Svea hovrätt om den ifrågasatta norrländska hovrätten. Svea hovrätt har d. 2 december 1921 till K. M:t avgivit infordrat utlåtande i frågan angående inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen. (Se Sv. J. T. 1921 s. 232.)
    I sitt berörda utlåtande yttrar hovrätten, efter att, bland annat, hava erinrat om hovrättens år 1905 i ämnet avgivna utlåtande:
    »Då hovrätten nu går att avgiva utlåtande i ämnet, bör det framhållas, att frågan om en norrländsk hovrätt nu i vissa hänseenden har annat läge än då hovrätten 1905 avgav utlåtande. Ett av de förnämsta skälen mot en förändring av bestående förhållanden har, såsom av det föregående framgår, varit frågan om en reformering av gällande rättegångsordning, i det att det ansetts mindre lämpligt att i avseende å Svea hovrätt vidtaga anordningar, som icke kunde väntas bliva någon längre tid bestående. Efter tillsättandet av processkommissionen synes visserligen tidpunkten för realiserandet av de önskemål, som kunna förefinnas beträffande rättegångsväsendets reformering, hava ryckt närmare, och så mycket större skäl kunde då synas föreligga att avvakta det resultat, som kan vara att motse beträffande domstolsorganisationen. Emellertid har processkommissionen i avgivet yttrande den 3 maj 1921 över omförmälda motioner uttalat, att, då enligt de grunder, kommissionen ansåge böra följas vid genomförandet av en rättegångsreform, vilka innefattade bland annat, tillämpning även vid överrätterna i största möjliga omfattning av principerna om offentlighet, muntlighet och omedelbarhet i rättegången, under varje förhållande måste antagas, att åtminstone en överrätt komme att bliva förlagd inom de fyra nordligaste länen, hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt kommissionens uppfattnng icke kunde lägga hinder i vägen för ett bifall till förslaget om inrättande redan nu av en hovrätt för nämnda län. Vid nämnda förhållande torde, om ock en på muntligt och omedelbart förfarande baserad överrätt högst väsentligt kommer att skilja sig från en på nuvarande processystem byggd hovrätt, ovan omförmälda hinder för en nu ifrågasatt utbrytning från Svea hovrätt hava i avsevärd grad förlorat sin styrka.
    Förutsättningen för att en hovrätt för de fyra nordligaste länen redan nu bör komma till stånd är emellertid alltjämt den, att en sådan hovrätt i och för sig kan finnas lämplig. Svea hovrätt anser sig nu böra granska bärigheten av de skäl för och emot den föreslagna norrlandshovrätten, som tidigare framkommit och i övrigt förefinnas.
    Det har anförts, att Svea hovrätt nått en sådan omfattning, att farhåga förelåge för bristande enhet i rättsskipningen på hovrättens särskilda divisioner. Härutinnan har hovrätten ingen anledning att frångå sin år 1905 i denna del uttalade uppfattning, att det torde vara uppenbart, att, därest av de divisioner, som för hovrättens nuvarande domsområde äro erforderliga, ett antal avskildes för att å ort i Norrland bilda en särskild hovrätt, enheten uti rättsskipningen i andra instans skulle äventyras i högre

grad än om samtliga divisioner fortfarande vore samlade på samma plats inom en hovrätt. Samarbetet mellan särskilda divisioner måste givetvis i senare fallet, om än knapphändigt, bliva livligare än i det förra, då sådant knappast i någon mån kan påräknas mellan de skilda hovrätterna. Liksom 1905 må framhållas, hurusom i hovrättens arbetsordning finnas bestämmelser därom, att mål, som äga sammanhang eller äro av lika beskaffenhet, böra tilldelas samma division eller samma referent, varjämte erinras om att norrlandsmålen redan nu äro sammanförda till andra huvudavdelningens tre divisioner.
