HÄKTNINGSDOMARE.

AV

DOCENTEN ÅKE HASSLER.

I läran om den förberedande undersökningen de lege ferenda finns knappast någon viktigare punkt än spörsmålet om vilken myndighet bör utrustas med häktningsbefogenhet på stadiet före domsförhandlingen. Emellertid har reformdiskussionen i denna fråga icke fått det omfång eller den grundlighet, som kommit andra problem på det förberedande förfarandets område till del. Man har i allmänhet godtagit den i utländsk process traditionella ordningen med domare som principiell häktningsmyndighet, därvid underlåtande att fullt förutsättningslöst söka utreda, huruvida denna ordning kan anses med nödvändighet betingad av sakens natur eller om icke fastmera ett annat och mera praktiskt system står att utforma. Författaren härav har redan förut offentligen uttalat sig för en annan lösning av förevarande fråga än den utrikes vanliga¹. Nedanstående rader vilja ge en allsidigare och mera uttömmande utredning av spörsmålet om den preliminära häktningsmyndigheten i en reformerad brottmålsprocess. I det följande förutsättes det processuella förfarandets tyngdpunkt ligga i en väl förberedd, koncentrerad muntlig domsförhandling med uppskovsmöjlighet inskränkt till ett minimum. Förberedelsen tänkes anförtrodd åt den juridiskt bildade åklagaren såsom undersökningsledare.

Som redan nämnt går en vitt utbredd mening, vilken kommit till uttryck i de flesta nu gällande lagstiftningar om rättegång i brottmål, ut på att häktningsbefogenhet i full utsträckning endast kan lämnas åt domare. Man finner i domarens person och ämbetsställning den garanti, som kräves för att häktningen skall användas i enlighet med lag på sådant sätt,

¹ »Förberedande undersökning i brottmål med särskild hänsyn till frågan vilka myndigheter däri böra medverka», 1922, s. 69 ff. »Förfarandet i brottmålföre domsförhandling», 1923, s. 196 ff.

Svensk Juristtidning 1923. 23

346 ÅKE HASSLER.att häktningens utövning tillvinner sig allmänna opinionens förtroende. Man anser ofta denna garanti i och för sig så stark, att domaren kan på obestämd tid och så länge han finner undersökningens syfte kräva det hålla misstänkt person i häkte, blott legala häktningsskäl äro för handen. På något håll binder man visserligen domaren så till vida, att han har att bestämma viss tid, inom vilken undersökningen bör slutföras eller fortsättas i annan form än polisens efterforskning. Men över lag ser man dock i domarens häktningsbefogenhet en nödvändig och säker garanti för att lagen i anseende till häktnings användning till fullo efterleves och den häktades rätt och intresse tillvaratages.
    I motsats härtill vill en annan åsikt hävda, att detta betraktelsesätt, om än historiskt förklarligt och måhända även under föregående tidsperioder av vissa viktiga realhänsyn betingat, icke under förhållanden vi nu ha att räkna med kan sägas vara berättigat och leda till riktiga praktiska resultat. Å ena sidan befinnas till förfogande stående myndigheters personer och ämbete icke i och för sig innebära någon egentlig garanti för den misstänktes lagenliga behandling, i varje fall ingen tillräcklig och avgörande sådan. Garantier få därför sökas på annat håll. Och när sådana annorstädes funnits, ser man sig icke nödsakad generellt anlita domarens hjälp vid häktningens användning på förberedelsestadiet, utan kan med större fördel överlämna denna funktion åt annan myndighet. Denna är den juridiskt bildade åklagaren. Domaren hänvisas i fråga om häktningen till samma övervakande och kontrollerande roll, som i allmänhet bör tillkomma honom på det förberedande förfarandets område.
    Valet står enligt denna senare uppfattning icke mellan två myndigheter rätt och slätt, mellan domaren såsom sådan och åklagaren i denna hans egenskap. Det är icke berättigat att söka den misstänktes rättssäkerhet endast eller väsentligen hos den ämbetsman, som handhar hans sak. Denna säkerhet måste i första hand sökas i anordningen av själva förfarandet och principiellt då i minsta möjliga avstånd mellan häktning och domsförhandling, därjämte i tillförsäkrandet åt den häktade av effektivt försvar.
    Garantien i generell domarhäktning är i själva verket så svag, att den icke bör godtagas av en lagstiftare, som på allvar vill

