JORDDELNINGSLAGSTIFTNINGEN.

 

    AV

 

JUSTITIERÅDET ANSHELM BERGLÖF.

 

 

Den 1 januari 1828 trädde 1827 års skiftesstadga i kraft. Då huvudgrunderna för den härigenom införda lagstiftningen icke rubbats genom den ännu gällande skiftesstadgan av den 9 november 1866, kan med fog sägas, att bestämmelserna på ifrågavarande område snart tillämpats under ett helt sekel. Och än i dag synes det ej helt uteslutet, att även detta jubileum kan komma att firas. Häri måste anses ligga ett synnerligen gott betyg för denna lagstiftning. Föga sannolikt är nämligen, att densamma, därest allt för stora olägenheter därmed varit förknippade, skulle uppnått en så vördnadsvärd ålder. Visserligen må å ena sidan erkännas, att ämnets art och omfattning i och för sig utgöra hinder för legislativa åtgärder i forcerat tempo. Men å andra sidan kommer skifteslagstiftningen dagligen och stundligen i tillämpning i en långt högre grad än många andra föreskrifter, om vilka det kan sägas, att den omständigheten att de lämnas oantastade väsentligen beror därpå, att de sällan eller aldrig utsättas för konfrontation med det levande livet och dess växlande krav. Man kan därför om en så gammal vorden skifteslagstiftning säga, helt säkert att den är beprövad, och med sannolikhet desslikes att den funnits i stort sett hålla måttet.
    Då nu talats om skifteslagstiftning, avses ordet i dess begreppsmässiga betydelse, nämligen lagstiftningen angående jordsfördelning efter kvotdelar. Som bekant har denna måst utbyggas med bestämmelser om jordens uppdelning i vissa till läge och gränser bestämda lotter. Härutinnan har avsöndringsförfarandet hos oss gammal hävd. Och genom 1896 års lag om ägostyckning tillkom ett institut, som i själva verket

 

Svensk Juristtidning 1923. 7

 

torde bliva av allt större betydelse för sådana fall, då tillfälle ges att vid förvärv av fastighet välja mellan kvotdelsbeteckningen och bestämt markområde. Det är uppenbart, att lagstiftningen om jorddelning över huvud taget icke kunnat allt hittills fylla sin uppgift, om ej laga skiftet ägt dessa parallellinstitut vid sin sida. Men detta ändrar ej något i omdömet om den gällande skifteslagstiftningen i egentlig mening.
    Att vissa brister i denna kunna påvisas, är emellertid obestridligt och för övrigt helt naturligt. Det var Daniel Persson i Tällberg och annan motionär, som i en vid 1906 års riksdag i andra kammaren väckt motion förelade sig uppgiften att påvisa dessa brister. Motionärerna förklarade, att sedan nu snart ett sekel förgått efter tillkomsten av laga skiftessystemet och det mesta av rikets jord varit underkastad behandling enligt detsamma, man måste villigt erkänna, att i stort sett verkningarna därav varit till välsignelse för landet. Det djupa förfall, vari jordbruksnäringen råkat i en tid då det icke lönade mödan att bruka alla de här och var spridda och ofta från åbyggnaderna mycket avlägsna ägolotterna, hade efterträtts av självständighet och välstånd hos landets jordbrukande befolkning. Lämnade man emellertid — fortsatte motionärerna å sido — de stora verkningarna av den nya skiftesmetoden och i stället riktade uppmärksamheten mot detaljerna hos själva förfarandet och dess ändamålsenlighet för vår tid med hänsyn till rättsutvecklingen i övrigt, komme man till ett helt annat slut eller att skiftesväsendet utgjorde ett i hög grad försummat lagstiftningsområde. Detta uttalande gör måhända ett visst intryck av önskan att reformera för reformens egen skull. Men motionärernas utveckling måste sägas göra ett sådant omdöme oberättigat. De av dem påvisade bristerna kunna ej sägas vara oväsentliga, ehuru motionärerna själva, såsom nyss antytts, synas vilja hänföra dem huvudsakligen till detaljerna hos förfarandet. Åtskilligt har emellertid inträffat sedan år 1906. Då vi nu skriva anno 1923 och alltjämt leva under 1827—1866 års skiftesstadga, kan man visserligen ej säga, att det reformarbete, vartill 1906 års motion gav impulsen, fick någon svindlande fart. Men om farten blev beskedlig, hava nog å andra sidan riktlinjerna på sistone undergått en långt mer radikal omläggning än den, varmed motionärerna ansågo sig böra räkna.

