NY LAGSTIFTNING MOT OLOVLIG VARUINFÖRSEL. 317Ny lagstiftning mot olovlig varuinförsel. Den svenska tullstraffrätten fanns alltifrån frihetstidens början till mitten av 1800-talet väsentligen inrymd i de förordningar mot lurendrejeri och tullförsnillning, vilka med ej särdeles långa mellanrum avlöste varandra.Vid sistberörda tidpunkt ville man kodifiera tullrätten i dess helhet, och resultatet härav blev vår första tullstadga, som, utfärdad den 7 december 1860, ersatte fem äldre småförordningar. Nu i år har huvudparten av tullstadgans straffrättsliga bestämmelser ånyo brutits ut och upptagits i en särskild lag om straff för olovlig varuinförsel — ett nytt exempel på den cirkel, vari utvecklingen ofta rör sig.
    För den utbrytning, som sålunda skett, har emellertid förelegat ett särskilt skäl, nämligen att ämnet ansetts böra behandlas i annan legislativ ordning än förut. Tullstraffrätten har från att tillhöra Konungens ekonomiska lagstiftning förts över till det för Konung och riksdag gemensamma lagstiftningsområdet — åter en landvinning för detta till de många föregående. Förändringen har motiverats i första hand med en hänvisning till de höga straff, som inom tullstraffrätten ifrågakomma; maximum har hittills varit och är jämväl enligt den nya lagstiftningen två års straffarbete. Men vidare har framhållits, att befogenheten för tullpersonal m. fl. att genom hus- och kroppsrannsakan i viss mån åsidosätta hemfriden och den personliga friheten borde regleras i lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen. Och slutligen har åberopats, att ett föreslaget stadgande ifråga om rätt för tjänsteman att vittna om vad som förekommit vid av honom verkställd undersökning syntes innebära en utvidgning av 17: 11 rättegångsbalken.
    Det må i förbigående nämnas, att man redan så tidigt som på 1820-talet varit inne på den tanke, som nu förverkligats genom tullstraffrättens upptagande i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. Kungl. Maj:ts proposition den 10 april 1823 med överlämnande av förordningen den 12 februari 1820 emot lurendrejeri och tullförsnillning, uti vad angår de därstädes stadgade straff och ansvar, innehöll nämligen bl. a. följande diktamen till statsrådsprotokollet:
    "Kungl. Maj:t täcktes i nåder förklara, att det väl ej undfallit dess nådiga uppmärksamhet, att, enligt regeringsformens föreskrift, det berodde av Kungl. Maj:t allena att i ämnen, rörande rikets allmänna hushållning, vidtaga sådana lagar och författningar, som Kungl. Maj:t funne påkallade av omständigheterna och överensstämmande med rikets nytta, varföre ock Kungl. Maj:t nu fattat dess nådiga beslut om ifrågavarande påbuds utfärdande till allmän underdånig efterlevnad, men att tillika det särskilda förhållande härvid inträffade, att, om ändamålet med en författning emot lurendrejeri och tullförsnillning möjligen skulle kunna vinnas, det oundvikligen fordrades, att förbrytelser emot densamma belades med särdeles stränga och allvarsamma ansvar, varigenom nämnda förordnande, ehuru det egentligen vore ett stadgande av ekonomisk beskaffenhet,

 

