386 P. VON SETH.E. KALLENBERG. Svensk civilprocessrätt. Föreläsningar III. Gleerupska Univ.-Bokh. Lund 1922 (351 + VII sid.)
Det är en tillfredsställelse att så snart efter de föregående få anmäla en ny del av förf:s stort anlagda arbete över den svenska civilprocessrätten.
Den nu föreliggande tredje delen är uppdelad på två kapitel, av vilka det första är ägnat åt parterna och det andra avhandlar ställföreträdare för parterna.
Redan i första kapitlets första underavdelning, som rör sig om begreppet part, får förf. tillfälle att behandla och klarlägga en del intressanta processuella förhållanden. Förf. framhåller sålunda, bland annat, att det icke från teoretisk synpunkt är en nödvändig förutsättning, för att en person skall vara att anse som part, att han ärsubjekt i eller ens intresserad uti det materiella rättsförhållande, om vilket processen rör sig, om än ettdera måste anses vara det normala. Frågan vem som är part, anför förf., sammanfaller icke med och får icke förväxlas med frågan, vem som är berättigad att som part processa om rättsförhållandet (saklegitimationsfrågan). Parter äro enligt förf. de, i vilkas namn processen föres, å ena sidan den som begär rättsskydd, käranden, och å andra sidan den emot vilken rättsskydd begäres, svaranden. Redan förhandlingen om och avgörandet av saklegitimationsfrågan är process.
Man torde i allmänhet få erkänna riktigheten av de slutledningar, till vilka förf. kommer i sin utredning av hithörande förhållanden. Något tveksam känner man sig emellertid gent emot förf:s försökatt i stadgandet uti 282 § sjölagen, att borgenär, som har sjöpanträtt, äger söka befälhavaren, finna ett exempel på fall, då en person på grund av positivt lagstadgande rätteligen kan vara part utan att hava något intresse i det bakomliggande materiella rättsförhållandet. Det förefaller, som om det bäst skulle överensstämma med det allmänna betraktelsesätt, som ligger till grund för sjölagens bestämmelser angående befälhavarens ställning, att även i detta fall betrakta honom såsom legal ställföreträdare. Situationen är väl ändå i det fall, som avhandlas i 282 § sjölagen, en helt annan än i det av förf. jämväl såsom exempel anförda fallet, då förre ägar enenligt 18 § 2 mom. inteckningsförordningen får stämmas oavsett överlåtelsen. Frågan saknar icke praktisk betydelse, särskilt vid ombyte av befälhavare under rättegången och då det gäller att avgöra, huru rättegångskostnaderna skola utdömas, därest käranden vinner i huvudsaken.
Till många intressanta utredningar även av stor praktisk betydelse får förf. anledning i de närmast följande underavdelningarna av första kapitlet, vilka behandla frågorna om partshabiliteten, om processhabiliteten och om saklegimationen. Särskilt må här framhållas förf:s behandling av frågorna om dödsbos och utlännings partshabilitet, om omyndigs processhabilitet och om saklegitimationens innebörd. Till en onödig vidlyftighet synes å andra sidan förf. göra