Presidenten D:r HASSELROT: Juridik och Politik. Malmö, Förlagsaktiebolagets boktryckeri. (Tryckt som manuskript.) Första bandet 1920, 280 s. Kr. 14:75. — Andra bandet 1921, 252 s. Kr. 12:75. — Tredje bandet 1921, 182 s. Ej i bokhandeln.
BERNDT HASSELROTS Juridiska Skrifter (Forts. av "Juridik och Politik"). Malmö, Förlagsaktiebolagets boktryckeri. (Tryckta som manuskript.) Första bandet 1921, 327 s. Kr. 14:75.— Andra bandet 1922, 291 s. Kr. 14:25. — Tredje bandet 1923, 320 s. Kr. 13:75. — Fjärde bandet (ny följd) 1923, 315 s. Kr. 13:75. — Femte bandet (ny uppl. avdelar utav "Juridik och Politik" I och II) 1923, 252 s. Kr. 9:75.
    Professor ALFRED WINROTH kunde på sin tid med all rätt påstå, att han "skrivit mer än någon annan levande eller död svensk jurist". Hans rekord är nu slaget. Den, som för närvarande är nummer ett i fråga om omfånget av juridisk litterär produktion på svenska språket, tillhör icke ens de professionella rättslärarnas krets. Det är presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge, D:r BERNDT HASSELROT, som med den ståtliga rad av juridiska arbeten, vilka uppräknas här ovan, nått sagda rangplats.
    Redan för längesedan hade presidenten HASSELROT med sin stora kommentar till handelsbalken (delvis tillkommen under samarbete med nuvarande häradshövdingen ERNST HÅKANSON) gjort sig känd som flitig och intresserad författare på civilrättens område. Icke mindre än elva delar å in emot 3,000 sidor, de fyra första delarna utkomna i två upplagor, utgjorde denna kommentar, då den för ett tiotal år sedan avslutades. Alla de maktpåliggande värv, vilka därefter som var och en vet upptagit justitieombudsmannens, justitieministerns, hovrättspresidentens, kommissionsordförandens arbetstid, kunde icke avhålla honom från att alltjämt med outtröttlig flit och uppoffrande hängivenhet fortsätta sin författarverksamhet. Men det blev en mera ovanlig yttre form, författaren valde för offentliggörandet av sina arbeten. En lång serie prydliga häften såg dagen, alltigenom utförda i bibliofil-utstyrsel, men tryckta som manuskript i små upplagor och avsedda uteslutande för vänkretsen. Oaktat dessa skrifter sålunda undanhållits den stora allmänheten, tilldrogo

 

de sig emellertid, såsom ganska naturligt är, en viss uppmärksamhet; bl. a. inflöt i en sydsvensk tidning en anmälan av desamma, utmynnande i en uppmaning till författaren att mera effektivt offentliggöra sina arbeten, och den nu föreliggande stora skriftserien kan sägas innebära ett efterkommande av uppmaningen. Den nya skriftserien har nämligen upptagit en väsentlig del av de föregående smärre skrifternas innehåll.
    Av serien ha hittills utkommit åtta volymer, i anmärkningsvärt rask följd — över 2,200 sidor i stort format på föga mer än två år.¹ Det har blivit en rad skilda ämnen, som här funnit behandling. Första bandet "Juridik och Politik" innehåller sålunda uppsatser angående pant- och retentionsrätt, sysslomannaskap, tjänstehjonslega och tjänstelega; andra bandet uppsatser angående vindikationsrätt, ocker, vite och ränta, arbetsbeting, skuldebrev samt retentionsrätt; tredje bandet (som ej gjorts tillgängligt för allmänheten) politiska tal och riksdagsanföranden m. m. De fem banden "Juridiska Skrifter" handla om följande ämnen: I försträckning, köp, gåva och handelsbolag; II panträtt, borgen och köp; III borgen, köp och sysslomannaskap; IV preskription och borgen m. m.; V vindikationsrätt, ocker, vite och ränta samt pant- och retentionsrätt. Det är sålunda vida fält av civilrättens område, författaren omspännermed sina undersökningar. Han har på detsamma valt ett antal ämnen, som tilldragit sig hans intresse. Han har behandlat vart och ett för sig i så stor utsträckning och gått så pass mycket på djupet, som hans intresse manat honom. Hans syfte har ej varit att åstadkomma ett sammanhängande helt; till obligationsrätten, särskilt till dess speciella del, höra väl de flesta av hans ämnen, men läsaren får ingen uttömmande framställning av den svenska obligationsrättens speciella del. Ej heller må läsaren vänta att i uppsatserna finna svar på alla de frågor, som kunna anknytas till desammas rubriker. Detta behöver ju ej förringa nöjet att läsa vad förf:n har att meddela, klätt som detta städse är i en på en gång vårdad och ledig språkdräkt och med en typografisk elegans, som är ägnad att i hög grad förhöja behaget av läsningen. En viss skärpa i den kritik, förf:n riktar ömsom mot rättslärarnas teori och mot rättspraxis, ger framställningen sälta. Om sinne för ordning och reda vittna de konstruktioner, förf:n emellanåt försöker; ett varmt intresse för juridisk vetenskap och en uppriktig strävan efter objektiv sanning förmärkas över allt i arbetet. Men man saknar däri de stora bärande grundtankarna, på vilka förf:n skulle kunnat bygga upp

 

¹ Beklagligtvis har den snabba utgivningen omöjliggjort iakttagande av den noggrannhet, som svenska jurister gärna se även i teoretiska arbeten. Sålunda hänvisas på sina ställen till lagrum, som upphävts (Juridiska Skrifter V s. 55, 163 not 1, s. 167 not 4, s. 178—179, 185, 187, 198, 218), eller återgives rentav upphävd lagtext såsom alltjämt gällande rätt (Juridik och Politik I s. 74 not 1; Juridiska Skrifter V s. 202 not 1, s. 206). — Ett förbiseende av annat slag har insmugit sig i Juridiska Skrifter I s. 34, 37; IV s. 191, 194, därförf:n talar om s. k. oäkta misstag i den betydelse, som efter v. SAVIGNY brukat heta äkta.

