3 Se R. St:s skriv. nr 30 av 11/3 1857.

4 Magnus Huss, P. H. Malmsten, P. O. Liljewalch. Deras intyg är avtryckt vid den k. propositionen.

5 En meningsfrände förutom den av honom själv omnämnde, statsrådet Wallensteen, fick han i hr Stolpe i borgarståndet, som ville pressa orden "regeringsärendena icke vårdar" därhän, att § 40 skulle gälla endast det fall, då konungens sjukdom är sådan, att "regeringstömmarna så helt och hållet fallit honom ur handen, att han icke ens — — kan taga initiativet till en regentskapsstyrelse". Det bleve nog icke många av de fall, då § 40 tillämpats, som skulle stå sig inför en dylik tolkning. Borg. St. prot. V s. 225.

380 OTTO VARENIUS.verket olöslig,1 men det kan icke nekas, att det anförande till statsrådsprotokollet, genom vilket justitiestatsminister Günther sökte lösa den, är synnerligen väl skrivet och ur mer än en synpunkt intressant.
    Inledningsvis erinras om, att det icke fanns någon genom arvsrätt eller val till tronen berättigad prins, när regeringsformen stiftades, och att följaktligen stadgandet i § 40 om statsrådets eventuella regentskap var förestavat av en då för handen varande nödvändighet. "Men grundlagens stiftare förbisågo icke, att ett så beskaffat styrelsesätt på längd och under alla omständigheter ej kunde anses tillräckligt betryggande, och därföre stadgades i 92 §, jämförd med 91:a, att om konungens sjukdom fortfore av den beskaffenhet, att han längre tid än 12 månader med regeringsärenden sig icke befattat, det styrande statsrådet skulle vara pliktigt att sammankalla rikets ständer och åt dem överlämna att om rikets styrelse taga den författning de kunde finna nyttigast." Detta stadgande "bestämmerden yttersta tid, varefter rikets ständer skola äga att sammankomma för att efter eget gottfinnande förordna om riksstyrelsen, men innefattar ej något förbud för redan samlade ständer att med konungens samtycke i ämnet tidigare besluta". Det finnes "i denna tidsbestämmelse ej något hinder för båda statsmakterna att, sedan behovet avett långvarigare regentskap visat sig vara för handen, när som helstvidtaga de åtgärder, som det redan inträffade fallet kan göra av nöden. En sådan rättighet har tvärtom blivit ansedd så givet följa av grundlagens övriga bud, att därom ej funnits behövligt att någonting särskilt stadga." Slutligen åberopas "riksakten, vilken i fråga om rikets ständers och stortingets rättighet att i sådana fall som det förevarande förordna om riksstyrelsen icke för rättighetens utövning innehåller någon inskränkande tidsbestämmelse."
    Konstitutionsutskottets utlåtande (nr 46) var avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med de av justitiestatsministern angivna riktlinjerna. Särskilt framhålles, att tidsbestämmelsen i § 91 är att anse som tillkommen "för konungens förmån. Statsrådet, vars ledamöter äro av konungen valda och förordnade, måste i regel förutsättas skola föra styrelsen företrädesvis i överensstämmelse med de av konungen antagne och gillade åsikter och vara benäget att hålla konungen riket och styrelsen tillhanda. Men längre än 12 månader får konungen ej åtnjuta denna förmån; aktar han ej den lämnade påminnelsen om dess förlust, upphör hans rätt att hava statsrådet till sin vikarie. Någon skymt av förbud för konungen att avstå från den medgivna förmånen eller för ständerna att om riksstyrelsen i sådant fall taga befattning finnes icke."

 

1 Icke nog med att fallet otvetydigt hörde under § 40 och endast via §§ 39 och 91 samt först efter utlöpandet av där stadgade tidsfrist skulle kunnat komma in under § 92; grundlagens ord ge icke något som helst stöd för ett kungligt initiativ. De, vilka presumeras som agerande, äro interimsstyrelse och riksdag. K. U:s ordförande, greve Lagerbielke, som fann åtgärden, om än i och för sig önskvärd, oförenlig med R. F:s ordalydelse, lät förflytta sig till statsutskottet, och De Geer intog hans plats i K. U. Se De Geer, a. a. I s. 157.

