ÖSTEN UNDÉN. Internationell äktenskapsrätt enligt gällande svensk lag. Lund 1922. Gleerup. 112 s. Kr 4: 50.
Professor UNDÉN behärskar bättre än de flesta konsten att i koncentrerad men dock lättläst form ge en klar och instruktiv översikt över ett avsnitt av vår svenska rätt. Vid studiet av hans nyss utkomna arbete i internationell äktenskapsrätt förvånas man över att det lyckats honom giva en så fullständig bild av sitt ämne i en liten volym på föga mer än hundra sidor. Naturligt nog har ej mycken plats blivit över för diskussion av de kontroverser, på vilka denna materia är ganska rik, och förf. har även på praktiskt betydelsefulla punkter begränsat sig till en ganska kortfattad och schematisk framställning. Även om läsaren stundom varit tacksam för en fylligare behandling, t. ex. beträffande hemvistbegreppet och läran om skillnadsgrunderna, skall han finna boken både intressant och vägledande, präglad som den är av författarens sakkunskap och säkra juridiska takt.
På förevarande rättsområde är också en tillförlitlig vägledning, som låter de ledande principerna klart framstå, i hög grad av nöden.De mångahanda hänsyn, som lagstiftaren måst taga, hava gjort de tid efter annan ändrade lagarna allt annat än lättillgängliga. Och dessa lagar skola i stor utsträckning under ämbetsmannaansvar tilllämpas av personer utan juridisk utbildning, nämligen av prästerna i deras egenskap av lysnings- och vigselförrättare och kyrkobokförare.
Den kategori av utländska undersåtar, som sedan gammalt vållat de svenska myndigheterna mest huvudbry i hithörande ärenden,
torde vara ryssarna. Innan 1915 års lagstiftning trädde i kraft, var det åtminstone i regel omöjligt för en rysk undersåte att ingå äktenskap här i landet, om ej vederbörande lysningsförrättare ville se genom fingrarna, något som prästerna trots de därmed förenade riskerna nog stundom av humanitetsskäl gjorde. Sådant intyg av behörig myndighet i hemlandet, som under decenniet närmast före 1916 års ingång utgjorde det enda av lagen erkända beviset om frihet från äktenskapshinder, var nämligen praktiskt taget omöjligt att anskaffa, åtminstone för de ryska befolkningselement det här i regel gällde. Knappast hade emellertid den nya lagstiftningen undanröjt dessa svårigheter, förrän nya sådana i mångdubbelt mått uppstodo i och med bolschevikrevolutionen. Nu blev det ej blott fullkomligt omöjfigt att i något hänseende, vare sig det gällde äktenskaps ingående eller upplösning eller annat, erhålla "intyg av behörig myndighet"; tvekan yppade sig även angående den fundamentala frågan, huruvida bolschevikregimens lagar eller den förut gällande rätten skulle vinna tillämpning i hithörande fall eller huruvida tilllämplig rysk lag ej längre funnes. I sistnämnda ämne uttalar sig Undén (s. 33) med avseende närmast på frågan om giltigheten av äktenskap, som slutits i Ryssland enligt sovjetregimens föreskrifter. Då annan form för vigsel icke står till buds i Ryssland och då sovjetregeringen faktiskt under en följd av år utövat statsmakten, anser Undén det vara riktigast att godtaga där rådande lag såsom behörig lex loci. Han anser det icke nödvändigt att sammankoppla detta spörsmål med frågan om sovjetregeringens erkännande, då ingen annan av Sverige erkänd regering i Ryssland existerar, vars lagar till äventyrs kunde anses hava företräde såsom behörig lag från vår synpunkt. Härmed vill han emellertid ej hava sagt, att en giftermålsprocedur under en tidigare period av sovjetregimen, då denna ännu var mera osäker, skall tillerkännas samma verkan. Den tankegång, som sålunda utvecklats beträffande formerna för äktenskaps ingående, torde väl konsekvent leda till att ett av vederbörlig rysk myndighet jämlikt sovjets regler fattat beslut om äktenskapsupplösning respekteras, om in casu rysk lag bort tillämpas. 1 Och då annat ej säges, får det väl antagas vara förf:s mening, att svensk myndighet, som vid hindersprövning, handläggning av mål om skillnad eller återgång o. s. v. har att tillämpa rysk lag, skall betrakta sovjetlagen som gällande rysk rätt.