HÄKTNINGSDOMARE. 347sörja för att den misstänktes rätt och intresse tillbörligen skyddas. Påståendet att domaren i sin häktningsprövning är väsentligen mera opartisk och objektiv än den rättsbildade åklagaren saknar icke blott tillräckliga faktiska skäl¹. Det grundar sig förvisso även till rätt stor del på känslotänkande och särskilt i utlandet traditionella föreställningar. Häktningsdomaren blir med tid och träning knappast mindre förhärdad och slentrianmässig än åklagare och polis. Och en bestämd fara ligger i att han endast på en begränsad punkt, låt vara en viktig sådan, behandlar den anhållnes sak. Ett kanske ej nöjaktigt uppmärksammat förhållande bör i detta sammanhang påpekas. Häktningsdomaren har en viss naturlig samhörighet med undersökningsdomaren. Det är ju rätt rimligt att man låter domaren bedöma häktningen, när han även eljest får utredningen om hand, blir förtrogen med målet och får ansvar för behandlingen av detsamma i dess helhet. Men med undersökningsdomaren faller ett viktigt stöd för institutet häktningsdomare. Häktningsdomaren skall blott avgöra en särskild processuell fråga, allt övrigt arbete skall skötas av andra, polis, åklagare. Enhetligheten i förfarandet brytes betänkligt, och domarens medverkan blir mycket mindre värdefull än den annars kunde ha varit.
Men antaget, att häktningsdomaren verkligen skulle vara åklagaren avsevärt överlägsen i opartiskhet och välvilligt bedömande; blir han då verkligen i tillfälle att utöva någon egentlig prövning av häktningsfrågan eller, rättare sagt, kommer han då till sådan prövning av denna fråga, att hans antagna objektivitet får tillfälle att göra sig gällande? Låt oss beskådade kriminella fall, som en häktningsdomare har framför sig. En omständighet faller genast i ögonen, vars rätta beaktande är av största vikt. Det övervägande flertalet anhållna företer klara och enkla fall, där erkännande eller annan tillräcklig och otvetydig bevisvning är förhanden och där det alltså endast gäller att fastställa det klarlagda brottsfallets förhållande till häktningsparagraferna. Här är häktningsmyndighetens uppgift alltså skäligen enkel och någon hög grad av objektivitet näppeligen av nöden. Så kommer den återstående relativt lilla gruppen av fall, de svårutredda, de oklara, de tvivelaktiga. Ty att polisen anhåller blott på okynne är en eventualitet, som man åtminstone

¹ Jag underlåter att här upprepa vad jag tidigare, se sålunda "Förfarandet i brottmål före domsförhandling" s. 197, anfört i detta ämne.

348 ÅKE HASSLER.för vårt lands vidkommande kan se bort ifrån. Det blir alltså de tvivelaktiga fallen över. Här skulle väl nu domaren företa en grundlig och allsidig prövning av sakens hela material och efter dylik undersökning fatta beslut i häktningsfrågan. Så tänker sig nog den utländske lagstiftaren. Men verkligheten motsvarar i sådant fall icke alldeles hans intentioner. En häktningsprövning av verkligt värde i dylika fall skulle nämligen betyda en stor kraftförbrukning, långvariga häktningsförhandlingar, kostsamma anordningar med vittnes- och sakkunnigförhör. Något sådant lär förekomma i den engelska domarundersökningen. Men annorstädes har man, även där undersökningsdomare finns att anlita, varken tid eller lust därtill. I andra länder litar domaren på polisen. Han gör det först och främst i alla de fall, då han måste göra det. Dessa fall äro i själva verket långt flera än man i allmänhet är benägen att tro. I de mera invecklade och svårutredda brottsfallen är det ofta absolut omöjligt att inom tjugofyra eller fyrtioåtta timmar efter anhållandet vinna tillräcklig grund för ett häktningsbeslut. Man kunde tycka att i dylika fall den anhållne borde lössläppas. Men i själva verket vågar ingen ansvarig person sig på att göra det, när detektiverna begära ett kvarhållande. Hela saken kunde därigenom förstöras och en farlig brottsling gå fri. Rätt som det är kan det avgörande beviset dyka upp. En medbrottsling erkänner, ett hittills oanträffat vittne kommer till rätta. Erfarenheten bestyrker vältaligt dessa påståenden. I ett sådant fall exempelvis som Helgalundsmordet förliden vår var vid utgången av tredjedygnet från anhållandet ett strängt juridiskt bedömande avhäktningsfrågan icke möjligt. Först på fjärde dygnet avgaven av de anhållna bekännelse.
Det finns således icke sällsynta fall, där häktningsdomarenär tvungen lita på kriminalpolisen. I själva verket låter domaren i ännu många fall detta förtroende ersätta en möjlig allsidig och grundlig undersökning av häktningsfrågan. Säkerligen igångsättes en dylik undersökning endast på grund av någon alldeles särskild omständighet, som från försvarets sida framföres. Och även då torde nog den vanlige häktningsdomaren särdeles ogärna gå till en undersökning av verkligt självständigt värde. Ty en sådan blir i själva verket intet mindre än en fullständig förhandling av saken, medförande ett betydande arbete för domare, åklagare—polis och upplysningspersoner.