något nytt i stället för vad han förkastar. Hans kritik har därför över sig ett genomgående negativt drag. Den verkar också snarare som ett antal spridda stötar än som ett konsekvent uttänkt och utfört angrepp. Kritiken är ej heller alltid stödd med så övertygande skäl, som läsaren kunde ha väntat av en jurist, van vid regeln affirmanti incumbit probatio.
    Några belägg för vad nu anmärkts må förebringas.
    1) Förf:n förkastar (Juridik och Politik I s. 34 ff.; Juridiska Skrifter V s. 162 ff.) den bestämning av panträttens begrepp, som torde varaden vanliga i svensk doktrin (panthavaren befogad få panten såldför erhållande av likvid); men vad skall sättas i stället? En bestämning blir icke mindre nödvändig därför, att förf:n synes viljauppställa en tredje art av säkerhetsrätter, mellan panträtten och retentionsrätten ("en självständig rätt", Jur. o. Pol. I s. 56 — 59, 73; Jur. Skr. V s. 184—187, 201). På ett ställe (Jur. o. Pol. I s. 8) hänvisar förf:n till utsökningslagens åtskiljande av, å ena sidan, panträtt med besittning samt, å den andra, retentionsrätt och panträtt utan besittning; på ett annat ställe (Jur. o. Pol. I s. 49, jfr Jur. Skr. II s. 279; mindre skarpt Jur. Skr. V s. 177) framhålles rent av såsom karakteristiskt för panträtten, att panthavaren vid utmätning för tredje mans fordran ej är pliktig att lämna panten från sig utan full lösen, så framt han ej själv nöjes med att hålla sig till köpeskillingen. Men uppenbarligen kan denna regel, som ej ens för handpanträtt är undantagslös, icke lämpa sig som grund för en begreppsbestämning.
    2) Mellan sakrätt och obligationsrätt gör förf:n å ena sidan så sträng åtskillnad, att han (Jur. o. Pol. I s. 83 noten; Jur. Skr. Vs. 211 not 2) vill från sakrätternas krets utmönstra rätten till skogsavverkning, emedan den "har eller åtminstone ofta har ett obligationsrättsligt inslag"; å andra sidan förnekar förf:n (Jur. Skr. IVs. 9 — 10) det berättigade i att bibehålla "den nuvarande uppdelningen utav förmögenhetsrätt i sakrätt och obligationsrätt". Om än anm:n gärna ger förf:n rätt därutinnan, att ett sådant uppdelande av förmögenhetsrätten såsom läro- och examensämne måste medföra olägenheter, så har han däremot svårt att inse hnru man i civilrättens system för närvarande skulle kunna reda sig utan den gamla beprövade indelningen. Den nya tyska "freirechtliche" indelningen efter maktinnehåll och fördelningsförfarande synes ej innebära någon väsentlig förbättring. För förf:n tyckes i varje fall den gamla indelningen tills vidare bevara sin livskraft; åtminstone använder han uttrycket "sakrättsligt skydd" i den vedertagna betydelsen (Jur. o. Pol. I s. 34, 39; Jur. Skr. V s. 162, 167) och offrar möda på att bevisa, att icke intecknad rätt till undantag ej är en sakrätt (Jur.Skr. IV s. 11 — 12).¹ Men förf:ns föreställning, att "det endast är

 

¹ Beviset torde emellertid knappast övertyga, enär huvudskälet synes vara att undantagsgivaren alltid (bortsett från enstaka fall) är personligen ansvarig. Men det finnes väl ingenting, som hindrar att undantagstagaren kan ha både sakrätt i fastigheten och fordringsrätt mot undantagsgivaren (liksom en hyresgäst har sakrättslig nyttjanderätt och dessutom fordringsrätt mot hyresvärden).

på preskriptionsområdet skillnaden mellan sakrätt och obligationsrätt måste upprätthållas", har visat sig vilseledande för honom. Utan den föreställningen skulle förf:n säkerligen ha klarare angivit innebörden av den goda tro, som kräves hos innehavaren av ett löpande skuldebrev för att han skall bli fordringsberättigad; nu göres ej tillräcklig skillnad mellan sådan god tro och den goda tron från sakrättens besittningskapitel (Jur. Skr. 1 s. 52). Likaså skulle framställningen om pantförskrivning av lös sak (Jur. Skr. II s. 7 — 9) ha vunnit på ett beaktande, att sådan förskrivning har blott obligationsrättslig verkan.
    3) Otillräckligt bestyrkt synes förf:ns antagande, att penningskuld, även den som grundas på ett löpande skuldebrev, skall betalas hos borgenären (Jur. o. Pol. II s. 123 — 128; Jur. Skr. V s. 126 — 131). Att betalningsorten för löpande skuldebrev bör vara hos gäldenären, är ju en allmänt vedertagen regel, icke blott i svensk, utan även i våra grannlands doktrin. I förf:ns ögon blottar den emellertid "en rätt avsevärd brist på förståelse för vad det praktiska rättslivet äger fordra" — ett omdöme, som nog är en smula förhastat, i betraktande av att frågan kunnat avgöras på ett sätt i vissa främmande rättsordningar och på motsatt sätt i andra (tysk och engelsk rätt: hos borgenären; fransk rätt: hos gäldenären). Det huvudskäl, som förf:n åberopar, är "den allmänna uppfattningen i det praktiska livet", och detta utföres vidare med att ingen affärsman, som i banker hållit lån på grund av löpande skuldebrev, lär sätta i fråga, att banken skulle vara skyldig att hos honom avhämta betalningen.Det må dock tillåtas att häremot framhålla, hurusom lika givetingen innehavare av en utlottad obligation eller av förfallna kuponger lär sätta i fråga att få betalningen erlagd hemma hos honom själv; evad ett penningverk är utställare eller innehavare av ettlöpande skuldebrev, lär det vara givet att betalningsorten är hos verket. Utan tvivel låter det säga sig också i andra fall, att betalningsort är bestämd genom tyst överenskommelse. Men detta ändrar icke den vedertagna regeln, det inskränker blott dess tillämpningsområde. Ty den är naturligtvis dispositiv.
    4) Förf:n söker (Jur. Skr. I s. 8 — 13; IV s. 163—167) försvara såsom alltjämt livskraftig 1749 års förordnings regel, att skuldförbindelser, utgivna "uti föräldrarnes livstid och utan deras samtycke, av sådana, vilka njuta underhåll av föräldrar och anhöriga, skola ej äga någon förbindelse till betalning". Här, kunde det synas, vore en hänvisning till "vad det praktiska rättslivet ägerfordra" verkligen på sin plats. Säkert skulle "den allmänna uppfattningen i det praktiska livet" reagera ganska starkt, om rådstuvurätten i en av våra universitetsstäder toge sig för att med stöd av 1749 års förordning ogilla krav på grund av myndiga, men hemifrån försörjda studenters växlar eller borgensförbindelser. Men— jag dristar mig att fortfarande använda förf:ns egna ord från ett annat ställe — desto bättre finnes ingen anledning antaga, att omslag i praxis är förestående. Ett återuppväckande av den obsoleta

 

regeln skulle icke blott stöta rättskänslan helt omedelbart, det skulle ytterligare innebära i sin verkningar å ena sidan utläggandet för allmänheten av en sådan snara, som Lagkommittén för hundra årsedan påvisade, å andra sidan ett orättvist gynnande av ekonomiskt välsituerade unga män och kvinnor, om dessa i motsats till sina självförsörjande kamrater skulle fritagas från betalningsskyldighet på grund av egna utfästelser. Lagberedningen har också utan tvivelträffat det rätta, då den i sitt förslag till lag om förmynderskap m. m. låtit den gamla regeln i all tysthet försvinna.
    5) Förf:n vidhåller (Jur. o. Pol. I s. 39; Jur. Skr. V s. 167) sin förut (Handelsbalken VIII s. 1724) uttalade åsikt, att handpant skulle kunna utmätas för panthavarens räkning allenast om denne har personlig fordringsrätt emot pantens ägare. Av sammanhanget framgår att förf:n t. o. m. håller före, att en försäljning, som pantsättaren företar medan panten är i panthavarens besittning, skulle hindra denne att efteråt få panten utmätt. Anm:n har redan tidigare (i Tidsskrift for Retsvid. 1906 s. 362) bestritt detta såsom orimligt, i betraktande av att lösöreköpsformaliteterna i vanliga fall krävas för att en försäljning utan besittningstagande från köparenssida skall kunna hindra sakens utmätande för säljarens skuld. Förf:n förklarar nu (Jur. o. Pol. I s. 38 not 2; Jur. Skr. V s. 166 not 2),att lösöreköpsförordningen ej får tillämpas analogiskt på förevarande fall: "Säljaren (gäldenären) har icke möjlighet att tradera panten, vars besittning han redan avhänt sig". Nåväl, skulle denna omständighet vara en anledning att gent emot säljarens borgenärer geförsäljningen en rättsverkan, som den eljest icke skulle haft? Lösöreköpsförordningens grundtanke är att köparens äganderättsförvärv icke skall åtnjuta skydd gent emot säljarens borgenärer, då köparen endast fått en medelbar besittning av vad han köpt, m. a. o. detta innehaves av säljaren för köparens räkning. Men i det fall, som nu är i fråga, har köparen icke ens fått denna medelbara besittning; panten innehaves efter försäljningen ingalunda för köparens räkning. Så långt ifrån, att köparens äganderättsförvärv ensamt för sig skulle utgöra något hinder mot utmätning för säljarens skuld, måste det t. o. m. anses, att icke ens iakttagande av lösöreköpsformaliteterna skulle ha sådan verkan.
    Här skall emellertid lämnas det medgivande, att regeln i 65 § utsökningslagen ("Lös pant må ej undantagas") icke lämpligen bör åberopas till stöd för den här förfäktade meningen. Den har ändå tillräckligt stöd i lagens anda och sammanhang. Och den strider alls ej mot 68 § utsökningslagen ("Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till"), ty panten är icke i gäldenärens bo i denna §:s mening. —
    För att icke fresta redaktionens och läsarnas tålamod allt för hårt förbigår anm:n en rad andra punkter, om vilka det nog också kunnat vara anledning till meningsutbyte. Men ett är att låta sig övertyga av en författares framställning, ett annat att skänka densin uppskattning. Det finnes mycket i presidenten HASSELROTS för

