Den nya skogsvårdslagstiftningen. Tjugo år hava förflutit, sedan lagen om vård av enskildes skogar promulgerades den 24 juli 1903. Lagen ägde ej tillämpning å "skogar, belägna inom Gottlands,Västerbottens eller Norrbottens län eller i Särna socken i Dalarne". Särskilda bestämmelser förutsattes därjämte bliva gällande beträffande skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående (s. k. skyddskogar).
Samtidigt utfärdades även andra skogsvårdsförfattningar, avseende bl. a. dels skogar inom Västerbottens och Norrbottens län dels skyddsskogar dels ock städernas skogar. För Gottlands län skulle fortfarande gälla tidigare meddelade bestämmelser.
Jämförelsevis snart gjorde sig ett behov av mer eller mindre genomgripande reformer på skogslagstiftningens område gällande. Under de gångna 20 åren hava också åtskilliga nya skogsvårdsförfattningar blivit utfärdade. Beträffande skogar, belägna inom Västerbottens och Norrbottens samt inom Gottlands län, hava sålunda meddelats nya föreskrifter; och bestämmelserna i lagen om vård av enskildes skogar hava kompletterats med provisoriska författningar. Genom lagen den 20 juni 1913 angående vård av enskildes skogar på Öland, vilken skulle gälla allenast vissa år men sedan erhållit förlängd giltighet, ha sålunda särskilda regler meddelats beträffande skogarna därstädes; och genom förnyade lagar om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo ha vissa inskränkningar gjorts i rätten att förfoga överskogen å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående vård av enskildes skogar är tillämplig.
Emellertid ha sedan flera år tillbaka pågått förarbeten för en definitiv och mera genomgripande reform på skogslagstiftningens område. Efter överarbetning av föreliggande kommittéförslag framlade K. M:t för 1923 års riksdag åtskilliga författningsförslag i ämnet, däribland förslag till skogsvårdslag, förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet, förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser, förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift samt förslag till lag om ändrad lydelse av 46 § i lagen den 11 oktober 1912 omskogsaccis och om virkestaxering. Nu angivna författningsförslag hava, med åtskilliga modifikationer och jämkningar, antagits av riks-
dagen; och författningar i överensstämmelse med riksdagens beslut hava utfärdats den 15 juni 1923.
Den nya skogsvårdslagen avser att ersätta 1903 års lag om vård av enskildes skogar jämte densamma berörande provisoriska tilläggsförfattningar.
Lagens tillämplighetsområde kan sägas geografiskt sett sammanfalla med 1903 års skogslags enligt dess ursprungliga omfattning.
Den allmänna regeln om nya skogsvårdslagens ändamål återfinnes i dess 1 §, där det säges, att skogsmark skall, enligt vad i lagen stadgas, användas till skogsbörd, varefter i 2 § angivas undantagen från lagens tillämpning.
I detta sammanhang bör erinras, att lagen skall gälla för vissa kommunskogar m. m., varå 1903 års lag ansetts ej vara tilllämplig. K. M:t hade samtidigt med förslaget till skogsvårdslag jämväl framlagt förslag till lag angående kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskapsskogar. I enlighet härmed hade från tillämpningen av skogsvårdslagen uttryckligen undantagits skogar, som skulle lyda under förslaget till lag angående vård av kommunskogar m. m. Vederbörande riksdagsutskott avstyrkte emellertid sistnämnda förslag under framhållande av att "de däri upptagna skogarna böra föras under skogsvårdslagen, med undantag av städernas skogar, som redan hava sin särskilda förordning". I anslutning härtill föreslog utskottet beträffande förslaget till skogsvårdslag en jämkning, som blev av riksdagen bifallen.
Även med avseende å försumpad skogsmark har åt den nya lagen givits en vidsträcktare giltighet än 1903 års lag ägde. Denna hade ej tillämpning å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen omöjliggjordes av markens beskaffenhet och betäckning. Motsvarande undantagsstadgande i nya lagen har formulerats att gälla försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen "ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder".
Ett undantag från den nya lagen, vilket däremot ej har sin motsvarighet i 1903 års lag, är att Konungen under viss förutsättning äger att från lagens tillämpning medgiva befrielse för skog, vilken äges av förening eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse, eller vilkens vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sådant skogsvårdssällskap.
De avseenden, i vilka man funnit 1903 års lag otillfredsställande, hänföra sig främst till dels dess egenskap av att vara allenast återväxtlag dels ock bristfälligheter i återväxtbestämmelserna. I den nya skogsvårdslagen har man sökt bota bristerna i båda dessa hänseenden.
