Tredskodom och uppropsförsummelse. Genom lagen d. 24 juli 1914 om ändring i 12 kap. rättegångsbalken genomfördes en synnerligen välbehövlig förbättring i den svenska processens oefterrättliga kontumacialpraxis. Skada blott, att man inskränkte sig till att endast lagfästa rätt till tredskodom å utebliven svarande i vissa skuldfordringsmål. En fullständig omreglering av förfarandet vid parts uteblivande hade varit och är fortfarande i hög grad av behovet påkallad och torde väl ej ha mött oöverkomliga svårigheter. Den processuella ändamålsenligheten fordrar i varje fall en vitträckande möjlighet att få dom å utebliven part, särskilt svarande.
    I gällande rätt är denna möjlighet redan efter lagens mening ganska snävt tilltagen. Det är förvisso angeläget, att bestämmelserna i 12 kap. 3 § rättegångsbalken i rättsutövningen handhas på ett sätt, som icke onödigt uppmuntrar svarande part till obstruktion. Den tredskande gäldenären har dessförutan ändock en alltför gynnsam position i vår process. Och man bör sannerligen icke lägga sten på borgenärens börda genom en ytterligt restriktiv tilllämpning av reglerna om tredskodom.
    Det var därför med ganska stor förvåning jag för ett par år sedan lärde känna den i Stockholms rådstuvurätt gängse praxis att vägraden kärande tredskodom, som försummat målets upprop till handläggning, men senare före rättegångstimmans slut inställde sig med yrkande om målets avdömande tredskovis, därest svaranden ickeföre förhandlingarnas slut läte sig avhöra. Detta tillvägagångssätt stämde icke med den processrättsliga lära, som hittills varit mig bekant. Jag föranläts därav att något reflektera över förhållandet mellan uppropsförsummelse och tredskodom för att vinna teoretisk klarhet i frågan och möjligen också praktisk hjälp åt de kärande och kärandeombud, som genom sagda rådstuvurättens praxis i ofta förekommande fall gingo miste om förmånen att få svaranden tredskovis dömd. Nedanstående utgör endast ett försök till spörsmålets belysning utan anspråk på att vara någon utredning av detsamma. Min önskan är endast att få bringa frågan under prövning av denna tidskrifts processrättsligt intresserade läsare.¹
    I 12 kap. 2 § rättegångsbalken behandlas såsom processuella ordningsförseelser dels det fall, att någon är "förfallolöst borta, då han

 

¹ Spörsmålet har såvitt jag kunnat finna icke varit uppe i praxis, ej heller behandlats i litteraturen. Dock synes det otvivelaktigt att den nyaste författaren på kontumacialrättens område, SJÖSTRÖM, Om tredskodom, s. 138 f., jfr s. 85 f., intar samma ståndpunkt som i denna uppsats hävdas.

Svensk Juristtidning 1923. 18

 

