Rysk äktenskapslagstiftning. Enligt den rättsuppfattning, som före revolutionen i slutet av år 1917 var gällande i Ryssland, betraktades äktenskapet såsom en kyrklig institution, vars reglering i huvudsak, åtminstone beträffande formerna för äktenskaps ingående och upplösning, var förbehållen kyrkan. Den nya sovjetregimen var naturligt nog angelägen om att snarast möjligt bryta mot detta system, vari man såg ett uttryck för det gamla borgerliga samhällets föråldrade idéer, och det första allmänna dekretet, som utfärdades av

 

den nya styrelsen, gällde just äktenskaps ingående och upplösning, publicerat i december 1917. Man grep sig emellertid an med en grundlig omarbetning av hithörande bestämmelser, en lagberedning tillsattes för ändamålet och den 22 oktober 1918 utkom i "Samling av arbetare- och bonderegeringens lagar och förordningar" lagarna om civilståndsförhållanden, äktenskaps-, familje- och förmyndarrätt. Dessa lagar torde allt fortfarande vara gällande, varvid dock måste förutskickas den anmärkningen, att med hänsyn till svårigheten att såväl härutinnan som beträffande så mycket annat som nu försiggår i Ryssland erhålla exakta upplysningar, reservation måste göras för att vissa av nedan meddelade uppgifter möjligen icke äro fullt up to date.
    De nämnda familjerättsliga lagarna gälla för hela den ryska republiken. Emellertid utfärdade de åtminstone till en början ganska självständiga lokala sovjetmyndigheterna i guvernementen under 1918 en del dekret i hithörande frågor, som icke böra helt förbigås. Dessa "lagar" äro av den art, att en närmare redogörelse för deras innehåll knappast lämpar sig för publicering i en tidskrift av den art som denna, men det må dock vara tillåtet att nämna något om desamma. Regeringen i Moskwa lär visserligen hava förklarat, att den aldrig lämnat sin sanktion åt dessa påbud, men faktiskt torde vara att de promulgerats; i vilken grad de tillämpats känner jag icke närmare till, men åtskilliga meddelanden giva vid handen att personer, som reagerat mot desamma, blivit utsatta för repressalier från myndigheternas sida. Det mest cyniska av dessa dekret torde vara ett, som synes hava utfärdats i ett par guvernement. I detta dekret, som handlar om nationalisering och kommunism i fråga om kvinnor, förklaras den enskilda besittningsrätten till kvinnor i åldern 17—30 år upphävd med den motivering, att det legitima äktenskapet medför alltför stora fördelar för borgarklassen och är orsaken till, att denna klass förbehåller åt sig "de bästa exemplaren av det täcka könet", vilket är skadligt för den mänskliga rasens vidmakthållande. Gifta som ogifta kvinnor föllo in under denna lagstadgade prostitution, endast kvinnor med mer än fem barn voro befriade därifrån. Barnfödda i dylika förbindelser skulle uppfostras å allmän bekostnad till fyllda 17 år. Kontrollen över förordningens efterlevnad överläts till medborgarna själva, i den mån den icke handhades av vederbörande anarkistklubb. De mera detaljerade bestämmelserna måste här förbigås (jag hänvisar till dekretet, som finnes intaget i Clunet, Journal du droit international 1919 s. 503). I ett annat dekret stadgas, att varje kvinna över 18 år har skyldighet att välja sig en make bland männen mellan 19 och 50 år; dennes samtycke är icke erforderligt och han har icke ens rätt att protestera. Å andra sidan har mannen samma rätt att välja sig en hustru utan att den utvalda äger inlägga någon gensaga.
    Vända vi oss härefter till de förut nämnda allmänna lagarna, må erkännas, att de i jämförelse med de omtalade dekreten verka ganska

 