    Vidare har framhållits, att den hovrätten tillkommande uppsikten över underdomstolarna, i den mån hovrätten bleve större, kunde hava slappats och med hänsyn till det stora avståndet till underrätterna i de nordliga länen icke kunde vara tillfredsställande. I denna del har hovrätten tidigare erinrat därom att då nämnda uppsikt under nuvarande förhållanden i allmänhet icke kunde förverkligas genom inspektioner, det låge i sakens natur, att hovrättens inskridande mot underdomare, oavsett de fall, då sådant påkallades av vederbörande åklagare, i det hela kunde föranledas endast av anförda klagomål eller därav att hovrätten i något under dess prövning draget mål funnit skäl till anmärkning förekomma. Denna sida av hovrättens övervakande verksamhet vore följaktligen icke beroende av det större eller mindre antal divisioner, varav hovrätten bestode. Däremot minskades i samma mån som verket tillväxte tillfällena för varje särskild hovrättsledamot att erhålla erfarenhet om dugligheten hos underdomarnas vikarier och deras lämplighet för domarekallet. Härtill vill hovrätten nu tillägga, att visserligen — på sätt justitieombudsmannen i sin skrivelse 1907 framhållit — risken att olämpliga personer erhålla upprepade förordnanden att förvalta häradshövdingämbete ökas, i den mån hovrätten tillväxer, men att numera enligt nådiga stadgan den 22 juni 1920 angående domsagornas förvaltning till vicehäradshövding ej kan förordnas annan än den, som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt ett år eller såsom revisionssekreterare, samt att den, som efter förordnande förvaltat häradshövdingämbete tre år eller hållit allmänna tingssammanträden med sammanlagt sextio rättegångsdagar, ej må, innan han tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt ett år eller tjänstgjort såsom revisionssekreterare, erhålla ytterligare förordnande att uppehålla häradshövdingämbete. Härigenom torde vara väl sörjt för att åtminstone till häradshövding eller vice häradshövding icke kan ifrågakomma alldeles olämplig person. Emellertid kan man icke anse uteslutet, att tillvaron av en hovrätt i Norrland skulle möjliggöra mer direkt beröring med därvarande underdomstolars personal och så till vida verka gagneligt. I detta sammanhang vill ock hovrätten framhålla, att hovrättens befattning med underdomstolarna på grund av det stora, alltfort ökade antalet dylika domstolar, som sortera under Svea hovrätt, rent administrativt sett är så omfattande, att densamma blivitallt svårare att handhava.
    Såsom en omständighet av vikt vid avgörandet av behovet av en norrländsk hovrätt har anförts, att de långa avstånden mellan de norrländska orterna och huvudstaden gjorde det svårt och synnerligen kostsamt för de rättssökande att sammanträffa och rådgöra med de ombud, som anlitades

att i hovrätten föra deras talan, och att av samma orsak förelåge svårigheter att anordna förhör med parter eller vittnen inför hovrätten.
    I fråga härom erinrade hovrätten i sitt utlåtande 1905 följande: 'Proceduren inför hovrätt under nuvarande förhållanden, då rättegångsförfarandet därstädes är skriftligt, påkallade i allmänhet icke vidare åtgärd från partens eller hans ombuds sida än författande och ingivande av nödiga skriftliga inlagor i målet och, såvitt erfarenheten visat, hade dessa inlagor vanligen författats av samma ombud, som parten anlitat vid underrätten, eller av annan person i partens hemtrakt. I allt fall vore därigenom, att en hovrätt förlades till någon ort i Norrland, icke mycket uti ifrågavarande avseende vunnet, då ju avstånden i denna landsdel vore så stora, att någon egentlig fördel härav icke skulle uppkomma för andra än de parter, som vore boendei grannskapet av hovrättens förläggningsort. Av enahanda skäl torde icke heller synnerligen ofta kunna ifrågakomma, att erforderliga förhör medparter eller vittnen hölles inför hovrätten. En norrländsk överdomstol nödgades säkerligen oftast att till inskränkande av kostnaderna för parters och vittnens inställelse använda samma förfarande som Svea hovrätt eller attuppdraga åt lämplig underdomstol, i regel den, som förut haft befattning med målet, att däri hålla erforderliga förhör. Med de numera allt lättare järnvägskommunikationerna mellan de norra delarna av riket och huvudstaden komme avstånden för övrigt att få alltmer minskad betydelse i nu berörda hänseenden, och av många rättssökande torde det anses såsom en fördel att kunna just av någon bland huvudstadens skickliga rättsbildade advokater vinna biträde för talans fullföljd såväl i hovrätten som hos K. M:t.' — Vad sålunda anförts av hovrätten kan i alla avseenden och i anseende till ökade kommunikations- och postbefordringsmöjligheter med ännu större skäl för närvarande åberopas.