HÄKTNINGSDOMARE. 349Och i nittiofem procent av häktningsfallen har domaren funnit sig kunna hysa berättigat förtroende till polisens åtgärder. Han behåller detta över lag, tills han märker, att det svikes, en erfarenhet, som de flesta häktningsdomare troligen icke gjort.
Författaren av dessa rader har ingen statistik på hur ofta i det kontinentala utlandet det förekommer, att en häktningsdomare sätter anhållna personer på fri fot. Men han har under åtskilliga månaders vistelse i fem utländska stater, varunder tiden i väsentlig mån ägnats åt förhör inför häktnings- och rannsakningsdomare, icke iakttagit något dylikt lössläppande. Häktningsförhörens former och metod jämte samtal med ganska många domare ha övertygat honom om att det skydd, häktningsdomaren tillförsäkrar den anhållne, icke består i mycket mera än den försiktighet, som polisen med tanke på det kommande häktningsförhöret iakttar. Denna låt vara styckevisa och ensidiga erfarenhet har lett till samma slutsats som en saklig analys av de reala förhållandena. Häktningsdomarens funktion fylles i vårt nuvarande Sverige av justitieombudsmannen och andra liknande myndigheter ¹.
Det sagda torde ha gett vid handen, att häktningsdomaren, sådan han i allmänhet förekommer i kontinentala processlagar, i det övervägande flertalet fall är en ganska överflödig, i resten av brottsfallen en tämligen ineffektiv funktionär. Vi kunna återvända till vår ovan uppställda tes: häktningsdomaren såsom sådan utgör icke den garanti för lagenlig behandling, som en modern lagstiftare är skyldig att ge den anhållne. Snarare skulle man vilja påstå, att institutet verkar skadligt såsom ett palliativ gör och måste göra. På dess debetsida kan skrivas en del av den långsamhet, det onödiga omsvep och den dyrbarhet, som tynga den kontinentala brottmålsprocessen. Rätten i domsförhandling tar säkerligen mer hänsyn till ett av domare avkunnat häktningsbeslut än till åklagarens eller polisens häktningsåtgärder. Och slutligen bör särskilt i vårt land en sak beaktas: allt för mycket av häktningsprövning är icke en fördomare nyttig verksamhet. Allra minst är det lämpligt, att den, som skall döma en tilltalad, förut i egenskap av häktningsdomare haft tillfälle att mot honom avkunna ett mer eller mindre lättvindigt häktningsbeslut. En sådan domare är i

¹ Jfr de träffande uttalandena av STJERNBERG i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1922 s. 247 ff.

350 ÅKE HASSLER.själva verket jävig i saken. Det lär bli svårt att hos oss, om generell domarhäktning skulle införas, överallt ställa verkligt opartisk domare till buds för domsförhandlingen.

    Sveriges Rikes Lag känner som bekant varken undersöknings- eller häktningsdomare. Den har en helt annan garanti mot att den gripne misstänkte icke skall på lagvidrigt sätt förhållas sin frihet. Utom i kriminaliserandet av olaga gripande och häktning söker lagen anhållen persons säkerhet i bestämmelsen, att han skall »utan upskof för Rätta ställas» (Straffbalken 1:2). Detta är den ståndpunkt ännu gällande rätt intar. Lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad har endast skärpt regelns tillämplighet utöver det praktiskt rimliga.
    Det förtjänar framhållas den grundväsentliga skillnaden mellan huvudprinciperna för anhållen persons behandling i svensk och i utländsk kontinental processrätt. Utrikes låter man en särskilt kvalificerad befattningshavare på ett mer eller mindre okontrollerat sätt hålla den anhållne kvar under en ofta ganska lång tidrymd. Man förlitar sig på denne ämbetsmans nit och oväld och lämnar den anhållne mer eller mindre förbehållslöst i hans händer. Svensk rätt, som har att arbeta med en enklare organisation och en erfarenhetsmässigt bestyrkt lojalitet hos ordningsmyndigheterna, hyser mindre respekt för själva häktningshandlingen, men vill i stället ha den anhållne snarast möjligt inför rätta att där själv försvara sin sak. Endast därigenom tillgodoses hans regelmässiga intresse och blir hans ställning så mycket som ske kan säkrad. Ty endast i öppen förhandling inför rätta har han verklig möjlighet att göra sig fri från den honom vidlådande misstanken; är han skyldig, bör hans lojala intresse vara att snarast möjligt få saken avgjord efter lag.
    Denna gamla svenska rättstanke innehåller ett processuellt värde, som icke bör kastas över bord. Den bygger på en synpunkt, som den kontinentala processordningen ganska fullständigt släpper ur sikte: att det för övervägande flertalet häktade främst pch viktigast kommer an på att så fort som möjligt efter det tillräcklig utredning anskaffats ställas inför rätta till domsförhandling. Snabb behandling är den enda verkliga tjänstprocessordningen kan bevisa dessa inkulpater. Och att snabb-

