Hovrätternas arbetsförhållanden. Sedan, på sätt i första häftet (s. 81) av denna tidskrifts innevarande årgång omförmälts, inom justitiedepartementet utarbetats och till lagrådet remitterats förslag innefattande för införande av obligatorisk kommunikation av besvärsmål och stämpelavgift för rätt till fullföljd av talan i hovrätt m. m. erforderliga ändringar av 27 kap. 5 § rättegångsbalken samt 219 § utsökningslagen m. fl. lagrum, avgåvo lagrådets ledamöter däröver yttrande den 9 sistlidne mars. Lagrådets ledamöter ansågo sig, trots uttalade betänkligheter, ej böra avstyrka förslaget om obligatorisk kommunikation. Två ledamöter avstyrkte dock förslagets tillämpning å lagsökningsmålen. En ledamot avgav ett yttrande av väsentligen följande innehåll.
Åtskilliga fördelar vore obestridligen förenade med den sedan tillkomsten av 1734 års lag tillämpade ordningen för behandling av besvärsmål, som fullföljts till hovrätt. Sålunda finge den icke klagande parten sin uppmärksamhet riktad på att bifall till besvären ej vore uteslutet, utan att det funnes en eller annan omständighet i målet, som kunde föranleda ändring i underrättens utslag. Det syntes ej heller ställt utom allt tvivel, att den ifrågasatta reformen vore ägnad att medföra sådan tidsvinst, att man för den skull borde avstå från de fördelar den nuvarande ordningen medförde. Skedde föredragningen, såsom sig borde, sålunda, att föredraganden strax framhölle de omständigheter, som enligt hans mening kunde föranleda bifall till besvären, torde i ett stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skall äga rum, icke behöva bliva synnerligen tidsödande. En viss tidsvinst skulle ock kunna åstadkommas därigenom att mål av vidlyftigare beskaffenhet undantoges från fullständig föredragning såsom besvärsmål. Härför torde knappast erfordras någon lagändring. Det kunde nämligen ej med nu gällande lag anses uteslutet, att mål, som ej krävde särskilt skyndsam behandling, av hovrätten kommunicerades allenast på grund av dess vidlyftighet och att alltså den föredragande medgåves rätt att på sådan grund, utan att hava berett sig på målets fullständiga föredragning, anmäla detsamma till kommunikation. Vissa allmänna regler i dylikt hänseende syntes, tillämpade utan formalism, måhända under tillsyn av en utav hovrätten därtill utsedd hovrättsledamot, vara ägnade att under nuvarande anhopning av mål i hovrätterna åstadkomma arbetsbesparing utan alltför stort inkräktande på de med nuvarande ordning förenade fördelarna. Ifrågasättas kunde ock, huruvida icke den åsyftade arbetsbesparingen skulle kunna vinnas genom att låta inkomna besvärsmål föredragas inför allenast tre ledamöter, som, där de vore ense om att fastställa det slut, vartill underrätten kommit, slutligen prövade besvären, men eljest beslöte desammas kommunikation.
Beträffande förslaget om stämpelavgift för fullföljd av talan i hovrätt hade tre av lagrådets ledamöter intet att principiellt invända mot införande av en avgift för sådan fullföljd, men de ansågo dock, att de bestämmelser, genom vilka avgiften infördes, borde givas i allmän lag. En ledamot fann det tvivelaktigt, huruvida rätten att fullfölja talan i andra instans överhuvud borde göras beroende av erläggandet av en fullföljdsavgift.
Mot de ifrågasatta lagändringarna beträffande föreläggande att till
hovrätt ingiva underrätts protokoll eller vadebevis hade lagrådet intet att erinra.
Proposition avläts därefter till riksdagen i överensstämmelse meddet inom departementet utarbetade förslaget. Sammansatta bevillnings- och första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, att riksdagen måtte antaga de föreslagna lagändringar, som avsåge att möjliggöra överflyttandet från hovrätt till någon dess tjänsteman av arbetet med utfärdande av föreläggande för part att inkomma med felande protokoll eller vadebevis, men att riksdagen måtte förklara, att propositionen i övrigt icke kunnat av riksdagen godkännas.