Här är ej platsen att upptaga en principdiskussion av frågan om godtagande i större eller mindre utsträckning av de privaträttsliga regler, som utfärdats av en faktiskt existerande men icke erkänd regering, eller av de beslut i hithörande ämnen, som givits av en sådan regerings organ. Det må allenast framhållas, att de praktiska
svårigheterna ingalunda äro lösta därmed att man i principfrågan ställer sig på den här förut skisserade ståndpunkten. Såsom framhålles i en artikel om rysk äktenskapslagstiftning i detta häfte (s. 77), är det nämligen under nu rådande förhållanden vanskligt att förebringa tillförlitlig utredning angående den ryska lagstiftningens innehåll, om ryska myndigheters åtgärder och beslut m. m.1 Vid utfärdande av intyg om de i rysk lag stadgade äktenskapshindren meddelar utrikesdepartementets rättsavdelning alltjämt allenast den före sovjetregimen gällande rättens innehåll men påpekar samtidigt, att den, som enligt äldre rätt är oförhindrad att gifta sig, även lärer vara det enligt den nya radikalare lagstiftningen. Detta av förhållandenas makt dikterade sätt att lösa knuten är dock icke i alla hithörande situationer tillämpligt. Principen om sovjetlagens giltighet kan sålunda leda till att rysk lag över huvud ej kan komma till användning: den äldre rätten anses ha upphört att gälla och den nya rättens innehåll kan ej styrkas.2
De praktiska konsekvenserna av den förut berörda uppfattningen bli tydligen beroende på de krav vederbörande myndigheter anse sig böra ställa på utredningen. Då det gäller att slå fast, huruvida äktenskap tidigare blivit lagligen ingånget, torde lvsningsförrättaren i hithörande fall i stor utsträckning vara hänvisad till nupturientens egna uppgifter, särskilt till den försäkran på heder och samvete, som i detta hänseende skall avgivas. Framgår det att äktenskap slutits i Ryssland, blir nupturienten att betrakta såsom gift, såframt det ej kan anses styrkt, att äktenskapet blivit upplöst. Påstår nupturienten härvid, att skillnad beviljats av rysk myndighet, kan hansställning i bevisningshänseende bli vansklig nog. Detsamma gäller, om ryska undersåtar vilja hava sitt äktenskap upplöst av svensk myndighet eller äktenskapets rättsverkningar bedömda enligt rysk lag.
Förf. gör gällande (s. 31—32) att svenskar eller undersåtar i stater med ungefär likvärdig rättskultur kunna i länder med primitiv rättsordning eller med helt avvikande religiös åskådning och rituell vigselform ingå giltigt äktenskap genom en på tydligt sätt manifesterad överenskommelse. Denna uppfattning lärer dock strida mot grunderna för 6 § i 1915 års lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Konungens där omförmälda rätt att förordna svensk undersåte att å ort utom Europa, avlägsen från svensk beskickning eller konsulat, förrätta vigsel mellan svenska under-
såtar är, såsom lagrummets avfattning jämväl antyder, stadgad i syfte att skapa en eljest icke föreliggande möjlighet att ingå ett enligt svensk lag gällande äktenskap. Med den strävan till klarhet och rättssäkerhet, som uppbär lagstiftningen på detta område, synes det även mindre väl överensstämma att under så pass svävande förutsättningar, som det här gäller, tillerkänna en blott consensus äktenskapsstiftande verkan.