318 J. F. H. HILDING.likväl kunde med skäl betraktas såsom en kriminallag, till vars antagande efter bestämda och för framtiden orubbligen gällande grunder Kungl. Maj:t så mycket hellre påräknade riksens ständers medverkan, som Kungl. Maj:t var förvissad, att nationens representanter, delande Kungl. Maj:ts nådiga omsorger, i ett ämne av denna stora vikt och omfattning, ej skulle underlåta att vid ärendets prövning fatta sådana beslut, som kunde finnas närmast bidragande till det allmännas sannskyldiga bästa."
    Tullstraffrättens innehåll erbjuder för den, som studerar ämnet rättshistoriskt, kulturbilder av betydande intresse. Det torde vara tillräckligt att härutinnan erinra om ett sådant institut som tullpersonalens rätt att anställa husvisitationer. Under frihetstiden var denna rätt föremål för ett flertal olika regleringar, än i inskränkande och än i utvidgande riktning. Den 16 juli 1776 utfärdade Konung Gustav III förbud mot dylika visitationer, och för 1778 års riksdag utlade han denna åtgärd på följande sätt i upplysningstidens anda:
    "Et äfwen så stort missbruk mot den almänna säkerheten blef af Kongl. Maj:t beifradt och afskaffadt. Omsorgen om Rikets Fabriquers upkomst samt hämmandet af lurendrägeri hade föranlåtit både Riksens ständer som ock de förra Konungar, at taga deremot de kraftigaste mått: men ofta då man söker förekomma et ondt, yppar botemedlet vägen til et mycket större. För at finna och straffa Lagbrytaren och den som undandölgde det mot Förordningar inkomne godset, hade hus-visitationer blifwit tillåtne: desse kunde intet annat åstadkomma än en almän osäkerhet. Den Laglydige undersåten blef här bortblandad med Lagbrytaren. Enskilt hat, enskild hämd fordrades endast för at oroa den bästa Medborgaren i sit hus. På angifwelser inkommo Fiscaler: Hans hemligaste gömmor blefwo mål för eftersyning, och då han fans oskyldig, blefwo någre få penningeböter den enda ersättning han kunde wänta, då oftast hans heder blifwit blottstäld för en kitslig och altid okunnig almänhets omdöme. Kongl. Maj:t fant ingen ting mera stridande emot Regeringssättets grunder och emot den Ed Han, wid sin Kröning, Sina undersåtare swurit, at beskydda deras husfred; och fastän det kunde synas, at igenom täta Tull-försnilningar Kongl. Maj:ts inkomster kunde minskas, så twekade icke Kongl. Maj:t emellan en penninge-förlust, så stor den wara månde, och Sina undersåtares rolighets och säkerhets bibehållande, och lät derföre utfärda, under den 16 Julii 1776, Des nådiga förbud emot sådana hus-visitationer."
    Redan 1785 blevo emellertid husvisitationerna i viss utsträckning återinförda, och i 1799 års lurendrejeriförordning gavs en långt gående befogenhet för överbetjänte vid tullverket m. fl. att anställa "jagning" eller undersökning efter förbjudet utländskt gods. Sedermera har i så gott som varje ny lurendrejeriförordning eller tullstadga husvisitationsrätten i ena eller andra riktningen modifierats.
    Själva straffbestämmelserna för olovlig varuinförsel hava växlat betydligt under tidernas lopp. I mån som smugglingen tilltagit, havastraffen ökats, tills slutligen en reaktion inträtt. 1739 års luren-

 

