Ett spörsmål ang. lagfartsstämpel.1 I 8 § K. F. d. 19 nov. 1914 ang. stämpelavgiften föreskrives, som bekant, att avhandling om köp av fast egendom skall vid företeende för lagfart förses med stämpel, utgörande 1 krona för varje fulla 100 kronor av egendomens värde. Enligt 10 § i samma förordning får ifrågavarande värde icke upptagas lägre än nästföregående års taxeringsvärde men skall, därest detta understiger den i penningar bestämda köpeskillingen, bestämmas efter denna.
Hur tolkas nu i praxis uttrycket i penningar bestämda?
Att härunder icke endast falla likvid i reda penningar, utfärdande av skuldförbindelser och övertagande av betalningsansvar för å egendomen vilande gäldär uppenbart. Sålunda måste jämväl hit föras aktier och obligationer, vilka, åtminstone om de äro börsnoterade, ur förevarande synpunkt äro att anse ekvivalenta med klingande valuta.2 Svårigheten är endast att utröna dylika pappers reella värde vid den för beräkningen av stämpelbeloppet relevanta tidpunkten. Enligt 3 mom. i 10 § åligger det den avgiftsskyldige att tillhandahålla vederbörande myndighet nödiga uppgifter för styrkande av egendomens värde, och med stöd av denna bestämmelse kan måhända erforderligt föreläggande i berörda hänseende meddelas. Därest emellertid köpehandlingen icke innehåller bestämmelse om, vilken av kontrahenterna det skall åligga att bekosta stämpeln, och denna alltså enligt 9 § skall gäldas till hälvten av dem vardera, torde det vara tvivelaktigt, huru man härvidlag bör förfara. Skall ett eventuellt föreläggande meddelas säljaren eller köparen eller måhända bägge? I allmänhet torde väl, då dylik utredning icke vid fångeshandlingens företeende för lagfartföreligger, kontrahenterna få finna sig i, att stämpeln beräknas å det av domaren — ev. efter på vederbörandes bekostnad införskaffade nödiga upplysningar —fastställda värdet.
Mera tvivelaktig är frågan om stämpelns beräknande i de åtminstone på landsbygden ofta förekommande fall, att köpeskillingen består dels i reda penningar dels i utfästande av avkomst- eller undantagsrätter, antingen dessa skola utgöra periodiska prestationer in natura eller en fixerad förmån av fri bostad, ved till husbehov o. d. Särskilt bland allmogen torde det vara vanligt, att föräldrar vid överlåtelse av fast egendom till sina barn göra dylika förbehåll, ofta av den omfattning att någon kontant likvid icke alls skall utgå. I dylika fall avtalas vanligen, att, om säljaren av en eller annan anledning ej finner sig kunna »gå till köparens bord och disk», eller fastigheten blir föremål för försäljning, undantagsförmånerna skola evalveras i en med visst årligt belopp säljaren tillgodokommande livränta.