Enligt Undéns mening (s. 19—20, 50) bör förbudet i G. B. 2: 6 mot äktenskap för den, som lider av könssjukdom i smittosamt skede eller visst slags fallandesot, anses innefatta ett förbud för svensk medborgare att äkta en med sådan sjukdom behäftad utlänning, vars hemlands lag ej känner hindret i fråga. Som en konsekvens av denna ståndpunkt uppställer förf. den regeln, att då utländsk medborgare skall ingå äktenskap inför svensk myndighet, försäkran angående frihet från könssjukdom i smittosamt skede och från fallandesot städse bör avfordras honom, såframt den andra kontrahenten är svensk undersåte. Såsom förf. själv framhåller, är emellertid någon skyldighet för utlänning att avgiva sådan försäkran icke i lag stadgad. Under sådana förhållanden är det enligt min mening oriktigt att uppställa detta krav, även om äktenskapshindret i fråga antages hava nyssnämnda innebörd. Lagens bestämmelser om försäkran på heder och samvete äro otvivelaktigt avsedda att vara uttömmande1, och det torde nog ha sina risker att tänja på denna grundsats, även om ändamålet in casu kan te sig behjärtansvärt. Den frågan uppstår då, huruvida icke den förordning, som reglerar utlännings skyldighetatt styrka frihet från äktenskapshinder, borde ändras till överensstämmelse med förf:s åsikt. Enligt min mening skulle, även om hindret hade berörda räckvidd, en sådan ändring av den administrativa författningen knappast stå väl tillsammans med hithörande bestämmelser av civillags natur. Dessa utgå uppenbarligen från den principen, att vardera kontrahenten skall visa, att enligt den för honom gällande lag hinder mot äktenskapet ej föreligger, men här skulle den utländska kontrahenten förpliktas att, under ansvar enligt S. L. 22 : 8, avgiva försäkran till bestyrkande att ett enligt svensk lag for den svenska medkontrahenten gällande förbud att gifta sig med en sjuk person ej förelåge. I överensstämmelse med det till grund för hithörande regler liggande betraktelsesättet är också den försäkran rörande kontrahenternas släktskapsförhållanden, som utländsk undersåte har att avgiva, begränsad till att gälla de indispensabla leden, även om medkontrahenten är svensk undersåte och följaktligen har att vitsorda att ej heller hinder enligt G.B. 2 : 8 föreligger. 2
För min del anser jag, att man i G.B. 2 : 6 ej bör inlägga mera
än vad ordalagen ge vid handen. Visserligen är det sant, att bestämmelsen åsyftar att skydda den friska maken och förebygga rasförsämring. Men en extensiv tolkning av reglerna om äktenskapshinder under hänvisning till lagens grund är en vansklig sak. Om svårigheterna att därvid draga gränsen erinras man, då förf. ej med de förut nämnda sjukdomshindren likställer det i G.B. 2 : 5 stadgade för den som är sinnessjuk. Till den del detta stadgande har självständig betydelse vid sidan av kravet på rättslig handlingsförmåga, står det dock mycket nära förbudet för vissa fallandesjuka att träda i äktenskap och uppbäres liksom detta i viss mån av rashygieniska hänsyn. Undén söker stöd för sitt resonemang beträffande sjukdomshindren i det förhållandet, att det svenska förbudet mot månggifte, G.B. 2:10, måste så uppfattas, att en svensk ogift kvinna är förhindrad att ingå äktenskap i utlandet med t. ex. en mohammedan, som redan förut har en hustru och enligt sitt lands lag är berättigad till månggifte. Jämförelsen synes mig dock icke bevisande. Förbudet mot tvegifte står ju i en klass för sig; det ger uttryck för en tanke, som ligger i det västerländska äktenskapets väsen. Här stadgar också 1904 års lag 2 § uttryckligen att förbudet gäller utländsk undersåte, och ogift person, som ingår äktenskap med den han vet gift vara, hemfaller utan hänsyn till ena eller andra kontrahentens nationalitet under S.L. 17:6.
Med dessa rader har jag velat fästa uppmärksamheten på Undéns senaste arbete. Inför våra jurister behöver detta icke någon rekommendation ; författarens kända och aktade namn är tillräcklig borgen. Men jag vill ännu en gång stryka under, att denna bok helt visst blir till nytta även för andra än jurister.
Birger Ekeberg.