NILS STJERNBERG: Kommentar till strafflagen kap. 24. Uppsala & Stockholm 1922. Almqvist & Wiksells boktryckeri-a.-b. (tryckt i Uppsala). 95 sid. Kr. 4.00.
    Till det praktiska rättslivets och den akademiska undervisningens tjänst har professor STJERNBERG i slutet av år 1922 utgivit två kommentarer inom strafflagens speciella del, den ena till 17 och 18 kap. och den andra till 24 kap. Nedanstående rader avse det senare arbetet; till det förra ämnar anmälaren inom kort återkomma.
    Då i rubriken till 24 kap. sammanställas åverkan å ena sidan och å den andra olovligt jagande eller fiskande, hänvisar detta enligt förf. på brottstyper av principiellt olika karaktär. Under det att åverkansbrotten innefatta en förgripelse å annans äganderätt till fastighet (s. 2), är angreppsobjektet vid olovlig jakt eller fiske den"ockupationsrätt" eller särskilda rätt till jakt eller fiske, som oavsett äganderätten till det avsedda området må tillkomma annan. Denna grundläggande skillnad innebär särskilt, att den, som är uteslutande ägare till fastigheten, icke kan straffas för åverkan därå,att vid åverkan ägarens samtycke utesluter brottsligheten, även omgärningen tillika kränker tredje mans rätt, samt att vid sådan kränkning icke blott tredje man utan även ägaren otvivelaktigt är att anse såsom målsägande (s. 88). Vid olovlig jakt eller fiske blir resultatet i dessa avseenden det motsatta, dock att förf. lämnar öppet, huruvida upplåtelse av rätten till jakt eller fiske å en fastighet utesluter ägaren från målsäganderätten, och i denna fråga hänvisar till de divergerande åsikterna i rättsfall N. J. A. 1908 s. 191.
    Från grundsatsen, att jordägaren själv icke kan straffas för åverkan, har emellertid rättspraxis som bekant gjort det avsteget, att bestämmelsen i 6 § om delägares missbruk av rätt i samfälld skog eller mark tillämpats på jordägare, som genom skogsavverkning å egen fastighet gjort intrång i annans rätt till avverkning därstädes. Denna tillämpning, som trots segt motstånd upprätthållits av domstolarna, har förf. till fullo visat vara oförenlig med vanliga straffrättsliga grundsatser (s. 33—38), och han ser däri måhända något pessimistiskt" ett symtom för att regeln nullum crimen sine lege icke är så särdeles fast grundad i svensk rättspraxis". Tydligt är i allt fall, att det nuvarande rättstillståndet på ifrågavarande område måste anses ohållbart. Det innebär efter de senaste prejudikaten, att såvida en avverkningsberättigad å ena sidan icke är ren köpare (varom se N. J. A. 1917 s. 471) och å andra sidan icke är att anse såsom "brukare" i övrigt till fastigheten, intrång av jordägaren gent emot den avverkningsberättigade och vice versa straffas enligt 6 § (N. J. A. 1918

s. 534 och 1906 s. 305), ehuru i senare fallet lagen otvivelaktigt avsett att bereda ett starkare skydd för jordägarens intressen. Däremot hemfaller en dylik avverkning, som förövas av "brukare" i ovannämnda mening gent emot jordägare, under den strängare bestämmelsen i 7 § (N. J. A. 1922 s. 254), under det att jordägarens intrång gent emot brukaren enligt samma lagrum är straffritt. Situationen förbättras ej därav, att i ännu ett rättsfall jordägarens intrång i annans rätt till torvtäkt å fastigheten förklarats straffritt (N. J. A. 1905 s. 549), ehuru rätten att taga dylika naturalster, såsom förf. framhåller, i detta hänseende måste bedömas enligt samma grunder som skogsavverkningsrätt (s. 38). Den tid, som förflutit sedan 1908 års riksdag på justitieombudsmannens initiativ påkallade lagstiftarens ingripande för att bereda en utväg ur den återvändsgränd, vari rättspraxis här stannat, har icke gjort en dylik lagändring mindre önskvärd.