 

fattarskap, som skiljer det från professionella rättslärares sätt att skriva. Där finnes åtskilligt, som en av dessa kunde vilja ha skrivet annorlunda, ett och annat, som han måhända ville ha uteslutet; där saknas nog också sådant, som efter hans tycke borde ha funnits där. Men gent emot dylika anmärkningar skulle förf:n kunna anföra den gamla repliken "så jag målar, donna Bianca, ty så roarmig att måla". Det är ändå vetenskapen själv, som roar förf:n, det är dess höga mål, han ständigt har i sikte med sitt författarskap. En var, som strävar mot samma mål, göre sin honnör för en sådan frivillig medarbetare.
    Påsken 1923.

C. G. Björling.

RAGNAR BERGENDAL: Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt. Lund 1922. A.B. Gleerupska univ.-bokh. XX + 278 s.

    Sedan det klassiska arbetet på aktiebolagsrättens område, Hagströmers "Om aktiebolag", utkom år 1872, har icke, mig veterligen, i Sverige utgivits något systematiskt arbete på detta område, förrän Ragnar Bergendal på våren 1922 framlade sin akademiska avhandling: "Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt". En skrift vart femtionde år är icke överproduktion inom denna utomordentligt aktuella disciplin och ett utförligt omnämnande av docenten Bergendals avhandling torde därför anses motiverat, hälst som arbetet i och för sig är synnerligen förtjänt av uppmärksamhet. Då jag saknar förutsättningarna för ett kritiskt bedömande av denna till sin läggning ganska spekulativa avhandling, vill jag i stället söka lämna en kortfattad översikt av dess innehåll, särskilt i de delar, som synas mig vara av mera praktisk betydelse. Det är icke så alldeles lätt för en praktiker att plöja igenom arbetet, och dess uppställning gör detsamma mindre lämpligt såsom uppslagsbok för att få svar å någon viss praktisk fråga. En redogörelse för dess innehåll torde därför kunna bliva av intresse särskilt för advokater och andra, som i sitt arbete allt emellanåt komma i kontakt med frågor, som beröras i avhandlingen.
    I den grundläggande avdelningen upptager författaren först till behandling spörsmålen, huruvida aktiebolaget är juridisk person, om den juridiska personlighetens innebörd samt om den juridiska personens väsen. I förstnämnda hänseende vitsordas den uppfattningen numera vara vedertagen inom svensk rättsvetenskap och lagstiftning, att aktiebolaget är att anse såsom en juridisk person. Härvid inlägges i begreppet juridisk personlighet (åtminstone beträffande aktiebolag) icke något annat eller mera, än att dess bärare skall utåt erkännas som ett självständigt rättssubjekt; aktiebolaget kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.
    Med ett aktiebolags författning betecknar författaren, efter mönster från den offentliga rätten samt under hänvisning till utländskt språkbruk,

 

den komplex av normer, som i rättsligt avseende reglerar aktiebolagets liv. Denna komplex består av dels de i lagstiftningen på området fastställda allmänna rättsreglerna, dels de för det särskilda aktiebolaget fastställda regler, vilka huvudsakligen återfinnas i dess bolagsordning.
    Under rubriken: vilken lagstiftning tillhör aktiebolags författning? behandlas ingående innebörden av aktieägares rätt enligt 95 § aktiebolagslagen att överklaga ett bolagsstämmobeslut, som "strider mot denna lag", varjämte även beröras bestämmelserna i 122 § om vägran av registrering i vissa fall. Lagstiftningen om försäljning av rusdrycker är härvid föremål för särskild behandling och förklaras icke vara av bolagsrättslig beskaffenhet, dock under anmärkning att registreringsmyndighetens praxis går i annan riktning. Följande två avdelningar handla om absolut bindande eller dispositiv aktiebolagsrätt samt om preskription av klandertalan mot bolagsstämmobeslut, varom mera nedan.
    I fråga om bolagsordningens rättsliga natur avvisar författaren den åsikt, enligt vilken bolagsordningen vore objektiv rätt, och gör det principiella uttalandet, att man vid bedömandet av bolagsordningens betydelse för olika rättsförhållanden framför allt bör hålla fast vid,att ordningen ytterst har samma uppgift som ett avtal: att utgöra normen för ett rättsförhållande mellan ett antal individer inbördes. De särskilda synpunkter, som bottna i aktiebolagets karaktär av sammanslutning och i dess juridiska personlighet, hava allt anspråk på tillbörligt beaktande, men få ej skymma blicken för att här föreligger en nära analogi till avtalet.
    Ett aktiebolags inre rättsförhållanden, nämligen till delägare och i viss mån till dem, som äro verksamma såsom bolagets organ, måste vara ett huvudsakligt föremål för reglering genom de normer, som sammanförts under benämningen aktiebolagets författning. Men aktiebolagets rättsliga existens har även en utåtvänd sida och jämväl i detta avseende blir aktiebolagets författning normerande, i den mån rättsförhållandena bliva av en säregen beskaffenhet. Stora delar av aktiebolagslagstiftningen åsyfta närmast att tillvarataga "allmänhetens" intressen: skydd för dem, som vilja bliva aktieägare, och skydd för utomstående, särskilt bolagets borgenärer, genom att vissa inre rättsförhållanden undandragas bolagsorganens och delägarnes fria disposition (exempelvis reglerna om aktiekapitalets nedsättning och balansräknings uppgörande). Författarens undersökning omfattar emellertid icke dessa partier av aktiebolagslagen utan endast aktiebolagetsförfattning, i den mån den är av omedelbar betydelse för tredjemansrättsliga ställning gentemot bolaget.
    Liksom andra rättssubjekt kan ett aktiebolag inträda i varje rättsförhållande, beträffande vilket ej särskilda skäl föranleda annat resultat. Aktiebolaget är naturligtvis uteslutet från sådana rättsförhållanden, som på grund av sin egen natur ej äro tillgängliga förandra än fysiska personer. Av intresse är författarens utredning om tillämpning i avseende å aktiebolag av den även hos oss i viss utsträckning gällande satsen om ogiltighet av avtal eller andra rätts-