NÅGRA RANDANMÄRKNINGAR TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM. 381    Utskottet tog emellertid upp spörsmålet till belysning även från unionsrättslig synpunkt. Av åtskilliga vittnesbörd1 från denna tid framgår, att man i utformningen av hithörande unionella bestämmelser trott sig finna en utväg att komma förbi de svårigheter de rent svenska grundlagsföreskrifterna reste mot den som önskvärd ansedda lösningen. Günther hade nöjt sig med att konstatera frånvaron i riksakten av någon rättighetens utövning inskränkande tidsbestämmelse. Utskottet — liksom De Geer i en till memorialet fogad reservation — går vida längre och söker ur norska grundlagens §§ 39 — 41 få fram ett stöd för att de båda representationerna icke blott kunde utan även borde genast upptaga frågan till avgörande. Själva utgångspunkten, att vid strid mellan unionella bestämmelser vare sig de vore till finnandes i riksakten eller i Norges grundlov å ena sidan, rent svenska å den andra, de förra såsom resultat av en överenskommelse och såsom senare tillkomna borde ha vitsord, är otvivelaktigt riktig. Men detsamma kan icke sägas om den på de åberopade grundlagsbuden byggda tolkningen. §§ 39 och 40 N. G. innehöllo, att då vid konungs död tronföljaren är omyndig, skulle norska och svenska statsrådet genast sammanträda för att utfärda kallelse till båda rikenas representationer. Under tiden tills dessa hunnit sammankomma och välja förmyndarstyrelse, skulle ett av lika många norrmän och svenskar sammansatt statsråd föra regeringen. Då sedermera i § 41 N. G. stadgades: "de i foregaaende §§ 39 og 40 bestemte forholdsregler skulle ogsaa findested, saa ofte det i følge Sveriges regjeringsform tilkommer det svenske statsraad i egenskab av statsraad at føre regjeringen", så drogs härav den slutsatsen, att i alla under sistberörda § sorterande fall skulle båda rikenas statsråd genast sammanträda, inkalla representationerna och dessa förordna om styrelsen. Enligt denna hårddragna, i detta speciella fall på visst sätt in usum Delphini gjorda tolkning skulle således, så snart konungen företog en utrikes resa, hur kort den än vore, eller hemsöktes av en tillfällig sjukdom, nyss angivna procedur tillämpas. Bestämmelsernas andemening var naturligen en helt annan, nämligen att fastslå principen om Norges lika rätt med Sverige i allt som rörde organisationen av deras gemensamma styrelse. Att man härvid för att angiva omfånget av därtill hörande fall begagnade sig av en hänvisning till Sveriges R. F. och av förmyndarstyrelse som ett innehållet åskådliggörande exempel, upphäver naturligen icke den självklara förutsättningen för den på så sätt uttryckta generalisationen, att den gäller i tillämpliga delar. M. a. o. vad man velat fastslå var att den rätt, som Sveriges R. F. i avseende å styrelsens organisation tillerkände statsråd och riksdag, skulle hädanefter i lika mån tillskiftas de motsvarande norska institutionerna. I fullkomlig överensstämmelse härmed stadgade ock § 42 N. G., att en på grundsatsen om båda rikenas likställighet byggd lag skulle givas "angaaende de nærmere bestemmelser som ere nød-

 

1 De Geer, a. a. 1 s. 158.

382 OTTO VARENIUS.vændige i de i §§ 39, 40 og 41 anførte tilfælde." Den lag, som motsvarade detta krav, var riksakten, och hade meningen varit att göra någon realitetsändring på området ifråga, borde bestämmelserna därom ha intagits i denna urkund. Men därav finns intet spår. Man behöver f. ö. blott tänka på praxis under unionens tid i av §§ 39 och 40 R. F. berörda fall för att finna ovan angivna uppfattning bekräftad. Frånsett det nu behandlade fungerade under konungs sjukdom eller utrikes resa — såvitt man vet — interimsregering, resp. interimsregent utan hinder av §§ 39 — 41 N. G. hela den tid förhindret räckte.
    Debatterna i plena gåvo inga nämnvärda nya argument. Det enda som förtjänar anmärkas är, dels ett uttalande, gående ut på att om man icke förkastat utan antagit det vilande förslaget om interimsregent, hade man sluppit ifrån hela denna tråkiga fråga, dels att en talare, W. F. A. Dalman, på riddarhuset gjorde sig till tolk för den längst gående uppfattningen av riksdagens rätt jämlikt §§ 91 och 92 R. F., egendomligt nog, då han slutade med att tillstyrka den kungl. propositionen.1
    Ser man bort från de enkom för detta speciella fall gjorda konstruktionerna, torde man ur nyssberörda utlåtanden kunna få följande som objektiv behållning. Utgångspunkten för ett rätt bedömande av bestämmelserna i §§ 91 och 92 R. F. är att söka i det förhållandet, att vid tiden för regeringsformens stiftande statsrådet var den enda tillgängliga form av vikariat för konung och regering, och på grund härav även den enda, som blev i lag fastslagen. Därifrån ledes man då över till den slutsatsen, att §§ 91 och 92 skrivits, icke för att åt ständerna lagfästa ett halvt revolutionärt vapen, analogt med det de nyss riktat mot Gustaf IV Adolf, utan för att bereda dem rättslig möjlighet att vid vikariering av längre varaktighet på ett fastare och med deras egen uppfattning eventuellt mer överensstämmande sätt organisera styrelsen. Och det i § 91 föreskrivna varskoendet av konungen har betydelsen av en erinran, icke om vad han vid risk av kronans förlust har att iakttaga, utan om den nära förestående möjligheten av vikariatets överflyttande från hansegna förtroendemän till en av ständerna insatt regering.

 

 

    Av de många statsrättsliga spörsmål, som beröras i prof. Malmgrens intressanta grundlagsedition, ha, som redan i inledningen nämndes, endast några få här kunnat upptagas till behandling. Det vore förf. kärt, i fall den utredning, som lämnats, kunde giva en föreställning om betydenheten och omfattningen av det arbete, som ligger bakom de jämförelsevis korta uttalanden, till vilka prof. Malmgren av helt naturliga skäl i regel måst begränsa sin kommentar.

 

1 Se R. o. A.:s prot. 8, s. 307, 310.