    Vidare har såsom skäl för en hovrätts upprättande i Norrland andragits, att Norrlands industri och de därav uppkommande affärsförhållandena i mycket skilde sig från vad i sådant avseende förekomme inom övriga delar av landet och att rättstvister, som uppstode i Norrland, sålunda finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild karaktär, i följd varav för deras bedömande fordrades en djupare inblick i de norrländska förhållandena. En hovrätt för Norrland skulle därför hava till uppgift bland annat att lämna domstolens ledamöter tillfälle att sätta sig mera in i berörda för orten speciella förhållanden än som kunde vara möjligt på en långt avlägsen plats, där dessa förhållanden i allmänhet vore okända.
    Visserligen kan erkännas, att i en del av de rättegångsmål, som härröra från de nordligaste länen, särskilt då sådana som hava samband med skogshanteringen och trävaruindustrien, kunna förekomma till bedömande rättsförhållanden, som i viss grad äro av så säregen karaktär, att särskild erfarenhet om dylika förhållanden hos hovrättens ledamöter är önsklig och kan underlätta målens riktiga avgörande. Detta önskemål torde emellertid numera i avsevärd grad vara tillgodosett, sedan målen från Norrland i Svea hovrätt handläggas huvudsakligen å andra huvudavdelningens tre divisioner. Ledamöterna å dessa divisioner, vilkas sammansättning i största möjliga mån hålles konstant, lära ganska snart ha tillägnat sig ganska god förtrogenhet med berörda speciella förhållanden. Då av skäl, som nedan komma att be-

 

Svensk Juristtidning 1922. 5

röras, fara torde förefinnas för att sammansättningen av en norrländsk hovrätt beträffande ledamöterna icke längre tid kan hållas så konstant, som beträffande den nuvarande norrlandsavdelningen i Svea hovrätt är möjligt, torde kravet på särskild sakkunskap icke bättre än nu kunna realiseras genom inrättandet av en norrländsk hovrätt.
    Förnekas må emellertid ej att hovrättsledamot genom långvarig vistelse och verksamhet i Norrland kan komma att förvärva djupare inblick i de säregna förhållandena därstädes än som annorledes kan vinnas eller att en norrländsk hovrätt i åtskilliga fall kan draga till sig och såsom ledamöter få behålla personer, som genom uppfostran och tidigare verksamhet i Norrland äro särskilt ägnade att bedöma nämnda förhållanden.
    Den fördel, som sålunda till äventyrs kan vinnas genom en hovrätts förläggande till Norrland, torde emellertid i viss mån motvägas av en annan omständighet. Våra överdomstolar äro med sin huvudsakligen skriftliga procedur vanligen utestängda från direkt beröring med den rättssökande allmänheten. Är överdomstolen därjämte förlagd till en mindre landsortsstad, följer därmed lätt en viss kastanda och isolering, som kan för överrättsdomaren försvåra vinnandet av den för domarekallets utövning så nödvändiga livserfarenheten och människokännedomen, något som däremot lättare bör kunna ernås i huvudstaden under den livligare beröring med människor frånskilda verksamhetsområden, som där lättare äger rum. Ju rikare, större och mångsidigare verksamhetskrets en överdomstol i sådant avseende har, desto mindre blir faran för isolering och ensidighet i livsuppfattningen hos dess ledamöter.
    I detta sammanhang bör även erinras om de farhågor, som uttalats för att ledamöterna i en hovrätt i Norrland skulle kunna röna ett, för dem själva måhända omärkligt inflytande av uppfattningen i inflytelserika kretsar, vilkas intressen ofta nog kunna vara i fråga i de på hovrättens avgörande beroende rättstvister.
    Bland de skäl, som åberopats för en delning av Svea hovrätt, hava motionärerna vid årets riksdag framhållit, att hovrätten, särskilt sedan dess nionde division trätt i verksamhet, skulle hava svällt ut till ett ämbetsverk av sådan storlek, att detsamma svårligen kunde tillfredsställande administreras, och har sammansatta stats- och första lagutskottet såsom skäl till bifall till motionerna anfört, att redan Svea hovrätts nuvarande storlek syntes nödvändiggöra en delning av densamma.