Till skydd för den växande skogen, så länge den befinner sig i sin livligaste tillväxt, föreskrives sålunda, att "yngre skog" såsom regel icke må avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Undantag från denna huvudregel är med-
givet, om avverkningen sker för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, vilken uppkommit före den 1 januari 1923. Förutsättning för att avverkning må ske är, att å fastigheterna icke finnes tillgång till annan skog, eller att behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan. Virke, som i yngre skog avverkats för husbehov, må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd användas för annat ändamål. Vidare må, dock endast med skogsvårdsstyrelsens tillstånd, företagas avverkning, som är avsedd att ingå såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med god skogsvård. Att märka är, att den provisoriska lagens "ungskog" utbytts mot "yngreskog". Härigenom har man velat sträcka skyddet till högre åldersklasser, än som kunna anses falla under den förra beteckningen. Någon definition av begreppet "yngre skog" gives ej i lagen. Man har ansett, att praxis bör få i detta hänseende utbilda en tillfredsställande tolkning.
Med avseende å skog, vilken icke är att anse såsom yngre, finnes ej ur nationalekonomisk synpunkt samma skäl till skydd mot avverkning. Här har man såsom regel begränsat sig till att föreskriva, att avverkning ej må så bedrivas och, efter avverkning, ej heller med marken så förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras. För att emellertid förhindra, att fastighet genom allt för hänsynslös avverkning berövas tillgång på behövligt husbehovsvirke, har inryckts ett förbud mot att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd för annat än särskilt angivna ändamål (husbehov o. d.) verkställa avverkning i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden; dock må avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 januari 1923, tillgodogöras i enlighet med vad förut gällande lag medgivit.
Med avseende å återväxtbestämmelserna hade mot 1903 års lag särskilt anmärkts, att lagens ofullständiga bestämmelser icke hindrade, att vid avverkning uppkomme sådana restbestånd, vilkas bibehållande å ena sidan kunde tagas till intäkt för påståendet, att återväxten genom avverkningen icke blivit uppenbarligen äventyrad, men å den andra icke vare sig befordrade uppkomsten av ny skog eller utnyttjade markens produktionsförmåga, att lagen icke föreskreve reproduktionsskyldighet annat än efter avverkning, sålunda icke genom ett skogsbestånds spoliering genom brand, snöbrott eller dylikt, samt att lagen icke tillräckligt skyddade bevarandet av förefintliga naturliga återväxtmöjligheter.
Den nya lagen innehåller bestämmelser till avhjälpande av dessa missförhållanden. Med avseende å återväxtens tryggande vid avverkning föreskrives att, om därvid icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åt-
gärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Å detta uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog.
Enahanda föreskrifter, som enligt vad nu nämnts gälla i fråga om avverkning, skola äga motsvarande tillämpning, därest i skog uppkommit skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse, eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan. I de flesta av dessa fall är dock skyldigheten att sörja för återväxten i viss mån begränsad. Därest markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må nämligen åtgärder för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad, än som motsvarar värdet avde skadade träden (i den mån dessa av ägaren tillgodogjorts eller kunna tillgodogöras) jämte den ersättning, som markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Under viss förutsättning må skogsvårdsstyrelsen kunna på ansökan medgiva ytterligare begränsning av återplanteringsskyldigheten.
I nya lagen har vidare, till tryggande av återväxten, meddelats särskilda bestämmelser om avverkning i s. k. svårföryngrade skogar. Beträffande sådana skogar stadgas, att där skogsvårdsstyrelse finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum, styrelsen äger meddela föreskrift därom, samt att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av styrelsen. I lagen angivas närmare de förutsättningar, under vilka dylikt tillstånd må meddelas, samt vad därvid i övrigt bör iakttagas. Såsom svårföryngrade skola anses dels skogar på Öland dels ock skogar inom trakt, beträffande vilken K. M:t meddelat särskilt förordnande i ämnet. Sådant förordnande må meddelas med avseende å trakt, där på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge det i allmänhet måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig. Interimistiskt må dylikt förordnande kunna meddelas även av länsstyrelse.
Den nya lagens bestämmelser till skydd för den växande skogen och till tryggande av återväxt utgöra ej hinder för skogsmarks omläggning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande medelströjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller av äng. Genom det sålunda uppställda villkoret avvisas obefogade invändningar om att kalavverkad mark behöves för betesändamål. För omläggning av skogsmark erfordras tillstånd av skogs-
vårdsstyrelsen, därest marken ingår i svårföryngrat skogsområde, såock där omläggning av annan skogsmark till betesmark eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre skog.