 

    De grundsatser — heter det i 1906 års motion — som ett väl anordnat skiftesförfarande borde i sig upptaga, vore snabbhet, ändamålsenlighet, rättssäkerhet och billighet. Dessa krav uppfylldes ej av det svenska skiftesverket, och skulden härför drabbade i väsentlig mån den gällande skifteslagstiftningen. Nödvändigheten att hänskjuta under skiftesförrättning uppkommande tvister av privaträttslig natur till allmän domstols avgörande, förbudet att ens i minsta mån genom användande av penningen såsom jämkningsmedel undvika rättelse eller omgestaltning av redan fullbordade skiftesåtgärder, omöjligheten att på ett preliminärt stadium av skiftet få frågan om jordens uppskattning definitivt prövad, rätten att i högsta instans fullfölja samtliga tvistiga skiftesfrågor, förbudet mot utläggande av gemensam ägolott för flera delägare, den bristande hänsynen för inteckningshavarnas intressen, tyngande och ofta nog för det praktiska behovet hindersamma bestämmelser i fråga om ägotilldelningen, ofullständiga bestämmelser rörande processförfarandet m. fl. omständigheter inverkade härutinnan menligt, och rättelse i bland annat dessa avseenden syntes således önskvärd.
    Man får på det hela taget av ifrågavarande motion ett starkt intryck av att den syftar till anordningar, vilka så smidigt som möjligt anpassa sig till de fordringar, som uppställas av "vårt rörliga och starkt individuella tidsskede". Inför de sist citerade orden ur motionen må alltjämt hållas i minnet, att de skrevos så långt tillbaka i tiden som åtta år före 1914. Under en del av den tid, som sedan dess förflutit, hava de verkat nästan arkaistiska. Uteslutet är ju ej, att de komma att återvinna sin modernitet innan ännu den nya lagstiftningen om jorddelning sett dagens ljus.
    Med en fortgående delning och mindre jordstycken följer— säga motionärerna — en mångsidigare och intensivare användning, vars anordning bäst överlämnas åt den enskildes intresse och företagsamhet. Det hänvisades till de olika slagen av ägostyckning — med eller utan föregående avtal — såsom en kortvarig, enkel och billig lantmäteriförrättning, varigenom fastighet kunde definitivt sönderstyckas efter vederbörandes önskan i särskilda med hemmantal försedda ägor. Det vore över huvud taget ej fråga, huruvida en sådan avskild hemmanslott finge ett eller

 

flera skiften eller bestode av det ena eller det andra slagets ägor. Statens fiskaliska intresse vore inskränkt till en rent negativ prövning eller tillsyn därav, att icke en alltför orimlig och planlös delning ägde rum. Jämförde man med denna jorddelningsfrihet det lagstadgade förfarandet vid klyvning enligt skiftesstadgans grunder av ett hemman eller en hemmansdel, funne man, vilken ändamålslös och menlig tvångströja funnes därå lagd. Lika litet som i fråga om ägostyckning funnes numera någon offentlig anledning att vid hemmansklyvning påtvinga delägarna en ägoanordning, som väl kunde för jordbruksändamål vara lämplig nog men till äventyrs stode i uppenbar strid med deras egna intressen, vilka fullt berättigat kunde hava annan eller vidare innebörd än jordbruksnäringen.
    I enlighet med motionärernas hemställan beslöt riksdagen skrivelse till K. M:t med begäran om revision av skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar. Den i anledning härav tillsatta kommittén — skifteslagstiftningskommittén, av vilken bland andra motionären Daniel Persson i Tällberg var ledamot — avgav den 28 juli 1911 betänkande med förslag till lagom skifte av jord m. m. Förslaget upptog bestämmelser ej blott rörande laga skifte, inklusive hemmansklyvning, utan även angående styckning och avsöndring. Det innehåller en mängd detaljbestämmelser, avsedda att avhjälpa de i motionen överklagade bristerna inom skiftesväsendet. I principiellt hänseende står emellertid förslaget så gott som fullständigt på gällande lagstiftnings grund. Dock må anmärkas, att fordran på enhällighet bland delägarna eftergivits för åstadkommande av omskifte av jord, som undergått laga skifte eller därmed i fråga om orubblighet jämnställd delning. Vidare har öppnats möjlighet till skifte av jord i en ägares hand. Beträffande rättegången föreslog kommittén bland annat de nuvarande ägodelningsrätternas utbytande mot en sådan domstol för varje län, i vilken en av häradshövdingarna i länet eller annan lagfaren och i domarevärv prövad man skulle vara ordförande. Med sitt förslag härutinnan avsåg kommittén, som vitsordade, att de ordinarie domhavandena i regel kunde anses väl lämpade att vara ordförande i skiftesdomstol, dels att förebygga ett för dessa viktiga måls prövning olämpligt vikariatsystem och dels att vinna en snabbare handläggning av desamma.

