BIRGER WEDBERG: Konungens Högsta Domstol 1789—1809. Stockholm 1922. Norstedt & Söner. XIV + 499 s. Priskr. 20.00; inb. kr. 25.00.

 

    Ett märkligt arbete är det, som under ovanstående titel nu blivit för allmänheten tillgängligt.
    Då förf. i sitt förord ger tillkänna, att han frångått sin första avsikt att efter mönstret av ett motsvarande arbete i vårt västra grannland skriva Högsta Domstolens historia för tiden 1789—1909, kunde detta måhända väcka någon besvikelse. Den, som tagit del av den i och för sig mycket förtjänstfulla förebilden, skall emellertid redan efterläsningen av de första sidorna i föreliggande bok känna den mest ogrumlade tillfredsställelse med planförändringen. De av förf. för denna angivna skälen — bristande förmåga och tid — måste dock helt underkännas. Förf. måste tvivelsutan hava blivit medveten om sin förmåga att kunna ge någonting annat, något mycket mera än förebilden. Och det är, sådan skildringen av det visserligen starkt förkortade tidsskedet blivit, utan vidare klart att någon vinst ifråga om arbetstid icke kunnat hämtas, om ock förf. uppenbarligen gått till sitt värv med ej vanliga förkunskaper och därigenom lättare än de flesta kunnat röra sig med det otal källor, tryckta och otryckta, som anlitats. Även den, som icke varit i tillfälle se förf., bittida och sent, sitta lutad över »förskräckliga luntor», förstår lätteligen att de år, varunder boken kommit till, beteckna en obruten rad av mycket förlängda arbetsdagar, att förf. nödgats glömma att det dock finns här i världen något, som kallas »en ledig stund».
    I bokens första huvudavdelning tecknar förf. domstolens yttre historia. Utan att någonsin lämna ur sikte arbetets syfte har förf. låtit denna del växa ut till en inrepolitisk historieskildring av högt värde. Man får bevittna Gustaf III:s kamp för att bryta adelns makt och genomföra en våldstanken; man får se de teatraliska gester, som voro oskiljaktiga från denne konungs person vid allt hans handlande, men också skåda något av den glans, som städse bredde sig över hans verksamhet; man gör bekantskap med den mäktige Reuterholms intrigspel; man får följa de händelser, som slutligen ledde till Gustaf IV Adolfs avsättning. Och vilken åskådlighet har icke förf. tillfört sin teckning. De framförda gestalterna synas stå levande och handla mitt ibland oss.
    I fråga om domstolen har denna teckning det särskilda intresse, som följer med varje skildring av en genombrottstid. Den högsta dömande myndigheten hade hittills utövats av Rådets Justitieavdelning; dess ledamöter voro oavsättliga och konungen ägde i denna avdelning endast två röster. Då rådet av politiska skäl avskaffades, var det helt naturligt en nödvändighet att tillskapa en annan dömande myndighet. Så tillkom

Högsta Domstolen. Att ledamöterna därvid icke utsågos på livstid utanför en jämförelsevis kort tid, får helt visst tillskrivas en strävan att åt konungamakten bereda ett större inflytande på domstolens verksamhet än det, som följde med den även här stadgade rätten till två röster. Den tanken låg ju ej synnerligen långt borta att personer, som hade för ögonen möjligheten att snart bliva avlägsnade, borde bliva tillböjliga att lyssna till önskningar av den, på vilken deras vidare förordnande berodde. Förf. lämnar talrika exempel på dylik obehörig inblandning i domareverksamheten. Om ock i stort sett denna icke medförde önskat resultat, kunde dock ej undvikas att man här och var trodde på framgången av bearbetningarna. Att domstolens auktoritet och anseende härpå blevo lidande är uppenbart. Och den tillskapade möjligheten att avlägsna ledamöter, vilkas verksamhet icke varit till lags, begagnades ej alltför sällan. Sålunda fick år 1800 Calonius, som dock måste räknas till domstolens erkänt yppersta medlemmar, icke sitt förordnande förnyat.
    Synnerligen skarpa blevo bearbetningarna från regeringens sida under de bekanta högmålsprocesserna rörande mordet å Gustaf III och om Armfeltska sammansvärjningen. Härom har förf. lämnat högligen intressanta upplysningar. I förra fallet önskades av lätt insedda skälen mildhet, som lagen näppeligen tillät; i det senare skulle straff drabba, även om övertygande om brott kanske ej var för handen. Det är förvår tid nästan ofattbart att, såsom Reuterholm gjort i en rapport till hertig Carl angående sitt ingripande i Armfeltska processen, en ledande statsman kan skriva till regenten att »krångel uppstått hos våra justitiekrämare», att »oppositionens hemliga arbete hos de flesta domarena jämte den gode riksdrotsens vanliga indécision och fruktan har hållit på att alldeles öppna Aminoffs fängelse», att Reuterholm avvärjt detta men att »innan vi hunno så långt, måste jag och Loden i dag efter slutad konselj i konseljrummet leverera en formell batalj med drotsen och Kurcken, som så slöts att vi omsider behöllo segern, efter att i fulla 2 timmars tid hava trätt som mångelskor». Även om man icke vågar motsäga förf., då han efter sina ingående forskningar uttalar att här lika litet som i andra fall bearbetningen förmått någon av domarna att rösta annat än efter sin övertygelse, att Reuterholms självkära utropi rapporten: »Gudi lov att jag ändå hunnit förekomma detta onda» (Aminoffs frigivning) är helt omotiverat, kan man dock förstå, att stiftarna av 1809 års regeringsform med sin näraliggande erfarenhet om vad som kunnat hända och ske skulle finna det angeläget att giva domstolen den oavhängighet och fasthet, som den nya ordningen innebar.
    Den andra huvudavdelningen behandlar formerna för arbetet inom Högsta Domstolen, dess kompetens, föredragningen och protokollsföringen, nåde- och resningsfrågor m. m. Klart är att dessa frågor mest intressera den juridiske fackmannen. De rättshistoriska uppgifter, förf. här satt sig före, har han löst på ett mycket belysande och roande sätt. Genom lyckliga sammanställningar har han fått fram åskådliga bilder och klarlagt de särskilda rättsinstitutens utveckling. Karakteristiska delar av källskrifterna citeras, domstolarnas ledamöter få i lämpliga