Utskottet fann uppenbart, att nedbringandet av hovrätternas arbetsbalanser vore av synnerlig vikt. Det dröjsmål med avgörandet av inkomna, icke förtursberättigade mål, som f. n. ägde rum i hovrätterna, medförde för den rättssökande allmänheten de allvarligaste olägenheter. Denna långsamhet i förfarandet ansåges med rätta som en av vår processordnings svåraste brister och första villkoret för dess avhjälpande vore, att balanserna nedbringades. Det vore vidare uppenbart, att en viss tid skulle vinnas för måls föredragning till slutligt avgörande, därest dubbelföredragningen av vissa besvärsmål avskaffades. Värdet av denna tidsvinst finge dock icke överskattas. Därest föredragningen av inkomna besvär skedde sålunda, att föredraganden strax framhölle de omständigheter, som enligt hans mening kunde föranleda bifall till besvären, skulle i ett stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skall äga rum, icke behöva bliva synnerligen tidsödande. Om åter ett besvärsmål blivit fullständigt föredraget, innan kommunikation av besvären beslutats, torde vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en visstidsbesparing i regel vara vunnen genom den tidigare föredragningen. Det finge ej heller förbises, att hovrätternas arbetsresultat icke uteslutande vore beroende på den tid, som stode till buds för måls föredragning på tjänsterummet. Avgörande bleve i sista hand, vad som under hemarbete kunde medhinnas.
Mot införandet av obligatorisk kommunikation åberopade därefter utskottet följande "allvarliga betänkligheter":
För de mål, som avgöras utan kommunikation, — dessa torde f. n. uppgå till över 50 % av alla inkommande besvärsmål — skulle den föreslagna reformen medföra ett avsevärt dröjsmål med avgörandet. Därmed skulle en av besvärsförfarandets viktigaste fördelar gå förlorad. Särskilt skulle denna olägenhet framträda i fråga om mål av beskaffenhet att kräva snabbhet i avgörandet. Även om mål av sist angivna beskaffenhet såsom lagsökningsmål och mål, däri klagan föres över utslag, varigenom ådömts edgång, undantoges från obligatorisk kommunikation, skulle dock denna i fråga om andra mål, som f. n. avgjordes utan kommunikation, medföra betydande olägenheter, vilka vore så mycket betänkligare som de företrädesvis komme att drabba de parter, som haft fog för sin talan. Det syntes utskottet som om den ovillkorliga kommunikationen med därav följande utsikt till ett betydande uppskov med målets slutliga prövning skulle vara ägnad att uppmuntra till klagomål i de fall, då klagandens ändringssökande huvudsakligen avsåge att vinna tid. Ett visst avseende syntes även böra fästas därvid, att det snabba avgörandet i hovrätterna minskade klagandens benä-
genhet att fullfölja talan mot hovrättens utslag och sålunda i sin mån tjänade till att medföra minskning i tillströmningen av mål till högsta domstolen.
En annan olägenhet med den föreslagna åtgärden vore den därmed följande ökningen av parternas rättegångskostnader. Utskottet ifrågasatte, huruvida det vore riktigt att pålägga klaganden kostnader för vederpartens inkallande, då detta icke tjänade något praktiskt ändamål. Medel att hindra oberättigad klagan borde sökas genom andra anordningar än ett fördyrande av rättegången. Märkas borde jämväl, att kommunikationen kunde medföra ej obetydliga kostnader för klagandens vederpart. Då insändandet av förklaring med posten skedde på förklarandens egen risk, torde han ej sällan anlita ombud för sin talans bevakande. Ofta torde han ock anse sig nödsakad att för förklaringens uppsättande rådföra sig med rättsbildad person eller annat biträde. För honom härigenom vållade utgifter och besvär torde han ej alltid kunna påräkna gottgörelse.
Värt beaktande vore ock, att med nuvarande ordning den icke klagande parten genom kommunikationen finge sin uppmärksamhet riktad på att bifall till besvären ej vore uteslutet, utan att det funnes en eller annan omständighet i målet, som kunde föranleda ändring i underrättens utslag, och att sålunda en närmare utredning vore av nöden för att få utslaget fastställt.
Slutligen erinrade utskottet, att den obligatoriska kommunikationen medförde risk, att ett större antal parter på grund av försummelse med avseende å fullgörande av delgivning m. m. komme att förlora sin talan. Varje åtgärd ägnad att öka antalet fall, då part på grund av underlåtet iakttagande av formella föreskrifter förlorar rätten att få sin talan prövad i sak, måste ingiva betänkligheter.
