Andra huvudtiteln. I anslutning till den i Sv. J. T:s första häfte för i år, sid. 89—91, intagna redogörelsen för vissa av K. M:t vid årets riksdag under andra huvudtiteln gjorda äskanden och uttalanden är tidskriften nu i tillfälle att ang. de därvid berörda frågorna lämna ytterligare följande meddelanden:
    I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 8 i anledning av K. M:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anvisande av anslag för fortsatt uppehållande av processkommissionens verksamhet yttrade sammansattastats- och första lagutskottet, att vissa skäl kunde anföras för den av justitieministern framförda planen, att straffprocessen möjligen borde utbrytas ur den allmänna rättegångsreformen och en omläggning i denna del genomföras utan avbidan på en reform av civilprocessen. A andra sidan vore det emellertid tydligt, att en sådan klyvning av ämnet vore förenad med betydande svårigheter. Utskottet kunde för sin del icke nu taga ställning till frågan om vilket av dessa alternativ för rättegångsreformens genomförande som framdeles borde väljas. Det syntes dock utskottet önskvärt, att ett fullständigt förslag till reform av straffprocessen snarast måtte komma till stånd. Lika med departementschefen funne utskottet jämväl lämpligt, att, innan arbetet med förfarandet i tvistemål upptoges till fortsatt behandling, kommissionens principbetänkande rörande domstolsorganisationen och straffprocessen framlades. Utskottet utginge därvid från att de allmänna grunderna för domstolsorganisationen icke kunde framläggas, utan att ståndpunkt toges till de ledande principerna för såväl civil- som straffprocessen och att i avdelningen om domstolsväsendet redogörelse i erforderlig utsträckning komme att lämnas rörande dessa principer. Vidkommande den av departementschefen framförda tanken att åt kommissionen borde uppdragas att undersöka möjligheterna för ett separat genomförande av straffprocessreformen och att, därest undersökningen skulle giva vid handen, att ett sådant genomförande vore möjligt, framlägga grunder därför, syntes något uttalande i denna del icke för närvarande erforderligt.
    Det av K. M:t i riksstaten för budgetåret 1923—1924 för utredningen ang. jordförhållandena i Kopparbergs län begärda anslaget å 54,000 kr. har av riksdagen beviljats. I den skrivelse, nr 40, vari riksdagen till K. M:t anmält detta sitt beslut, anför riksdagen i ämnet följande: I likhet med chefen för justitiedepartementet ansåge riksdagen, att de i Kopparbergs län rådande egenartade jordförhållandena gjorde det ofrånkomligt att åtminstone tillsvidare hålla ifrågavarande län utanför den för landet i övrigt avsedda jorddelningslagstiftningen. Frågan om ordnande av jordförhållandena i Dalarna syntes ock riksdagen, med hänsyn till att de för varje år, som ginge, bleve alltmera tilltrasslade, icke böra ställas på framtiden, utan torde, på sätt departementschefen förordat, ett utredningsarbete böra snarast möjligt igångsättas, avseende i första hand plan för vinnande av en lösning av frågan genom åtgärder, som