    Med stöd av principen, att åverkansbrotten äro riktade mot äganderätt, vill förf. vid 4 § från straffskydd utesluta bland annat obrutna mineral (s. 30). Till denna uppfattning kan anmälaren icke anslutasig. Även om det ifrågavarande undantaget, såsom förf. sannolikt avser, begränsas till mineralfyndigheter av beskaffenhet att kunna inmutas enligt gruvestadgan samt till de stenkols- och saltfyndigheter, vilka blivit föremål för särskild koncessionslagstiftning, kunna likväl de för tillgodogörande av dessa naturalster gällande särskilda rättsreglerna icke motivera ett sådant undantag (lika litet som den i 1884 års gruvestadga genomförda begränsningen av inmutningsbara mineralfyndigheter kan hava medfört en motsvarande utvidgning av åverkansobjekten). Till en början är det tydligt, att om man överhuvud godtager att med rättspraxis hänföra under 4 § oorganiska naturalster av mindre betydelse, såsom sten, grus, sand och lera, de mera värdefulla mineral och objekt i övrigt, vilka föranlett särskild lagstiftning, med än större fog böra anses straffskyddade. Visserligen uppställas i lagstiftningen om dessa objekt av allmänna intressen betingade, väsentliga begränsningar i jordägarens rätt att uteslutande tillgodogöra sig objekten. Men, såsom redan uttalats av HAMMARSKJÖLD, dessa begränsningar innebära icke "att vissa delar av grunden skulle vara undantagna från jordägarens äganderätt och sålunda antingen tillhöra annan, nämligen Kronan, eller ock såsom res nullius vara underkastade ockupation" (Om gruvregal s. 82). Tvärtom synes jordägarens rätt att tillgodogöra sig hithörande objekt, i den mån begränsningar saknas, icke böra uppfattas annorlunda än hans rätt att tillgodogöra sig andra oorganiska naturalster å hans mark. Intet hindrar jordägaren att utan inmutning tillgodogöra sig mineral, t. ex. å ett område, som är fridlyst mot inmutning av annan, och han måste anses berättigad till ersättning för mineral, som annan olovligen brutit å hans fastighet. I överensstämmelse därmed kan icke anses föreligga något hinder för tillämpning av 24:4 å ifrågavarande naturalster (jfr HAMMARSKJÖLD, a. a. s. 69 n. 2) och gruvrättens särskilda regler om deras tillgodogörande synas i-

stället böra föranleda en analog tillämpning av lagrummet till skydd för vederbörande rättsägare i allmänhet, alltså även gruvägare eller koncessionsinnehavare.
    Av mera allmän räckvidd inom 24 kap. är vidare spörsmålet, huruvida de särskilda brotten tillhöra typen av ett tillgodogörande eller ett skadande av en fastighet eller nyttigheter därå. Därmed sammanhänger nära frågan om gränsen i förhållande till enkel skadegörelse enligt 19:20. En sammanställning av förf:s huvudsakliga resultat i dessa avseenden utvisar följande.
    Brott, där tillvaron av ett tillgodogörande saknar betydelse såväl i objektivt som i subjektivt hänseende, äro icke blott olovlig jakt eller fiske (s. 74—75 och 79 n. 2), utan även vissa åverkansbrott. Lagkommitténs ofta citerade definition av åverkan såsom "olovligt ingrepp i annans nyttjanderätt till fast egendom, i ändamål att därmed bereda sig själv nytta," är också i detta hänseende mindre exakt(jfr s. 2 och 24). Oavsett om tillgodogörande föreligger, straffas sålunda brott med avseende å kreatur enligt 8 och 9 §§, brytande eller nedkastande av hägnad eller grind (10 §) och olovligt tagande av väg eller gångstig (11 §). I samtliga dessa fall inbegriper straffet en skadegörelse av normala dimensioner. Endast om skada av större betydenhet tillfogas, kan 19: 20 tillämpas jämte eller — vid brott enligt 10 § — i stället för åverkansbestämmelsen (s. 66 och 75, s. 63).