"borgerliga" och gammalmodiga, i det de i stort sett bygga på principer, som vi själva äro vana vid.
    I motsats mot vad förut gällde i Ryssland stadgas nu, att endast civila (sovjetistiska) äktenskap, vederbörligen registrerade av den härför utsedda myndigheten, grunda äktenskapliga rättigheter och skyldigheter, dock äga de kyrkliga och religiösa äktenskap, som ingåtts före den 20 december 1917 samma giltighet som sovjetäktenskapen. Formerna för äktenskaps ingående äro synnerligen enkla. De, som önska bliva "vigda", hava att anmäla detta muntligen eller skriftligen å den civila registerbyrån på den plats, där kontrahenterna vistas, och skall därvid företes identitetsbevis samt en av bägge parterna underskriven förklaring, att de frivilligt ingå äktenskap och att de i lagen angivna äktenskapshinder icke förefinnas. Sedan tjänstemannen verkställt anteckning härom i äktenskapsregistret, uppläses denna anteckning och äktenskapet förklaras vara med laga verkan avslutat. I denna registerbok kan den, som anser sig hava skäl därtill, få införda jävsinvändningar mot tillämnade äktenskap, och har sådant jäv anmälts, skall registrering av äktenskapet vägras till dess den lokala domstolen, där klagan kan föras, meddelat beslut i saken, men kunna uppenbart ogrundade protester avvisas av tjänstemannen utan vidare prövning. Registerboken föres i två exemplar, varav det ena skall årligen tillställas centraldepartementet, som handhar registreringsfrågor för samtliga personer inom republikens område.
    Utomlands sker ingående av äktenskap inför de ryska utländska representanterna, och kan äktenskap jämväl å längre resa ombord å fartyg avslutas inför kaptenen.
    Bestämmelsen om att bägge kontrahenterna skola vara närvarande vid äktenskapets inregistrering torde icke tillämpas med någon större stränghet, utan i praktiken lär det gå så till, att den ena kontrahenten infinner sig å registerbyrån med de nödiga dokumenten, som mottagas av ett skrivbiträde, varefter papperen återfås vederbörligen avstämplade någon dag efteråt.
    Såsom nämnt skola, i likhet med vad som äger rum hos oss, de som ämna ingå äktenskap avgiva en skriftlig försäkran om frånvaron av laga hinder för den tillärnade förbindelsen. Lagen innehåller icke någon föreskrift om påföljd för avgivande av falsk uppgift,men däremot stadgas, att den som meddelat oriktiga uppgifter i syfte att hindra äktenskaps fullbordande svarar såsom för falskt vittnesmål. Vilka äro då de laga äktenskapshindren? Först och främst är tvegifte förbjudet. Äktenskapsåldern är för män 18 år och för kvinnor 16 år. Vad släktskapshindren angår äro äktenskap endast förbjudna mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led samt mellan helsyskon och mellan halvsyskon, varvid utomäktenskaplig släktskap räknas lika med äktenskaplig. Slutligen föreskrives, att de som önska gifta sig skola vara själsligt sunda.
    På talan av make eller annan intresserad kan äktenskap under vissa omständigheter förklaras ogiltigt. Lagen nämner härvid att

 

den ena maken redan var gift, att äktenskapet ingåtts utan samtycke eller under tvång eller tillstånd av viljelöshet, att det avslutats av sinnessjuk och att någon av kontrahenterna icke uppnått lagaålder, i vilket sista fall äktenskapet endast kan förklaras ogiltigt, om talan därom föres innan make nått sådan ålder samt tillika varken barn finnes eller hustrun är havande. Någon skillnad mellan återgångs- och nullitetstalan uppställes icke i lagen.
    Äro formerna för äktenskaps ingående enkla, kan detta i ännu högre grad sägas vara fallet beträffande äktenskaps upplösning genom skilsmässa. Äro makarna ense om skilsmässa, innebär proceduren intet annat än en anmälan till den registerförare, som inregistrerat äktenskapet, varefter denne, sedan han förvissat sig om att bägge makarna verkligen önska äktenskapets upplösning, gör anteckning härom och utlämnar intyg om skilsmässan. Äro makarna icke ense om att skiljas, tillkommer det domstol att pröva frågan. Några särskilda skillnadsorsaker nämnas icke i lagen, det heter endast sålunda: Grund till skilsmässa kan vara såväl bägge makarnas ömsesidiga överenskommelse som även endera makens önskan att skiljas. Domstolen torde alltså hava fri prövningsrätt i fråga om grunderna för beviljande av äktenskapsskillnad. Att man väntat sig en ganska livlig frekvens av skillnadsmål framgår därav, att underrätterna skola fastställa bestämda tider minst en gång i veckan för handläggning av dylika mål. Det framhålles också såsom en av den nya lagens fördelar, att den garanterar full skillsmässofrihet, varför sålunda "äktenskapet icke göres till en livslång institution".
    Självfallet medför äktenskapet icke någon gemensamhet i egendom, ej heller inverkar det på makarnas rättsliga handlingsförmåga. Överenskommelser mellan makar, varigenom den ene tillerkännes äganderätt till den andres egendom, äro ogiltiga. Däremot stadgas en viss ömsesidig underhållsskyldighet. Om make är i behov av underhåll (icke innehar existensminimum) och icke kan utföra något arbete, har han rätt till understöd av den andre maken, förutsatt att denne kan lämna sådant. Uppstår tvist, avgöres frågan om underhållsskyldigheten i första hand av administrativ myndighet, den sociala säkerhetsavdelningen, vilkens beslut, som kunna verkställas på samma sätt som domstols utslag, må överklagas hos underrätt. Vid bestämmande av storleken av understödet, som icke får sättas till en summa en gång för alla, skall hänsyn tagas till de särskilda behoven och arbetsmöjligheten hos den sökande, ävensom till de lägsta existensutgifterna i enlighet med kollektivavtalen mellan arbetare och arbetsledare å platsen. En anmärkningsvärd bestämmelse är härvid den, att såsom arbetsodugliga betraktas utan vidare överåriga personer, d. v. s. män över 55 år och kvinnor över 50 år. Jämväl vid skilsmässa föreligger skyldighet för make att åt den andre i mån av behov och arbetsduglighet lämna erforderligt understöd, vilket till sitt belopp och form fastställes av domstolen, när yrkande därom framställes i sammanhang med skilsmässan.