fall sina vota införda. Tidsfärgen är härigenom väl bevarad. Dessa vota äro, där ej såsom i fråga om exempelvis Calonius den klassiska bildningen utövat en tuktande inverkan, merendels avfattade i det uppstyltade språk, som kännetecknade tidevarvet. Stundom har vederbörande så insnärjt sig i sina retoriska utsvävningar, att han tappat bort den eftersats, som skulle innehålla domslutet. Men bärande tankar låta sig dock ofta urskiljas. Och med vilket vänligt förstående behandlar ej förf., denne lapidarstilens mästare, också dylika färgmålningar.
    Denna avdelning erbjuder emellertid mycket av intresse även för dem, som ej tillhöra fackmännens krets. Kulturhistoriska inslag föreligga på varje sida. De olika samhällsklassernas åskådningssätt och levnadsvanor framkomma, det är ett stycke dagligt liv, varom den uppmärksamme läsaren kan förvärva kunskap utan att fantasiens hjälp i så synnerlig grad behöver tagas i anspråk. Med uppmärksamhet skall boken läsas; den skall studeras. Lättläst är den visserligen i den mening, att man med nöje, med glädje läser sida efter sida och lägger från sig boken med saknad. Men den rätta behållningen av arbetet kan icke vinnas vid hastig genomläsning under den korta tid, som står till buds vid lån från en god vän eller i något bibliotek.
    Den sista avdelningen i boken innehåller med fin konst tecknade biografier över samtliga ledamöter i Högsta Domstolen under det tidsskede, förf. behandlat. Åtskilliga av dessa ledamöter äro visserligen mindre bemärkta och måhända helt bortglömda. Men även rörande dem äro minnesbilderna med deras karakteristiska smådrag av stort personhistoriskt intresse. Andra hava genom sin verksamhet skapat sig berömda namn och källorna hava i dessa fall medgivit en utförligare behandling. Man återfinner många, som tillhört ännu levande släkter, såsom Bergenhem, Bonde, v. Ehrenheim, Gyllenstierna, Hallenborg, Oxenstjerna, Posse, Rogberg, Sparre, Stockenberg, Taube, Wachtmeister m. fl. Det är sålunda att emotse, att boken kommer att bliva ett synnerligen värdefullt förvärv åt särskilda familjearkiv.
    Denna sista avdelning är rikligt försedd med utmärkta reproduktioner av ledamöters porträtt, som ytterligare höja intrycket av arbetets förstklassiga utstyrsel. I en tid, då en »tjugofemöres-bok» kostar flera kronor, måste priset för denna vackra, 500 sidor starka volym betraktas såsom synnerligen billigt.
    Vi avvakta nu med otålighet arbetets fortsättning. Om förf. härtill skulle — och detta med fog — förebrående genmäla, att det finns somliga, som aldrig bli nöjda, vågar jag dock djärvt påstå, att jag är viss om att dylik fortsättning kommer. Därvid tänker jag mindre på den uppmuntran, som ligger i det enstämmiga, varma erkännande, förf. från alla håll fått röna för denna första del. Vida tyngre väger det inre tvång, förf. helt visst ej skall våga förneka. Man skriver ej en sådan bok utan att klarlägga för läsaren, att förf. hela tiden tyckt sig vandra bland vänner, från vilka det är svårt att lösslita sig. Förf. längtar i lika hög grad som läsaren att få veta slutet på berättelsen.
    Då jag nu uttalar min egen och andra läsares tacksamhet för vad förf. redan skänkt, tackar jag därför på förhand för fortsättningen.

Åke Thomasson.