Ansvaret för erforderliga återväxtåtgärders vidtagande åvilar skogsmarkens ägare. Är tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk innehar densamma. Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare, vare jämväl denne gent emot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas. Däremot må tidigare ägare eller avverkningsrättsinnehavare ej själv vidtaga kulturåtgärder; och han äger att av markens ägare söka åter vad han utgivit, därest ej annat blivit avtalat, eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.
Tillsynsmyndighet är liksom förut den skogsvårdsstyrelse, som skall finnas inom varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning. Emellertid har, såsom redan nämnts, beslutats ny förordning angående skogsvårdsstyrelser. Det torde ligga utanför ramen för föreliggande kortfattade redogörelse att närmare ingå på innehållet i denna förordning. Här må endast omnämnas, att den till sina väsentliga delar överensstämmer med hittills gällande bestämmelser i ämnet, men att genom densamma bl. a. kompetensvillkoren för anställning som länsjägmästare blivit skärpta, varjämte införts större enhetlighet mellan de olika skogsvårdsstyrelserna i vissa rent formella hänseenden.
Skogsvårdsstyrelsens uppgift är icke blott att vara tillsyningsmyndighet utan den har även att tillhandagå i vissa hänseenden med råd och upplysningar. Därest någon, med hänsyn till av honom tillärnad eller påbörjad avverkning, vill påkalla yttrande, huruvida skog är att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan att lagens föreskrifter varda överträdda, må yttrande därom begäras hos skogsvårdsstyrelse. I dylikt fall äger skogssvårdsstyrelsen, om sådant anses erforderligt, först låta verkställa undersökning å marken. Kostnaden därför skall utgå av medel, som förvaltas av skogsvårdsstyrelsen. Emellertid skall sökande utgöra nödig hantlangning samt, om på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva ersättning därför. Avverkning, som företages i överensstämmelse med av skogsvårdsstyrelse avgivet yttrande, är givetvis att anse såsom laglig.
Vid annan avverkning av "yngre skog" än gallring äger skogsvårdsstyrelse i särskilda fall lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.
Vid lämnande av tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog, skall skogsvårdsstyrelse tillika föreskriva vederbörliga åtgärder för återväxtens betryggande ävensom den tid, inom vilken desamma skola vara fullgjorda. Finner skogsvårdsstyrelse, att åtgärder för åter-
växtens betryggande eljest äro erforderliga, skall den söka att med den eller dem, som äro ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder, som böra vidtagas för ändamålet, samt om den tid, inom vilken en var av åtgärderna börvara fullgjord. Kan ej överenskommelse träffas, har skogsvårdsstyrelse att antingen omedelbart instämma saken till domstol eller ock hos länsstyrelse påkalla närmare undersökning av det avverkade området. Till att verkställa sådan undersökning förordnar länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman. Denne skall i sin ordning till biträde utse två ojävige gode män antingen bland ledamöter av ägodelningsrätt eller häradsnämnd eller bland dem, som äro valda tillgode män vid lantmäteriförrättningar i orten. Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få en överenskommelse till stånd. Om sådan ej träffas, skall skogsvårdsstyrelsen instämma saken till domstol. Denna äger föreskriva de åtgärder, som av förhållandena påkallas för återväxtens betryggande, samt förelägga viss tid för fullgörandet av det föreskrivna.
Vad genom överenskommelse eller domstols utslag blivit bestämt om återväxtåtgärder och om tiden för desamma vare gällande även mot framtida ägare av skogsmarken.
Har den tid, som genom överenskommelse eller av domstol fastställts för vidtagande av återväxtåtgärder, gått till ända och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, så skall skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet. Besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person med biträde av två gode män. Har vederbörande skriftligen erkänt, att föreskriven åtgärd ej fullgjorts, är besiktning dock ej av nöden. Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som befinnes vara eftersatt. Överexekutor äger att på framställning hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl den vidtagna åtgärden som den föregående besiktningen, där det visas att försummelse befunnits föreligga. Klander eller återvinningstalan må av den, av vilken kostnad utsökts, till domstol instämmas inom tre månader från det uttagning av beloppet ägde rum eller därförutan betalning skedde med förbehåll om rätt för gäldenären att söka återvinning.
Vid tillstånd till omläggning av skogsmark till annat ändamål skall skogsvårdsstyrelse även bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Beträffande de närmare bestämmelserna i hithörande frågor torde få hänvisas till lagen.