HÄKTNINGSDOMARE. 351heten även av allmänt-processuella, ekonomiska, sociala och generalpreventiva grunder är särdeles värdefull, torde väl på intet håll bestridas. Det är därför av största vikt, att den nu gällande svenska principen om ställande inför rätta snarast möjligt fortfarande får komma till sin rätt. Den innebär som nämnt just vad som med hänsyn till regelfallen är av mest värde och betydelse: att det vanliga klara brottsfallet snabbast möjligt kommer till bedömande och blir avgjort. Man har att se sakerna sådana de äro: detta är just vad det övervägande flertalet häktningsfall kräva, häktningsfrågan ligger klar och faran för missbruk är fjärran. Tillvaron av denna regel i svensk processordning är i själva verket den enda nöjaktiga förklaringen till att det svenska systemet trots uppenbara vanskligheter kan fungera ändå så pass anmärkningsfritt som det faktiskt gör.
Får man således icke släppa ur sikte, att ställandet inför dömande rätt utan dröjsmål bör vara huvudprincipen för behandling av häktade¹, så ligger däri ett särdeles tungt argument mot en generell användning av häktningsdomare. Det gäller att komma fram till ett snabbt avgörande av åtalsfrågan. Och detta är en sak, som endast kan tillkomma åklagaren. I en reformerad processordning kan man icke som i vår nuvarande låta häktningsmyndigheten remittera den häktade till domstol. Denna funktion måste tillkomma den juridiskt bildade åklagaren i denna hans egenskap. Förhåller det sig nu så, att flertalet brottsfall med häktade misstänkta äro enkla, beslutar man sig vidare för att åt åklagaren överlämna sakens utredning och klarläggande för besvarande av åtalsfrågan, är det slutligen ofta händelsen, att häktnings- och åtalsfrågorna kunna lösas samtidigt, så att häktnings- och åtalsbeslut kunna fattas på en gång, så måste i alla de enkla fallen följden av häktningsdomares obligatoriska medverkan bli omgång och tidsutdräkt med det resultat, att den häktade kommer senare inför rätta än eljest kunde ha skett. Skall åklagaren vara närvarande vid häktningsförhöret, vilket väl i allmänhet avses, så blir det i dessa enklare fall han och icke domaren, som de facto kommer att bestämma om häktningen. Ty domaren lär väl näppeligen i

¹ Jfr uttalandena av dåvarande statsrådet SCHLYTER i Första kammarens protokoll 1922 nr 32 s. 66 f., nr 41 s. 141.

352 ÅKE HASSLER.någon större utsträckning vara hågad sätta på fri fot en person, som åklagaren förklarar sig beredd att åtala för häktningsbrott. Och detta med rätta. Vill åklagaren ta risken av ett åtal för dylikt brott, bör han med visst fog kunna kräva, att den tilltalade kvarhålles i häkte några få dagar intill domsförhandlingen.
    Således: i de många fall, där omedelbart åtal kan och bör anställas, är häktningsdomarens funktion överflödig även i så måtto, att den överhuvud icke kan få någon större reell betydelse. Det omedelbara åtalet är givetvis någonting i sig särdeles eftersträvansvärt. Åklagaren bör tillhållas att i alla fall, där utredningens läge tillåter det, fatta åtalsbeslut genast. Sker så, bör det icke komma i fråga att till annan myndighet överlåta bestämmanderätt i häktningsfrågan. Det är på förevarande brottsfall 1922 års lag om häktningstidens längd egentligen torde ta sikte. Denna lags ordning är i de vanliga enkla fallen praktikabel och god. Ingen kan rimligen ha något att invändamot att den för dessa falls vidkommande bibehålles för framtiden, därest blott den förenade häktnings- och remissfunktionen lägges i händerna på en lagfaren åklagare.
    Fallen, då åtalsfrågan genast kan avgöras i positiv riktning samtidigt med häktningsfrågan, äro under alla förhållanden talrika. Det kan emellertid icke frånses, att deras antal i en reformerad processordning icke blir så stort som i den nuvarande. Den regel, som fått uttryck i 1922 års häktningslag, kan icke längre generellt tillämpas, därest man vill i alla mål avlasta och koncentrera domsförhandlingen genom en tillfredsställande förberedelse. Ett betydande antal häktningsfall kommer att kräva en utredning, som hindrar omedelbart åtal. Här är att räkna med icke blott de mera invecklade fallen, vilka i det nu praktiserade systemet draga ett flertal rättegångstillfällen under handläggningen vid underrätt. Det är också att vänta, att ett betydande antal mellanfall, vilka nu av underrätt avdömas vid första eller andra rättegångstillfället, komma att påfordra utredning, som tar i anspråk några dagar utöver anhållningstiden.
    Denna mellangrupp består till väsentlig del av i realt hänseende tämligen klara fall, där erkännande eller eljest vägande direkt bevisning föreligger. Är ej sådan bevisning för handen, måste en mera tidsödande utredning till, och fallet går över tillde invecklades kategori. I nu förevarande fall kräves ej ett