    Förutom vad ovan berörts i fråga om hovrättens uppsikt över underdomstolarna har i nyssnämnda avseende anförts, att en hovrätt, bestående av ett så stort antal divisioner som Svea hovrätt, skulle som helhet betraktad komma att sakna tillräcklig kännedom om de personer, som önska vinna fast anställning inom verket. Denna anmärkning kan icke avvisas såsom helt obefogad. Då tjänstgöring såsom fiskal eller föredragande i brottmål i regel leder till förordnande att biträda hovrätten i egenskap av adjungerad ledamot och därigenom till befordran inom ledamots grad, är det för hovrätten i främsta rummet av vikt att göra ett gott urval bland dem som eftersträva fiskalsförordnande. Aspiranttiden för dessa, som tidigare uppgått till två, ofta nog till tre år, har emellertid under senare år, beroende på det minskade antalet aspiranter, väsentligt nedgått och är genom bestämmelsen i

§ 60 av den för hovrätten sedan oktober 1919 gällande arbetsordningen bestämt, att förordnande att uppehålla fiskalstjänst bör, såvitt möjligt, beredas därtill lämpad person, innan han, efter viss tingstjänstgöring, under ett och ett halvt år oavbrutet tjänstgjort i hovrätten. Den kännedom om en aspirants lämplighet, som hovrättens ledamöter under denna tid kunna förvärva, uppnås genom aspirantens tjänstgöring vid hovrättens protokoll och genom det biträde, aspiranten är skyldig att lämna ledamöterna genom författande av förslag till rubriker och promemorior. Det är emellertid uppenbart, att under en tid av högst 1 1/2 år en aspirant, som vanligen indelas till tjänstgöring å viss division för hel session, icke kan hava blivit tillräckligt känd av alla hovrättens ledamöter, så att dessa kunna bedöma aspirantens lämplighet för fiskalsförordnande. Det måste därför i en hovrätt av sådan omfattning som Svea hovrätt inträffa, att hovrättsledamot nödgas deltaga i förordnande av fiskal, om vilken han icke äger någon personlig kännedom, vadan han för bedömande av den förordnades lämplighet varit hänvisad till vad andra haft att i sådant hänseende förmäla. I fråga om förordnande till extra ordinarie assessor har i Svea hovrätt på sista tiden gällt, att dylikt förordnande kunnat av därtill skickad person påräknas omkring 1 1/2 år efter det han erhållit sitt första förordnande såsom fiskal. Med det stora antal ledamöter, som Svea hovrätt nu äger, kan det inträffa, att ej heller under sistnämnda tid en fiskal hunnit bliva tillräckligt känd för alla ledamöter å divisioner, där fiskalsföredragning förekommer. Visserligen torde alltid i Svea hovrätt minst ett lika stort antal ledamöter som i en mindre hovrätt komma att äga personlig kännedom om skickligheten hos den, som ifrågasättes till fiskals- eller assessorsförordnande, men tydligen måste denna kännedom bliva större och mer intim i den mindre hovrätten.
    En följd av den intimare personalkännedomen måste ock bliva, att befordringsfrågor och vissa andra administrativa ärenden, vilka fordra deltagande av hovrättens ledamöter, i en mindre hovrätt ej i lika hög grad som i en av Svea hovrätts nuvarande omfattning behöva inkräkta på den tid, som bör ägnas hovrättens dömande verksamhet.
    Vid övervägande av möjligheten att inrätta en särskild hovrätt för Norrland måste hovrätten nu liksom 1905 fästa uppmärksamheten på en fråga, som härutinnan är av största betydelse, nämligen huruvida det kan i längden låta sig göra att på fullt tillfredsställande sätt fylla det erforderliga antalet ledamotsplatser inom en hovrätt i Norrland.