Även om vissa fördelar skulle stå att vinna genom införande av stämpelavgift för fullföljd av talan i hovrätt, torde dessa till fullo motvägas av de därmed förenade olägenheterna. Det kunde visserligen sägas, att ett billigt rättsmedelsförfarande vore ägnat att uppmuntra ohemul klagan, men detta utgjorde icke tillräckligt skäl för att fördyra förfarandet. Att de rättssökande icke tillskyndades betungande kostnader, ansåges allmänt såsom ett av de viktigaste kännetecknen på en god rättegångsordning. En ökning av kostnaderna med tjugufem kronor vore emellertid kännbar för ett stort antal medborgare i små ekonomiska villkor. Den föreslagna avgiften komme för övrigt jämväl att drabba den, som haft fullgoda skäl att underställa sin sak hovrättens prövning, och skulle verka mindre rättvist jämväl därigenom att den företrädesvis ginge ut över de mindre bemedlade, som icke kunde utverka sig fri rättegång.
Ehuru utskottet sålunda icke kunde tillstyrka de framlagda förslagen om obligatorisk kommunikation av besvärsmål och stämpelavgift för fullföljd av talan till hovrätt, ville utskottet dock icke frånträda sin mening, att åtgärder måste vidtagas för balansernas avarbetande. Utskottet angav följande åtgärder såsom tänkbara:
att införa skyldighet för part, som fullföljer talan till hovrätt, att nedsätta visst belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning;
att i mål, däri överklagade utslaget av hovrätten fastställes, klagande part skulle förpliktas att erlägga viss högre avgift för hovrättens utslag;
att minska antalet ledamöter å varje division till exempelvis fyra, av vilka endast tre behövde vara på en gång närvarande;
att inkomna besvärsmål skulle föredragas inför allenast tre ledamöter, som, där de vore ense om att fastställa det slut, vartill underrätten kommit, slutligen prövade besvären, men eljest beslöte desammas kommunikation;
att åt en tjänsteman i hovrätten överlämnades att avgöra, huruvida i besvärsmål förklaring skulle inhämtas från klagandens vederpart;
att åt fiskalerna anförtroddes en ökad föredragning av vädjade mål;
att specialiseringen av mål dreves längre; samt
att ett större antal ärenden, som f. n. behandlas i plenum, i främsta rummet avgivande av utlåtanden i anledning av K. M:ts remisser, kunde överlämnas till de särskilda divisionerna.
Då emellertid ett ställningstagande till de olika förslagen torde förutsätta en allsidig och ingående undersökning av förslagens fördelar och olägenheter, syntes det utskottet angeläget, att en sådan undersökning snarast verkställdes. Endast under förutsättning att man icke på annan väg kunde inom skälig tid nedbringa balanserna, borde möjligheten att genom tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter söka undanröja de förefintliga missförhållandena komma under övervägande.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört blev vad utskottet hemställt av riksdagen bifallet. Av propositionen antog riksdagen sålunda allenast föreslagna ändringar av 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken, varigenom föreskriften, att föreläggande att till hovrätt inkomma med felande protokoll eller vadebevis skall meddelas av hovrätten, bortfallit. (SFS nr 248.)
Emellertid hade vid behandling i statsutskottet av K. M:ts framställning rörande tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter till utskottet överlämnats en i justitiedepartementet uppsatt p. m. angående vilka ändrade bestämmelser i avseende å hovrätternas arbetssätt, som, i händelse av bifall till det begärda anslaget samt till ovan omförmälda förslag om införande av obligatorisk kommunikation av besvärsmål och stämpelavgift för rätt till fullföljd av talan i hovrätt, borde meddelas att gälla fr. o. m. den 1 juli 1923. För denna promemorias innehåll samt för riksdagens beslut i anslagsfrågan har redogörelse lämnats i andra häftet (s. 133) av Sv. J. T. för i år.
På grundval av i promemorian angivna riktlinjer utarbetades inom justitiedepartementet utkast till nya arbetsordningar jämte förslag till särskilda bestämmelser för Svea och Göta hovrätter, avsedda att meddelas samtidigt med fastställandet av nya arbetsordningar. Dessa utkast och förslag remitterades den 16 sistlidne april till vederbörande hovrätter för avgivande av utlåtande i plenum. I remisserna angavs uttryckligen, att utkasten och förslagen uppgjorts under förutsättning att förberörda förslag om obligatorisk kommunikation samt om stämpelavgift bleve i huvudsak bifallna.