HÄKTNINGSDOMARE. 353häktningsdomares ingripande ex officio; häktningsbefogenheten kan med större fördel primärt lämnas åt åklagaren. Sakförhållandena äro ju i de avsedda fallen ganska enkla och klara; domarens ingripande kommer därför att förlänga förfarandet utan motsvarande nytta i anseende till säkerheten. Detta försinkande kommer att få betydelse, därest det endast är fråga om några få dagar. Och för denna korta tidrymd kan man lämna avgörandet i första hand åt åklagaren. De brottsfall, som höra till nu omhandlade grupp, böra kunna slututredas på åtta dagar¹, anhållningstiden inberäknad. Rannsakningen inför dömande rätt kan sedan följa inom kort tidrymd. Med den nu angivna ordningen vinnes icke allenast en liten tidsbesparing och undvikandet av onödigt dubbelarbete. Huvudvikten ligger på en annan synpunkt. Åklagaren, som får en viss kort tid till sitt förfogande, sporras till den allra största skyndsamhet med sakens utredning. Han vill givetvis i så många fall som möjligt slippa undan häktningsförhör med kontradiktorisk förhandling inför domare i närvaro av försvarare. En häktningsförhandling, som ej är blott och bart en formalitet, måste nämligen medföra betydande besvär och kanske också en del obehag för åklagaren. Det kunde möjligen befaras, att strävan efter skyndsamhet toge överhanden, så att utredningen bleve lidande. Risken härför är dock ganska liten. Åklagaren har ett utomordentligt stort intresse av att saken till den koncentrerade domsförhandlingen befinner sig i fullt utrett skick. Något större bärighet besitter måhända ett annat tänkbart argument mot den föreslagna ordningen. Får åklagaren en viss begränsad tid till sitt förfogande, kunde det befaras, att han utnyttjade denna i alla häktningsfall, även sådana där omedelbart åtal kunde ha förekommit. En sådan tendens motverkas dock genom en bestämmelse om rätt för den häktadeatt när som helst innan åtal väckts mot honom efter samråd med försvarare underställa domare frågan om hans vidare kvarhållande i häkte ². Föreskrift i dylik riktning torde vara ägnad att förmå åklagaren till möjligaste skyndsamhet. Ifrågasättas

¹ Jag har tidigare tänkt mig tio dagar med något utsträckt tid beträffande recidivister; den i texten angivna fristen torde dock vara tillräcklig; tiden bör givetvis ej sträckas ut längre än oundgängligt är.

² En liknande regel har jag redan i "Förberedande undersökning i brottmål med särskild hänsyn till frågan vilka myndigheter däri böra medverka" s. 70 f. föreslagit.

354 ÅKE HASSLER.kunde att lämna häktad person, som ej omedelbart åtalas, rätt att i varje fall besvära sig hos domare, således även efter det åtal väckts. Men principiellt och även praktiskt riktigare är säkerligen att i stället söka få domsförhandling till stånd inom kortast möjliga tid.
    Komma vi så till den tredje gruppen av brottsfall, de tvivelaktiga och invecklade, där endast indiciebevisning är för handen, eller där eljest dunkla och svårutredda sakförhållanden tynga undersökningsarbetet. Det kan ju som nämnt icke komma ifråga att i dessa fall tillämpa någon regel som 1922 års häktningslags med beskärande av de i förberedelsen arbetande organens utredningsmöjligheter i anseende till tiden. Myndigheterna måste få rådrum för genomförande av noggrann och fullständig undersökning. Den behövliga tiden är i olika fallhögst varierande, under inga förhållanden kan en maximigräns tänkas satt. Man måste därför anordna någon kontroll på att icke häktningstiden onödigt utsträckes och att denna längre häktning ej sker på otillräckliga grunder. Här synes domarens obligatoriska medverkan icke kunna undvaras. Genom särskilda åtgärder har man att sörja för att häktningsförhöret kommer att innefatta en verklig prövning av frågan om den häktade bör kvarhållas och i så fall hur länge. Betänkas börden starka tendensen hos all domares häktningsprövning att nedsjunka till en formalitet. Ju vanligare domarhäktningen blir, dess mera oemotståndligt skall denna tendens framträda. Angeläget är därför att inskränka denna form av häktning till det oundgängliga. Det kan då också rimligen fordras och stadgas, att domaren skall företa en verkligt självständig undersökning av häktningsfrågan, därest det från försvarets sida påkallas eller eljest kan finnas erforderligt. Först därigenom kan domarens häktningsprövning få verkligt processuellt värde.
    På grundval av det nu anförda komma vi att förorda följande ordning med häktningens handhavande:
    Den juridiskt bildade åklagaren har i första hand häktningsbefogenhet. Inför honom skall anhållen person inställas såfort ske kan; därefter skall beslutas om häktning eller lössläppande inom tre dygn från anhållandet¹. Åklagaren, som

