Förberedande undersökning angående brott och åtal enligt skotsk rätt.² Vid tolfte nordiska juristmötet i Kristiania sistlidne augusti var jag den enda gäst från Storbrittanien, som deltog i mötets förhandlingar. Jag var närvarande hela första dagen, då den viktiga frågan om förberedande undersökning i brottmål var föremål för diskussion. I den mycket intressanta och utförliga uppsats av docenten Hassler, som låg till grund för dagens förhandlingar, observerade jag med särskild tillfredsställelse, att författaren studerat det förfarande som tillämpas i Skottland. På grund av Englands förhärskande ställning är det allt för vanligt, att man i utlandet antager att dessa båda land hava gemensamt rättssystem. Detta är också fallet i fråga om handels- och sjölagstiftning, men förhållandet är motsatt beträffande nästan all annan lagstiftning t. ex. äktenskapslagstiftningen, arvs- och testamentslagstiftningen, lagstiftningen om överlåtelse av och nyttjanderätt till fast egendom, kyrkolagstiftningen och framför allt lagstiftningen rörande förundersökning och huvudförhandling i brottmål samt strafflagstiftningen. Skottlands egenartade rätt utvecklades medan landet var ett oberoende konungarike med eget parlament, och den lämnades orörd icke endast vid personalunionen 1603 utan även då de båda landens parlament förenades 1701. Den skotska rätten har sedan modifierats och utvecklats genom parlamentsakter utfärdade tid efter annan av det brittiska parlamentet med giltighet endast i Skottland och än mera genom framstående

 

¹ I allmänhet blir det väl, såsom ovan framhållits, på anmälan av fastighetsägaren, som anteckningen kommer att göras. Ingenting hindrar naturligtvis, att annan person, som har intresse av att anteckningen blir verkställd, gör erforderlig anmälan.

² Förevarande artikel av ledamoten av Skottlands Högsta Domstol The Right Honourable Lord Salvesen P. C. har från förf:s engelska manuskript översatts av hovrättsassessorn N. von Steyern.

domares utslag, vilka hava upptecknats under närmare tre århundraden. Denna rättsbildning leder i föga eller ingen mån sitt ursprung från England utan är grundad på Roms ius civile, på normandisk feodalrätt i fråga om fastighetslagstiftningen och på landets egna sedvänjor, och den har tidigare rönt påverkan av framstående utländska — huvudsakligen holländska eller franska — juristers skrifter. Den engelska Common Law å andra sidan har huvudsakligen utvecklats ur sachsisk sedvanerätt. På grund härav äro de båda rättssystemen så skarpt skilda som två olika nationers.
    I intet avseende är denna skillnad mera utpräglad än i fråga om de båda landens straffprocess. I Skottland är privat åtal visserligen icke uteslutet men har i praxis kommit så gott som fullständigt ur bruk. Från de 42 år, som förflutit sedan jag blev medlem av det skotska advokatståndet, kan jag endast påminna mig ett fall, i vilket allmänna åklagaren vägrade att åtala men domstolen det oaktat tillät målsäganden att väcka åtal. Detta mål resulterade i ett sakerförklarande av så formell natur att domstolens ordförande icke utmätte något straff och sålunda fullständigt godkände LordAdvocate's beslut att avböja åtal.
    Det skotska systemet för efterforskning och åtal rörande brott är ett av de mest effektiva, som finnas i något land. I spetsen för åtalsväsendet stå the Law Officers, i Skottland benämnda Lord Advocate och Solicitor-General, båda ledamöter av den sittande regeringen, och utsedda — vilket parti än är vid makten — bland de förnämsta advokaterna. Under dem stå fyra ansedda praktiserande medlemmar av advokatkåren, kallade Advocates Depute, vilka ha till åliggande att — sedan de i invecklade fall inhämtat förhållningsorder från the law officers — avgöra huruvida åtal för grövre brott skall äga rum. Var och en av advocates depute är i första hand ansvarig för ett av de fyra distrikt, i vilka landet för detta ändamål är indelat. Under dem lyda s. k. Procurators fiscal, vilka utses bland ansedda medlemmar av solicitorskåren. Sammanlagt finnas 46 dylika, enför varje grevskap (vanligen bosatt i grevskapets huvudort), samt dessutom några få i de största städerna. Deras uppgift är att verkställa utredning rörande alla plötsliga dödsfall och alla brott, som komma till deras kännedom genom anmälan från polis eller målsägande. De anställas för livstid och förvärva sålunda grundlig erfarenhet rörande huru de lämpligast böra gå till väga, och då de äro fullständigt oberoende av polismyndigheterna, företaga de sina efterforskningar fullt opartiskt. I mål angående mindre förbrytelser få de på eget ansvar avgöra huruvida åtal skall väckas och utföra därefter åtalet inför domaren i orten (Sheriffen), vilken motsvarar sorenskriveren i Norge. Då fråga är om grövre brott, måste de underställa frågan om åtals väckande advocates depute genom the Crown agent och skola därvid bifoga en rapport rörande resultatet av sina efterforskningar innehållande en fullständig redogörelse för all bevisning, som står till buds. I mål angående mord, våldtäkt, rån och mordbrand skall huvudförhandlingen mot den tilltalade äga