270 NOTISER.i största möjliga mån anknöte sig till nuvarande förhållanden. Då riksdagen sålunda funne sig böra bifalla K. M:ts förslag om medels anvisande för ändamålet i fråga, ville riksdagen emellertid framhålla angelägenheten av, att frågans lösning skedde under hänsynstagande till från ortsbefolkningen framförda synpunkter. Enligt K. M:ts förslag skulle utredningsarbetet verkställas av en ledamot av högsta domstolen med biträde av någon yngre jurist samt av lantmätare. Riksdagen ansåge emellertid starka skäl tala för att härvid jämväl redan från början den praktiska sakkunskap, som stode att vinna från ortsbefolkningens sida, anmodades medverka för uppgiftens lösning. Riksdagen hade sålunda ansett, att vid utredningens igångsättande representanter för länets jordbrukande befolkning borde tillkallas.
    K. M:t har ännu icke meddelat de närmare bestämmelser, som för igångsättandet av förevarande utredning bliva erforderliga.
    Det förslag till vissa ändringar i nedre justitierevisionens kansli, som förelades riksdagen i samband med den föreslagna indragningen av amanuenstjänster, lämnades av riksdagen utan anmärkning. Sedermera har K. M:t genom beslut d. 16 mars 1923 meddelat bestämmelser ang. upprättande av en central avdelning inom nedre justitierevisionens kansli. Såsom föreståndare för denna skall tjänstgöra den protokollssekreterare, som har att biträda å mottagningsroteln och som härför åtnjuter ett tilläggsarvode. Vid avdelningenskola tills vidare i övrigt vara anställda en andre protokollssekreterare, fem amanuenser och ett kvinnligt kontorsbiträde. De nya bestämmelserna skulle vinna tillämpning tills vidare fr. o. m. d. 1 maj 1923.
    På sätt framgår av framställningen i Sv. J. T. för i år s. 133 beviljade riksdagen det i statsverkspropositionen begärda extra anslaget å 217,750 kr. för tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter. Angående den framlagda propositionen rörande vissa åtgärder för avarbetande av hovrätternas arbetsbalanser och därmed sammanhängande frågor kommer en redogörelse att lämnas i ett följande häfte av Sv. J. T.
    Vidkommande frågan om upprättande av en särskild hovrätt för Norrland hade K. M:t framlagt de Sv. J. T. 1923 s. 135 närmare omförmälda propositionerna nr 120 ang. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § RB, enligt vilken den norrländska hovrätten skulle omfatta de fyra nordligaste länen, samt nr 121 med äskande av erforderliga medel för beredande av lokaler till den nya hovrätten. Sammansatta stats- och första lagutskottet tillstyrkte (utlåt. nr 4) förstnämnda proposition. Beträffande propositionen nr 121 hemställde utskottet (utlåt. nr 5), att riksdagen måtte för upprättande av en hovrätt över Norrland för budgetåret 1923—1924 anvisa ett extra reservationsanslag av 20,000 kr. Utskottet yttrade i sitt sistnämnda utlåtande, bl. a., att skäl icke syntes föreligga att frånträda den av riksdagen tidigare uttalade uppfattningen angående lämpligheten av att inrätta en hovrätt för Norrland ävensom att någon tvekan icke heller torde behöva råda beträffande den nya hovrättens domsområde. Efter att ingående hava dryftat frågan om till vilken ort i Norrland den ifrågasatta hovrätten borde förläggas yttrade utskottet, att utskottet icke kunde finna den av departementschefen uttalade meningen att den norrländska hovrätten borde förläggas till Härnösand tillräckligt motiverad. Utskottet ansåge för sin del uppenbart, att Härnösand såsom förläggningsort borde stå tillbaka för så väl Umeå som Sundsvall. Att välja mellan sistnämnda

 