¹ Bestämmandet av anhållningstidens längd är en synnerligen viktig legislativ fråga. Medan de flesta utländska lagar medge endast en kort frist, ett dygn eller däromkring, vill presidenten WESTRING (denna tidskrifts innevarande år

HÄKTNINGSDOMARE. 355har hand om utredningen av saken, skall snarast möjligt avgöra, huruvida åtal skall väckas eller den häktade sättas på fri fot. Häktad person skall samtidigt med häktningen erhålla försvarare åt sig förordnad, med vilken han på begäran skall ha rätt att sammanträffa inom ett dygn. Efter samråd med försvararen kan den häktade, där åtal ej väckts mot honom, begära att få häktningsfrågan underställd domares prövning. Denna prövning anställes av särskild för varje rannsakningshäkte förordnad domare snarast möjligt och inom bestämd kort frist. Prövningen sker efter kontradiktorisk förhandling mellan åklagaren och den häktade, biträdd av försvararen. Uppskov med beslutet på viss kort tid bör kunna av domaren på begäran medgivas. Sättes den häktade på fri fot, skall av åklagaren på nya skäl företagen häktningsåtgärd omedelbart ex officio underställas domarens prövning.
Kan åklagaren ej sist å åttonde dagen från anhållandet väcka åtal mot den häktade, och önskar han dennes kvarhållande i häkte, skall domarens tillstånd inhämtas. Detta meddelas efterhållen häktningsförhandling för bestämd kortare tid. Förklarar den häktade efter samråd med sin försvarare, att han icke påfordrar domarförhör, må sådant för viss tid kunna underlåtas.
Domaren skall omedelbart underrättas om företagen häktningsåtgärd.

Systemet med åklagaren såsom häktningsmyndighet under domarkontroll erbjuder ett enkelt och praktiskt förfarande, där massan av klara häktningsfall snabbt kommer till åtal och domsförhandling och vars processuella överlägsenhet över ordningen med generell domarhäktning näppeligen kan bestridas. Frågan är nu om förslaget att lämna åklagaren en begränsad häktningsrätt även är acceptabelt ur säkerhetssynpunkt. För-

gång s. 13 f.), närmast med ledning av dansk förebild, sätta den tid, inom vilken anhållen person skall ställas inför häktningsdomare, till 3 à 4 dagar. Detta förslag måste i och för sig anses särdeles välbetänkt och ägnat att öka domarprövningens värde, vilket ju i mera invecklade fall vid ett eller två dygns anhållningsfrist blir ganska problematiskt. De nackdelar, vilka överhuvud äro förbundna med varje form av generell domarhäktning, undgås dock icke med den av WESTRING föreslagna ordningen. — Då det understundom kan tänkas ett intresse hos den anhållne själv att få anhållningstiden förlängd utöver den legala fristen, bör med hans medgivande en sådan förlängning kunna anordnas med ytterligare några dagar.

