Nya finländska lagar. I Finland har d. 27 juli 1922 en ny lag om barn utom äktenskap blivit stadfäst.
    Länge har det allmänt erkänts, att lagstiftningen på området — närmast Ä. B. VIII: 7 och 8 i lydelse av d. 27 juni 1878 — varit föråldrad. Den gamla ständerlantdagen påpekade detta redan 1900 och anhöll om revision av hithörande lagstiftning. Med anledning därav utarbetade lagberedningen och avgav 1910 ett betänkande i ämnet. Lantdagen antog 1913, därtill föranledd av väckta motioner, som grundade sig på lagberedningens förslag, en förordning om barn, som fötts utom äktenskap, men folkrepresentationens beslut vann ej sanktion. I stället anmodades lagberedningenatt utarbeta ett nytt lagförslag. Detta, år 1919 framlagda lagprojektlades till grund för regeringens 1920 till riksdagen överlämnade proposition ang. ny lag rörande barn utom äktenskap, vilket regeringsförslag, med några ändringar, av riksdagen godkänts och nu som lag promulgerats.
    Enligt den nya lagen har barn utom äktenskap i förhållande till sin mor och hennes fränder samma rättsliga ställning som barn i äktenskap. Ett närmare familjerättsligt förhållande till lägersmannen får oäkta barn däremot blott om barnet av honom erkänts på det sätt lagen anger. Men även om så skett, gestaltar sig förhållandet ej på samma sätt som de äkta barnens. Oäkta barns vård tillhör nämligen i första hand modern. Domstol är emellertid tillerkänd

 

största möjliga frihet vid prövningen av moderns lämplighet härutinnan. Beträffande barnets släktnamn är för detta fall stadgat som regel, att det erhåller faderns namn. Likvisst tillåtas härifrån avvikelser. Är barnet av fadern erkänt, har det ock arvsrätt efter honom och fädernefränder. I den händelse återigen, att lägersmannen icke erkänner barnet såsom sitt, är deras inbördes familjerättsliga förhållande inskränkt till lägersmannens underhållsskyldighet. Denna hans plikt kvarstår i vanliga fall, tills barnet fyllt sjutton år, men kan under vissa omständigheter sträckas längre.
    För att övervaka utom äktenskap födda barns vård och bevakaderas rätt även i övrigt skola tillsättas under förmyndarnämndernas inseende stående kommunala "barnatillsyningsmän".
    Lagen innehåller också några anmärkningsvärda processuella nyheter. Som sådana må antecknas: Mål angående underhållsskyldighet handläggas icke vidare i den för brottmål stadgade ordning utan såsom tvistemål. Fri bevisprövning är uttryckligen påbjuden. Dessutom innehåller lagen stadgande därom, att svarandens förfallolösa utevaro ej hindrar målets avgörande, när domstolen prövar sakenvara utredd. Trots att tredskodom sålunda kan ges, är dock sökande av återvinning ej tillåtet, utan är svarandens rätt att yrka ändring inskränkt till befogenheten att draga målet under överdomstols granskning. Invändningen, att även annan under den tid barnet kunnat avlas lägrat modern, är förbjuden, så vida ej avses att visa, det svaranden icke kunnat råda modern med barnet. Uttryckligen gives domstol rätt, icke blott att pålägga svaranden värjemålsed, utan även att tillåta käranden, kvinnan, att medels fyllnadsed betyga riktigheten av sina uppgifter.
    Den nya lagen trädde i kraft d. 1 oktober 1922.