ropas av rätten fram att kära eller svara", dels ock den händelse, att varken kärande eller svarande kommer, "å landet innan häradstingets slut, eller i stad innan rättegångstimman ute är"; i båda dessa fall ådömas böter, vid uppropsförsummelse efter en lägre skala. Paragrafen omtalar vidare det fall, att svaranden kommer å första ting innan det ändas och käranden bliver ute; här drabbas den uteblivne käranden av bötes- och jämväl annan påföljd. Slutligen ger 3 § bestämmelser för den händelse att käranden kommer"till första ting eller i staden å föresatt dag till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga förfall framte".1734 års lag kände i sin ursprungliga lydelse icke bötespåföljd i dylikt fall, men numera dömes den uteblivne svaranden till böter, där icke tredskodom ågår honom.
    Vid en genomläsning av de nu citerade stadgandena faller tydligt i dagen den skillnad lagstiftaren gör mellan å ena sidan försummelse av upprop till förhandling, å den andra uteblivande från tinget eller i stad å förelagd rättegångsdag. Särskilt betonas denna skillnad i 2 §:s två första punkter. Där användas i senare punkten uttrycken "å landet innan häradstingets slut" och "i stad innan rättegångstimman ute är". Samma paragrafs tredje punkt talar om att svaranden kommer "å första ting innan det ändas". Stadgandet i 3 §, vilket närmast rör vårt här föreliggande ämne, är icke så expressivt: "nu kommer käranden till första ting eller i staden å föresatt dag — — —, men svaranden ej". Lagredaktören har här en mindre omständlig formulering än i 2 §. Men intet tvivel torde väl kunna råda därom, att han i 3 § avser samma slag av processuell försummelse som i 2 §:s andra och tredje punkter. Det synes uppenbart, att i samtliga dessa tre fall ett uteblivande från hela tinget, respektive den i stad utsatta rättegångsdagen åsyftas. I motsats till denna försummelse står förseelsen i 2 §:s första punkt, underlåtenhet att hörsamma upprop, vilken först genom fortfarande utevaro vid tingets eller rättegångsdagens slut övergår till uteblivande i lagens mening med dess särskilt angivna påföljder. Till uppropsförsummelse knyter lagstiftaren endast bötespåföljd. Först "fullbordat" uteblivande kan för den försumlige medföra andra konsekvenser. Försummar käranden upprop, skall han alltså bötfällas, men först genom uteblivande förlorar han sin rätt till dom enligt 3 §.
    Att förvägra kärande, som försummat upprop men senare underrättegångstimmans lopp inställt sig, tredskodom å svarande, vilken icke under rättsgångstimman låter sig avhöra, kan efter vad det anförda ger vid handen näppeligen stödjas på lagens regler i 12 kap. rättegångsbalken. Det är då att efterse, huruvida andra grunder kunna uppletas för den här omhandlade praxis, vilken icke synes ha stöd av lag.
    Stockholms rådstuvurätt motiverar det omtalade förfaringssättet därmed, att svaranden måhända varit närvarande i rättslokalen vid uppropet, men i kärandens frånvaro icke funnit skäl anmäla sig

 

hos rätten utan i stället avlägsnat sig under förmenande, att han icke borde hindra sakens avskrivning, därest käranden alldeles utebleve från rättegångsdagen. Då svaranden således kunnat vara närvarande för att ingå i förhandling med motparten, vilket genom dennes uppropsförsummelse förhindrats, anser man sig vid kärandens senare tillstädeskommande icke ha annan utväg än att uppskjuta målet för att ge svaranden tillfälle att yttra sig i saken. Att man härmed i de allra flesta fall gör parterna, även svaranden, en otjänst, är utan vidare klart. Men är resonemanget teoretiskt berättigat? Har i rättens lokal närvarande svarande rätt att underlåta hörsamma upprop tills han fått se, huruvida käranden kommer tillstädes? Har han rätt att efter privat konstaterande av kärandens uppropsförsummelse utan att anmäla sig hos rätten gå sin väg i förlitande på att, för den händelse käranden senare inställer sig, saken kommer att uppskjutas med möjlighet för honom att vid senare tillfälle ingå svaromål? Det synes som en genomläsning av 12 och 19 kap. i rättegångsbalken lämnar otvetydigt svar på dessa frågor. "Är någon förfallolös borta, då han ropas av rätten fram att kära eller svara, böte — — —", säger 12:2 rättegångsbalken. Det torde vara alldeles otvivelaktigt att, om båda parterna försumma upprop men inställa sig senare före rättegångstimmans slut, båda skola efter lagen dömas till böter för uppropsförsummelse, Hörsammar svaranden ej upprop men kommer senare före förhandlingarnas avslutande, bör också bötespåföljd tillämpas. Svaranden har samma skyldighet att vid upprop anmäla sig som käranden.Och denna svarandens skyldighet kan icke vara beroende av omkäranden tillstädeskommer vid uppropet. I 19 kap. finna vi uttalad principen att part ej får utan tillstånd avlägsna sig från rätten, "då hans sak för rätta är". Part är således skyldig icke blott att inställa sig å dag, då hans mål skall förhandlas, så tidigt att han kan hörsamma upprop — han är också pliktig stanna kvar till dess hans sak är slutbehandlad eller han fått rättens lov till att avlägsna sig. I själva verket är ju detta det naturliga och med en sund processordning enda förenliga. Svaranden erhåller ersättning för sin inställelse, där han ej själv såsom vållande till processen får betala sina kostnader. Denna rätt till ersättning motsvaras av den ovannämnda skyldigheten att närvara vid rätten så lång tid, som kräves för att anmäla sig vid sakens uppropande och sedan för att få saken slutbehandlad för dagen.
    Det förefaller icke möjligt att från vår rätts ståndpunkt komma till annan slutsats än att svaranden är pliktig anmäla sig vid varje upprop av det mot honom instämda målet. I verkligheten torde det ej heller inträffa, att tillstädeskommen svarande låter upprop i kärandens utevaro gå förbi och sedan tyst avlägsnar sig från rätten.Därigenom går ju svaranden miste såväl om möjligheten att få ersatt sin inställelsekostnad som också utsikten att få käromålet förklarat förfallet och bli fri från detsamma enligt stadgandet i 12:2 rättegångsbalken. Dessa möjligheter äro för honom långt dyrbarare