NY LAGSTIFTNING MOT OLOVLIG VARUINFÖRSEL. 319drejeriförordning var sträng: så till exempel skulle den, som begick tullförsnillning1 tredje gången, först "stå på échafaut" och därefter "arbeta i Cronones Slott eller Smedia all sin lifstid". 1753 vidtogos vissa straffskärpningar för lurendrejeri: den, som gjorde sig skyldig härtill första gången, skulle ej allenast — såsom förutvarit stadgat — stånda dubbel tjuvsrätt "utan ock, i brist af böter, dömas till spö- eller risslitande eller, om Domaren pröfwar, att förbrytarens heder theraf spilles, tå til fängelse wid watn och bröd, såsom ock thessutan, antingen then brottslige förmår böta eller ej, altid til arbete på et eller flere år, efter målets beskaffenhet, för manspersoner på någon Fästning, och för qwinspersoner i något Spinhus." Från det politiska systemskiftet 1756 och under återstoden av 1700-talet bedömdes smuggling jämförelsevis milt av lagen; 1799 inträdde en strängare regim, som sedan räckte till 1825. Därefter och till vår tid hava straffen för smuggling varit tämligen lindriga.
    På senare år har emellertid den olovliga varuinförseln väsentligt ökats, och särskilt har spritsmugglingen tagit en omfattning, som väckt allvarlig oro. Detta har givit Kungl. Maj:t anledning att för innevarande års riksdag framlägga två särskilda lagförslag, vilka, sedan de av riksdagen med vissa mindre ändringar antagits, blivit av Kungl. Maj:t den 8 juni 1923 promulgerade såsom lagar, nämligen dels den redan omförmälda lagen om straff för olovlig varuinförsel, dels ock en lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.
    Här nedan skola lämnas några antydningar om denna nya lagstiftnings innehåll, därvid början göres med lagen om straff för olovlig varuinförsel.
    Hittills hava de allmänna straffbestämmelserna för olovlig varuinförsel återfunnits i § 129 tullstadgan, vilket författningsrum skilt mellan enkelt och kvalificerat brott. Såsom kvalifikationer hava varit upptagna åtskilliga fall, några direkt kopierade efter tyska Vereinszollgesetz. — Överensstämmelsen med förebilden har dock ej sträckt sig så långt, att med svensk rätt införlivats tyska tullstraffrättens kuriösa institut "smuggling under skydd av försäkringsavtal" med dithörande detaljerade lagbestämmelser om ansvar för försäkringsbolags styrelse och konfiskation av detsammas fonder.
    I den nya lagen åter har på enahanda sätt som inom rusdryckslagstiftningen gjorts en grundläggande åtskillnad mellan okvalificerat brott och sådant, som förövats i större omfattning eller yrkesmässigt. De flesta av de förut uppräknade speciella kvalifikationsgrunderna hava i sammanhang härmed kunnat utmönstras.
    Vad straffsatserna beträffar hava vissa höjningar vidtagits; och för det fall, att den olovliga varuinförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt samt haft till föremål spritdrycker eller vin, kan vid synnerligen försvårande omständigheter straffet redan för förstagångsförbrytelse gå upp till straffarbete i ett år.

 

1Lurendrejeri = införsel av importförbjudet gods; tullförsnillning = importtillåtna varors införande utan erläggande av stadgad tullavgift.

320 J. F. H. HILDING.    Straffet för olovlig varuinförsel, förövad av tjänstemän vid tull och lotsverket m. fl. funktionärer, har hittills varit reglerat i § 135 tullstadgan. Enligt detta verkligt drakoniska författningsrum har, om exempelvis ett kvinnligt skrivbiträde hos lotsstyrelsen från en Köpenhamnsresa smugglat med sig något obetydligt presentföremål, straffet icke kunnat bliva lägre än sex månaders straffarbete. Det har varit i viss mån oklart, huruvida nämnda författningsrum vore uttömmande i fråga om påföljderna eller om konkurrens med 25 kap. strafflagen skulle äga rum. Sistnämnda fråga har av lagrådet gjorts till föremål för en utredning av stort juridiskt intresse, och i enlighet med lagrådets förslag har i den nya lagen saken ordnats så, att åtskillnad gjorts mellan brott av ifrågavarande tjänstemän i tjänsten och utom tjänsten, att brott i tjänsten upptagits som ett fall av kvalificerad olovlig varuinförsel, därvid uttryckligen förklarats, att konkurrens med allmänna strafflagen äger rum, samt att beträffande brott utom tjänsten stadgats, att detsamma skall bedömas efter allmänna regler men anses begånget under synnerligen försvårande omständigheter. Straffskalan för brott i tjänsten har tillika undergått den mildring, att straffminimum nedsatts till två månaders fängelse, vid vilket förhållande för övrigt regleringen av nyssberörda konkurrensfråga fått påtaglig praktisk betydelse.
    I förverkandebestämmelserna hava vissa skärpningar vidtagits. Den mest betydelsefulla torde vara, att tontalet för farkost, som, därför att den begagnats vid smuggling, under vissa omständigheter blir förverkad, höjts från nuvarande 20 ton till 120 ton. I detta sammanhang har vederbörande riksdagsutskott gjort följande uttalande i en omdebatterad fråga av stor praktisk betydelse:
    "Det torde ej sällan förekomma, att forslingsredskap, särskilt automobiler, som användas vid olovlig varuinförsel, av gärningsmannen förhyrts eller inköpts genom avbetalningsköp. Förslag har också framkommit om sådan ändring i lagen, att för dylika fall redskapet skulle vara förverkat, även om ägaren icke ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller haft skälig anledning att misstänka densamma. Detta förslag kan utskottet ej biträda. Att en person, som saknat anledning misstänka, att honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle komma att begagnas vid förövandet av brott, skulle vara sin egendom förlustig, synes utskottet betänkligt."
    Iterationsverkan skall såsom förut i regel inträda först vid tredjegångsförbrytelse; men om olovlig införsel av spritdrycker eller vin sker i större omfattning eller yrkesmässigt, inträder sagda verkan redan vid andragångsförbrytelse. Straffmaximum vid iteration är oförändrat två års straffarbete.
    Delaktighetsbestämmelserna hava i den nya lagen reglerats till överensstämmelse med vad som gäller inom rusdryckslagstiftningen. I sammanhang härmed har upptagits föreskrift därom, att den, till vilken olovligen infört gods avyttrats, ej på den grund skall vara förfallen till ansvar för delaktighet. Denna punkt, som influtit efter