    Härvid erinras till en början, att enligt Eders K. M:ts kungörelse den 22 juni 1921 angående tillämpning av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m., vilken kungörelse från och med den 1 januari 1922 äger tillämpning beträffande hovrätterna, gäller att innehavare av ordinarie befattning vid hovrätterna skall vara underkastad den förflyttning till annan ort, varom vid möjligen inträdande förändringar i avseende å hovrätternas organisation eller förläggningsorter kan varda stadgat, dock med iakttagande av att inom vederbörande lönegrad skyldigheten uti ifrågavarande hänseende åligger de i graden yngre framför de äldre. Den naturligaste formen förbildandet av den första sammansättningen av ledamotsgraden i en norrländsk hovrätt kunde synas vara, att erforderligt antal divisioner och ledamöter

från Svea hovrätts nuvarande andra huvudavdelning överflyttades, varigenom kravet på särskild sakkunskap från början bleve tillgodosett. Med hänsyn till en hos äldre ledamöter av dessa divisioner förefintlig och ej alltför överraskande obenägenhet för förflyttning till Norrland lärer emellertid en dylik anordning icke på frivillighetens väg låta sig genomföras, utan man torde för ledamotsplatsernas besättande vara hänvisad till kretsen av de till tjänsteåldern yngsta hovrättsråden. Icke heller dessa lära emellertid utan vidare stå till buds. Om man tills vidare förutsätter, att, såsom nedan kommer att förordas, en blivande hovrätt i Norrland skulle komma att bestå av minst två divisioner med vardera sex ledamöter, skulle utöver president erfordras tolv hovrättsråd, varav väl åtminstone sex borde vara effektivt tjänstgörande i hovrätten, i vilket fall övriga sex komme att ersättas med vikarier. Av dessa tolv hovrättsrådsplatser skulle tio tillsättas genom överflyttning av tio hovrättsråd från Svea hovrätt, varemot, enär ytterligare minskning av antalet hovrättsråd i Svea hovrätt icke kunde ifrågakomma, de återstående två platserna måste fyllas genom inrättandet av två nya hovrättsrådsämbeten. Ser man så till, vilka hovrättsråd i Svea hovrätt äro i tjänstegraden yngst, finner man att av de tio yngsta endast två tjänstgöra såsom hovrättsråd, de åtta övriga liksom de två äldsta assessorerna, vilka kunde förväntas komma att fylla de två nya hovrättsrådsplatserna, hava av Eders K. M:t tagits i anspråk för arbete utom hovrätten, från vilket de utan tvivel åtminstone omedelbart icke kunna utan svårighet befrias för återinträde i hovrättsarbete. Det visar sig sålunda, att, under antagande, att det icke skulle låta sig göra att på frivillighetens väg få någon i tjänsten äldre ledamot i hovrättsrådsgraden än nämnda tolv hovrättsråd att antaga en förflyttning till Norrland, för tjänstgöring uti ledamotsgraden i den norrländska hovrätten icke skulle stå till buds mer än två hovrättsråd, vilka då bleve divisionsordförande. För uppehållande av återstående tio ledamotsplatser vore man hänvisad att i första hand söka taga i anspråk Svea hovrätts assessorer. Bland assessorerna äro emellertid, frånräknat de för närvarande i graden två äldsta, vilka, som nämnts, skulle fylla de två nya hovrättsrådsplatserna, icke mindre än elva av de därnäst äldsta använda i arbete utom hovrätten. Den norrländska hovrättens tjänstgörande ledamöter skulle vid sådant förhållande komma att bestå av två bland de till utnämningsåldern yngsta hovrättsråden och tio ordinarie eller extraordinarie assessorer, vilka senares erfarenhet såsom ledamöter knappast inågot fall komme att omfatta mer än tre år. Hovrätten har velat påpeka denna, naturligen icke önskvärda möjlighet av en blivande norrlands hovrätts sammansättning, för att uppmärksamheten må bliva riktad på nödvändigheten av att i tid tillses, att mera kvalificerade hovrättsledamöter, i den mån de därtill kunna förpliktas eller äro villiga, bliva frigjorda från de arbeten, för vilka de utom hovrätten tagits i anspråk, så att de kunna vara till disposition för sammansättning av en norrländsk hovrätt.
    Vad sålunda anförts är byggt på det antagande att flyttning ej skulle kunna ifrågakomma för ledamöter hörande till andra hovrätter än Svea. I viss mån annorlunda ställer sig förhållandet, därest gällande bestämmelser om förflyttning få anses innebära, att hovrättsråd från samtliga hovrätter äro underkastade förflyttning sålunda, att den, som är hovrättsråd i någon

vilken som helst av hovrätterna, är förpliktad till flyttning framför envar, som tidigare utnämnts till enahanda befattning i någon hovrätt, samt att i den mån genom hovrättsråds förflyttning från de två hovrätterna i södra Sverige till den norrländska hovrätten skulle uppstå övertalig personal i Svea hovrätt — vars ledamotsplatser vid den nya hovrättens tillkomst bleve till antalet reducerade — de yngsta sålunda övertaliga hovrättsråden, antingen de tjänstgjorde i hovrätten eller voro upptagna av annat offentligt uppdrag, skulle vara pliktiga att mottaga transport till någondera av hovrätterna i landets sydligare delar. Är denna senare tolkning, som onekligen överensstämmer med författningens ordalag, riktig, torde de nyss antydda svårigheterna att från början effektivt besätta hovrättsrådsämbetena i den nya hovrätten ej föreligga i fullt samma grad som eljest.
