Kan fastighet intecknas för annans gäld än fastighetsägarens? Detta spörsmål har av Svea hovrätt i utslag den 7 april 1919 (se denna tidskrift år 1919 ref. sid. 56) besvarats jakande. I det följande skall undersökas, huruvida denna ståndpunkt är hållbar.
    Enligt 7 kap. 1 § rättegångsbalken ägde borgenär inteckna gäldenärs fasta egendom, därest han hos rätten gjorde skriftlig ansökan och därvid fogade i bestyrkt avskrift gäldenärens skuldebrev eller ock bevis, att borgenärens fordran eljest vore godkänd eller lagligen fastställd.
    I förordningen den 13 juli 1818 ändrades nyssnämnda bestämmelse därhän att, därest borgenär ville, sig till säkerhet, låta inteckna gäldenärs fasta egendom, han skulle till rätten ingiva skuldebrev eller annan handling, varpå fordran sig grundade.
    I gällande inteckningsförordnings 1 § heter det som bekant: "Vill någon, att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran, teckne medgivande därtill å skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundas, samt låte medgivandet av vittnen styrkas."
    Lagbyrån, vars förslag ligger till grund för gällande inteckningsförordning, framhåller i sina motiv, att vid förslagets upprättande iakttagits att i främsta rummet uti de civilrättsliga lagstadgandena gjorts de förbättringar, som funnits av behovet påkallade, och att

 

såsom tillägg därtill påbjudits införande av fastighetsböcker. I motiven till 1 § inteckningsförordningen anföres i korthet följande:
    Den då gällande bestämmelsen, att borgenär ägde rätt att för sin fordran tilltvinga sig inteckning i gäldenärens fasta egendom, syntes icke böra såsom allmän regel fastställas. Den, som försträckt annan penningar eller eljest blivit hans fordringsägare utan att till säkerhet för beloppet få panträtt i gäldenärens gods, hade ej något giltigt anspråk på en sådan panträtt. Fordran vore en särskild rätt, som i och för sig icke innebure eller medförde panträtt; och den allmänna krediten torde icke heller fordra eller vinna på att denna grundsats kullkastades och att gäldenären ålades annat än han sig utfäst. I enlighet med denna uppfattning vore i § 1 stadgat, att rätt till inteckning för fordran skulle bero på medgivande av ägaren till den egendom, vari inteckning skulle ske.
    Någon annan ändring i förut gällande lag än den, att för inteckning i allmänhet fordrades gäldenärens medgivande, åsyftades således icke.
    Det har framhållits, att därest lagstiftaren velat stadga förbud för fastighetsägare att få sin fasta egendom intecknad för annans gäld, detta givetvis hade uttalats i lagen.

    Häremot erinras, att lagtextens författare givetvis ej tänkt sig möjligheten av att lagstadgandet skulle läsas utan sammanhang med den historiska utvecklingen, ej heller att ordet "fordran" skulle läsas utan samband med lagbudets innehåll i övrigt. Lagtextens författare har avfattat lagbudet från fastighetsägarens synpunkt, och då man från dennes synpunkt talar om en fordran, till säkerhet varför hans fastighet skulle utgöra pant, kan det givetvis ej vara frågan om annat än en fordran hos honom; en annans fordran hos tredje man är från hans synpunkt sett ingen fordran. Hade lagbyrån haft för avsikt att införa den nyheten, att inteckning finge beviljas till säkerhet för annans gäld än fastighetsägarens, hade detta med allsäkerhet framhållits i motiven. Jämför i detta sammanhang ordalydelsen i 9 § av 17 kap. handelsbalken, särskilt 2 mom., enligt lagstadgandets lydelse i 1875 års förordning.
    Att inteckning för fordran icke kan ske annat än för personlig fordran hos fastighetsägaren (med visst undantag, se 14 §) är en grundsats, vilken såsom en röd tråd genomgår så gott som alla bestämmelser i gällande inteckningsförordning. Särskilt starkt framträder detta i 29 §, som helt enkelt icke kan läsas från annan synpunkt än den, att inteckning alltid beviljas till säkerhet för personlig fordran hos fastighetsägaren. I denna paragraf är skuldförbindelsens utgivare alldeles tydligt identisk med fastighetsägaren.
    Inom teorien har föreliggande spörsmål ej behandlats. Att NORDLING icke haft någon tanke på att inteckning för fordran skulle kunna beviljas annat än för fastighetsägarens gäld, framgår av hans kommentar till lagfarts- och inteckningslagarna (andra uppl. 1888). Det heter där under § 1 inteckningsförordningen bl. a. "Vid första blicken på paragrafen finner man att lagstiftaren i bestämmande av den i fråga varande rätten icke i någon mån velat gå till mötes det