De avvikelser från förut gällande arbetsordningar, som innehöllos i de remitterade utkasten, utgjorde:
1:o) sådana, som föranletts av förslagen om obligatorisk kommunikation av besvärsmål, om erläggande av stämpelavgift för rätt till fullföljd av talan i hovrätt och därom att föreläggande att inkomma
med felande protokoll, vadebevis och stämpelavgift skulle kunna meddelas av tjänsteman vid hovrätten;
2:o) sådana, som påkallades därav, att de bestämmelser beträffande hovrätternas arbetssätt, som innehöllos i breven till hovrätterna av den 30 december 1922, skulle i huvudsak fortfarande lända till efterrättelse;
3:o) sådana, som betingades av, att hovrätten i plenum i viss omfattning fråntogs befattningen med administrativa ärenden; samt
4:o) sådana, som voro erforderliga för att i arbetsordningarna införa föreskrift om viss årlig minimiarbetsprodukt.
Då frågan om obligatorisk kommunikation och om införande av stämpelavgift för rätt till fullföljd av talan i hovrätt genom riksdagens avslag å de härom framlagda förslagen förfallit samt det granskade förslaget om intagande i arbetsordningarna av föreskrift om visst årligt minimiarbetsresultat ansetts avhängigt av, att hovrätterna genom förenämnda två åtgärder till minskning av deras arbetsbörda sattes i tillfälle att årligen avgöra ett lika stort antal mål som under loppet av ett år inkomme till hovrätten, lämnas dessa i de nya arbetsordningarna ej intagna delar av utkasten i den följande framställningen åsido.
Enligt de till hovrätterna remitterade utkasten skulle föreläggande att inkomma med felande protokoll eller vadebevis meddelas i Svea och Göta hovrätter av sekreteraren eller någon av fiskalerna, efter viss närmare angiven fördelning av arbetet mellan nämnda tjänstemän, samt i Skånska hovrätten av sekreteraren. Häremot framställdes ej erinran från hovrätterna.
De från decemberbreven (se Sv. J. T. s. 87) hämtade, i utkasten inarbetade bestämmelserna inneburo, att varje ordinarie division skulle organiseras såsom s. k. blandad division, att å varje sådan division skulle tjänstgöra minst en fiskal1 med rätt för hovrätten att därjämte förordna erforderligt antal biträdande fiskaler, att under ordinarie session varje vecka skulle förekomma till handläggning under två dagar mål och ärenden, vilkas föredragning tillhör fiskal, och under återstående två sessionsdagar mål och ärenden, vilkas föredragning tillhör ledamot, samt att presidenten tillkom att bestämma grunderna för fördelningen av mål och ärenden. Därjämte föreslogs i utkasten, att till specialmål skulle ytterligare hänföras – förutom vissa grupper av mål angående utomobligatorisk skada – tullmål, mål angående syn enligt 64 § ecklesiastik boställsordning samt tryckfrihetsmål.
Göta hovrätt avstyrkte den föreslagna indelningen av sessionsveckorna. Denna indelning, som tillämpats vid hovrätten under sistförflutna halvår, hade verkat förryckande på arbetet för såväl ledamöter som fiskaler. Såväl Göta hovrätt som Skånska hovrätten ansågo, att grunderna för målens och ärendenas fördelning borde fastställas i arbetsordningen samt att lottningssystemet borde bibe-
hållas. Göta hovrätt ansåg vidare, att den vid nämnda hovrätt och vid Svea hovrätt tillämpade regeln om måls och ärendens bundenhet vid vissa rum jämväl borde bibehållas. Förslaget om utökning av specialmålen avstyrktes av samtliga hovrätter.