 

än det eventuella uppnåendet av målets avskrivning efter båda parternas totala utevaro.
    På nu anförda skäl förmenar jag, att det icke är riktigt att vägra käranden tredskodom på grund av att han försummat upprop. Det är fastmer både teoretiskt ohållbart och praktiskt otillfredsställande. Det är icke förenligt med svensk lag och processordning.
    Sedan denna uppfattning stadgat sig hos mig, blev det mig givetvis angeläget att få spörsmålet underkastat högre rätts prövning.
    I november månad förlidet år inträffade det å en av rådstuvurättens avdelningar att ett mål ropades till behandling tidigare än det enligt den å rättens dörr anslagna uppropslistan var utsatt att förekomma. Då jag som representerade kärandeparten, ett bolag, vid utsatt klockslag inställde mig, ansågs jag ha försummat upprop och mitt framställda yrkande om tredskodom å svaranden, vilken icke under rättegångstimman låtit sig avhöra, avslogs, varjämte målet uppsköts till senare tillfälle. Rättens nämnda beslut överklagades av mig jämlikt 16 kap. 12 § rättegångsbalken, då jag förmenade, att genom detsamma målet onödigt uppehölles. Den 23 sistlidne mars erhöll jag Svea hovrätts utslag på de anförda besvären. Utslaget hade följande lydelse:
    "Som besvären kunna komma under bedömande allenast såvitt de innefatta klagan däröver, att målet genom rådstuvurättens beslut onödigt uppehålles,
    samt bolaget icke visat skäl för besvären i sådant hänseende,
    finner Kungl. Hovrätten besvären icke förtjäna avseende.
    Bolaget skall ersätta Wiberg vad denna visar sig hava utgivit för Kungl.Hovrättens utslag.
    Jämlikt 30 kap. 11 § rättegångsbalken må talan icke fullföljas mot Kungl. Hovrättens utslag."
    Jämlikt 30 kap. 11 § var alltså talan mot hovrättens utslag utesluten. Och yttermera fann jag vid studium av 30 kap. 13 § att legal dispensmöjlighet saknades. Varje utväg att erhålla högre rätts uttalande i frågan om förhållandet mellan uppropsförsummelse och tredskodom var alltså stängd!
    Av vad sålunda förelupit har jag dragit tvenne lärdomar. Dels att rätten till klagan över underrätts besked, varigenom mål onödigt uppehälles, i de allra flesta fall på grund av hovrätternas arbetssätt är alldeles illusorisk. Dels också, att det icke inom ramen av gällande processordning synes existera möjlighet att få underrättspraxis i fråga om vägran av tredskodom underställd prövning av högre instans. Det kan väl icke förnekas, att nödigt rättsskydd här saknas för viktiga processuella intressen.
    Stockholm den 1 juni 1923.

Sven Dahlberg.