Bör växelpreskription beaktas ex officio? Två divisioner av Svea Hovrätt ha på samma dag meddelat domar, som kunna synas grundade på motsatta uppfattningar i frågan huruvida växelpreskription bör beaktas ex officio. I båda målen hade växelns preskriptionstid gått till ända, men invändning därom gjordes icke i någotdera målet. I den ena domen (Sv. J. T. 1921 Rf. s. 45) avvisades växelkravet, enär, jämlikt § 78 växellagen, växelrätt på grund av den i målet åberopade växel vore mot svaranden såsom utställare av växelnpreskriberad. I den andra domen åter (Sv. J. T. 1921 Rf. s. 59) utdömdes växelbeloppet, enär acceptanten icke mot utställaren-innehavarens bestridande styrkt, att han gottgjort den sistnämnde växelbeloppet. En olikhet föreligger emellertid däri, att svaranden i det förra fallet, där preskriptionen ex officio beaktades, icke inställt sig varken vid underrätten eller i hovrätten, medan i det andra fallet, där hovrätten oberoende av preskriptionen utdömde växelbeloppet, svaranden inställt sig i såväl underrätt som hovrätt utan att framställa uttrycklig invändning om preskription.
Frågan, huruvida växelpreskription bör beaktas ex officio, har sedan gammalt varit föremål för olika meningar.1 I den nordiska litteraturen har det gjorts åtskillnad mellan just de olika fall, som förelegat i de båda nämnda hovrättsdomarna, nämligen å ena sidan tredskoförfarandet och å andra sidan det fall att svaranden inställt sig, men icke framställt invändning om preskription. Om svaranden uteblivit, äro AUBERT 2och G. GRANFELT 3 ense därom, att växelkravet otvivelaktigt bör avvisas, när av växelurkunden att döma invändningen skulle hava haft fog för sig. Om däremot gäldenären inställt sig utan att framställa invändning om preskriptionen, finna de saken tvivelaktig AUBERT stannar vid att man för den svenska rättens del kanske helst bör antaga, att preskriptionen icke är att beakta ex officio. GRANFELT däremot finner den uppfattningen hava mest skäl för sig, att domstol icke kan undgå att också i detta fall observera den föreliggande bristen i urkundsmaterialet samt därför i alla fall ex officio bör avslå växelkrav på grundav preskriberad växel.
SERLACHIUS 4 åter gör icke någon som helst åtskillnad vid bedömandet av de båda fallen, utan anser att preskriptionstidens tilländalöpande på grund av växelns strängt formbundna beskaffenhet och den i enlighet
därmed avpassade anordningen av det processuella förfarandet städse bör beaktas ex officio. »Likasom det utgör formell betingelse, förutan vilken växeltalan icke kan föras, att den företedda urkunden fyller formvillkoren för växel och att protest, där sådan bort ske, verkligen ägt rum, likaså hör till sagda betingelser även det, att växeltalan anställes inom föreskriven tid.»
Gällande växellag angiver redan i 8 kap. i samband med stadgandena om återgångstalan för bristande betalning verkningarna av växels prejudiciering sålunda, att skyldigheten att verkställa protest uppställes som ett villkor för bevarande av växelrätten. Försummas protesten förloras växelrätten. Beträffande verkan av växelpreskription angivasdäremot verkningarna härav icke i 12 kap. växellagen, där det blottsäges, att växelfordran är preskriberad efter viss tid. Denna skiljaktighet synes öppna möjlighet till en olika behandling av den prejudicierade och den preskriberade växeln, i det att med hänsyn till ordalagen i nämnda kapitel av växellagen det synes ligga närmare till hands att ex officio beakta prejudiciering än preskription. Det torde också måhända kunna antagas, att växelns prejudiciering redan på grund av stadgandena i 8 kap. växellagen i varje fall bör av domstol ex officio beaktas.
Emellertid lämnar växellagen under 15 kap. vissa gemensamma regler angående verkningarna av växelfordrans preskription och dess prejudiciering, nämligen i 93 §:ns stadgande om rätt att, trots inträdd preskription eller förlust av växelrätten genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskriven handling, såsom i vanligt skuldfordringsmål hos växelgäldenären utsöka vad denne till fordringsägarens skada skulle vinna, där fordringen förfölle. Frågan blir då huruvida den här förekommande enhetliga regleringen av preskriptionens och prejudicieringens verkningar bör föranleda, att jämväl preskriptionen i varjefall beaktas ex officio.
I 1851 års växellag hade motsvarande stadgande (§ 96) följande lydelse:
»Har växelinnehavare förlorat talan efter växelrätt, förty att han uraktlåtit något som i denna lag vid sådant äventyr föreskrivet finnes; stånde honom dock öppet att fordran, såsom i vanligt skuldfordringsmål, utsöka hos den växelgäldenär, som ej handlat i god tro, eller som, där fordringen förfölle, skulle göra en vinst till fordringsägarens skada.»