 

handlingar, som stå i strid med goda seder. Ur denna synpunkt beaktas särskilt frågan om ogiltighet under vissa förhållanden av konkurrensklausuler, vilka anses oförenliga med goda seder därutinnan, att alltför starka inskränkningar göras i den förpliktades möjlighet att skaffa sig utkomst. Denna synpunkt kan endast åberopasi avseende å en fysisk person, och härur kan alltså icke härledas något skäl emot att, gent emot tredje man, binda aktiebolags förvärvsförmåga med inskränkningar av obegränsad varaktighet och omfattning. Även om man ville söka grunden till ogiltigheten av vissa konkurrensinskränkningar, icke i den enskildes personlighet och behov av utkomst, utan i det allmännas intresse av bibehållandet av den fria konkurrens, som må anses nödig för samhällsordningens tillfredsställande funktion, skulle betydelsen av ifrågavarande regler icke bliva nämnvärd, emedan den moderna svenska rätten knappast uppfattar monopolistiska avtal såsom stridande mot rätt eller goda seder.
    Beträffande den omtvistade frågan, huruvida aktiebolag lagligen kan vara medlem i handelsbolag eller kommanditbolag, framställes först spörsmålet, om en sådan anordning kan anses innebära en kränkning av aktiebolagets "autonomi", ett obehörigt ingrepp i aktiebolagsorganens behörighetssfär. Med autonomi avses då bolagetsmakt att, i regel genom bolagsstämmobeslut, ordna sina angelägenheter på ett för aktieägarna förbindande sätt; denna autonomi skulle innebära icke blott, att majoritetens beslut binder minoriteten, utan också att ett sådant beslut borde vara rättsligen verksamt gent emot utomstående, på det sätt att åtaganden, som från bolagets sida göras i ämnen, som kunna sägas angå dess "viljebestämning", icke skulle vara giltiga. Författaren anmärker med allt skäl, att ur denna synpunkt icke kan härledas hinder för ett aktiebolag att ingå såsom delägare i ett handelsbolag. Oberoende av sådant delägarskap kan aktiebolaget eventuellt bedriva sin självständiga rörelse, och aktiebolagets stämma och styrelse hava under alla förhållanden en viktig uppgift att inom handelsbolaget bevaka aktiebolagets rätt och intresse. Faktiskt kan det ju ställa sig så, att aktiebolagets rätt och makt blir ringa, men något obehörigt rättsligt ingrepp i aktiebolagetsautonomi kan icke anses föreligga och de signaturberättigade medbolagsmännen intaga en annan ställning till aktiebolaget än en firmatecknande styrelseledamot i detta. Emellertid kan ur andra synpunkter, hämtade från handelsbolagets historiskt givna begrepp och grundade å hänsyn till övriga delägare, hinder möta för aktiebolag att vara medlem i handelsbolag. Under hänvisning till ett Regeringsrättens utslag (årsboken 1918: 233), enligt vilket hinder ej ansetts föreligga, att aktiebolag finge registreras som kommanditdelägare i kommanditbolag, antager författaren detsamma böra gälla om medlemskap i handelsbolag och om ställningen såsom ansvarig medlem i kommanditbolag. Huruvida detta antagande är riktigt synes mig dock ganska tvivelaktigt; våra regler om handelsbolag och deras registrering synas knappast avsedda för aktiebolag såsom medlem-

 

mar i handelsbolag och något egentligt behov av en sådan anordning, har, mig veterligen, icke yppats. Om högsta registreringsmyndigheten givit vika för det praktiska behovet av att låta aktiebolag bliva registrerade såsom kommanditister, en anordning, som ter sig naturlig och ofarlig, så får knappast därav dragas någon slutsats beträffande möjligheten av aktiebolags medlemskap i handelsbolag eller ansvarigt medlemskap i kommanditbolag. Författaren påpekar, hurusom föreliggande fråga kan hava praktisk betydelse därutinnan att, om aktiebolag anses berättigade ingå i handelsbolag, 1916 års inskränkningslag skulle kunna kringgås på det sätt, att en fastighet eller dylikt förvärvas av ett handelsbolag, i vilket ett svensktaktiebolag med övervägande utländska aktieägare är delägare med dominerande ställning.

    Ett aktiebolags utfästelser av sådan art att de verkligen måste sägas inskränka bolagets autonomi, dess oberoende vid bildande av bolagsviljan, exempelvis en utfästelse att förrätta styrelseval i enlighet med direktiv från en utomstående, sakna motsvarighet för de fysiska personernas del. Människors viljebestämning är oåtkomlig för yttervärlden i allmänhet och alltså jämväl för rättslig reglering. Med utgångspunkt från regeln, att avtalsfrihet principiellt är rådande med hänsyn till grundläggandet av obligatoriska rättsförhållanden, undersöker författaren, huruvida de särskilda synpunkter, som varit bestämmande för utformningen av aktiebolagets författning genom lagstiftning, kunna hindra giltigheten av obligationsrättsliga förpliktelser av nyssnämnda slag. Därvid kommer han till det resultat —för svensk rätt — att ingen bindande verkan tillkommer åtaganden av aktiebolag, som gå ut på inrymmande åt tredjeman av inflytande på bolagets organisation eller eljest dess inre angelägenheter, i vidare mån än sådant skulle kunna beredas honom författningsmässigt, d. v. s. genom bestämmelse i bolagets ordning. Detta senare är möjligt i ett icke ringa antal fall, och i samma utsträckning kan ett aktiebolag gentemot tredje man förplikta sig att låta honom utövaett sådant inflytande. Beträffande åtskilliga typer av detta slags avtal undersökes härefter, huruvida en viss befogenhet, som normalt tillkommer något bolagsorgan (vanligen bolagsstämman), bör uppfattas såsom så väsentlig, att absolut hinder möter för att densammaavstås till någon utomstående.

    I fråga om ändring av bolagsordning förklaras, med stöd av 91 §5 mom. aktiebolagslagen, befogenhet lagligen kunna inrymmas åt tredjeman av sådan innebörd, att ändring av bolagsordningen skall kräva hans samtycke. Beträffande styrelsens sammansättning stadgas i 57 § 3 mom., att styrelsen skall väljas å bolagsstämma; undantag är möjligt endast på grund av särskilt lagstadgande eller Konungens medgivande. I överensstämmelse med uttalanden i tyska litteraturenanser författaren, att ett aktiebolag icke kan förplikta sig att tillstyrelseledamöter utse vare sig vissa direkt angivna personer eller kandidater, som kunna komma att av någon utomstående anvisas. I bolagsordningar, som registrerats och alltså godkänts av registre-