 

Med avseende härå hade kommittén funnit önskligt, att till ordförande i skiftesdomstolen erhölles en person, som uteslutande eller åtminstone huvudsakligen kunde ägna sitt arbete häråt.
    Över kommitténs betänkande avgåvos från åtskilliga myndigheter och korporationer infordrade yttranden, bland vilka särskilt är att märka lantmäteristyrelsens synnerligen ingående utlåtande av den 11 augusti 1913. Därefter har överarbetning av förslaget verkställts av sakkunniga, tillkallade inom justitiedepartementet — skifteslagstiftningskommissionen — som den 26 oktober 1918 avlämnat betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet jämte vissa andra författningsförslag. I fråga om de ledande grundsatserna skiljer sig detta betänkande icke väsentligen från 1911 års förslag. Bland skiljaktigheterna må emellertid nämnas den än mer underlättade möjligheten till omskifte av jord, som undergått s. k. orubbligdelning, även som en återgång till den hittills gällande organisationen av skiftesdomstolarna. Än vidare hade styckning och avsöndring sammanslagits till ett nytt delningsinstitut, avstyckning.

    Varken 1911 eller 1918 års förslag innehöll sålunda några föreskrifter, syftande till inskränkning i den enligt gällande rätt rådande friheten att genom laga skifte uppdela oskiftad jord. Emellertid hade redan under år 1916 från riksdagens sida tagits initiativ i sådan riktning, i det att riksdagen i skrivelse till K. M:t den 31 maj 1916 anhållit om utredning, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga för att å jordegendom, inköpt på spekulation för skogsavverkning och styckning, hämma, förutom förekommande skogsskövling, vanhävd av jordbruk och byggnader ävensom förhindra dylik egendoms planlösa styckning och delarnas försäljning till oskäligt uppdrivna pris. Ett i anledning av denna riksdagsskrivelse utarbetat förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige föranledde enligt K. M:ts beslut den 26 april 1918 ej proposition till riksdagen.
    I anledning av remiss av 1918 års förslag till jorddelningslagstiftning framhöll den s. k. jordkommissionen till en början i skrivelse den 6 juni 1919 angelägenheten av att åtgärder mot en osund jorddelning med det snaraste vidtoges. I an-

 

förande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1919 erinrade departementschefen om riksdagsskrivelsen av den 31 maj 1916 och det i anledning därav utarbetade förslaget till temporär lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige. Departementschefen framhöll härvid att, ehuru en kristidslag på detta område icke längre kunde anses oundgängligen erforderlig, det i riksdagens skrivelse framhållna behovet av åtgärder till förhindrande av planlös styckning av jordegendom lika fullt kvarstode. I anslutning till vissa uttalanden i jordkommissionens nyssnämnda skrivelse av den 6 juni 1919 yttrade departementschefen härefter bland annat, att en revision av gällande lagstiftning angående ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten snarast möjligt borde komma tillstånd, vilken revision emellertid icke borde inskränkas att avse allenast södra och mellersta Sverige, samt att det förtjänade att tagas i övervägande, om den inskränkning i jorddelningsrätten, som syntes vara påkallad, borde gälla allenast ägostyckning och avsöndring, och huruvida icke därjämte kunde vara möjligt att genom lagstiftning hindra, att vidlaga skifte eller hemmansklyvning ägolotter utlades för så små andelar, att lotterna uppenbarligen icke kunde vara lämpade för ett självständigt jordbruk. Samma dag beslöts om tillkallande av sakkunniga inom departementet. Det är av intresse att fasthålla, att enligt de samtidigt givna direktiven deras uppdrag skulle avse utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten "och vad därmed ägde sammanhang". Den ovan i korthet återgivna historiken angående denna den senaste kommissionens — jordstyckningskommissionen — tillkomst förklarar ju, att den egentliga skifteslagstiftningen sålunda skjutits tillbaka i andra planet. Det skall också visa sig, att denna omständighet varit av stor betydelse för utformningen av de sakkunnigas förslag.
    I detta sammanhang må ock erinras, att jordkommissionen— efter att hava den 6 juni 1919 avlåtit för berörda skrivelse — den 13 augusti samma år avgivit det infordrade utlåtandet över 1918 års förslag. Däri fastslog jordkommissionen först, att förslaget i lika och på åtskilliga punkter i än högre grad än gällande skiftesstadga byggde på individualistiska

