Ändringar i näringsfrihetsförordningen. Genom prop. 1923 nr 187 begärde K. M:t riksdagens yttrande över ett förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5 i näringsfrihetsförordningen.
    Den ifrågasatta ändringen av sistnämnda § innebar införande av bestämmelse, att försäljning, som avses i §:ns 3 mom., s. k. realisation, icke må för aktiebolags eller ekonomisk förenings räkning företagas, utan att tillstånd där tillerhållits i den ordning, berörda lagrum föreskriver. Ändringsförslaget hade närmast föranletts av en skrivelse från Sveriges köpmannaförbund. I densamma hade framhållits, att författningsrummet i dess lydelse enligt K. F. den 4 dec. 1908 syntes lämna utrymme för tvivelsmål, huruvida föreskrifterna i detsamma vore tillämpliga å aktiebolag, men att till följd av utbildad rättspraxis (se N.J. A. 1913 s. 75) aktiebolag i motsats mot enskilda personer hittills icke behövt söka tillstånd för idkande av realisationsförsäljningar. Denna rättstilllämpning hade emellertid medfört vissa olägenheter. Sålunda hade personer, vilka eljest icke skulle haft utsikt att erhålla vederbörande myndigheters tillstånd till sådan försäljning, genom bildande av aktiebolag förskaffat sig möjlighet att oberoende av dylikt tillstånd verkställa omfattande varurealisationer å vilken ort som helst inom riket. Sådana försäljningar bedreves även i icke ringa mån av utlänningar, vilka begagnade sig av svenska aktiebolag såsom bulvaner och därigenom beredde sig rika tillfällen till s. k. dumping. För de bofasta köpmännen å de orter, där realisationerna bedreves, hade denna osunda konkurrens alltid varit till förfång. Under nu rådande depression och valutaförhållanden måste dylika tillfällighetsförsäljningar, som ofta omfattade betydliga varukvantiteter, anses särskilt menliga. Även för allmänheten vore dessa realisationer till skada, enär de varor, som därvid utbjödes, ofta vore av ytterst underhaltig beskaffenhet, vartill komme, att köparna icke sällan vilseleddes beträffande varornas verkliga värde. Departementschefen fann för sin del lika med köpmannaförbundet, att det måste anses såsom en uppenbar oegentlighet och brist i lagstiftningen, om aktiebolag i motsats mot enskilda och handelsbolag skulle äga att utan tillstånd idka realisation. Samma skäl, som talade för att enskilda och handelsbolag skola söka tillstånd till idkande av dylik handel, syntes gälla även i fråga om aktiebolag. Att enskilda kringginge författningsrummets syfte genom att pro forma bilda ett aktiebolag, vilket finge tjänstgöra såsom bulvan för den enskilde, vore även i hög grad stötande för rättskänslan. Utan att fatta ståndpunkt i den omstridda frågan, i vad mån grunderna för näringsfrihetsförordningen i allmänhet vore tillämpliga å aktiebolag, ansåg därför departementschefen lämpligt, att ifrågavarande mom. erhölle sådan ändrad

 

lydelse, att därav otvetydigt framginge, att detta stadgande vore direkt tilllämpligt å berörda sammanslutningar. Det syntes därvid bäst stå i överensstämmelse med sakens natur och grunderna för näringsfrihetsförordningen, att stadgandet förklarades äga tillämplighet även å ekonomiska föreningar.
    De övriga föreslagna ändringarna i näringsfrihetsförordningen stodo i samband med förslagen angående ordnandet av partihandeln med rusdrycker samt utfärdandet av föreskrifter om kontroll å platinaarbeten, varjämte föreslagits en huvudsakligen formell jämkning, föranledd av ifrågasatta nya bestämmelser om tillverkning och beskattning av maltdrycker.
    I enlighet med hemställan av första lagutskottet (utlåt. nr 22) fann riksdagen intet vara att erinra mot det framlagda förslaget. Författning i ämnet har utfärdats den 8 juni 1923 (SFS nr 175).

P. S.