NOTISER. 271två orter vore däremot svårare. Det torde icke heller vara lämpligt, att riksdagen nu definitivt uttalade sig i denna fråga. Avgörandet därutinnan torde böra tillkomma K. M:t. Enligt utskottets mening syntes emellertid övervägande skäl tala för en förläggning till Umeå. Allenast under förutsättning att synnerligen bärande grunder kunde anföras för ett frånträdande av denna uppfattning, torde valet böra utfalla till förmån för annan plats.
    Andra kammaren biföll utskottets hemställan i lagfrågan och beviljade för sin del det begärda anslaget. Beträffande utskottets utlåtande i anslagsfrågan antog andra kammaren emellertid ett av herr Vennerström under debatten framställt yrkande om ändring av utskottets motivering i fråga om förläggningsorten. Ändringen innebar i huvudsak att utskottet i berörda hänseende uttalade, att utskottet icke kunde finna den förebragta utredningen så fullständig, att utskottet därav kunde draga någon säker slutsats angående Härnösandsföreträde såsom förläggningsort. Utskottet kunde därför icke tillstyrka riksdagen att nu uttala sig i förläggningsfrågan. Det torde därför böra tillkomma K. M:t att under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheterträffa ett avgörande därutinnan.
    Utskottets hemställanden blevo däremot avslagna av första kammaren, närmast i anledning av att enighet ej kunde uppnås om den nya hovrättens förläggningsort. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut angående lagändringen förföll alltså den föreliggande frågan.
    I frågan om definitiv lönereglering för häradshövdingarna hava de i statsverksprop. omnämnda sakkunniga numera avgivit sitt betänkande, dagtecknat d. 28 febr. 1923. Utöver den redogörelse för betänkandets väntade innehåll, som i tidskriftens första häfte lämnats, må här ytterligare nämnas, att betänkandet åtföljes av förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare i domsagorna, baserat på i huvudsak samma principer, som kommit till uttryck i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk. Häradshövdings fasta lön föreslås sålunda skola utgå enligt en löneplan, omfattande fyra löneklasser med i varje löneklass sju ortsgrupper. Begynnelselönen i ortsgrupp G (dyraste ort) är satt till 10,020 kr., slutlönen, vilken uppnås efter nio tjänstår, till 11,460 kr. Nämnda belopp motsvara, i fråga om civila befattningshavare i allmänhet, avlöningen i 19:e lönegraden. Utöver den fasta lönen föreslås häradshövding skola erhålla viss andel i försäljningsbeloppet för försålda helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar. Denna andel anses böra utgå med tjugufem procent å försäljningsbelopp t. o. m. 20,000 kr., med femton procent å den del av samma belopp, vilken överstiger 20,000 men ej 30,000 kr. samt med fem procent å den del, som överstiger 30,000 kr., allt för år räknat.
    Betänkandet har i slutet av maj utsänts på remiss till rikets samtliga häradshövdingar med föreläggande att efter de tingshusbyggnadsskyldiges hörande (i fråga om föreslaget åtagande för dessa att hålla kanslilokaler m. m.) inkomma med yttranden före d. 15 okt. i år. Vidare hava remisser utgått till länsstyrelserna (i viss detaljfråga), generalpoststyrelsen (likaledes i viss detaljfråga) samt statskontoret, vilka samtliga hava att avgiva utlåtanden före d. 1 nästkommande okt. Ytterligare förberedas omedelbara remisser till hovrätterna.
    I anledning därav att ny definitiv lönereglering för häradshövdingarna icke ansåges kunna komma till stånd vid årets riksdag, framlade justitieministern,

 

272 NOTISER.såsom ock bebådats i statsverkspropositionen, genom särskild prop. nr 135, dagtecknad d. 9 mars 1923, förslag till fortsatt partiell löneförbättring för häradshövdingarna under budgetåret 1923—1924. För ändamålet äskades 202,400 kr., därav såsom lönefyllnad 189,100 kr. och såsom resekostnadsbidrag 13,300 kr. Det begärda beloppet, som grundade sig på statistiken rörande sportelinkomster och förvaltningsutgifter i de särskilda domsagorna för åren 1919—1922, understeg med 57,600 kr. det belopp, som i statsverkspropositionen preliminärt angivits för ändamålet erforderligt.
    Riksdagen beviljade den begärda summan, varefter K. M:t genom beslut d. 8juni 1923 fördelat densamma. Enligt denna fördelning hava samtliga häradshövdingar med undantag av tjuguen eller de i Södra Roslags, Södertörns, Östernärkes, Nås och Malungs härads, Nedansiljans, Bollnäs, Norra Hälsinglands, Västra Hälsinglands, Medelpads västra, Jämtlands norra, Östbo och Västbo härads, Östra Värends, Sunnerbo härads, Hallands läns mellersta, Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads, Kinds och Redvägs härads, Ingelstads och Järrestads härads, Västra Göinge härads, Norra Åsbo härads, Oxie och Skytts härads samt Vemmenhög, Ljunits och Herrestads häradsdomsagor kommit i åtnjutande av förevarande löneförbättring.