386 P. VON SETH.E. KALLENBERG. Svensk civilprocessrätt. Föreläsningar III. Gleerupska Univ.-Bokh. Lund 1922 (351 + VII sid.)

 

    Det är en tillfredsställelse att så snart efter de föregående få anmäla en ny del av förf:s stort anlagda arbete över den svenska civilprocessrätten.
    Den nu föreliggande tredje delen är uppdelad på två kapitel, av vilka det första är ägnat åt parterna och det andra avhandlar ställföreträdare för parterna.
    Redan i första kapitlets första underavdelning, som rör sig om begreppet part, får förf. tillfälle att behandla och klarlägga en del intressanta processuella förhållanden. Förf. framhåller sålunda, bland annat, att det icke från teoretisk synpunkt är en nödvändig förutsättning, för att en person skall vara att anse som part, att han ärsubjekt i eller ens intresserad uti det materiella rättsförhållande, om vilket processen rör sig, om än ettdera måste anses vara det normala. Frågan vem som är part, anför förf., sammanfaller icke med och får icke förväxlas med frågan, vem som är berättigad att som part processa om rättsförhållandet (saklegitimationsfrågan). Parter äro enligt förf. de, i vilkas namn processen föres, å ena sidan den som begär rättsskydd, käranden, och å andra sidan den emot vilken rättsskydd begäres, svaranden. Redan förhandlingen om och avgörandet av saklegitimationsfrågan är process.
    Man torde i allmänhet få erkänna riktigheten av de slutledningar, till vilka förf. kommer i sin utredning av hithörande förhållanden. Något tveksam känner man sig emellertid gent emot förf:s försökatt i stadgandet uti 282 § sjölagen, att borgenär, som har sjöpanträtt, äger söka befälhavaren, finna ett exempel på fall, då en person på grund av positivt lagstadgande rätteligen kan vara part utan att hava något intresse i det bakomliggande materiella rättsförhållandet. Det förefaller, som om det bäst skulle överensstämma med det allmänna betraktelsesätt, som ligger till grund för sjölagens bestämmelser angående befälhavarens ställning, att även i detta fall betrakta honom såsom legal ställföreträdare. Situationen är väl ändå i det fall, som avhandlas i 282 § sjölagen, en helt annan än i det av förf. jämväl såsom exempel anförda fallet, då förre ägar enenligt 18 § 2 mom. inteckningsförordningen får stämmas oavsett överlåtelsen. Frågan saknar icke praktisk betydelse, särskilt vid ombyte av befälhavare under rättegången och då det gäller att avgöra, huru rättegångskostnaderna skola utdömas, därest käranden vinner i huvudsaken.
    Till många intressanta utredningar även av stor praktisk betydelse får förf. anledning i de närmast följande underavdelningarna av första kapitlet, vilka behandla frågorna om partshabiliteten, om processhabiliteten och om saklegimationen. Särskilt må här framhållas förf:s behandling av frågorna om dödsbos och utlännings partshabilitet, om omyndigs processhabilitet och om saklegitimationens innebörd. Till en onödig vidlyftighet synes å andra sidan förf. göra