 

principer. Såsom bevis härför framhöllos särskilt bibehållandet av det oinskränkta skiftesvitsordet i fråga om oskiftad jord, den nyinförda rätten till skifte av jord i en ägares hand och den, i förhållande till 1911 års förslag, väsentligt utvidgade möjligheten till omskifte av enskiftade och lagaskiftade ägor. Jordkommissionen anmärkte, att härigenom i hög grad tillgodosetts synpunkter, som voro vägledande för upphovsmännen till en del länders jorddelningsförfattningar från den gamla liberalismens tidsskede, men som i andra länders lagstiftning tillmättes mindre avgörande betydelse och som i varje fall icke i allo sammanfölle med de grundsatser, som jordkommissionen ansåge böra vara bestämmande för vår framtida svenska jordpolitik.
    Jordstyckningskommissionen avgav den 16 oktober 1920 betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet m. m. Förslagen remitterades den 5 november samma år till lagrådet. Dit överlämnades ock sedermera infordrade yttranden bland annat från lantmäteristyrelsen av den 9 juni 1921 och från processkommissionen av den 20 juni 1921.
    Genom K. M:ts förordnande den 28 augusti 1922 begränsades lagrådets uppgift till att avgiva utlåtande endast såvitt anginge förslagens huvudgrunder. Sådant utlåtande avgavs den 4 oktober 1922.
    I sina allmänna motiv konstaterar jordstyckningskommissionen, att genom 1918 års förslag till jorddelningslag de önskemål, som lågo till grund för den av 1906 års riksdag begärda revisionen å ifrågavarande område, blivit i allo tillgodosedda. Förslaget innefattade även en del synnerligen värdefulla bestämmelser, vilka ginge utöver de krav, som i riksdagsbeslutet uppställts. Uppenbarligen hade genom det åvägabragta utredningsarbetet vår jorddelningslagstiftning ryckts upp till ett mycket högt plan. Man skulle knappast väntat sig, att efter denna oförbehållsamt berömmande värdesättning av 1918 års förslag den senaste kommissionen skulle funnit sin uppgift så lockande eller betydelsefull, åtminstone om det gällde att skapa en bestående lagstiftning, icke en för kristiden avsedd sådan. Längre än till en "jorddelningslagstiftning på ett mycket högt plan" skulle väl ej vara så lätt att nå. Detta lagstiftningsarbete är emellertid — säger kommissionen — byggt på samma grundläggande principer

 

som nu gällande jorddelningslagar, och den fortsätter: sedan den tidpunkt, då riksdagen begärde ifrågavarande revision, hava förändrade tankar och strömningar framträtt på det jordpolitiska området i allmänhet och därmed även i avseende på den betydelsefulla del av jordlagstiftningen, varom här är fråga. Såsom prov på dessa "tankar och strömningar" redogöres härefter för bland annat 1916 års ovan återgivna riksdagsskrivelse och jordkommissionens uttalanden.
    Sträng offentlig kontroll över all slags jorddelning blev jordstyckningskommissionens lösen. Det "rörliga och starkt individuella tidsskedet" av 1906 ligger redan långt tillbaka i tiden."Den gamla liberalismen" är utdömd, och även å håll, som tillförene hyllat helt andra grundsatser, är man numera villig att åt det allmänna inrymma befogenhet att reglerande ingripa på allt flera områden. Och, framför allt, krigs- och kristiden hade avsatt sina verkningar.
    I enlighet med sitt direktiv började jordstyckningskommissionen med en undersökning rörande ägostyckningsförfarandet. Den resulterade däri, att landet runt befunnits hava med stöd av 2 § ägostyckningslagen företagits ägostyckningar på lager, som icke motsvarade något behov och som lett till vanvårdav byggnader och vanhävd av jorden, samt att dylika styckningar ofta funnits hava skett utan beaktande av den ostyckade fastighetens tjänlighet för jordbruk eller av angelägenheten att dess för jordbruk avsedda å byggnader bleve rationellt utnyttjade. Det hade synts kommissionen klart, att denna uppdelning av fastigheter måste stävjas och att åtgärderna måste omfatta jämväl ägostyckningar efter föregående avtal, enligt 3 § ägostyckningslagen, redan för att förekomma åtgärdernas kringgående genom skenavtal. Och härtill komme den än viktigare synpunkten, att samhällets intresse av en lämplig fastighetsbildning såsom avseende även framtida släktens rätt och bästa givetvis ginge före hänsynen till vad en temporär jordinnehavare kunde för tillfredsställande av ett mer eller mindre tillfälligt behov avtala med en spekulant. Det är uppenbart, att detta sista uttalande griper vida utöver det institut, angående vilket det sålunda närmast fällts, eller ägostyckning efter föregående avtal. I själva verket inrymmer det kommissionens hela jorddelningsprogram och måste sägas ge ett pregnant uttryck för vad ovedersägligen talar till för-