 

    Arvsrätten är avskaffad; blott så till vida fortlever den att om den avlidnes egendom icke uppgår till 10,000 rubels värde, numera räknat i guldrubel, och utgöres av hus, möbler och arbetsverktyg i stad eller by, denna egendom lämnas i efterlevandes vård och disponeras med lika rätt av den avlidnes make och närmaste släktingar. Make är liksom barnen i varje fall berättigad till underhåll ur den avlidnes kvarlåtenskap och denna rätt går framför anspråk från den avlidnes fordringsägare.
    Makars inbördes rättigheter och skyldigheter äro för övrigt icke behandlade i lagen, dock stadgas att om den ene maken ändrar vistelseort, är den andre icke skyldig att medfölja. Angående vårdnads- och underhållsplikt gentemot barnen lämnas flera detaljerade bestämmelser. Av intresse kan vara att omnämna, att äktenskapet icke i och för sig medför någon förändring i hustruns nationalitet, och föräldrarna äga rätt att bestämma om barnen skola erhålla faderns eller moderns nationalitet.
    För oss uppkommer nu frågan, vilken ställning man här skall intaga till dessa ryska äktenskapslagar vid behandlingen av de internationella spörsmål, som uppstå när ryska makar bosätta sig i Sverige eller rysk undersåte önskar ingå äktenskap här i landet. Enligt vår internationella äktenskapslag av år 1904 fastslås den principen, att äktenskap slutet å utrikes ort i den form, som lagen därstädes föreskriver, erkännes såsom giltigt såväl när det gäller svenska som utländska undersåtar. Våra hithörande lagar äro ju närmast tillkomna i anledning av Sveriges tillträde till de internationella Haagkonventionerna på äktenskapsrättens område, men de hava erhållit den omfattning, att de avse att lösa konflikterna gentemot lagstiftningen i alla stater, oavsett om de höra till konventionsstaterna eller icke. Rent formellt sett skulle sålunda de i Ryssland enligt sovjets lagar slutna äktenskap böra anses såsom giltiga här i riket. Jag tror emellertid att man ännu åtminstone icke i praxis velat draga alla konsekvenserna av en sådan uppfattning. Spörsmålet torde knappast direkt sammanhänga med frågan om erkännande de jure eller de facto av den ryska sovjetregeringen om än detta i realiteten är av betydelse med hänsyn till svårigheten under nuvarande förhållanden att officiellt styrka den ryska lagens innehåll eller förebringa utredning om att de i rysk lag föreskrivna formerna för äktenskapets ingående eller upplösning blivit iakttagna. När det gäller rysk undersåtes giftermål inför svensk myndighet, skall dennes rätt att ingå äktenskapet prövas efter lagen i den stat han tillhör. Utrikesdepartementets rättsavdelning har då, att om vederbörande icke kan förete intyg av behörig myndighet i hemlandet att enligt dess lag hinder mot det tillämnade äktenskapet icke möter, något som för närvarande icke torde vara möjligt att anskaffa, utfärda bevis om de i rysk lag stadgade äktenskapshindren. Något dylikt intyg om sovjetlagarnas innehåll kan emellertid icke lämnas, så länge vi icke hava någon möjlighet att officiellt hållas à jour med de lagändringar, som kunna företagas. Svårigheten

 

brukar lösas på det sätt, att man tillsvidare lämnar uppgift om de gamla ryska äktenskapshindren, vilka ju i varje fall äro mera restriktiva än de, som nu gälla. Emellertid blir det ju längre tiden går och sovjet allt fortfarande är den faktiska regeringen i Ryssland allt svårare att intaga en avvisande ståndpunkt mot den nya ryska äktenskapslagstiftningen.
    I det stora hela måste sägas att denna lagstiftning mera överensstämmer med västerländska idéer än man kanske hade anledning att vänta. I ett företal till de nya lagarna, författat av en man, som skriver sig såsom lagberedningens ordförande och medlem av socialistiska akademien för socialvetenskap, förklarar denne, att dessa lagar vid första ögonkastet synas icke vara i sträng mening socialistiska men att de givetvis äro proletäriska lagar, som förkorta vägen fram mot socialismen. Registrering av äktenskap, detta "legaliserade hopsmidande av man och kvinna", angives såsom en form, vilken tyvärr under övergångsperioden, vars tillvaro proletärmakten energiskt vill söka förkorta, måste tillgripas, enär ett hopp rätt in i framtiden blir ett stillastående eller rent av ett steg bakåt. Därför äro, framhålles det, icke dessa lagar avsedda att bliva bestående för lång tid; man har icke velat åstadkomma eviga lagar eller ens lagar, som gälla för decennier, enär man icke vill följa borgarklassens exempel, vilken alltid sökt att med hjälp av oföränderliga lagar, vilka bestått under århundraden, stärka sin ställning, I framtidsstaten bliva alla dessa lagar onödiga.

A. E. Rodhe