 

NY LAGSTIFTNING MOT OLOVLIG VARUINFÖRSEL. 321förslag av vederbörande utskott, blev vid debatten i andra kammaren föremål för en ingående utläggning av utskottets ordförande.
    Genom lagen om straff för olovlig varuinförsel har rätten för tullpersonal och därmed jämställda funktionärer till hus- och kroppsrannsakan för första gång blivit föremål för behandling i författning av allmän lags natur. Husrannsakningsinstitutet har därvid reglerats i mycket nära anslutning till det inom justitiedepartementet tidigare utarbetade förslaget till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. Vederbörande utskott anförde härutinnan, att det kunde ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att inom en del av specialprocessen giva detaljerade regler rörande vissa processuella tvångsmedel, vilka inom den allmänna processen ännu saknade legislativ reglering. Förslaget tillstyrktes emellertid i huvudsak oförändrat i denna del.
    I 18 § har inkommit en fullständigt ny bestämmelse därom, att tjänsteman, som äger anställa undersökning om i lagen avsett brott, må själv edligen vittna om det, honom vid sådan undersökning händer, så ock om det han därvid uträttat, där ej andra vittnen finnas. I 19 § föreskrives vidare, att tjänsteman, som med stöd av 18 § avlagt vittnesmål, ej må åtnjuta andel i böter eller värdet av förverkad egendom. — Wredes arbete om bevisrätten (Helsingfors 1894) innehåller å sid. 179 en intressant historik rörande äldre tilllämpning av 17:11 rättegångsbalken på tullpersonal, ävensom upplysning, att enligt finsk gällande tullstadga skola i mål, som angå tullförbrytelser, tullbetjänte m. fl., om andra vittnen saknas, få edligen intyga om vad i saken förelupit och honom vederfarits, även om de kunna få del i böterna eller det i beslag tagna godset.
    Lagens bestämmelser i fråga om angivares och beslagares rättsställning innehålla vissa ganska viktiga nyheter. Enskild angivare har för framtiden frånkänts rätt till andel i böter m. m., därvid av finansministern såsom skäl anförts, dels att det förefölle föga tilltalande, att angivelser skulle kunna utnyttjas såsom en direkt inkomstkälla för enskilda personer, dels ock att något praktiskt behov att för tillsyn över lagens efterlevnad bygga på ett angivaresystem ej vore förhanden. Tjänstemännens beslagarandelar hava maximerats, och vad som går utöver maximum, skall läggas till en av generaltullstyrelsen förvaltad fond att användas till uppmuntran för ådagalagt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel eller eljest till motverkande av sådan införsel. Sistberörda bestämmelser hava som bekant i viss mån motsvarigheter inom rusdryckslagstiftningen.
    Härefter några ord om den nya lagen angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.
    I motiveringen till denna lag har anförts, att införsel av spritvaror ofta bedreves sålunda, att med dylika varor lastade fartyg uppehölle sig i svenskt farvatten, varvid dessas besättningar med eller utan medverkan av i land varande personer vid lägligt tillfälle ilandförde lasten eller del därav. Hittills har tullpersonalens rätt

