Ett par randanmärkningar till förestående artikel. Då advokaten Tauvon (s. 394) gör gällande, att "beredningen med fullkomlig tystnad förbigått frågan om verkan därav, att ensidig rättshandling riktas gentemot omyndig", gör han sig skyldig till ett förbiseende. Redan i den grundläggande 1 § i 5 kap. av förslaget till lag om förmynderskap stadgas, att omyndig icke äger själv råda över sin egendom, och av motiven (s. 235 och 244) framgår otvetydigt, att rätten att råda över egendom innefattar behörighet att mottaga uppsägning, krav, förklaring om avtals hävande och andra sådana ensidiga rättshandlingar. Förslagets ståndpunkt är sålunda klar och överensstämmer otvivelaktigt med gällande rätt. I den tyska civillagen § 131 finnes ett uttryckligt stadgande av samma innebörd, på andra håll är satsen antagen utan direkt stöd i lag och jag har ingenstädes sett den kritiserad i litteraturen. Uppenbart är också, att den omyndige tarvar skydd mot eget oförstånd lika väl i de åsyftade fallen som då det gäller rättshandlingar, vilka han själv företager. Detta framgår bäst beträffande den av förf. särskilt uppmärksammade situationen, då betalning erlagts till den omyndige i stället för till förmyndaren¹.
    Det återstår emellertid att tillse, huruvida andra skäl av sådanvikt äro för handen, att den omyndiges intresse i större eller mindre utsträckning måste stå tillbaka. Ett undantag från regeln borde enligt förf. göras för det fall att inom ramen för ett redan bestå-

 

Huruvida betalning på sätt förf. synes anse rätteligen bör rubriceras som en ensidig rättshandling skall här ej undersökas, då denna fråga ej lärer vara av avgörande betydelse för det förevarande ämnet.

ende rättsförhållande den andra parten i god tro företagit en ensidig rättshandling emot den omyndige i stället för emot förmyndaren. God tro lärer icke kunna föreligga under annan förutsättning än att omyndighetstillståndet tagit sin början efter rättsförhållandets uppkomst; omyndighetsförklaring måste med andra ord ha mellankommit. Trots en viss oklarhet i uttryckssättet synes också förf. vilja inskränka sin regel, såvitt den angår verkan av rättshandlingar, företagna i förhållande till den omyndige själv, till sådana fall. Förf:s förslag går sålunda ut därpå att ett lagligen skett kungörande av en omyndighetsförklaring icke skall avskära möjligheten att åberopa god tro för den, som redan befinner sig i rättsförhållande till den omyndigförklarade och inom dettas ram företager en ensidig rättshandling emot honom (eller till honom fullgör sin prestationsskyldighet). Vid första påseende kan denna tanke synas ganska oskyldig, men i verkligheten råkar man på denna väg inpå ett sluttande plan. Förf. drager själv vissa konsekvenser av sin tankegång, vilka äro egnade att ådagalägga, vart denna kan leda: giltigheten av en ensidig rättshandling, som efter ombyte av förmyndare eller förmynderskapets upphörande företagits mot den avgångne förmyndaren, bör enligt förf. jämväl bedömas enligt den av honom uppställda principen. Men varför stanna inom förmynderskapsrättens råmärken? Regeln att en omyndighetsförklaring eller en därom utfärdad kungörelse antages hava kommit till allmän kännedom har ju sin motsvarighet på många rättsområden. Kan denna regel ej upprätthållas, då det gäller ett så behjärtansvärt intresse som omyndighetsskyddet, hur skall den då kunna få bestå i andra fall? En betalning, som i god tro erlagts till en konkursgäldenär eller till en person, som skiljts från rätten att företräda ett bolag eller en förening, borde då även äga giltighet. Jag kan icke se, huru förf. skall kunna undvika dessa och andra liknande konsekvenser, en omständighet som synes mig mana till eftertanke och framkalla spörsmålet, huruvida förf. valt den rätta utgångspunkten för behandlingen av hithörande problem.
    Jag tror icke heller att förf.:s princip i tillämpningen kan begränsas till den förut nämnda gruppen av rättshandlingar. Förf. yttrar själv: "Det synes t. o. m. kunna ifrågasättas, om ej rimligtvis motsvarande regler borde gälla även beträffande ensidig rättshandling, som företages av omyndig." Helt visst bleve detta konsekvensen. Om en hyresvärd blir satt under förmyndare, måste giltigheten av en uppsägning vara att bedöma efter samma regler, evad den utgår från honom eller riktas till honom. Och måste man icke i själva verket med uppsägning likställa ett avtal om hyrestidens förlängning, som kanske föranleder, att hyresgästen försitter möjligheten att skaffa sig bostad på annat håll? Att byggarättsregeln på begreppet ensidiga rättshandlingar skulle te sig för svensk uppfattning främmande och vore knappast motiverat. Viktigare synes mig emellertid en annan invändning. Risken att omyndighetsförklaringen förbises är i verkligheten vida större för deras

vidkommande, som först efteråt träda i rättsförhållande till personen i fråga, än för dem, som gjort det tidigare och på den grund redan ha sin uppmärksamhet riktad på honom. Visserligen gör förf. gällande, att rättsförluster för dessa senare kunna och böra förebyggas genom särskilt meddelande från förmyndarens sida. Men förf. bryter själv udden av detta argument, då han vill hava sin regel tillämpad, även om tiden ej medgivit något sådant meddelande eller det av annan giltig grund uteblivit. Och inlåter man sig en gång på att kräva sådana meddelanden, synes det med fog kunna åläggas förmyndaren att varsko även sådana personer, med vilka den omyndige av särskilda skäl kan förväntas träda i affärsförbindelse (jfr avtalslagen 19 §), allt vid äventyr att den omyndige bleve bunden i förhållande till godtroende.
    Ett följdriktigt utformande av den framkastade tanken skulle sålunda på ett betänkligt sätt urholka skyddet för den omyndige och i en utsträckning, som väcker allvarliga betänkligheter, leda till rubbning även i rättsregler utanför förmynderskapsrättens fält. Sökte man åter av fruktan för konsekvenserna snävt begränsa tillämpningsområdet, kunde man svårligen undgå berättigade anmärkningar för bristande följdriktighet och bristande hänsyn till nödvändigheten att ekonomisera med lagparagraferna. Den påyrkade ändringen i förslaget till lag om förmynderskap vore ingalunda verkställd med ett penndrag, då den nya principens genomförande skulle framkalla behovet av åtskilliga modifierande bestämmelser, en fråga, som emellertid här av utrymmesskäl måste lämnas å sido.¹ 

Birger Ekeberg.