ringsmyndigheten, förekomma någon gång bestämmelser av innehåll, att till styrelseledamöter i bolaget ej kunna väljas andra personer än sådana, som äro medlemmar i annat aktiebolags eller en viss förenings styrelse eller av en viss förening. Under förutsättning att den krets, inom vilken styrelseledamöter skola utses, är så stor, att den lämnar utrymme för ett åtminstone i någon mån fritt val, torde bestämmelser av denna typ icke kunna anses stå i strid mot lagen, men däremot bör icke godkännas en bestämmelse av innehåll, att styrelse skall utses inom en krets av personer, som endast för detta ändamål blivit utpekade av någon tredje man, ty en sådan anordning skulle möjliggöra för tredje man att faktiskt ensam bestämmaöver valet.
    Rätten att fatta beslut om ökning av aktiekapitalet tillkommer enligt lag bolagsstämma. I Nordamerika har under senare tiden emission av s. k. "bonds convertible into stock" blivit vanlig. Dessa äro obligationer förenade med rätt att under vissa förhållanden få dem utbytta mot aktier i bolaget. I förutsättningarna för rätten till sådant utbyte synes regelbundet ingå, att börskursen för bolagets aktier nått en viss höjd, och en betydande ovisshet råder alltså om tidpunkten för det möjligen blivande utbytet. Det bolagsstämmobeslut, som föregått obligationslånets upptagande, uppfattas och upprätthålles jämväl såsom ett villkorligt beslut om kapitalökning och något nytt sådant beslut erfordras därför icke för själva utbytet. Dessa obligationer äro i marknaden föremål för stort intresse på grund av den däri liggande kombinationen av säkerhet för insatt kapital och möjlighet för större andel i en eventuell framtida vinst å bolagets verksamhet. Den svenska lagens bestämmelser om genomförande av ökningsbeslut inom viss kort tid lägga tydligen hinder i vägen mot en sådan emission här i landet; något motsvarande skulle icke kunna åstadkommas på annat sätt, än att bolaget vid obligationernas utfärdande utfäste, att bolagsstämman under vissa angivna förutsättningar skall vara skyldig att för utbytets genomförande fattabeslut om ökning av kapitalet. Författaren anser emellertid att ej heller en sådan form av till aktier konvertibla försträckningsurkunder (vartill försök ej saknas i Sverige) kan godkännas enligt svensk rätt, enär de kränka bolagsstämmans lagliga befogenhet att besluta om kapitalökning. Det oaktat kunna dock klausuler rörande framtida kapitalökningar lagligen ingå i avtal med ett aktiebolag. Särskilt beaktansvärda äro i detta avseende de allt emellanåt i bolagsordningar förekommande bestämmelserna om rätt för viss person att såsom vederlag för patenträttigheter, utan någon ny prestation, efterhand teckna och erhålla andelar i blivande kapitalökningar. Om avtalet konstrueras så, att priset för de överlåtna patenträttigheterna från början bestämmes så högt, att det täcker alla överlåtaren eventuellt tillkommande gratisaktier, med föreskrift att delar av köpeskillingen efter hand förfalla och användas till likvid av de säljaren vid emissioner tillkommande aktieposter, är överenskommelsen utan tvivel laglig. Mera tvivelaktig blir saken, om man icke på detta

 

sätt från början skaffar sig en valuta, varmed säljarens aktier efterhand kunna täckas, ty för ny aktie måste ju inbetalas minst det belopp, varå den lyder, och jämvikt i balansräkningen kan i regel icke bibehållas annorledes än genom uppskrivning av patenträttigheternas värde, en åtgärd, som mindre väl överensstämmer med 56 § 5) aktiebolagslagen. Författaren anser, huvudsakligen med hänsyn till likheten i ekonomiskt resultat mellan de båda fallen, att även det senare förfaringssättet bör kunna godkännas, ett uttalande som dock synes vara diskutabelt. Bestämmelser, varigenom åt tredjeman inrymmes vetorätt mot kapitalökningsbeslut betecknas såsom tillåtliga.
    Fastställande av balansräkning tillkommer enligt lag bolagsstämma. Klart är, att stämman icke kan lagligen förpliktas att härvid följa grundsatser av lagstridig beskaffenhet, men i övrigt torde hinder ej möta att åt tredjeman, åtminstone i viss mån, inrymma bestämmande inflytande beträffande balansräkningens fastställande, så mycket hellre som dylik rätt kan inrymmas åt tredje man beträffande den medbalansräkningen nära sammanhängande frågan om vinstens disposition. I avseende å dechargebeslut torde icke något utrymme finnas för tredjemans bestämmanderätt, lika litet som rätt att giva föreskrifter åt styrelsen beträffande förvaltningen av bolagets angelägenheter kan tillerkännas honom. Ej heller kan åt tredje man givas rätt föreskriva, att ett aktiebolag skall träda i likvidation, då honom för gott synes.
    I den mån ett aktiebolag enligt ovanstående icke lagligen kan inrymma åt en tredjeman bestämmanderätten över bolagets angelägenheter, bör även giltighet förvägras åt avtal, som äro att betrakta såsom försök att kringgå de angivna reglerna. Såsom sådant bör ett avtal betraktas, om med hänsyn till de olika prestationernas inbördes förhållande avtalets väsentliga innebörd kan anses vara att binda bolagsstämman i ett ämne, där den lagligen skall stå rättsligen fri. Om exempelvis A till ett aktiebolag inbetalar en viss summa, under villkor att X skall inväljas i styrelsen, och överenskommer med bolagets organ att beloppet skall av bolaget återbetalas, om icke sådant inval sker, så är hela transaktionen verkningslös och bolaget utan vidare förpliktat att återbetala penningarna. Men däremot finnes intet hinder mot att ett av bolaget ingånget leveranskontrakt till sin fortfarande giltighet göres beroende av att vissa personer hava säte i bolagets styrelse, så att, om styrelsen erhåller en häremot stridande sammansättning, medkontrahenten skall äga frånträda avtalet. Då är föreskriften endast en bibestämmelse i ett bolagets rättsförhållande av yttre beskaffenhet, som lämnar bolagsstämman rättslig frihet att fatta sitt beslut under beaktande av den faktiska situation, som är rådande.
    Då, såsom ovan anförts, ett aktiebolag på åtskilliga sätt kan vara obligationsrättsligt inskränkt i utövning av sin autonomi, är det därnäst av intresse att undersöka, huruvida och på vad sätt en sålunda berättigad tredjeman åtnjuter rättsskydd. Till en början bortses då från det särskilda skydd, som kan beredas tredjeman därigenom, att

 

en mot hans rättighet svarande bestämmelse intages i bolagsordningen med de garantier, som därav kunna bliva en följd. Om ett bolag är gent emot en tredjeman bundet att icke fatta eller att icke utan hans medverkan genomföra vissa beslut, uppstår först frågan, huruvida ett i strid härmed fattat beslut blir för bolaget och i förhållandet mellan aktieägarne inbördes overksamt, så att det kan på talan av aktieägare eller tredjeman av domstol förklaras ogiltigt. Författarens granskning av allmänna rättsgrundsatser i detta avseende synes giva till resultat, att med hänsyn till bibehållandet av de enskilda aktieägarnes rättsliga handlingsförmåga ett beslut, åtminstone i regel, blir verksamt oberoende av att det eventuellt strider mot tredjemans rätt. Vidare undersökes (alltjämt med förbigående av den omständigheten, att ett beslut eventuellt kan strida mot bolagsordningen), huruvida aktiebolagslagens bestämmelser om registrering, i de fall då sådan skall ske, innebära ett rättsskydd för tredje man, på det sätt, att ett beslut, som utgör kränkning av tredjemans obligatoriska rätt, icke får registreras. Föreskriften i 122 § att registrering skall vägras för ett bolagsstämmobeslut, som icke tillkommit i föreskriven ordning eller som eljest strider mot lag, frånkännes all omedelbar betydelse till skydd för utomståendes rättigheter angående bolagets autonomi, och ej heller bestämmelsen i 128 § 2 mom. att, om en i bolagsregistret verkställd inskrivning länder någon till förfång, domstol äger förordna om registeringens upphävande samt utdöma skadestånd, anses i allmänhet lägga hinder i vägen för verksamheten av bolagsstämmobeslut i strid mot ett bolagets åtagande gent emot tredje man. I avseende å frågan, huruvida exekutiva tvångsmedel stå till buds för att förhindra eller framtvinga bolagsstämmobeslut av visst innehåll, anmärkes till en början, att några provisoriska skyddsmedel mot förestående bolagsstämmobeslut av nyssnämnda natur icke torde erbjudas. Även om det skulle vara möjligt att efter talan inför domstol genom dom mot bolaget få tillstånd ett dylikt förbud, skulle detta sakna praktisk betydelse. Vad därefter angår frågan, huruvida processuella åtgärder kunna av tredjeman tillgripas för att framtvinga bolagsstämmobeslut av visst innehåll, så får denna praktisk betydelse, om man antager att tredje man vid ett gent emot honom rättstridigt bolagsstämmobeslut har ett anspråk på, att bolaget skall göra det skedda ogjort genom att fatta ett nytt beslut, som upphäver det förra beslutet och återställer det förutvarande tillståndet, vars bibehållande tredje man ägde påfordra. Enligt vår rätt bör en sådan naturalrestitution i och för sig anses tillkomma den kränkte, om den ej möter alltför stora svårigheter. Men stora svårigheter erbjuda sig för åvägabringande tvångsvis av ett stämmobeslut med visst innehåll. Den enda utvägen vore väl föreläggande och utdömande av vite. Då detta tvångsmedel användes mot ett aktiebolag, plägar det i vårt land riktas icke mot bolaget utan mot styrelseledamöterna, ett förfarande, som är förenat med många olägenheter. I detta fall bleve det väl nödvändigt att rikta föreläggandet mot aktieägarne, vilket knappast skulle kunna gå för