 

rum inför en domare i High Court med jury; likaså i andra mål, då allmänna åklagaren anser att brottet förtjänar ett strängare straff än 2 års fängelse, vilket är det högsta straff som kan ådömas av sheriffen.
    Det mest utmärkande draget i detta system är, att offentlighet är utesluten före huvudförhandlingen. De strängaste garantier finnas för att skydda den misstänktes intressen under den förberedande undersökningen. Inom 24 timmar från det han anhållits skall han inställas inför domaren i orten, och han har då tillfälle att avgiva en förklaring. Om han kan övertyga domaren om sin oskuld, blir han därvid försatt på fri fot; i annat fall eller om han vägrar att avgiva förklaring — vilket numera allmänt är händelsen med förslagna brottslingar — förklaras han häktad i avbidan på huvudförhandlingen. Under tiden kan han göra ansökan att bliva frigiven mot borgen, och detta beviljas i allmänhet utom vid de grövsta brotten. Om frigivande mot borgen vägras, kan han överklaga beslutet hos High Court; klagorätt tillkommer också vid frigivande mot borgen procurator fiscal, om han anser fara föreligga att den misstänkte skall avvika eller om det allmännas intresse eljest fordrar att han skall förbliva i häkte. Vad den misstänkte yttrat till polisen vid anhållandet kan användas som bevisning mot honom endast om yttrandet var själmant avgivet eller han dessförinnan erhållit varning att vad han kunde komma att yttra finge brukas emot honom. Efter häktningsbeslutet anses förhör med den misstänkte genom polisen ej böra äga rum, och svar, som han avger på frågor, genom vilka avses att vinna upplysning angående hans skuld, må ej användas som bevisning mot honom. Vidare må en misstänkt icke kvarhållas i häkte mer än en begränsad tid före huvudförhandlingen, varigenom alltså onödigt uppskov undvikes. För de närmare bestämmelserna i detta ämne skall redogörelse här icke lämnas.
    Detta system står i stark motsats till Coroner's Inquest och det därefter följande förfarandet i England. I sistnämnda land skall alltid, då någon plötsligt avlidit — huru uppenbart det än må vara att döden icke förorsakats genom brott — en offentlig undersökning hållas. Det är uppenbart, att detta förfarande innebär ett onödigt lidande för de sörjande anhöriga. Om en person har träffats avslag på gatan och avlidit eller har dött av en för stor dos sömnmedel, måste hans anhöriga inställa sig vid en offentlig förhandling under den tid då deras sorg är som mest kännbar, för att avlägga vittnesmål angående tilldragelsen. I nio fall av tio kommer åtal ej till stånd, och det utlåtande, som efter slutad förrättning avgives, går ut på att döden vållats av naturliga orsaker, av olyckshändelse eller dylikt. Detta framdragande inför offentligheten av sorgliga tilldragelser, som är så smärtsamt för de närstående, och de betydande kostnader, som ofta bli en följd av förfarandet, undvikas med det skotska systemet. Procurator fiscal utför alla efterforskningar, som i England verkställas för coronerns räkning, avger en rapport rörande utredningen till Crown Counsels (the Law Officers och

 