    Ser man vidare till möjligheten att i framtiden uppehålla en tillfredsställande kompetens inom ledamotsgraden i en norrländsk hovrätt, kan hovrätten icke undgå intrycket att allvarliga farhågor härvidlag föreligga. Som bekant hava under flera av de senare åren i Svea hovrätt rått stor brist på aspiranter till befattningar eller förordnanden inom hovrätten; även om detta förhållande numera för denna hovrätts del ändrats till det bättre, torde det icke kunna förnekas, att lockelsen till inträde på hovrättsbanan överhuvud icke visat sig vara och ej heller kan med säkerhet förväntas bliva så stor som tillförene. Särskilt kan det befaras, att i en norrländsk hovrätt möjligheten till urval vid fråga om befordran icke bleve så stor som önskvärt vore. Det ligger i sakens natur, att huvudstaden erbjuder större garanti för att erforderligt antal aspiranter skola anmäla sig än vad en mindre stad i Norrland skulle göra.
    Det har under senare år varit för hovrätten förenat med den största svårighet att tillgodose det behov av tjänstledighet även på grund av sjukdom, som yppat sig bland häradshövdingarna i Norrland, och dessa hava i många fall icke alls och oftast blott i otillräcklig grad kunnat erhålla hjälp av förste- eller andrenotarier, allt beroende på förefintlig brist på vikarier och biträden samt tydlig obenägenhet hos dem, som över huvud velat fullgöra tjänstgöring hos domhavande, att mottaga anställning i Norrland. För det stora flertalet jurister torde hovrättsrådsämbete i en norrländsk hovrättknappast komma att framstå såsom eftersträvansvärt, om samtidigt sådant ämbete erbjuder sig i sydligare hovrätt.
    Sammansatta stats- och lagutskottet vid 1904 års riksdag föreställde sig, alt en hovrätt i Norrland skulle i större proportion, än i Svea hovrätt kunde äga rum, rekryteras bland de unga män, som börjat sin tjänstgöring vid de norrländska underdomstolarna och således redan vid inträdet i hovrätten ägde en erfarenhet, som andra först genom och under arbetet i hovrättenfinge tillfälle att förvärva, och justitieombudsmannen yttrar i sin skrivelse 1907, att man synes berättigad till antagande, att en till en norrländsk stad förlagd hovrätt i sinom tid med lätthet skulle kunna rekryteras uteslutande med norrländska jurister. Gent emot vad sålunda antagits vill hovrättenhänvisa till den fullkomligt motsatta uppfattning som, enligt vad handlingarna i ärendet visa, uttalats av häradshövdingen i Umeå domsaga samt jämväl av häradshövdingarna i Västerbottens södra domsaga och Gällivare domsaga. Med hänsyn till av presidenten i Vasa hovrätt Söderholm avgivna

uttalanden, som i riksdagen åberopats av motionärerna, är måhända ej heller ur vägen att framhålla, hurusom denne ämbetsman, på samma gång han i det hela ansett det fördelaktigt, att en hovrätt blivit förlagd till norra Finland, dock anmärkt, att i Vasa hovrätt tillgången på extra tjänstgörande varit proportionsvis mindre och i följd därav urvalet bland dem ställt sig ogynnsammare än i de övriga hovrätterna i Finland (se Svensk Juristtidning 1920 sid. 302).
    I sitt omförmälda utlåtande 1907 har justitieombudsmannen anfört, att, om en särskild hovrätt för de nordligaste delarna av riket bleve inrättad, denna till en början antagligen komme att hava relativt unga ledamöter och andra tjänstemän och följaktligen vara försatt i ogynnsamt läge i avseende å möjligheten för extra tjänstemän till befordran, samt att den hovrätt, som hade att bjuda på dåliga befordringsutsikter, finge mindre tillfälle till urval vid förordnanden, som vid den hovrätten yppades, och därigenom vore utsatt för risken att i framtiden bliva till sin sammansättning försvagad. Att sådan risk skulle föreligga för en norrlands hovrätt är för Svea hovrätt uppenbart. En utväg att åtminstone i viss mån råda bot för ett sådant sakläge skulle tvivelsutan ligga i ett medgivande åt den norrländska hovrättens ledamöter att i likhet med häradshövdingar och vissa andra statstjänstemän i nordligare delar av landet kunna efter vissa års tjänstgöring i Norrland vinna transport till liknande tjänst i sydligare trakter. Skulle emellertid, såsom antagligt är, flertalet av ifrågavarande hovrättsledamöter begagna sig av en dylik förmån, komme den vinst, som vore att påräkna i rekryteringsavseende, tydligen att uppvägas av den i sammanhang därmed minskade möjligheten att tillfredsställa kravet på en av långvarig vistelse i Norrland byggd erfarenhet i säregna norrländska förhållanden.