 

mån för principen om det offentligas rätt och plikt att ej helt utlämna jorddelningen åt de enskilda jordägarnas fria bestämmande. Hur långt sedan kontrollen skall sträckas, därom måste meningarna förklarligt nog komma att gå väsentligt i sär.
    Den av kommissionen föreslagna omläggningen av jordstyckningsförfarandet (avstyckning), inbegripande officialprövning över lag för arealuppdelning, framkallade — säger kommissionen vidare — osökt frågan, om icke motsvarande ordning i princip borde gälla vidkommande skiftesförfarandet i egentlig mening. Det har, såsom ovan antytts, givetvis varit av stor betydelse, att kommissionen arbetat enligt ett program, där de, rättshistoriskt sett, mindre "förnämliga" instituten ställts i förgrunden och behandlingen av det egentliga skiftesförfarandet mera kommit att framstå såsom en följd av de slutsatser, till vilka man kommit i fråga om dess påbyggnader. Vid undersökning huru skiftes- och hemmansklyvningsförfarandet enligt hittillsvarande bestämmelser verkat i tillämpningen säger sig kommissionen emellertid icke kunnat undgå att finna, att även genom laga skifte eller hemmansklyvning i många fall skett en uppdelning av jorden, som icke tillfredsställde anspråken i fråga om en sund jorddelning. I vissa orter hade klyvningsförfarandet kommit till användning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna numera vore uppdelade i parceller av ytterst ringa storlek. Av de primära gårdarna återstode på många håll en samling fastigheter, som till sin karaktär närmast påminde om mindre torp. Vid arvfall eller genom försäljning uppkomna kvotdelar hade utbrutits utan tanke på, i vilken mån den odelade fastigheten med hänsyn till sin sammansättning tålt vid klyvning. Värdefulla byggnader, lämpliga för fastigheten i odelat skick, hade vid klyvningar spolierats, och bäriga jordbruk hade på dylikt sätt försvunnit. Därtill komme, att vid sådana långt drivna klyvningar de utlagda parcellerna ofta erhållit en form, som icke medgåve en tillfredsställande skötsel. I all synnerhet gällde detta vidkommande skogsmarken, där långa, smala tegar vore en ofta återkommande skiftesform. — Kommissionen övergår härefter till granskning av utförda delningar dels å områden, som vid skiftesförrättningar avsatts för delägarnas gemensamma behov, dels ock å ryttare-, soldat- och båtsmanstorp. Dylika

 

skiften sägas hava föranlett en överraskande jordsplittring. Fall hade ofta påträffats, där skiftet givit ett resultat, som måste anses absurt. Lotter med en storlek av några kvadratmeter vore ej ovanliga; ibland ginge arealen ned till delar av kvadratmetern. Såsom belysande för denna jordsplittring anfördes ett par exempel. År 1912 hade fastställts laga skifte på ett båtsmanstorp i Frötuna socken av Stockholms län. Torpets hela areal var 0.65 hektar, därav 0.43 hektar åker och 0.22 hektaräng. Skiftet ägde rum i inte mindre än 261 lotter. Av dessa hade 40 fått en areal av 5—10 kvadratmeter var och 15 mindre än 1 kvadratmeter. Minsta lotten innehölle endast 0.45 kvadratmeter. År 1917 hade fastställts laga skifte på en grustäkt i Glimåkra socken av Kristianstads län. Den innehöll allenast 561 kvadratmeter och delades i 73 lotter. Av dessa innehöllo 51 lotter vardera mindre än 1 kvadratmeter; en ägolott redovisades med en areal av endast 1 kvadratdecimeter och 8 kvadratcentimeter. Lantmätaren hade visserligen föreställt delägarna det olämpliga i att utföra dylika skiften; men då ingen vid resp. förrättning närvarande delägare bestritt skiftet, kunde delningen icke förhindras. Detta enligt den av kommissionen måhända ej utan ett visst ogillande konstaterade praxis att endast i fall av bestridande från någon delägares sida av den begärda delningen av en samfällighet ingå i prövning om dess företagande."Dylika skiften utvisa bäst, vart den i gällande jorddelningslagar härskande individualistiska principen lett!" utropar kommissionen med en viss emfas. Emellertid framhåller kommissionen, att till det olyckliga resultatet även medverkat den tolkning, som på senare tid givits 85 § första stycket skiftesstadgan. — Det synes ej vara utan skäl, som lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande av den 9 juni 1921 anser, att det varit just dessa delningar å gamla knektetorp och samfälligheter, som utövat avgörande inflytande vid kommissionens ståndpunktstagande i fråga om skiftesförfarandet.
    Detta ståndpunktstagande kan uttryckas därmed, att kommissionen degraderat det nuvarande skiftesvitsordet till en rätt att allenast väcka fråga om skifte. Huruvida sådant skall komma till stånd, prövas av ägodelningsrätten efter underställning av lantmätarens och gode männens härom avgivna utlåtande. För all jorddelning uppställes den fordran, att varje därvid