ANM. AV E. KALLENBERG: SVENSK CIVILPROCESSRÄTT. 387sig skyldig, då han använder i det närmaste sex sidor för att avfärda firma som juridisk person.
    Kapitlet avslutas med en ingående behandling av frågorna om partssuccession och om ombyte av part utan partssuccession i egentlig mening. Denna avdelning är nog den del av första kapitlet, som innehåller mest av intresse för den praktiske juristen. Sålunda har frågan om verkan på processen därav, att å svarandesidan en succession i det materiella rättsförhållandet äger rum, under det processen pågår, gång efter annan förelegat för domstolarna till avgörande. 1 stort sett har nog den uppfattning, förf. uttalar, gjort sig gällande även uti domstolarnas avgöranden. Överlåter under rättegången svaranden den omtvistade rätten eller saken å tredje man, kan säkerligen enligt svensk rätt kärandens talan mot svaranden i allmänhet icke bifallas. Den tyska rättens av förf. omnämnda regel om rätt för auktor att även efter överlåtelsen fortsätta processen som part är åtminstone som generell regel främmande för svensk rättsuppfattning. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej för visst fall ett undantag måste göras, nämligen då fråga är om klander av fast egendom och tvisten före överlåtelsen behörigen antecknats i lagfartsprotokollet. Förf. inlåter sig ej särskilt på frågan om verkan av sådan anteckning på processen utan förklarar helt generellt, att även beträffande processer, som avse klander av fast egendom, den allmänna regeln äger tillämpning. Såväl ordalagen i 14 § lagfartsförordningen, där det talas om lagakraft ägande dom i den sak, varom anteckning blivit gjord, som de något vaga uttalandena i motiven giva dock närmast anledning antaga, att lagstiftaren tänkt sig ett fullt sakligt avgörande kunna oavsett överlåtelsen äga rum mellan de ursprungliga parterna. Det står naturligtvis köparen fritt att intervenera i rättegången och sålunda tillvarataga sina intressen.
    En utförlig undersökning har förf. ägnat den partssuccession, som har sin grund däri, att part under rättegången försättes i konkurs eller att konkurs avslutas, medan konkursboet är inbegripet i process. De resultat, till vilka förf. kommit i denna sin utredning, torde också få erkännas vara överhuvudtaget riktiga.
    Även därutinnan synes man kunna vara ense med förf., att den gällande svenska rätten icke känner till vare sig en nominatio auctoris med verkan, att den ursprunglige svaranden även utan kärandens samtycke kan komma att ersättas av auktor, eller en pretendent tvist sådan som den, vilken behandlas i den tyska processordningens § 75 och i den norska civilprocesslagens § 84.
    Det ojämförligt största utrymmet i förevarande arbete intager dess andra kapitel, vilket, som nämnt, handlar om ställföreträdare för parterna.
    Efter en inledande paragraf om ställföreträdarskap i allmänhet behandlar förf. här det legala ställföreträdarskapet, rättegångsfullmäktige, rättegångsbiträden och ställföreträdarskap utan behörighet. Härtill sluter sig under en särskild paragraf en redogörelse för advokatväsendet i svensk rättsutveckling.

388 P. VON SETH.    Även i denna del av arbetet framträder på ett lyckligt sätt förf:s förmåga att med en grundlig teoretisk utredning förena praktiska synpunkter. Ej alltid överensstämma de resultat, till vilka förf. kommer, med de synpunkter, som gjort sig gällande i praxis, något som förf. också i de särskilda fallen samvetsgrant framhåller. Ännu oftare uttalar förf. åsikter, som strida mot de slutsatser, till vilka en annan författare kommit, som nyligen behandlat samma ämne. Utanför anm:s uppgift ligger att upphäva sig till skiljedomare i de meningsskiljaktigheter, som sålunda uppkommit. Det erkännande må emellertid givas förf., att han alltid på ett klart och lättfattligt sätt motiverar sina uttalanden.
    I ett par hänseenden må det emellertid tillåtas anm. att göra några erinringar mot de resultat, till vilka förf. kommit.
    Under rubriken legala ställföreträdare har förf. även inordnat sysslomän, som förordnas av utmätningsman eller överexekutor jämlikt 81 § första stycket U. L. för att uppbära avrad, hyra eller ränta av utmätt fast egendom, syssloman, förordnad enligt samma paragrafs andra stycke att förvalta utmätt fast egendom, samt syssloman, som jämlikt 7 kap. U. L. förordnats för tvångsförvaltning av fast egendom. Med dem måste givetvis även likställas syssloman, som jämlikt 181 § U. L. jämförd med 81 § andra stycket samma lagförordnas att förvalta fast egendom, som är satt under skingringsförbud. Förf. utvecklar sin ståndpunkt vidare därhän, att dessa sysslomän skulle vara att betrakta som legala ställföreträdare för ägaren. Det kan emellertid ifrågasättas, om denna uppfattning är riktig. Man kan ej annat än känna sig betänksam redan mot de slutsatser förf. själv drager av densamma, då han framhåller, att av dessa sysslomäns ställning som legala ställföreträdare följer, att det är ägaren, som är part i de rättegångar sysslomannen i denna sin egenskap för, att vid tillämpning av reglerna angående domare- och vittnesjäv man har att utgå ifrån, att ägaren är part, och att, i händelse rättegången går syssolomannen emot, det är ägaren, som bör åläggas att gälda rättegångskostnadsersättning åt motparten. Än betänkligare för förf:s ståndpunkt synes emellertid det förhållandet vara, att det ju — i den mån det överhuvudtaget får anses ingå i sysslomannens uppdrag att utföra rättegångar, som angå fastigheten, — kan hända att han blir nödsakad föra talan även motägaren, nämligen om denne vidtager någon åtgärd med fastigheten, som gör intrång på sysslomannens befogenhet. Särskilt då utmätt egendom eller egendom, som är under skingringsförbud, är ställd under förvaltning av syssloman, torde dylika konfliktanledningar kunna tänkas, t. ex. om ägaren mot sysslomannens förbud tillgodogör sig jakten eller fisket å egendomen eller förövar annan åverkan å densamma. Ägaren skulle i dylika fall, om förf:s konstruktion vore riktig, komma att föra målsägandetalan mot sig själv. Föranm., som är ense med förf. därom, att sysslomannen ej kan anses som ställföreträdare för sökanden i utmätningsärendet, resp. sökanden av skingringsförbudet, synes det, som om den riktiga uppfatt-