    Då motionärerna vid årets riksdag såsom en garanti för tillfredsställande rekrytering av en norrlandshovrätt framhålla de »förmåner, som givetvis måste komma att knytas vid tjänstgöring i Norrland», får väl häri anses ligga en förmodan, att personalen i en sådan hovrätt komme att erhålla en i avlöningsavseende förmånligare ställning än motsvarande personal i en sydligare hovrätt. Svea hovrätt håller för sannolikt, att det för ernående av tillfredsställande rekrytering av den norrländska hovrätten skall längre frambefinnas nödigt att gå i författning om beredande av väsentligt förmånligare avlöningsförhållanden åt denna hovrätts ledamöter och tjänstemän än som gälla för de andra hovrätternas personal; och vill hovrätten ifrågasätta, huruvida icke en dylik åtskillnad redan från början borde komma till stånd,varvid hovrätten emellertid ingalunda förbiser, att ett sådant steg otvivelaktigt komme att föra med sig anspråk på liknande fördelar för andra i Norrland förlagda tjänstemän.
    Hovrätten anser sig här böra erinra, att den nya hovrättens inrättande torde för statsverket medföra vissa avsevärda utgifter av tillfällig art. Bortsett från anskaffandet av nödiga ämbetslokaler kommer härvid i fråga flyttningskostnad för ledamöter och tjänstemän samt utgifter för beredande av nödiga bostadslägenheter åt dessa, i det under nuvarande bostadsförhållanden i de norrländska städerna staten helt visst ej lärer kunna åt personalen överlämna att på egen hand ordna sin bostadsfråga. Även om vissa av ifrågavarande utgifter skulle komma att bestridas av det samhälle, dit den nya

domstolen komme att förläggas, lära avsevärda belopp återstå till täckande av staten.
    Vad i det föregående anförts kan sammanfattas sålunda, att upprättandet delar framför allt förknippade med minskandet av Svea hovrätts nuvarande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen väl medför vissa onekliga för ur administrationssynpunkt allt för stora personal och ämbetsområde, men att med den ifrågasatta åtgärden även följa allvarliga olägenheter, vilka synas fullt motväga fördelarna. Under sådana förhållanden anser sig hovrätten ur de synpunkter, den såsom överdomstol och administrativt organ har att beakta, ej äga tillräcklig anledning att tillstyrka den nya hovrättens bildande.
    Från en annan synpunkt, som väl ej ligger inom hovrättens speciella kompetensområde, men dock ej torde böra här lämnas å sido, kan emellertid spörsmålets besvarande i viss mån komma att ställa sig annorlunda.
    De fyra nordligaste länen utgöra en väsentlig del av riket. De hava numera uppnått ett framskridet utvecklingsstadium och en stark utveckling lärer även framgent vara att påräkna i dessa län. Det vill av riksdagsförhandlingarna och andra tecken att döma synas, som om befolkningen i denna från landets centrum och den dit förlagda överrätten avlägsna landsdel skulle av såväl reella som vissa ideella hänsyn betrakta det såsom ett intresse av synnerlig vikt, att en norrländsk hovrätt kommer till stånd. Skulle det under ärendets vidare behandling — då bland annat frågan om förläggningsorten för den nya hovrätten blir fullt aktuell — befinnas, att en utpräglad så gott som enstämmig uppfattning i de nordligaste länen råder om önskvärdheten av en sådan överdomstols inrättande, ligger häri en omständighet, som enligt hovrättens tanke ej bör av statsmakterna lämnas obeaktad och ej heller kan av hovrätten förbises.»
    Hovrätten ingår därefter på spörsmålet om orten för förläggningen av den ifrågasatta nya hovrätten och förordar, på anförda skäl, Härnösand såsom förläggningsort. Slutligen upptager hovrätten till behandling åtskilliga i samband med inrättande av en ny hovrätt uppkommande organisationsfrågor.