 

uppkommande fastighet skall vara ägnad att användas för det ändamål, vartill den är avsedd. Då fråga är om jordbruksfastighet, förutsättes för tillåtelse till skifte — liksom för övrigt till avstyckning — att en restgård kan bildas, som är i väsentligen samma mån som den odelade fastigheten lämplig för jordbruk.
    I sitt nyssnämnda utlåtande säger sig lantmäteristyrelsen vara den förste att erkänna, att missbruk och missförhållanden framträtt i de hänseenden, kommissionen framhållit. En icke ringa del torde emellertid — säger styrelsen — vara att betrakta såsom kristidsföreteelser, som måhända redan försvunnit. I allt fall finge anledningarna till missförhållandena icke endast sökas på jorddelningarnas eller lantmäteriets område. Till jordens pulvrisering hade nämligen i icke obetydlig grad även bidragit rättigheten att förvärva huru små och oformliga fastigheter som helst samt icke minst den praxis, som utbildat sig vid våra domstolar i syfte att framtvinga särskild lagfart å varje arvfallen lott och de särskilda lotternas utbrytning vid efterföljande jorddelning, även om de nyttjats gemensamt eller varit så små, att det icke kunnat bliva tal om att någonsin bruka dem var för sig. Styrelsen kunde förövrigt icke finna, att av kommissionens utredning med fog kunde dragas den slutsatsen, att vårt jorddelningsväsende i stort sett råkat in på avvägar. Att så verkligen skett syntes styrelsen emellertid vara en nödvändig förutsättning för att man tillgrepe så omfattande, tidsödande och kostsamma föreskrifter som kommissionen föreslagit. Styrelsen synes vidare göra till sitt uttalandet av en överlantmätare, att de tillfällen, då missbruk förekommit, måste räknas såsom undantagsfall och att lagstiftningen därför ej borde ordnas så, att genom behovet av kontroll å undantagsfallen den legitima och sunda jordstyckningen omgärdades med onödigt tyngande bestämmelser. Detta bleve enligt styrelsens mening fallet, om för prövning komme att lagfästas i den omfattning, kommissionen föreslagit. Styrelsen förklarar sig emellertid ense med kommissionen därom, att inskränkning i den enskildes rätt att dela upp sin jord bör stadgas, och att styrelsen också ansåge, att dessa inskränkningar borde ske huvudsakligen i de hänseenden, som kommissionen föreslagit. Styrelsen förordar emellertid ett förenklat förfarande i regel utan underställnings-

 

tvång annat än vid fråga om brytande av hittills såsom orubbliga ansedda skiften. Vidare föreslår styrelsen, huvudsakligen vid sidan av skifteslagstiftningen, en del reformer, för vilka det skulle bliva för vidlyftigt att i detta sammanhang redogöra. Dock bör uppmärksammas, hurusom styrelsen såväl här som tidigare förordar, att utbrytning på marken bör stipuleras såsom en förutsättning för lagfart och att fånget blir ogiltigt, därest utbrytning befinnes icke kunna ske och lagfart icke inom viss tid erhållits. — Förslagets upphöjande till lag anser styrelsen skola lägga en över hövan byråkratisk prägel över jorddelningen, och styrelsen vore övertygad, att förhållandena snarligen komme att utveckla sig därhän, att efter få års giltighet alla inskränkningar bleve upphävda.
    Från lagrådets ovan omnämnda utlåtande kan i denna del anmärkas, hurusom lagrådet förklarat, att man obetingat torde böra giva kommissionen rätt däri, att antydda olägenheter förefinnas och att förden skull jorddelningen, vare sig den sker i den ena eller andra av de i förslaget upptagna formerna, bör underkastas viss uppsikt och kontroll från det allmännas sida. Men — fortsätter lagrådet — frånsett att olägenheterna av hittills skedda jorddelningar torde få anses av jordstyckningskommissionen i någon mån överdrivna, gäller det givetvis här som på andra lagstiftningsområden att icke, om ock förän så viktiga statsändamål, ingripa i den enskildes fria förfoganderätt längre än som av ändamålet oundgängligen påkallas. Man hade därvid ock att taga hänsyn till den hävd vunna åskådningen bland de befolkningslager, som närmast berördes av den ifrågavarande lagstiftningen. Och så långtgående inskränkningar i rätten att klyva t. ex. en arvfallen hemmansdel, som förslaget innefattade, skulle säkerligen icke mottagas med förståelse av landets jordbrukare. Stadgandena om ändamålsenligheten hos varje vid jorddelning uppkommen fastighet betecknar lagrådet såsom välbetänkta. Å ena sidan torde det icke, säger lagrådet, kunna påstås, att detta krav inskränker jordägarens bestämmanderätt mer än skäligt är. Och å andra sidan synes det kunna antagas, att stadgandena, om de rätt användas, skola vara ägnade icke allenast att förekomma sådana uppenbart orimliga delningar som de, varpå jordstyckningskommissionen lämnat exempel, utan även därutöver att verksamt bidraga till förhindrande av fastighets-

