Förslag till ny medborgarrättslag. På inbjudan av den svenska regeringen hava under år 1921 pågått förhandlingar mellan delegerade för Sverige, Danmark och Norge i syfte att i de tre länderna erhålla en reformerad, i möjligaste mån ensartad lagstiftning på det medborgarrättsliga området (se Sv. J. T. 1921 s. 44, 317). Som resultat av detta skandinaviska samarbete föreligger nu ett av de delegerade utarbetat, av den svenske delegerade med skrivelse den 15 nästlidne december till K. M:t överlämnat betänkande med förslag till särskilda, i stort sett lika lydande lagar för Sverige Danmark och Norge om förvärvande och förlust av medborgarrätt.
    Det svenska förslaget går ut på erhållandet av en lag, som skulle ersätta såväl 1894 års medborgarrättslag som 1858 års naturalisationsförordning. Angående förslagets huvudsakliga innehåll och dess förhållande till nu gällande svensk rätt är att märka följande.
    Beträffande medborgarrätts förvärvande genom födseln bygger förslaget, liksom nu gällande rätt, på härstamningsprincipen, på det sätt att barn i äktenskap, vars fader, och barn utom äktenskap, vars moder har svensk medborgarrätt, bli genom födseln svenska medborgare. Enligt förslaget skola emellertid barn i äktenskap i vissa fall genom födseln förvärva svensk medborgarrätt, ehuru allenast modern är svensk medborgare, nämligen då fadern ej äger medborgarrätt i något land eller ock barnet födes efter faderns död.
    I fråga om medborgarrätts förvärvande av utlänning genom födsel inom riket och oavbrutet hemvist här intill uppnådd ålder av tjugutvå år, av utländsk kvinna genom giftermål med svensk man och av utländska minderåriga barn på grund av legitimation genom föräldrarnas äktenskap i det fall att fadern är svensk medborgare innehåller förslaget bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med vad i sådant avseende för närvarande gäller,
    Utöver vad sålunda sagts stadgar förslaget en förvärvsgrund av väsentligen ny innebörd. Där föreslås nämligen, att personer, som förut varit svenskar på grund av födseln men sedermera förlorat sin svenska medborgarrätt, skola efter återflyttning till Sverige undervissa förutsättningar återvinna medborgarrätten automatiskt, d. v. s. utan egen ansökan eller anmälan. Förslaget skiljer i nu förevarande avseende i huvudsak mellan förutvarande svenskfödda medborgare, som äro medborgarrättslösa, och förutvarande svenskfödda medborgare, som förvärvat och fortfarande äga medborgarrätt i annat land. De förra skola enligt förslaget i regel återvinna medborgarrätten allenast

genom att taga eller redan hava sitt hemvist här i riket. De senare åter skola återvinna sin svenska medborgarrätt först då de haft sitt hemvist här i landet under de fem sista åren. Sistnämnda bestämmelse skall dock gälla allenast sådana förutvarande svenskfödda medborgare, vilka själva äro födda här i riket eller vilkas båda föräldrar äro födda här. Ej heller skall den gälla medborgare i alla länder, utan endast dem, som äro medborgare i de utländska stater Konungen bestämmer. Härvid förutsättes, att Konungen för undvikande av uppkomst av dubbel medborgarrätt kommer att utfärda förordnande om stadgandets tillämplighet allenast på medborgare i länder, vilkas rätt erkänner ett sådant återförvärv av svensk medborgarrätt som det, varom här är fråga, såsom förlustgrund med avseende å den egna medborgarrätten. Stadgandets tillämplighet har ytterligare inskränkts genom föreskrift bland annat därom, att återförvärvande av medborgarrätt enligt detsamma icke skall äga rum. för den, som under sista året på visst sätt avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare.
    Av nuvarande förutsättningar för vinnande av naturalisation som svensk medborgare har förslaget uti i huvudsak oförändrad form upptagit dem, som hava avseende å sökandens ålder — tjuguett år — och försörjningsförmåga. Det nuvarande kravet att vederbörande »ej är på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från behörigheter och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen», har ersatts med den mera allmänt hållna fordringen att sökanden skall hava under sin vistelse här i landet fört en hederlig vandel. Den stadgade tiden för sökandens hemvist här i landet har utsträckts från tre till fem år. I motiveringen till förslaget har framhållits, att den sålunda föreslagna tiden är att betrakta som en minimitid, vilken synes böra i regel förbehållas för tillämpning allenast å utlänningar, tillhörande med det egna landet närbesläktade nationer, under det att en längre tids vistelse här bör fordras för personer, tillhörande det egna landetsinvånare mera fjärrstående folk. Bevis därom att vederbörande är löst från sitt undersåtliga förhållande till sitt hittillsvarande hemland kräves icke i förslaget, såsom enligt nu gällande rätt, som regel, utan allenast i det jämförelsevis sällan förekommande fallet att vederbörande utländska lands rätt för utträde ur medborgarrättsligt förhållande fordrar uttryckligt medgivande av landets regering eller annan myndighet därstädes. Vidare har möjligheten till dispens icke i förslaget, såsom i 1858 års naturalisationsförordning, inskränkts till att gälla allenast villkoret om viss tids bosättning här i landet, och detta endast i vissa närmare angivna fall, utan utsträckts till att dels gälla samtliga för naturalisation stadgade förutsättningar och dels omfatta allade fall, då för sökandens upptagande till svensk medborgare kunna anses föreligga synnerliga skäl. Slutligen kan med avseende å naturalisationsbestämmelserna nämnas, att den nuvarande tro- och huldhetseden föreslagits utbytt mot ett trohetslöfte.
    Beträffande hustrus och barns förvärvande av medborgarrätt tillsammans med mannen resp. föräldrarna innehåller förslaget bestäm-