ANM. AV E. KALLENBERG: SVENSK CIVILPROCESSRÄTT. 389ningen vore den av förf. i första hand såsom tänkbar framhållna men förkastade, att dessa sysslomän äro att anse såsom ett slags funktionärer för det allmänna.
    Å sid. 794 o. f. behandlar förf. frågan om verkan på fullmäktigs behörighet därav, att huvudmannen dör; och förf. kommer härtill den slutsatsen, att enligt svensk rätt fullmäktigens behörighet upphör med dödsfallet, dock att fullmäktigen äger företaga sådana processuella handlingar, med vilka icke utan rättsförlust för arvingarna kan anstå. Utan att helt vilja ifrågasätta den teoretiska riktigheten av förf:s åsikt kan anm. ej underlåta att framhålla, att, såvitt anm. har sig bekant, praxis icke velat gå till en sådan ytterlighet. I allmänhet har man nog tillämpat 15: 8 R. B. så, att man låtit behörigheten på grund av den avlidne partens fullmakt fortfara så lång tid, som man ansett fullmäktigen skäligen behöva för att skaffa sig ny fullmakt från arvingarna. Det lärer också få medgivas, att detta sätt att se saken är det, som i allmänhet bäst motsvarar vad det praktiska rättslivet kräver.
    Till sist en liten anmärkning i fråga om förf:s framställning av rättegångsbiträdets ställning. Förf. framhåller, hurusom man, enligt hans åsikt, på grund av den effekt, rättegångsbiträdets processhandlingar, enligt vad som allmänt erkännes, medföra, måste anse även biträdet såsom en fullmäktig, ehuru av särskilt slag. Det må vara, att denna uppfattning är riktig, men då förf. härav vill draga den slutsatsen, att en rättegångsfullmäktig kan använda sig av biträde, allenast om fullmakten berättigar fullmäktigen att sätta annan i sitt ställe, synes det, som om förf. ginge väl långt. Förbudet i 15: 7 R. B. för fullmäktig att utan särskilt lov sätta annan i sin stad lärer väl endast åsyfta att förhindra, att fullmäktigen själv vid ett eller flera tillfällen helt drager sig ifrån saken. Någon risk för huvudmannen kan ju ej gärna ligga däri, att fullmäktigen, själv närvarande vid rätten, på sitt ansvar medför ett biträde, t. ex. en tekniskt sakkunnig, som kan komplettera vad som i ett eller annat avseende kan brista hos fullmäktigen. Å andra sidan kan ju ofta anlitandet av ett sådant biträde vara av synnerlig vikt för det rätta tillvaratagandet av partens intressen.
    Den lämnade redogörelsen har ju endast ofullständigt kunnat lämna en överblick över det rika innehållet i förf:s arbete. Till följd av det klara och rediga framställningssättet är emellertid arbetet synnerligen lättläst, och anm. hoppas, att han med sin redogörelse, så kortfattad den än måst bliva, måtte komma att åtminstone i någon mån bidraga till, att det också blir läst. 

P. von Seth.