 

bildningar, vilka tydligen äro objektivt sett olämpliga. Härigenom bleve säkerligen det mest kännbara reformbehovet fyllt. Och man måste fråga sig — yttrar lagrådet slutligen —huruvida det icke må vara tillrådligt att för närvarande åtnöja sig härmed.
    Det är påtagligt, att denna lagrådets ståndpunkt på det närmaste sammanfaller med den, som intogs av 1906 års motionärer, då de förklarade, att statens intresse uti ifrågavarande hänseende borde begränsas till en tillsyn därav, att icke en alltför orimlig och planlös delning ägde rum. Frågan kan ju härigenom sägas vara återförd till sitt normala plan efter den avvikning, vartill krigstidens abnorma förhållanden väl till den väsentligaste delen givit anledning.
    Även rätten till om skifte av jord, som undergått laga skifte eller därmed ifråga om orubblighet jämnställd delning, har enligt det föreliggande förslaget gjorts till föremål för officialprövning på enahanda sätt, som förut angivits angående oskiftad jord, dock att skifte, som skett enligt den nya lagen, endast med samtliga delägares medgivande skulle kunna rubbas under de närmaste trettio åren. För tillåtelse till nytt skifte erfordras, att ägorna kunna erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och högre värde och att skiftet kan för delägarna i allmänhet medföra fördelar, som väsentligen överväga de av detsamma följande kostnader och olägenheter. De nya bestämmelserna innebära i förhållande till nu gällande rätt, som fordrar enhällighet hos delägarna, att möjligheterna till sådant skifte väsentligen vidgats. Redan de båda tidigare förslagen bröto härutinnan, såsom förut antytts, med den gällande rätten, men uppställde såsom villkor förefintligheten av en på visst sätt kvalificerad opinion bland delägarna för skiftets företagande. Såsom helt naturligt är har frågan om rätten till omskifte tilldragit sig det största intresse vid diskussionenom jorddelningsreformen. Även här gäller, att det skulle föra allt för vitt att nu redogöra för den vidlyftiga argumentering för och emot ett underlättande av omskifte, som under lagstiftningsarbetets fortgång framförts. Det är därför nödvändigt att begränsa sig till ett återgivande av vad härutinnan avlagrådet anförts. Efter att hava redogjort för den ovan antydda skiljaktigheten mellan å ena sidan det remitterade

 

förslaget och å andra sidan 1911 och 1918 års förslags äger lagrådet, att det må vara principiellt riktigt, att frågan, huruvida dylikt skifte skall få ske, avgöres enbart efter objektiva grunder och icke göres beroende av att en måhända av skilda motiv sammanförd majoritet bland delägarna kunnat åstadkommas. Men frågan hade även andra sidor. Lagrådet hänförde sig härvid till de enligt lagrådetsmening synnerligen beaktansvärda synpunkter, som framhållits av en reservant inom jordstyckningskommissionen.¹ Denne reservant hade påyrkat en återgång i det väsentliga till 1918 års förslag. Särskilt borde — fortsätter lagrådet — understrykas nödvändigheten att taga hänsyn till de psykologiska momenten. Det kunde väl så vara, att rent ekonomiskt sett ett omskifte även å skifteslag, som kanske endast för någonmans ålder sedan undergått laga skifte, skulle bliva till gagn. Mot detta gagn måste vägas den vantrevnad och det split, som säkerligen skulle uppstå, därest en eller några få delägare mot samtliga övriga delägares bestridande finge nytt laga skifte till stånd. Man kunde visserligen utgå från, att endast i sällsynta undantagsfall omskifte skulle under nämnda förutsättning komma att medgivas. Men redan vetskapen om, att en enda delägare kunde åstadkomma nytt skifte och i alla händelser föranleda sakens dragande under ägodelningsrätten, torde komma att skapa en viss känsla av otrygghet, vars menliga följder icke borde underskattas. Vid övervägande av skälen för och emot de olika systemen syntes, med hänsyn jämväl till lämpligheten av att nu ej göra för starkt avsteg från hittills gällande regler, det riktigaste vara att i likhet med de äldre förslagen såsom förutsättning för omskifte fordra, att förslag därom vunnit viss anslutning bland delägarna inom skifteslaget.
    Samtliga de utarbetade förslagen hava sökt tillgodose kraven på en förbättrad skogsvård genom föreskrifter om avsättande vid skifte av gemensamhetsskog (i 1911 års förslag "allmänningsskog"). För beslut härom fordrade de tidigare förslagen majoritet bland delägarna, under det att det senaste förslaget gjorde även denna fråga beroende på officialprövning av ägodelningsrätten. Under uttalande av sin

 

¹ Numera byråchefen i lantmäteristyrelsen Karl Grubbström, ledamot jämväl av skifteslagstiftningskommittén.