356 ÅKE HASSLER.fattaren är för egen del fullt övertygad därom. Den generella domarhäktningen innebär i och för sig intet större säkerhetsmoment. Värdefull blir domarens häktningsprövning blott om dess användning inskränkes till ett mindre antal fall, de invecklade och tvivelaktiga, då man samtidigt kan ställa anspråk på att domaren företar en självständig undersökning.
    Anhängare av principiell domarhäktning vilja som argument mot att åklagaren för en kortare tidsperiod lämnas häktningsbefogenhet framställa det förhållandet, att i vår nuvarande processordning, där häktning dock i stor utsträckning beslutas av icke rättsbildade polismän, ett avsevärt antal häktade vid första rättegångstillfället frigives, vilket man förmenar ofta innebära, att häktning ägt rum utan tillräckliga skäl¹. Det antal häktade, vilka sålunda försättas på fri fot, har uppgivits för hela riket årligen utgöra omkring åttahundra².
    Det vore ju givetvis en särdeles allvarlig sak, om här i landet varje år på otillräckliga skäl häktades så många personer eller något ditåt. Dess bättre kan ganska lätt fastslås, att så icke kan vara fallet. I den ovannämnda siffran ingå nämligen alla de, som vid första rättegångstillfället erhålla villkorlig dom på straffarbete eller dömas till lindrigare straff än straffarbete, vidare sådana tilltalade, som icke genast kunna slutdömas men beträffande vilka det antages, att endast någon av nyssnämnda lindrigare påföljder bör ifrågakomma i slutligt utslag, slutligen sådana fall, där domstolen funnit sig obehörig, straffpreskriberat, den åtalade gärningen endast innefattande icke straffbart försök o. dyl. Det lär icke kunna betvivlas, att huvudmassan av de åttahundra frigivna kan inordnas i någon av dessa uppräknade kategorier.
    Utan en specialundersökning, för vilken det tillgängliga rättsstatistiska primärmaterialet icke räcker till, är det omöjligt att

¹ Så WESTRING i innevarande årgång av denna tidskrift s. 13.

² Dåvarande statsrådet SCHLYTER i Första kammarens protokoll 1922 nr 32 s. 66, jfr yttranden i samma kammares protokoll 1922 nr 41 s. 138 ff. Siffran torde grunda sig på rättsstatistiken för åren 1915 och 1916,varav (tabell 7 s. 85) inhämtas, att under det förra av dessa år på landet inom en månad 307 och i stad inom två veckor 411 häktade personer försatts på fri fot. För år 1916 voro siffrorna 381 resp. 449. Utan särskild undersökning av det statistiska primärmaterialet kan emellertid icke utrönas huru många av dessa personer frigivits vid första rättegångstillfället. Att så varit fallet beträffande det övervägande flertalet är emellertid otvivelaktigt.

HÄKTNINGSDOMARE. 357bestämt besvara frågan, hur i nuvarande processordning den administrativa häktningen står sig inför domstols prövning. En sådan undersökning skulle förutsätta genomgående av landets samtliga underrätters rannsakningsprotokoll under några år tillbaka, ett tydligen mycket tidskrävande arbete. För frågan om häktningens ordnande i en framtida processordning finge en dylik undersöknings resultat betydelse endast i den mån prövade häktningsåtgärder företagits av juridiskt bildad befattningshavare. Då givetvis även en sådan undersökning, ehuru särskilt ur legislativ synpunkt av betydande intresse, för en enskild person skulle varit mycket svår att utföra, har undersökningen måst inskränkas till att endast avse förhållandena i Stockholm, där som bekant häktning beslutas av rättsbildade ämbetsmän. Den undersökta tidrymden utgöres av de tre åren före ikraftträdandet den 1 juli 1922 av den nya lagen om tiden för företagande av rannsakning med häktad. Undersökningens resultat framgår av de båda härvid fogade tabellerna A och B. Siffrorna inom parentes angiva antalet förut till frihetsstraff dömda personer inom de olika kategorierna¹.
Utredningen ger vid handen, att under den nämnda treårsperioden sammanlagt 2, 198 häktade personer ställts inför Stockholms rådstuvurätt. Av dessa blevo vid första rättegångstillfället 171 försatta på fri fot, medan samtidigt 217 kvarhållna personer förklarades icke kunna i målet fällas till ansvar, därav 183 på grund av bristande bevisning. Av de 171 frigivna fälldes 123 till ansvar i målet, 118 för häktningsbrottet och 5 för annat därmed i samband stående brott², 58 erhöllo villkorligt straffarbete och 47 fängelse, medan 18 ådömdes bötesstraff. Endast 48 tilltalade på fri fot försatta personer förklarades icke kunna i målet dömas till ansvar, 36 på grund av bristande bevisning och de 12 återstående av andra orsaker. Bland dessa 12 sistnämnda ingå fall, där rätten funnit sig obehörig, straffet preskriberat, den åtalade gärningen ej till straffbarhet fullbordad o. dyl. Endast bland de 36 på grund av bristande bevisning frikända torde vara att söka de fall, då häktning ägt rum »utan tillräckliga skäl». Det är dock att

¹ Undersökningen har verkställts av notarien i överståthållarämbetet A. ZETTERQVIST, vilken benäget ställt resultatet till författarens förfogande.

² Med "häktningsbrott" avses den brottsliga gärning, för vilken vederbörande häktats och remitterats.