I syfte att minska pleniärendenas antal föreslogs i utkasten, att till presidenten skulle överflyttas — att avgöras av honom i närvaro av allenast sekreteraren såsom föredragande, därvid det ålåg denne, att, om han var av skiljaktig mening, låta anteckna denna till protokollet — bl. a. ärenden rörande tjänstledighet för hovrättens personal samt ärenden av ekonomisk och administrativ natur. Bland ärenden av sist angiven art skulle dock dels vissa uppräknade ärenden — i allmänhet sådana av större vikt — städse handläggas i plenum, dels ock vissa ytterligare uppräknade ärenden såsom presidenten tillagda särskilda befogenheter avgöras av honom ensam utan närvaro av föredragande. Till sistberörda grupp av ärenden hänfördes bl. a. frågor om reglering av kontrolläsningsskyldigheten mellan ledamöterna samt frågor om utfärdande av reglementariska föreskrifter. Därjämte innehöllo utkasten stadganden om, att plenum skulle hållas å annan tid än ordinarie sessionstid,samt att i plenum för handläggning av frågor rörande stiftande, ändring eller förklaring av lag eller författning, hovrättens organisation och arbetsordning däri inbegripna, ävensom frågor om ledighet för underdomare, biträdande domare, förste eller andre notarie samt förordnande att förvalta nämnda befattningshavares tjänst skulle av e. o. assessorerna deltaga endast de, som vore ordinarie innehavare av häradshövdingeämbete.
Samtliga hovrätter avstyrkte den föreslagna uppdelningen av administrativa ärenden. Svea hovrätt fann dock en utvidgning av de presidenten i gällande arbetsordning tillagda särskilda befogenheter kunna i viss angiven mindre omfattning äga rum. Den föreslagna bestämmelsen om, att plenum skulle hållas å annan tid än å ordinarie sessionstid, avstyrktes av Svea hovrätt och Skånska hovrätten, men tillstyrktes av Göta hovrätt och en minoritet i Svea hovrätt, bestående av presidenten och elva ledamöter, under förutsättning att undantag gjordes för plenum för handläggning av remisser. Den ovan återgivna bestämmelsen, enligt vilken e. o. assessorerna med undantag av ordinarie häradshövdingar som regel uteslötos från deltagande i behandling av pleniärenden, tillstyrktes av hovrätterna, av Svea hovrätt dock under framhållande av att med häradshövding borde jämställas annan ordinarie innehavare av domartjänst. Fyra ledamöter i Göta hovrätt ansågo, att med häradshövding jämväl borde jämställas vice häradshövding.
Den 22 sistlidne juni utfärdades därefter:
1:o) Kungl. brev till hovrätterna, enligt vilka dels förordnades, att i en var av Svea och Göta hovrätter skulle under budgetåret 1923– 24 finnas två extra divisioner jämte viss för deras upprätthållande erforderlig extra personal, och att i Skånska hovrätten extra divisionens verksamhet skulle fortsätta t. o. m. den 14 augusti 1923,
dels de i decemberbreven givna bestämmelserna av organisatoriskt innehåll i huvudsak förlängdes att gälla i Svea och Göta hovrätter till innevarande höstsessions början och i Skånska hovrätten t. o. m. den 14 augusti 1923 dels ock gåvos bestämmelser, varigenom extra divisionernas verksamhet för tiden t. o. m. den 30 juni 1924 organiserades enligt i huvudsak samma regler som givits i decemberbreven;
2:o) arbetsordningar för rikets hovrätter, vilka förklarades skola träda i kraft, arbetsordningarna för Svea hovrätt och Göta hovrätt den 8 september samt arbetsordningen för Skånska hovrätten den 15 augusti 1923. (SFS nr 278—280.)
I arbetsordningarna har från de till hovrätterna remitterade utkasten upptagits:
att alla ordinarie divisioner organiseras såsom s. k. blandade divisioner;
att å varje ordinarie division tjänstgör minst en fiskal, dock att hovrätten äger förordna visst antal biträdande fiskaler;
att under ordinarie session varje vecka skola förekomma till handläggning under två sessionsdagar, som bestämmas av presidenten, mål och ärenden, vilkas föredragning tillhör fiskal, och under återstående två sessionsdagar mål och ärenden, vilkas föredragning tillhör ledamot; samt
att till specialmål hänföras jämväl tullmål, mål angående syn enligt 64 § ecklesiastik boställsordning och tryckfrihetsmål.
Beträffande fördelningen av mål och ärenden mellan divisioner och rotlar stadgas, att denna skall ske genom lottning, vad vademålen angår dock först sedan dessa uppdelats i grupper. Åt presidenten har emellertid lämnats en vidsträckt befogenhet att vid fördelningen meddela de särskilda bestämmelser, som han för vinnande av en så vitt möjligt jämn fördelning av arbetsbördan eller till förekommande av allt för stor skillnad i tiden, inom vilken mål och ärenden komma till avgörande, eller eljest kan finna erforderliga.