 

strävande, som på senare tiden så starkt framträtt, att med bortseende från fastighetsägarens personliga förbindelse huvudsakligen fästa vikten vid fastighetens häftande för den inskrivna penningerätten — — —".
    Någon stadgad praxis i den riktning, att inteckning för fordran skulle beviljas för annans gäld än fastighetsägarens, lärer icke kunna påvisas. Tvärtom torde praxis vid underrätterna gå i motsatt riktning. Säkert är att ingen häradshövding, mån om reda och ordning beträffande fastighetsförhållandena, kan tolerera, att inteckningför fordran beviljas för annans gäld än fastighetsägarens, ty genom ett sådant förfarande lämnas fältet fritt för all sköns jobberi med fastigheter. Och om det är riktigt, att vid Stockholms Rådstuvurätt sistberörda förfarande är brukligt, då kan man förstå anledningen till det jobberi med fastigheter, som uppgives råda i Stockholm. Fastigheter lära där ej sällan gå hand ur hand utan att lagfart sökes för nye ägare; köpebrev utfärdas in blanko. Behovet av inteckningar, för vars erhållande lagfart är en förutsättning, täckes ju lätt genom att den lagfarne ägaren lämnar jämväl inteckningsmedgivande å ej undertecknade skuldebrev in blanko. Genom förfarandet ligger ock vägen fullt öppen för bulvansystemet. En disponent i ett aktiebolag kan i eget namn köpa fast egendom för bolagets behov och sedan låta inteckna detsamma för bolagets gäld utan någon som helst personlig risk.
    Det förtjänar ock att påpekas, att lagberedningen i sitt år 1907 avgivna förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom vid redogörelse för gällande praxis icke med ett ord antyder att inteckning för fordran skulle beviljas för annans gäld än fastighetsägarens. Den å sid. 310 och följande lämnade redogörelsen för den utveckling praxis tagit innehåller blott ett omnämnande av det mycket allmänna i synnerhet av banker och andra penningeanstalter tilllämpade bruket att vid beviljande av lån avfordra fastighetsägaren två särskilda handlingar, dels ett skuldebrev avsett för inteckningoch dels en s. k. omslagsrevers. Och framhåller lagberedningen att denna dubbla personliga ansvarighet från låntagarens sida naturligtvis vore för långivaren utan betydelse, men att saken icke kunde annorledes ordnas, då lagen icke medgåve, att inteckning finge meddelas allenast för visst penningebelopp utan samband med en personlig fordran.
    Något legalt behov att tillåta inteckning för annans gäld än fastighetsägarens, kan svårligen påvisas. I de fall där ansökan om dylik inteckning förekommit, har det genomskinliga syftet varit att hjälpa en ny ägare av fastighet att erhålla inteckning utan att dessförinnan behöva lagfara fastigheten. Den som medgivit inteckningen är vanligen icke längre ägare av fastigheten.

 

    Av den gjorda undersökningen lärer framgå att spörsmålet av såväl teoretiska som praktiska skäl bör besvaras nekande. Det är beklagligt att ett hovrättsutslag i fall som förevarande ej må över-

 

klagas. Att i lagstiftningsväg ordna denna sak vore dock synnerligen enkelt. Man kunde ju giva justitiekanslersämbetet befogenhet att fullfölja talan mot dylikt utslag.

Einar Bergelmer.