Advocates Depute), som läsa rapporten och besluta, att vidare åtgärder ej skola vidtagas. Om anledning föreligger att ett brott blivit begånget, beordras procurator fiscal att göra vidare efterforskningar, och om resultatet blir att grundade skäl till åtal mot viss person synas föreligga, upprättar advocate depute stämning, vilken skyndsamt delgives den misstänkte sedan han anhållits. I England äger under liknande omständigheter en andra offentlig undersökning rum inför en jury, på vars utlåtande det beror huruvida det inledda förfarandet mot den misstänkte skall fullföljas. Sålunda måste två offentliga undersökningar hållas med därmed förbundna kostnader, innan någon kan åtalas för vållande till annans död, dråp eller mord. Under tiden har den skyldige genom förfarandets offentlighet blivit varskodd — den onödiga tidsutdräkten har kanske satt honom i tillfälle att avvika — och i varje fall har den kunskap han erhållit om det mot honom inledda förfarandet gjort det möjligt för honom att planlägga ett falskt försvar. Intet institut i den engelska processen betraktas heller i Skottland med mera allmänt ogillande än det nu skildrade. Erfarenheten har ådagalagt, att ju mera hemligt och skyndsamt efterforskningen utföres vid misstänkta dödsfall dess större är sannolikheten för att den skall leda till den brottsliges upptäckande eller till den oskyldigt misstänktes rehabilitering. Tidsutdräkt och offentlighet äro ägnade att omintetgöra den brottsliges upptäckande och att, då verklig grund för misstanke saknas, ådraga oskyldiga ett outsägligt lidande.
    Ett annat drag hos det skotska förfarandet, som detta har gemensamt med den engelska rätten, är att den domare som skall föra ordet vid huvudförhandlingen ej tar någon del i undersökningen. På grund härav har han vid huvudförhandlingens början ej mera kunskap om fakta än den jury, som skall pröva målet. Han har icke något intresse av en viss utgång i målet, utan hans uppgift är endast att tillse, att förhandlingen föres fullkomligt juste, att endast i lag tillåten bevisning förebringas, att efter bevisningens slut och sedan ombuden hållit sina anföranden framlägga för juryn alla relevanta fakta, som framkommit under bevisningen, samt att, då fråga om tolkning av lagen uppkommer, förklara lagens innehåll för juryn. Härigenom vinnes garanti för att domarens ställning blir fullt opartisk, såvitt detta efter mänskliga förhållanden är möjligt.
    Under diskussionen i Kristiania gjordes av en framstående norsk advokat bland annat den invändningen mot det ovan skisserade systemet, att det vore allt för dyrbart. Det må därför här vara på sin plats att lämna en kort redogörelse för de kostnader systemet medfört i Skottland 1921, därvid det emellertid bör ihågkommas att på grund av den stora stegringen i priset på livsförnödenheter kostnaderna voro betydligt högre än ett normalt år före kriget. Utgifterna för Lord Advocate's ämbetsverk uppgingo ej till £ 18,000, och löner och expenser för alla procurators fiscal samt kriminalpolisen utgjorde £ 49,000. Ett normalt år kunna dessa kostnader beräknas 25 procent lägre, och de höga arvodena till Lord Advocate,

 