TAB. A. ANTALET UNDER TIDEN 1/7 1919—30/6 1922 INFÖR STOCKHOLMS RÅDSTUVURÄTT STÄLLDA, VID FÖRSTA RÄTTEGÅNGSTILLFÄLLET EJ PÅ FRI FOT FÖRSATTA HÄKTADE PERSONER.

Tidsperioder	Dömda för häktningsbrottet			Dömda för annat brott			Icke fällda till ansvar i målet			Summa
Tidsperioder	Straffarbete	Fängelse	Böter	Straffarbete	Fängelse	Böter	På grund av bristande bevisning	På grund av bristande tillräknelighet	Av annan orsak	Kvarhållna	Hela antalet häktade
1/7—31/12 1919	321 (128)	23 (2)	8	2	1	2	49 (27)	8 (1)	—	414 (158)	447
1920	687 (346)	56 (20)	24 (10)	—	2	2(1)	72 (41)	14 (6)	1	858 (424)	950
1921	434 (196)	53 (10)	6 (1)	—	—	—	52 (25)	8 (4)	—	553 (236)	585
1/1—30/6 1922	182 (81)	6 (1)	—	—	—	1	10 (6)	3 (2)	—	202 (90)	216
1/7 1919—30/6 1922	1,624 (751)	138(33)	38(11)	2	3	5 (1)	183 (99)	33(13)	1	2,027 (908)	2,198

TAB. B. ANTALET UNDER TIDEN 1/7 1919—30/6 1922 INFÖR STOCKHOLMS RÅDSTUVURÄTT STÄLLDA, VID FÖRSTA RÄTTEGÅNGSTILLFÄLLET PÅ FRI FOT FÖRSATTA HÄKTADE PERSONER.

Tidsperioder	Målet avgjort första rättegångstillfället							Målet uppskjutet						Summa
	Dömda för häktningsbrottet			Dömda för annat brott		Icke fällda till ansvar i målet		Dömda för häktningsbrottet			Dömda för annat brott	Icke fällda till ansvar i målet		Summa
	Straffarbete (villkorligt)	Fängelse	Böter	Fängelse	Böter	På grund av bristande bevisning	Av annnan orsak	Straffarbete(villkorligt)	Fängelse	Böter	Dömda för annat brott	På grund av bristande bevisning	Av annan orsak	Kvarhållna	Hela antalet häktade
1/7—31/12 1919	9	11 (2)	5 (1)	1	1	6 (3)	—	—	—	—	—	—	—	33 (6)	447
1920	20	11 (5)	4 (1)	—	1	13 (6)	5 (2)	6	11 (3)	4 (1)	—	12	5 (3)	92 (21)	950
1921	15	8	—	—	2	3	1 (1)	1	2 (1)	—	—	—	—	32 (2)	585
1/1—30/6 1922	7	2	1	—	—	—	—	—	1 (1)	—	—	2	1 (1)	14 (2)	216
1/7 1919—30/6 1922	51	32 (7)	10 (2)	1	4	22 (9)	6 (3)	7	14 (5)	4 (1)	—	14	6 (4)	171 (31)	2,198

HÄKTNINGSDOMARE. 359märka att åtskilliga, antagligen de flesta, av dessa häktats på hos polisen avlagd bekännelse, vilken de sedan inför rätta återkallat, samt att den frikännande domen ofta haft formuleringen, att den tilltalade trots besvärande omständigheter icke mot sitt nekande kunnat till ansvar i målet fällas. Antecknas kan även, att icke i något fall under perioden rekonventionstalan för olaga häktning anställts mot den administrativa häktningsmyndigheten, liksom icke heller någon häktad begärt ersättning enligt 1886 års lag¹.
Utredningens framlagda resultat ger den enda men nöjaktiga förklaringen till det faktum, att det icke lyckats att inom bredare lager skapa opinion emot den nuvarande häktningsordningen. Det torde väl också berättiga påståendet, att så långt nu tillgänglig erfarenhet räcker det icke innebär någon risk att åt en kvalificerad, under domarkontroll stående åklagare lämna begränsad häktningsbefogenhet. Föga troligt synes, att med införande av obligatorisk domarhäktning större rättssäkerhet för häktade står att vinna. Strävandena till detta mål må istället inriktas på en omedelbar och grundlig förbättring av åklagar- och polisväsendet i vårt land.

¹ Vid genomgång av justitiedepartementets ansökningsdiarium för åren 1919—22 har befunnits, att under dessa fyra år från hela riket gjorts sammanlagt 15 ansökningar om ersättning enligt 1886 års lag, av vilka ansökningar dock endast två av Kungl. Maj:t bifallits.