 

sig. För övrigt skulle ett dylikt tvång komma i strid med den handlingsfrihet, som rättsligen tillkommer aktieägare, och bör därför överhuvud icke förekomma. Återstår då frågan om skadeståndsrätt för en tredjeman vid kränkning av en obligatorisk förpliktelse, som bolaget åtagit sig gent emot honom. En skadeståndsrätt emot bolaget torde i princip böra tillerkännas den kränkte, men den närmare undersökning, som företages, visar att oftast uppskattningsfrågan möter betydande svårigheter eller att det kränkta intresset rent av icke har ekonomiskt värde. Ganska ofta kommer därför en obligationsrättslig förpliktelse av i frågavarande slag att sakna praktisk betydelse. Möjligen kan den förstärkas genom vitesutfästelser, vilka betecknas såsom i åtskilliga fall otvivelaktigt giltiga, ehuru de icke vunnit användning i praktiken.
    Arbetets tredje och sista avdelning är ägnad åt behandlingen av bestämmelser om yttre rättsförhållanden i särskilda aktiebolagsordningar. Ur Patent- och registreringsverkets arkiv, annonserade stiftelseurkunder samt in- och utländsk litteratur har författaren sammanställt en intressant samling av dylika tredjemans-klausuler, av vilken framgår, att sådana finnas rörande de flesta av de befogenheter, som enligt den föregående utredningen kunna vara föremål fören tredje mans rätt i avseende å aktiebolags autonomi, likasom även ehuru mera sparsamt, rörande andra tredjemans-rättigheter, såsom rätt för ett visst företag att nyttja ett aktiebolags lokaler etc. Att närmare ingå på denna exempelsamling kan här icke komma i fråga. Såsom ovan framhållits, är rättsskyddet för tredje mans rätt till inskränkning i aktiebolags autonomi i allmänhet mycket svagt och fråga blir då, vilken betydelse klausuler i bolagsordningen kunna hava i sådant avseende. En tredjemansklausul utan en enligt obligationsrättens regler giltig utfästelse av behörig företrädare för bolaget gent emot tredje man torde icke i allmänhet medföra obligationsrättslig bundenhet för bolaget. Oftast torde klausulen återgiva innehållet av ett särskilt, emellanåt formlöst, men vanligen skriftligt upprättat avtal med bolaget, och då uppstår spörsmålet, huruvida klausulen i bolagsordningen bereder tredje man något särskilt rättsskydd, ställer honom i en bättre situation än som föranledes av förmögenhetsrättens vanliga regler. Till en början anmärkes, att en dylik klausul indirekt kan komma att bereda tredjeman en i det närmaste fullkomlig säkerhet för erhållande av honom enligt bolagsordningen tillkommande förmåner; bolagsorganens rörelsefrihet blir starkt inskränkt, enskild aktieägare kan i stor utsträckning genom klandertalan mot bolagsstämmobeslut genomföra ordningens efterlevnad och en enskild aktieägare eller eventuellt en minoritet kan hindra bolagsordningens ändrande. Oberoende va huruvida förmånerna utgöra föremål för en obligatorisk rättighet eller icke, kan tredjeman räkna på att bolagsordningen kommer att efterlevas och bliva oförändrad, så länge åtminstone en minoritet av aktieägarne utöva sina rättigheter i bolaget med väsentlig hänsyn till hans intresse och, framför allt, så länge han själv är innehavare av en tillräckligt stor aktiepost.

 

    Den svenska aktiebolagslagen ställer sig principiellt på den ståndpunkten, att styrelsen har obegränsad behörighet att utåt, gent emot tredje man, företräda ett aktiebolag. Härmed har ock avsetts att möjliggöra för en tredjeman att med styrelsen avtala jämväl om mera ovanliga åtgärder, som kunna ifrågakomma för drivandet av bolagets rörelse, och det är ej anledning antaga, att avsikten varit att göra styrelsen berättigad att självständigt göra jämväl utfästelser med en i bolagets organisation ingripande verkan. I de fall, då enligt lagen en viss åtgärd ankommer på bolagsstämman, kan icke en utfästelse av styrelsen ensam till någon tredjeman utan vidare ens gent emot medkontrahenten förplikta bolaget till iakttagande av begränsning i den frihet, lagen giver åt bolagsstämman. För att styrelsen skall bliva berättigad att göra en utfästelse, som inskränker autonomien, fordras beslut av bolagsstämma, men ej ens ett vanligt sådant är tillräckligt, utan därför erfordras införande i bolagsordningen av en därtill syftande bestämmelse. Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan, huruvida och i vad mån styrelsen kan, med eller utan stöd av bolagsstämmas beslut, men utan stöd av bolagsordningen lagligen tillförsäkra tredjeman rätt till andel i bolagets vinst (55 §2 mom. aktiebolagslagen). Mest praktiska fall torde här vara tantième till bolagets tjänstemän samt försträckning till bolaget mot rätt tills. k. dividend i stället för eller jämte fast ränta, vilken senare anordning icke vunnit burskap i vårt land men väl i utlandet och synes förtjänt av uppmärksamhet även hos oss. Vid tantièmeutbetalningar torde det i allmänhet, så vitt jag har mig bekant, i Sverige tillgå så, att tantièmet beräknas och avdrages under själva bokslutsarbetet såsom en omkostnad eller skuld, så att den framlagda balansräkningen endast utvisar den återstående, till stämmans fria disposition stående vinsten. Detta förfarande torde hava tillkommit av en viss fruktan för skattemyndigheterna (ehuru det genom Regeringsrättens utslag den 24 april 1914, årsboken s. 36, blivit fastslaget, att skatt icke skall utgå från bolaget å den del av i balansräkning redovisad årsvinst, som tillkommer annan såsom tantième) och för att slippa offentliggöra tantièmesiffrorna. I den mån detta förfaringssätt användes och är riktigt, blir tantièmeutfästelsen mest att betrakta såsom en egendomlig beräkningsgrund vid löneavtal, icke såsom disposition över aktiebolagets vinst. Författaren betecknar detta förfaringssätt såsom oriktigt och framhåller, att förfarandet icke kan leda till målet, om den tredjeman tillkommande vinstandelen skall bestämmas först i samband med eller efter fastställande av den utdelning, som tillkommer aktieägarne. Balansräkningen bör rätteligen uppgöras utan att avdrag sker för utomståendes andelar i vinsten.¹ Efter en undersökning rörande tillkomsten av 55 § 2 mom. aktiebolagslagen kommer författaren till det resultatet, att utan ordnande till tredjeman av vinstandel icke är ett sådant förfogande över enligt balansräkningen utdelningsbar vinst, som i nämnda lag-