I lagberedningens motiv härtill jämställdes verkningarna av preskription och prejudiciering. Det hette sålunda bl. a.: »Växelrätten förloras såväl genom försummad presentation och protest för bristande betalning som genom preskription».
I de kommitterades utkast till ny växellag, vilket ligger till grund för nu gällande lag, hade 93 § följande lydelse:
»Är växelfordran preskriberad, have växelbrevet förlorat all kraft emot vederbörande växelgäldenär.
Lag samma vare, om växelrätten gått förlorad genom försummelse att företaga någon för växelrättens bevarande föreskriven handling. Dock be-
hålle i ty fall växeln giltighet såsom vanligt skuldebrev emot växelgivaren och, uti det i § 43 nämnda fall, jämväl mot godkännaren, så vitt som icke göres antagligt, att den, mot vilken kravet anställes, lidit förlust till följd av den förelupna försummelsen».
Både stadgandet i 1851 års växellag och kommittéförslagets här anförda bestämmelse synes giva anvisning på en enhetlig behandling av preskriptionen och prejudicieringen och närmast ge vid handen, att i båda fallen en ogiltighetsgrund ansetts föreligga, som ex officio borde beaktas av domstolen. Särskilt när det i de kommitterades utkastheter, att växelbrevet förlorat all kraft emot vederbörande växelgäldenär, synes detta tyda på den uppfattningen att växelbrevet icke vidare kan läggas till grund för en växelprocess, med mindre käranden visar att han bevarat växelbrevets kraft. Och av särskilt intresse är, att när de kommitterades utkast blev föremål för den omarbetning, som ledde till nu gällande lydelse, så skedde detta icke på grund av någon önskan att skilja på verkningarna av preskription och prejudiciering utan tvärtom på grund av en av högsta domstolen uttryckt farhåga att verkningarna av växelns preskription — till skillnad från dess prejudiciering — blivit i utkastet så strängt bestämda, att det vore tvivelaktigt, huruvida växelinnehavaren skulle efter inträdd preskription anses berättigad att överhuvud göra något fordringsanspråk gällande. Högstadomstolen anförde dessutom, att den i utkastet uppställda skillnaden mellan verkningarna av växelns preskription och dess prejudiciering ej vore, i fråga om rättigheten att i vanlig civil rättegångsväg söka ersättning för den skada, växelinnehavare genom växelrättens förlust lidit, grundad på någon i förhållandenas natur liggande olikhet emellan de båda fallen.
Förarbetena till växellagen synas sålunda giva ett visst stöd åt den uppfattningen, att preskription och prejudiciering böra behandlas lika och båda beaktas ex officio. Härtill kommer emellertid ytterligare en omständighet, som talar i samma riktning Vad som ger bestämmelserna om växelpreskription en annan karaktär än reglerna om den allmänna fordringspreskriptionen är ej minst den omständigheten, att genom växelpreskriptionen kravet förlorar en processuell funktion, nämligen möjligheten att göras gällande i växelmål. Det synes naturligt, att den offentligrättsliga frågan angående rättegångens karaktär regleras oberoende av parternas vilja. Det skulle vara oegentligt, om en preskriberad växel kunde läggas till grund för ett växelrättsligt krav, som först i det ögonblick invändning om preskription — kanske först i högre rätt1 — framställes, nedsjunker till ett vanligt skuldfordringsmål.
Särskilt skulle en sådan anordning före den år 1918 genomförda ändringen ifråga om forum för växelmål hava medfört konsekvenser, som knappast kunna antagas hava varit avsedda. Före denna lagändring skulle som bekant växelmål instämmas till rådshusrätt ochex officio avvisas, om de instämdes till häradsrätt. Konsekvensen avden uppfattningen, att domstolen — åtminstone i svarandens närvaro — saknat befogenhet att ex officio beakta en inträdd preskription, skulle då hava blivit den, att häradsrätt haft att avvisa ett dit instämt, på en preskriberad växel grundat mål, oaktat måhända både käranden och svaranden avsett att få det behandlat såsom ett vanligt skuldfordringsmål.1
Det synes sålunda finnas övervägande skäl för den uppfattningen att domstol, vare sig svaranden inställt sig eller icke, bör ex officio beakta preskriptionen. En sak för sig är att domarens processledande verksamhet givetvis bör föranleda en fråga till käranden, huruvida han äri tillfälle att styrka att preskriptionen avbrutits.
Om det sagda är riktigt, är det överflödigt att undersöka, huruvida med hänsyn till allmänt preskriptionsrättsliga regler en olikhet med avseende på preskriptionens beaktande ex officio kunde vara på sin plats, allt eftersom svaranden inställer sig eller icke. Här må blott erinras, att de skäl, som tidigare kunnat anföras för den allmänna preskriptionens beaktande ex officio vid tredskoförfarandet, 2 numera blivit i icke oväsentlig mån försvagade genom den år 1914 vidtagna ändringen i R.B. 12: 3.
Martin Fehr.