Vidare har pleniärendenas antal inskränkts, i det att bl. a. ärenden angående tjänstledighet för hovrättens personal samt ärenden av ekonomisk och administrativ natur — där dessa ej såsom särskilt uppräknade skola städse handläggas i plenum, eller presidenten för visst fall, med hänsyn till dylikt ärendes vikt, finner det böra behandlas i plenum — avgöras av presidenten i närvaro av allenast sekreteraren såsom föredragande. I olikhet med vad i de till hovrätterna remitterade utkasten föreslagits, hava frågor om reglering av kontrolläsningsskyldigheten samt om meddelande av reglementariska föreskrifter bibehållits såsom pleniärenden.
Från deltagande i handläggning av pleniärenden hava såsom regel uteslutits andra e. o. assessorer än de, som äro ordinarie innehavare av domartjänst.
I syfte att förhindra uppkomsten av balanser å skriftväxlingar har vidare föreskrivits, att före början av divisions ledighet under sommarferierna ävensom före början av julferierna skola, där laga hinder ej möter, föredragas ej blott samtliga på divisions handläggning an-
kommande ansökningsärenden, underställnings- och besvärsmål samt skriftväxlingar rörande häktad person ävensom med dessa i fråga om förtursrätt likställda mål, utan även övriga skriftväxlingar, i den mån deras antal överstiger 15. Därvid skall dock hänsyn tagas allenast till sådana skriftväxlingar, mot vilkas föredragning laga hinder ej möter, då tio dagar återstå, till dess ledighet under sommarferierna inträffar för den division, skriftväxlingarna tillhöra, eller ock julferierna taga sin början.
I stället för det i utkasten intagna föreläggandet i fråga om vademålen har lagts i presidentens hand att förordna om hållandet av extra sammanträden ej blott, då ärende av så brådskande beskaffenhet förekommer, att med dess handläggning ej kan anstå, eller då sådant påkallas för fullgörande av förberörda föreläggande beträffande ansökningsärenden, underställnings- och besvärsmål samt skriftväxlingar rörande häktad person och med dessa i fråga om förtursrätt likställda mål, utan ock då sådant eljest prövas erforderligt för vinnande, vad divisionen angår, av ett skäligt arbetsresultat.
Såsom i den förut omförmälda promemorian till statsutskottet angivits, hade det beräknats, att Skånska hovrätten skulle efter extra divisionens upphörande tillsvidare förstärkas med två extra ledamöter. I syfte att dels befria presidenten från det honom åliggande ordförandeskapet å den ena av hovrättens ordinarie divisioner dels ock i samma utsträckning som i de två andra hovrätterna är fallet utnyttja efter extra divisionens upphörande disponibla fiskaler föreslogs emellertid i det till Skånska hovrätten remitterade utkastet, att vid nämnda hovrätt skulle finnas allenast en extra ledamot samt att hovrätten därjämte skulle äga att tillsvidare förordna en av de två å vardera divisionen anställda fiskalerna att tjänstgöra såsom adjungerad ledamot å divisionen. Under tid, då division vore sålunda förstärkt, skulle, därest antalet av varje ledamotsrotel å divisionen tilldelade och till slutligt avgörande ej föredragna vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål överstege tio, divisionen sammanträda ytterligare en femte dag var vecka. Under den del av sommarferierna, då presidenten åtnjöt semester, skulle dock tjänstgörande division för dylikt fall var tredje vecka vara befriad från femte sammanträdesdagen. När division sålunda skulle sammanträda fem dagar var vecka, skulle ordinarie ordföranden å divisionen åtnjuta befrielse från tjänstgöring å ämbetsrummet en dag i veckan. Ordförandeskapet nämnda dag tillkom presidenten, utom under den tid av sommarferierna, då han åtnjöt semester, under vilken tid ordförandeskapet skulle utövas av äldste å divisionen tjänstgörande ledamoten. Denna organisationsplan, som vann hovrättens gillande, har genom den nya arbetsordningen blivit satt i verket, dock hava divisionerna ålagts att, under den tid organisationen gäller, oberoende av antalet varje ledamotsrotel tilldelade vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål, sammanträda ovan angivna antal dagar varje vecka, varjämte organisationen förklarats skola vinna tillämpning tillsvidare intill dess K. M:t annorlunda förordnar.
Torsten Petersson.