 

    Vidare har utfärdats en lag om rätt för staten att omhändertaga utlännings egendom. På vidsträckta områden av det s. k. Karelska näset hade före världskriget bosatt sig talrika utlänningar, vilka där förvärvade sig villor, parcellområden och lantegendomar. Under kriget blevo mot Ryssland fientliga staters undersåtar utvisade från Finland och under ryska revolutionen och den därpå följande oredan hava talrika ryska infödingar, vilka hade fastigheter på Karelska näset, spårlöst försvunnit. Till följd därav fanns det i slutet av 1920 i de sex sydöstligaste socknarna av Finland icke mindre än 2,209 obebodda, utlänningar tillhöriga villor, därav 1,025 lämnade alldeles utan vård, 1,138 stående under behörigen befullmäktigad eller i minst lika många fall icke befullmäktigad persons vård och 46 förvaltade av god man, som av häradsrätten i orten förordnats. Dessa exceptionella förhållanden hava påkallat snabba lagstiftningsåtgärder. Regeringen överlämnade därför till riksdagen propositionom ny lag i ämnet; lagförslaget blev i allt väsentligt godkänt och d. 6 sept. 1922 stadfästes den antagna lagen ang. utlänning tillhörig, i Finland befintlig egendom, som lämnats utan vård.
    Lagen uttalar den grundsats, att fastighet med därå befintlig lös-

 

egendom, som tillhör i landet icke bosatt utlänning och av honom lämnats utan vård, får omhändertagas av staten. Såsom egendom, vilken icke vårdas, betraktas även den, som innehas av någon, vilken ej inom senaste 3 år erhållit ny fullmakt för ändamålet av ägaren; sådan fullmakt fordras likvisst icke för ägarens make eller maka, ej heller av den, som är hans nära skyldeman. Då staten omhändertar egendom, som ej för ägarens räkning vårdas, skall härom offentligen kungöras och ägaren uppmanas att bevaka sin rätt. Sker ej detta inom 5 år efter det tillkännagivandet tredje gången kungjorts genom anmälan hos landshövdingen i orten eller, om han underkänner ägarens anspråk, medels rättegång vid forum rei sitæ inom 6 månader därefter, tillfaller egendomen definitivt staten.
    Innan rätta ägaren återfår sitt gods, skall han ersätta staten alla för egendomen erlagda skatter och av dess vård föranledda nödiga kostnader, för så vitt inkomsterna från samma egendom ej förslagit därtill. Staten å sin sida är gent emot ägaren ansvarig för skada, vilken uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet åsamkats ägaren av den, som å statens vägnar vårdat godset.

 

    Frågan om fullständig reform av lagstiftningen angående arbetsavtal har över ett årtionde stått på dagordningen. Redan 1908 uppgjorde lagberedningen ett lagförslag i ämnet, vilket emellertid icke vidare ansetts motsvara tidens krav. Lagberedningen erhöll därför i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag. Detta, som publicerades 1921, lades till grund för regeringens proposition till lag om arbetsavtal, vilket lagförslag, med några ändringar, av riksdagen godkändes. Lagen är given d. 1 juni 1922.
    Den nya lagen avser att vara en allmän lag gällande alla arbetsområden, såvida icke för något sådant speciella undantagsbestämmelser givits eller framdeles givas. Exempelvis kan förtjäna nämnas, att några särskilda stadganden icke ansetts vidare erforderliga för det arbetsområde, som tidigare reglerades genom den gamla s. k. legohjonsstadgan. En särskild legohjonslagstiftning finnes alltså ej mera. En naturlig följd därav, att den nya lagen berör så många olika arbetsfält, har emellertid blivit den, att däri blott meddelas de allmänna normer, som kunna anses vara för alla gemensamma. Lagen om arbetsavtal omfattar fem kapitel. Det första innehåller de allmänna stadgandena om arbetsavtal; det andra de bestämmelser, vilka ange rättigheter och skyldigheter på grund av arbetsavtal; det tredje föreskrifter om arbetsavtals upphörande. I lagens fjärde kap. hava sammanförts stadganden om ansvar och andra påföljder av lagens överträdande. Femte kap. innehåller ett antal särskilda bestämmelser.
    Den nya lagen berör icke det s. k. kollektiv- eller tariffavtalet.
    Lagen om arbetsavtal trädde i gällande kraft d. 1 juli 1922.

O. Hj. Granfelt.