anslutning till grundtanken om främjandet av tillkomsten av gemensamhetsskogar, har lagrådet funnit det nödigt att skilja mellan de fall, då skogen före skiftet varit delad, och då den vid skiftet är samfälld. Endast för det senare fallet ansåge lagrådet ett avsättande utan vidare tvångsvis böra ske. För det förra fallet däremot borde fordras majoritet bland delägarna; och delägare, som motsatte sig att vara med om saken och kunde få eget lämpligt skifte åt sig utlagt, borde erhålla sådan förmån.
    I fråga om ägodelningsrättens organisation har det senaste förslaget återgått till de av skifteslagstiftningskommittén föreslagna länsägodelningsrätterna. Jordstyckningskommissionen betecknar denna omorganisation såsom en oeftergivlig fordran för att ägodelningsrätten skall erhålla erforderlig kompetens för den ifrågasatta utvidgningen av dess nuvarande uppgift.Redan kommitténs förslag i denna del möttes från olika håll av stark kritik. Processkommissionen — som i sitt utlåtande av den 20 juni 1921 förklarat det antagligt, att den för ägodelningsmålen komme att förorda bibehållande av en organisation, nära motsvarande den nuvarande, d. v. s. en domstol med en lagkunnig ordförande och speciellt sakkunniga bisittare — har anslutit sig till och närmare utfört denna kritik. Jämväl lagrådets samtliga ledamöter hava, ehuru med olika motivering, motsatt sig omorganisationen.
    Det i 1906 års motion angivna önskemålet om ett bättre tillvaratagande av inteckningshavarnas intressen har i förslagen vunnit beaktande därigenom att delägarnas beslutanderätt i skiftesfrågor, särskilt då frågan om delningsgrunden, väsentligen inskränkts. Begränsningen av delägarnas beslutanderätt i de under ett skiftes fortgång uppkommande olika frågorna har lagrådet betecknat såsom väl överensstämmande med skiftets väsen och uppgift.
    I enlighet med de önskemål, som uttalades i motionen,hava privaträttsliga tvister, som äga sammanhang med laga skifte eller andra jorddelningsförrättningar, i stor utsträckning lagts till ägodelningsrätten i stället för till allmän domstol, och genom föreskrift, att dylik tvist under viss förutsättning skall av förrättningsmännen underställas ägodelningsrättens prövning, har man sökt befordra ett snabbare avgörande. Rågångstvister tillhöra ägodelningsrättens handläggning, även om de icke hava sammanhang med förrättning, som nyss

 

nämnts. Utjämning med penningar i stället för med jord har, ehuru med försiktig begränsning, medgivits i flera fall, såväl till undvikande av rubbning av verkställt skifte som ock vid själva skiftets utförande. Huruvida ägograderingen bör göras till en preliminärfråga, har varit föremål för delade meningar, men man har i detta avseende följt den i motionen antydda ståndpunkten. Mot dessa principer har lagrådet förklarat sig ej hava funnit anledning till anmärkning.
    De övriga nyheter, som innehållas i de särskilda förslagen, torde näppeligen vara av sådant intresse, att de förtjäna här närmare avhandlas. Dock må anmärkas, att i förhållande till gällande rätt ett långt friare bildande av delningsområden (skifteslag) medges och att möjligheten för flera delägare att erhålla gemensam ägolott utlagd väsentligen underlättas.
    Lagrådet yttrar, att den verkställda granskningen givit vid handen, att samtliga förslagen d. v. s. det till lagrådet remitterade 1920 års huvudförslag jämte förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet även som en mängd följdförfattningar — vilka beträffande detaljerna torde lämna rum för åtskilliga erinringar, som lagrådet icke fått tillfälle att framlägga, även i flera grundläggande och i principiellt avseende viktiga delar tarva rätt avsevärd omarbetning.
    Om en sådan har K. M:t numera den 30 december 1922 förordnat.
    l fortsättningen kommer man således att få röra sig med ej mindre än fyra olika förslag på ifrågavarande vidlyftiga och svåra lagstiftningsområde. Det kan synas önskvärt, att maximigränsen härmed är nådd. Än viktigare torde emellertid vara, att man först efter det en varaktigare stabiliseringav de ekonomiska förhållandena inträtt blir ställd inför uppgiften att definitivt taga ståndpunkt till frågan om graden av det allmännas kontroll å jorddelningen. I jämförelse härmed bör olägenheten av ytterligare uppskov med den nya lagstiftningen vara att anse som ringa. Dock vore för sådant fall lyckligt, om åtminstone en partiell reform snarast möjligt komme till stånd för vinnande av den ökade snabbhet i förfarandet, vars befrämjande kanske är att anse som tyngdpunkten i 1906 års motion.