Givet är, att tvister om den enskilde markägarens skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande måste, på sätt enligt den nya lagen också skall ske, avgöras av domstol. Emellertid påkallas under stundom ett ingripande på jämförelsevis tidigt stadium till förekommande av olämplig avverkning. Med hänsyn till att ett snabbt förfarande är av särskild vikt såväl för den enskilde som
för det allmänna, har man i den av riksdagen beslutade lagtexten stannat för att låta hithörande frågor avgöras i administrativ ordning.
Första instans är i fråga om meddelande av avverkningsförbud skogsvårdsstyrelsen själv. Om avverkning sker i strid mot bestämmelserna i lagen eller mot föreskrifter, som enligt densamma meddelats, eller om skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest finner skälig anledning antaga, att sådan avverkning planlagts, äger skogsvårdsstyrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning å fastigheten. Förbudet må begränsas att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt inskränkas såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller bestånd eller att avverka till fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov. Förbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Under vissa omständigheter må avverkningsförbud interimistiskt meddelas av hos skogsvårdsstyrelse anställd jägmästare.
Skogsvårdsstyrelse må kunna meddela avverkningsförbud jämväl i det fall att avverkning företages på sådant sätt, att för återväxten erfordras jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder i mera betydande omfattning, samt att vederbörande icke på anfordran hos skogsvårdsstyrelsen ställer säkerhet för kostnaden. Sådant förbud upphör, då säkerhet ställes, eller då erforderliga kulturåtgärder av den därtill skyldige vidtagits eller betalning för åtgärd, som på hans bekostnad utförts, gottgjorts skogsvårdsstyrelsen.
Såsom regel är icke ett åsidosättande av lagens föreskrifter i och för sig belagt med straffpåföljd. Dock må ansvar omedelbart ådömas den, som i svårföryngrad skog företager avverkning i uppenbar strid mot lagens föreskrifter eller som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd för annat ändamål använder virke, som i yngre skog avverkats för tillgodoseende av husbehov. I övrigt kan ansvar ådömas endast den som överträder avverkningsförbud eller åsidosätter av skogsvårdsstyrelse i angivna hänseenden meddelade föreskrifter. I vissa fall skall det avverkade virket tagas i beslag och dömas förbrutet eller, om det undgått beslag, ersättning för detsamma utgivas.
Ǻtalsrätt tillkommer endast allmän åklagare och skogsvårdsstyrelse, däremot ej hos denna anställd personal. Länsjägmästare och annan skogsvårdsstyrelsens personal med skoglig utbildning äger dock (liksom de åtalsberättigade myndigheterna) att med beslag belägga virke; sådant beslag skall så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Har ej åtal anställts inom fyrtiofem dagar efter beslag, är detta förfallet. Innan åtal anhängiggjorts, äger skogsvårdsstyrelse häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.
Virke, som dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. I vissa fall må försäljning ske, innan frågan om virkets förverkande slutligen prövats. Böter och försäljningssumma även som
ersättning för virke, som undgått beslag, skall i sin helhet tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.
Fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelsens beslut sker hos länsstyrelsen. Beträffande meddelat avverkningsförbud är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. Över länsstyrelses beslut föres talan hos K. M:t i jordbruksdepartementet.
Över domstols slutliga utslag föres klagan genom besvär, även om någon ansvarstalan ej förts.
Den nya skogsvårdslagen träder i kraft den 1 juli 1923. Särskilda övergångsbestämmelser gälla ifråga om dels äldre avverkningsavtal dels avverkning eller, i vissa fall, utsyning, som ägt rum före ikraftträdandet, dels ock skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder i anledning av skada å skog annorledes än genom avverkning.
Av övriga nu beslutade författningar torde endast ändringen i stängselförordningen böra här omnämnas. Denna ändring avser ett tillägg till 5 § av innebörd att, därest det för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av län prövas erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som avses i nämnda §, helt eller i viss mån (såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året) varder förbjuden, så må Konungen, efter vederbörande landstings och hushållningssällskaps hörande, därom meddela särskilda föreskrifter. (Motsvarande bestämmelser gälla redan i viss mån, se härom i administrativ ordning utfärdade bestämmelser, införda under 5 § stängselförordningen i Westrings lagedition, samt 12 § i 1903 årslag om vård av enskildes skogar.) Därjämte ha i samma § av stängselförordningen införts bestämmelser om ansvar för överträdelse av meddelat betesförbud samt om åtalsrätt och bötesfördelning; jämväl denna lag träder i kraft den 1 juli 1923.
Torsten Nothin.