 

¹ Ett ytterligare stöd för författarens åsikt kan hämtas därav att bestämmelsen i 53 § aktiebolagslagen om förbud mot avdragande av tantième vid beräkning av det belopp, som skall avsättas till reservfonden, för sin effektiva tilllämpning måhända påkallar en på detta sätt upprättad balansräkning.

rum avses, utan att en utfästelse av styrelsen om vinstandel till tredjeman är giltig och bindande för framtida bolagsstämmor allenast med den begränsning, som gäller styrelsens och bolagsstämmas befogenhet att disponera över bolagets tillgångar i allmänhet (66 § och 55 § 1 mom.).
    I avseende å frågan, huruvida en utomståendes förväntan att av bolaget erhålla någon prestation eller att bliva i tillfälle att gentemot bolaget utöva någon befogenhet är på särskilt sätt utrustad med rättsskydd därigenom, att i bolagets ordning influtit en bestämmelse av innehåll, att ifrågavarande prestation eller befogenhet tillkommer tredjemannen, betonas av författaren, att bolagsordningens efterlevnad icke får göras till självändamål, utan bör påkallas endast i den mån så erfordras för att tillgodose de intressen, i vilkas tjänst bolagsordningen tillkommit, d. v. s. aktieägarnes. Aktiebolagets handlingsförmåga bör ej anses begränsad av bolagsordningen. Någon undantagsställning tillerkännes icke de bolagsordningar, som blivit föremål för fastställelse av Kungl. Maj:t. Ingen allmän regel finnes i aktiebolagslagen, som skyddar tredje mans ifrågavarande rätt gentemot ett aktiebolag. Av särskilda bestämmelser undersökas 58 § 2 punkten angående betydelsen av inskränkning i styrelsens befogenhet, 95 § angående rätt till klandertalan mot bolagsstämmobeslut, 122 § angående registrering samt 135 § 2 mom. angående ersättningsskyldighet för styrelse och aktieägare vid överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen, vilket sistnämnda stadgande göres till föremål för utförlig behandling. Resultatet av undersökningen är, att enligt författarens mening ingen av dessa bestämmelser är ägnad bereda tredjeman ett dylikt särskilt skydd, därvid dock ovisshet i någon mån kan råda beträffande 135 §. Patentverkets i strid mot författarens åsikt tillämpade praxis att vägra registrering av majoritetsbeslut, som stå i strid mot bolagsordningen, bereder dock visst skydd.
    Beträffande möjligheten för ett aktiebolag att utan medverkan av tredjeman förändra en tredjemansklausul synes författaren principiellt vilja ställa sig på den ståndpunkten att icke erkänna en tredjemansmakt över bolagsordningen av sådan beskaffenhet, att bolaget skulle vara förhindrat frigöra sig från densamma. Utgångspunkten är här, såsom förut, att bolagsordningen normalt ej kan antagas äga omedelbar betydelse för en tredjemans rättsliga ställning. I avseende å gällande svensk rätt uttalas till en början, att ett aktiebolag otvivelaktigt är oförhindrat att utan medverkan av tredjeman ändra en till hans förmån gällande klausul, om icke bolagsordningen själv gör medverkan av tredjeman till villkor för bolagsordningens ändring. Bland sådana villkor kunna två typer urskiljas: antingen kan det i bolagsordningen finnas bestämmelse, att för ändring av ordningen över huvud, eller för ändring av vissa bestämmelser, däribland just den nämnda, erfordras samtycke av tredjeman, eller också kan det heta exempelvis i bolagsordningens §§ 4, 5, 6 att tredjemans samtycke erfordras för företagande av vissa rättshandlingar, och i dess § 12, att för

 

Svensk Juristtidning 1923. 13

 

ändring av nyssnämnda §§ jämväl sådan medverkan kräves, varemot liknande föreskrift saknas beträffande ändringen av själva § 12. En sträng bokstavstolkning skulle i senare fallet föranleda, att bolagsstämman skulle kunna utan medverkan av tredjeman upphäva § 12 och därefter på samma sätt jämväl de till hans favör i de tidigare §§ givna föreskrifterna. En möjlig tolkning vore ock, att om i bolagsordningen intagits bestämmelse, att en annan bestämmelse ej finge ändras utan samtycke av en tredjeman, ej heller den förstnämnda bestämmelsen finge ändras utan sådant samtycke. Författaren ansluter sig till förstnämnda tolkning under framhållande, att motsatt mening kunde vara riktig, endast om det vore så gott som uteslutet, att en aktieägare kunde anse "§ 12" vara av betydelse för honom, därest icke jämväl densammas upphörande skulle kräva medverkanav tredjeman. Det skulle emellertid vara mycket möjligt, att bolaget under en eller annan förutsättning, som ej lämpade sig för införande i ordningen, ville vara i ett antal detaljer bundet av tredjemansmedverkan men, efter bortfallande av dylika förutsättningar, kunna befria sig från detta band. Det synes mig emellertid tvivelaktigt, om icke detta betraktelsesätt är alltför teoretiskt och om man icke i stället bör utgå ifrån, att meningen med en bestämmelse sådan som "§ 12" är, att ej heller denna skall kunna förändras utan tredjemans medgivande; hava vederbörande i bolagsordningen insatt en "§ 12",hava de nog icke tänkt sig kunna utan vidare ändra denna och attytterligare förbjuda ändring av denna torde endast en specialist tänka på. I 91 § 6 mom. aktiebolagslagen finnes särskild föreskrift i sådan riktning för det fall, att bestämmelse intagits i bolagsordning om att viss annan bestämmelse ej får ändras utan Konungens samtycke. Där avses emellertid enligt författarens mening skyddande av publika intressen, och varken bestämmelsens tillvaro eller dess tillkomst ger ledning för bedömande av tolkningen av vanliga tredjemansklausuler. För de fall, då nu enligt den ena eller andra meningen tredjemans samtycke anses erforderligt för ändring av bolagsordningen, blir frågan, huruvida tredje man själv med framgång kan hindra ändringen. Han åtnjuter skydd på det sätt, att ett med majoritet fattat beslut i strid mot klausulen ej lärer av registreringsmyndigheten godkännas. Mera ovisst är hur det går, om alla aktieägare skulle vara ense om en ändring i bolagsordningen i strid emot klausulen och det verkligen av omständigheterna framgår, att beslutet avsetts skola träda i kraft även utan tredjemans godkännande. Ett sådant beslut borde enligt författarens mening anses i inre avseende giltigt och även registreras; han synes för övrigt anse, att detsamma borde gälla även om ett majoritetsbeslut, som blir oklandrat. För 91 §6 mom:s fall gäller däremot, att ett ändringsbeslut i saknad av Konungens samtycke är overksamt och icke må registreras, även om det biträtts av samtliga aktieägare.
    Till slut bör med några ord beröras en fråga beträffande tolkningen av 95 § aktiebolagslagen, som författaren behandlat å sid. 45—54. I nämnda § föreskrives att, om bolagsstämmobeslut icke