 

322 J. F. H. HILDING.att ingripa mot dylik trafik inträtt först då godset förts i land eller försök därtill gjorts. Genom lagen är emellertid, i syfte att möjliggöra ett tidigare ingripande, förbud stadgat mot att med farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton införa spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.
    Vid denna lags framförande har från de flesta håll visats en viss skepsis. Sålunda har finansministern karakteriserat lagen såsom "en utväg, som ej bör lämnas oprövad". Lagrådets ordförande har framhållit, att den omständighet, att vederbörande, för att ej falla under lagen, måste låta fartyget uppehålla sig utanför territorialgränsen, en eller annan sjömil längre ut till havs än nu vore vanligt beträffande fartyg, medelst vilka bedreves olovlig införsel av rusdrycker, syntes icke vara av beskaffenhet att i avsevärd mån förhindra den florerande spritsmugglingen. Vederbörande riksdagsutskott slutligen har endast i den svaga form förordat lagen, att utskottet ansett sig "icke böra avstyrka dess antagande". Lagens karaktär av försökslagstiftning har för övrigt understrukits därigenom, att den gjorts provisorisk, med giltighetstid till utgången av år 1925.
    Särskilt intresse knytes vid denna lag till frågan om hur begreppet svenskt territorialvatten skall tolkas, om därvid skall gälla tremils- eller den i § 1 tullstadgan omförmälda fyramilsgränsen. Under världskriget vägrade som känt är vissa krigförande makter att i full utsträckning respektera fyramilsgränsen, och svenska regeringen måste, utan att dock uppge sin principiella ståndpunkt, inskränka sig till att hävda tremilsgränsen. I särskilt tillspetsad form kom detta fram i en kungörelse den 29 november 1915 (Svensk författningssamling nr 460), vari stadgas förbud för krigförande makts undervattensbåt att uppehålla sig "i svenskt territorialvatten inom tre nautiska minuter från land". Nu förevarande lag saknar uttrycklig bestämmelse i ämnet, men av förarbetena framgår otvetydigt, att det är fyramilsgränsen, som är avsedd att gälla. Vederbörande utskott har emellertid framhållit önskvärdheten av att den gräns, som i förevarande avseende vore av betydelse, snarast möjligt måtte bliva i lag bestämd.
    Lagen innehåller en bestämmelse av till synes drakonisk art. Efter det straff stadgats för överträdelse i allmänhet av det i lagen givna förbud, heter det nämligen: "Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att olovligen till riket införa dryckerna, må dock ej till högre straff än 500 kronors böter dömas. Ej heller må i sådant fall påföljd av förverkande äga rum." Mot upptagandetav en sådan straffbestämmelse, vilken kunde verka obillig i sin tilllämpning och möjligen vara ägnad att åstadkomma internationella svårigheter, riktades gensägelser inom lagrådet, men finansministern ansåg bestämmelsen böra bibehållas, enär eljest lagen skulle förlora alltför mycket i effektivitet. I viss mån bröts också udden av kritiken därigenom, att i fråga om åtal för brott mot lagen skulle enligt dennas slutliga redaktion tillämpas opportunitetsprincipen. Åtals anställande har nämligen gjorts beroende av generaltullstyrelsens tillstånd.
 

J. F. H. Hilding.