hans sekreterare och tjänstemän, uppgående till £ 6,500, böra också avdragas såsom icke hänförliga till straffrättsskipningen. Lord Advocate är numera alltid ledamot av parlamentet och tar personligen föga befattning med straffrättsskipningen utom då han särskilt rådfrågas eller när han anser att ett mål är av sådan betydelse för det allmänna att han själv bör utföra åtalet vid huvudförhandlingen. Hans åligganden såsom ledamot av parlamentet och regeringen ävensom utförandet av kronans talan i tvistemål upptaga största delen av hans tid, och för straffrättsskipningen kan hans verksamhet utan olägenhet undvaras. Vad angår procurators fiscal så beräknas deras arvode numera mestadels under förutsättning att de ägna hela sin tid åt tjänsten. Detta innebär en förändring mot vad som förut praktiserats, men lämpligheten av denna förändring har icke vunnit stöd av erfarenheten. I lantdistrikten och i själva verket överallt i Skottland utom några få områden med sammanträngd befolkning är brottsligheten ej så stor att den upptager mer än en ringa del av en duglig jurists tid, och till följd härav brukade man tidigare beräkna arvodet i förhållande till den genomsnittliga arbetsbördan och lämna vederbörande frihet att vid sidan härav fortsätta sin privata verksamhet. Med denna anordning kunde man försäkra sigom den bäste mannen i varje distrikt, under det att ingen advokat med lönande verksamhet är villig att uppoffra denna och mottaga ett fixt arvode som procurator fiscal. På grund av nödvändigheten att iakttaga sparsamhet i förvaltningen börjar regeringen numera återgå till den tidigare praxis, vilkens lämplighet bekräftas av en lång erfarenhet och som övergavs av rent teoretiska skäl utan verkligt stöd i de faktiska förhållandena.
    Sveriges invånarantal torde icke överstiga Skottlands med mer än 1,500,000, och jag har icke anledning antaga att brottsligheten är relativt större i Sverige än i Skottland. Sverige har emellertid en mycket större areal, vilket likväl med våra dagars automobiltrafik och förbättrade järnvägskommunikationer icke längre har så stor betydelse som förr. Efter min uppskattning skulle det icke erfordras mer än 50 eller 60 procurators fiscal i hela Sverige med ett genomsnittligt arvode av £ 300 mindre i de glest befolkade trakterna men betydligt mera på tätt befolkade orter. Sammanlagda beloppet av löner och omkostnader borde icke överstiga £ 25,000 om året. Denna utgift skulle med lätthet kunna täckas av bötesmedel, men även om så ej vore förhållandet, vore den ifrågavarande summan säkerligen ej ett för högt pris för ett effektivt system ifråga om efterforskning och åtal rörande brott i Sverige med hänsyn till frågans stora betydelse såväl för samhället som för dem, som misstänkas för brott. Jag vill erinra om att i de två minsta grevskapen i Skottland det för närvarande utgående arvodet till en solicitor för hans verksamhet som procurator fiscal uppgår till respektive £ 80 och £ 130 om året och att dessa belopp anses tillräckliga av vederbörande personer själva med hänsyn till det anseende som

 

tjänsten åtnjuter i orten och till deras befogenhet att utöva privat verksamhet.
    Det bör tilläggas, att de procurators fiscal, som åsyftas i denna artikel, i städerna icke befatta sig med mindre förseelser såsom fylleri, prostitution och dylikt. Dessa förseelser behandlas i mindre städer av polisen och åtalas vid domstolar för summarisk rättsskipning under ordförandeskap av oavlönade domare. I de stora städerna anställer kommunen en egen åklagare för att handlägga mål angående sådana mindre förseelser. De ifrågavarande domarna kunna icke ådöma strängare straff än 60 dagars fängelse. Jag bör också tillägga, att övriga mindre förbrytelser, för vilka åtal får väckas och utföras av procurator fiscal, avdömas av sheriffen i orten utan jury. Ifråga om grövre förbrytelser fattas åtalsbeslut av Crown Counsel, som kan beordra procurator fiscal, att utföra åtal inför sheriffenmed jury. Och det bör erinras, att i Skottland juryn i brottmål består av 15 personer, vilka fatta beslut med enkel majoritet. Härigenom undvikes det anstötliga i en ny huvudförhandling, något som är nödvändigt i England och Amerika varje gång en eller flera jurymän ha skiljaktig mening.
    I Skottland skulle vi betrakta det som en nationalolycka, om vi tvingades att utbyta vår straffprocess mot den engelska. Den skotska straffprocessen är icke endast mera effektiv i fråga om efterforskning och åtal; för målsäganden är det också en oskattbar fördel att, sedan han avgivit sin berättelse rörande det brott som blivit förövat mot honom, vara befriad från allt det besvär och all den kostnad, som är förenad med ett privat åtal. För det allmänna utgör också den omständigheten att kontrollen huruvida åtal skall komma tillstånd ligger hos offentliga, ansvariga ämbetsmän en värdefull garanti mot möjligheten av att förlikning träffas rörande grova brott. Slutligen, och detta är icke det minst viktiga, är det av den största betydelse, att allmänheten skyddas från illvilliga åtal eller åtal som ej äro grundade på tillräcklig bevisning.
    Då jag hört uppgivas, att en reform av straffprocessen för närvarande är under förberedande i Sverige, vågar jag uttrycka den förmodan, att det ovan skisserade skotska systemet, som vunnit stöd av lång erfarenhet och åtnjuter fullständigt förtroende hos den laglydiga allmänheten, må anses icke ovärdigt att studeras av de sakkunniga, som ha att utarbeta den ifrågavarande lagstiftningen.

Edw. Th. Salvesen.