 

tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen, styrelseledamot eller aktieägare äger därå tala genom stämning å bolaget inom viss föreskriven tid, vid äventyr att, om det försummas, rätt till klandertalan är förlorad. Det utsäges visserligen icke att beslutet, sedan den föreskrivna tiden förlöpt utan klander, är lagakraftvunnet och giltigt oberoende av förelupna felaktigheter, men det ligger närmast till hands att antaga en sådan konsekvens och den inträder otvivelaktigt i vissa fall. Å andra sidan är det otvivelaktigt, ehuru det ej ens antydes i 95 §, att under vissa omständigheter ett bolagsstämmobeslut är i sig ogiltigt, så att det icke kan bliva giltigt och verksamt genom underlåtet klander.Att draga gränsen mellan de fall, då stämmobeslutet är att betrakta såsom en nullitet, och de fall, då beslutet endast genom klander inom rätt tid blir ogiltigt, är utomordentligt svårt, helst som ingen ledning givits i lagstadgandet. I detta avseende ger författaren följande regel: "Inom tysk rätt, med samma utgångspunkt i lagen, plägar man uppställa den regel, att nullitet drabbar sådana stämmobeslut (vad angår förevarande synpunkt) som till sitt innehåll stridamot tvingande rättsregler. Och detta kriterium synes oss vara det riktiga, dock att vid dess genomförande man bör verkställa en prövning av de intressen, som med de olika lagbuden skola skyddas, ochantaga, att ett beslut är overksamt, endast om det kränker ett intresse av större (allmän) betydelse. Definitivt gällande bli med klanderfristens utgång alla beslut, mot vilka ej annat är att erinra, än att de ej behörigen tillkommit, även om härvid åsidosatts en tvingande regel." Uttalandet är så pass obestämt, att först de av författaren anförda exemplen klargöra innebörden därav. Ogiltiga bliva: beslut i strid mot lagbud, som givits i borgenärers eller den aktieköpande allmänhetens intresse, så snart de äro av någon vikt, såsom beslut att verkställa utdelning, så att aktiekapitalet angripes i strid med 54 § 1 mom., beslut att i bolagsordningen införa bestämmelse, som skulle kunna föranleda sådan utdelning, t. ex. om fast ränta åt aktieägarne under viss tid, beslut att i bolagsordningen stadga avvikelser från 56 §, beslut att utanför bolagsordningen stadgaavvikelse från 79 § 2)—6), vidare majoritetsbeslut om skyldighet för aktieägarne att omedelbart göra tillskott, även till fullt bestämtbelopp, samt antagligen beslut om kapitalökning, däri den i 39 § stadgade teckningsrätten trätts för nära. Däremot bliva genom försummande av klander i regel giltiga: beslut om anslående av bolagets tillgångar för ändamål, som är för bolagsverksamheten uppenbarligen främmande etc. (55 §), samt beslut, som kränka ordningsföreskrifter eller för övrigt mindre viktiga bestämmelser i 56 §.
    Det torde icke vara mycket att erinra mot de anförda exemplen i den ena eller andra riktningen, men andra tvivelaktiga fall finnes det gott om. Så synes icke författarens ställning till frågan om formella fel fullt klar, t. ex. frågan om bolagsstämmas behöriga utlysande. Det är klart, att ej varje formfel i detta avseende kan göra besluten ogiltiga, men å andra sidan måste man

 

väl hålla på att en behörig kallelse skett och att de väsentliga föreskrifterna rörande denna iakttagits; det vore väl orimligt att binda rättsförlust vid underlåtenhet att klandra ett beslut, om vilket aktieägarne på grund av underlåten kallelse icke kunnat hava någon kännedom. I Tyskland är det mycket omdiskuterat, huruvida ett beslut, som enligt lag eller ordning fordrar kvalificerad majoritet men fattats endast med enkel majoritet, är i sig ogiltigt eller blir det endast genom dom efter klander. Reichsgericht har, under opposition från många, ställt sig på den senare ståndpunkten. Hithörande spörsmål äro av mycket svårlöst natur och skulle vara förtjänta av en ingående behandling. Särskild uppmärksamhet fordra sådana bolagsstämmobeslut, som skola registreras, vare sig registreringen är en förutsättning för beslutets verksamhet, såsom vid ändring av bolagsordning (94 §), eller endast innebär en publicering, såsom registrering av ändring i styrelsens sammansättning (65 §). Det kan icke vara önskvärt, att beslut existera, som på grund av underlåten klandertalan i och för sig äro giltiga, men icke kunna verkställas, emedan de icke kunna bliva registrerade, eller icke bliva i vanlig ordning publicerade av samma orsak. Regeln borde i stort sett vara, att beslut, som äro att anse såsom giltiga, också bliva registrerade. Bestämmelserna i 122 § om de fall, då registrering skall vägras, överensstämma nära med formuleringen av 95 § och skilja sig väsentligen därigenom, att bristande överensstämmelse med bolagsordningen icke uttryckligen angivits såsom skäl till registreringsvägran, varemot såsom sådant upptagits att beslut strider mot annan lag eller författning än aktiebolagslagen. Patent- och registreringsverket tillämpar emellertid i regel den praxis, att registrering vägras å beslut, som strider mot bolagsordningen, och i stort sett skulle alltså registrering komma att vägras, så snart ett fel föreligger, som ger upphov till klanderrätt,  oberoende av om klander anförts eller icke. Alldeles rigoröst torde icke en sådan princip genomföras av registreringsmyndigheten, men denna anses dock upprätthålla mycket stränga fordringar på formell och reell överensstämmelse med lag och bolagsordning hos de beslut som skola registreras. Om de av författaren uppställda riktlinjerna äro riktiga, borde det ofta inträffa, att i och för sig giltiga beslut icke kunna vinna registrering. I sakens outredda skick ärdet antagligen också bäst, att registreringsmyndigheten håller sig på den säkra sidan; i regel medför registreringsvägran ändring eller påbättring i en eller annan form av det bristfälliga beslutet, så att registrering kan vinnas. I varje fall är sammanhanget mellan dessa båda frågor förtjänt av uppmärksamhet.
    Av ovanstående framgår, att det är många aktuella och svårlösta spörsmål, som nästan trängas med varandra i det anmälda arbetet, och detta har enligt min mening ett mycket stort värde genom den ledning, som gives beträffande åtskilliga av de mera djupgående spörsmålen på aktiebolagsrättens område. Mångfalden av uppställda problem har kanske här och där medfört mindre grundlig behandling, än som vore önskvärt, och möjligt är, att författaren någon gång väl

 

långt dragit ut konsekvenserna av sin utgångspunkt, att bolagslag och bolagsordning endast röra bolagets inre angelägenheter, men detta förringar ej nämnvärt arbetets värde. Det torde allt emellanåt hända den, som utövar verksamhet inom ifrågavarande rättsområde, att han rådlös stannar inför lösningen av en fråga, som mer eller mindre berör aktiebolagsrättens principer. Ibland förefaller det nästan, som om vår aktiebolagslag (och antagligen även många utländska) vore ett konstrikt hopfogat skal; vad av stomme och kärna,som finnes eller åtminstone borde finnas därunder, är relativt okänt. Där finnes rikt fält för forskningar, och författarens undersökningar på området äro mycket intresseväckande.

Carl Ljungholm.