melser av delvis nytt innehåll. Sålunda skola t. ex. — enligt förslaget i motsats till vad fallet är enligt nu gällande rätt — då en änka naturaliseras som svensk medborgare, hennes minderåriga barn utanvidare omfattas av naturalisationen, såframt annat ej därvid uttryckligen bestämmes.
    I fråga om förlust av medborgarrätten stadgar förslaget, liksom 1894 års lag, den huvudregeln att svensk medborgarrätt förloras därigenom att vederbörande blir medborgare i annat land. I denna regel har dock gjorts den — särskilt för det fall att förvärvet av den utländska medborgarrätten skett utan vederbörandes egen vilja — ganska betydelsefulla modifikationen, att den, som ej har sitt hemvist i det land, där han blivit medborgare, går sin svenska medborgarrätt förlustig först när han där tager sitt hemvist. Denna begränsning gäller dock icke kvinna, som blir utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, eller minderårigt barn, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap.
    Vad angår förlust av medborgarrätten innehåller förslaget i övrigt en viktig olikhet i förhållande till nu gällande rätt. Enligt 1894 års lag förlorar en svensk, som oavbrutet haft sitt hemvist utomlands under tio år, sin svenska medborgarrätt, såframt han ej inom nämnda tid på visst sätt gjort förbehåll om medborgarrättens bibehållande. Förklaring härom skall, för att fortfarande äga giltighet, förnyas inom vart tionde års slut. I förslaget hava dessa bestämmelser ersatts med stadganden av helt annan innebörd. Enligt dessa skall svensk medborgarrätt, på grund allenast av utomlandsvistelse, gå förlorad först för den andra utom riket födda generationen. Det stadgas nämligen i huvudsak, att svensk man eller svensk ogift kvinna, som är född utom riket och aldrig bott här i landet, och vars båda föräldrar äro födda utom riket, skall förlora sin svenska medborgarrätt vid uppnådd ålder av tjugutvå år.
    Slutligen kan nämnas, att i förslaget givits bestämmelser, enligt vilka personer, som förlorat sin svenska medborgarrätt enligt nyssnämnda stadgande i 1894 års lag på grund av viss tids utomlandsvistelse, skola kunna återvinna sin svenska medborgarrätt allenast genom att skriftligen anmäla sin önskan därom för svensk beskickning eller svenskt konsulat å den ort utomlands, där han är bosatt.
    De danska och norska förslagen överensstämma i stort sett med det svenska. Mellan de skilda utkasten förefinnas dock en del olikheter. Såsom den väsentligaste av dessa torde vara att betrakta att, på grund av den danska grundlagens föreskrift att ingen utlänning kan erhålla dansk medborgarrätt annat än genom lag, bestämmelserna om naturalisation måst i det danska förslaget begränsas till att i huvudsak innehålla allenast en hänvisning till att dansk medborgarrätt även kan förvärvas genom naturalisation i enlighet med nämnda grundlagsföreskrift.

Sven Hagströmer.