    Det i 6 § beskrivna brottet att "sälja bort" vissa nyttigheter eller eljest missbruka rätt i samfälld skog eller mark och motsvarande handlingar enligt 7 § förutsätta däremot ett objektivt tillgodogörande av fastigheten eller dess nyttigheter. Missbruket i förra fallet och överträdandet av brukningsrätten i det senare begränsas av förf. med allt skäl till sådana fall, där gärningsmannen "utnyttjat det upplåtna området eller dess naturtillgångar eller avkastning i större omfattning eller på annat sätt" än som överensstämmer med hans rätt (s. 52). Båda dessa handlingstyper falla utanför skadegörelsebegreppet, och 19:20 kan icke tillämpas å dem, även om avsikt att skada föreligger (liksom t. ex. "bortsäljande" av annans sak i gärningsmannens besittning förblir förskingring även vid avsikt att skada). I ett fall har emellertid förf. kommit till motsatt resultat, nämligen beträffande missbruk av delägarerätt enligt 6 §, vilket enligt honom under förutsättning av direkt skadeuppsåt icke blir åverkansbrott, utan hemfaller under 19 : 20 (s. 41).
    Även de i 3 och 4 §§ beskrivna brotten bygga på ett tillgodogörande, ehuru liksom vid tjuvnad det avgörande momentet ligger på den subjektiva sidan. De förutsätta uppsåt hos gärningsmannen att tillägna sig eller annan ifrågavarande naturalster, under det att uppsåt, som avser annan nytta än tillgodogörande eller att skada, hänför gärningen under 19:20 (s. 25 — 26).
    En motsvarande innebörd vill förf. tillägga även de återstående,i 1 och 2 §§ beskrivna handlingstyperna, att någon olovligen "bygger, gräver, plöjer" etc. eller "svedjar eller verkställer torv- eller

ljungbränning" å annans fastighet. Med undantag möjligen för intagande av jord enligt 1 § (s. 9) förutsätta de "avsikt att genom åtgärden bereda sig eller annan nytta av fastigheten i fråga", så att vid direkt uppsåt att skada gärningen hemfaller under 19:20 (s. 7 och 12). Dock synes det ligga lagens beskrivningar av dessa brottvida närmare att uppdraga gränsen mellan dem och skadegörelse efter objektiva kriterier och i detta avseende likställa dem med åverkansbrotten i övrigt, frånsett 3 och 4 §§. Enligt denna uppfattning skulle till åverkan hänföras varje från teknisk synpunkt typiskt svedjande, byggande, grävande o. s. v., som företagits med uppsåt, oavsett avsikten i övrigt hos gärningsmannen.
    Framställningen av det subjektiva rekvisitet berör ett för brotten i 24 kap. gemensamt spörsmål om verkan därav, att gärningsmannen förmenat sig äga en rätt till fastigheten, som där den förelegat skulle uteslutit brottsligheten. Förf. hävdar konsekvent, att denna villfarelse, även om den ej är ursäktlig, utesluter uppsåt och därmed straff. Men han konstaterar tillika, att i rättspraxis åtminstone fiske i annans fiskevatten städse ansetts straffbart, ehuru gärningsmannen åberopat egen rätt till vattnet (s. 79 — 80, s. 75). Otvivelaktigt gäller nu vid brotten i 24 kap., liksom t. ex. vid tjuvnad, då någon tror den tillgripna saken vara sin tillhörighet, att gärningens typiska samhällsfarlighet väsentligen förändras, om gärningsmannen tror sig äga den rätt, varom här är fråga. Men å andra sidan kan man icke alldeles bortse ifrån att påtagliga reella intressen kräva straffskydd även mot intrång av den, som på mer eller mindre lösa grunder gör gällande egen rätt till fastigheten (jfr den forna grundsatsen i 10:6 ByggnB om åverkansstraff i sådant fall). Detta skydd beredes nu i avsevärd utsträckning inom 24 kap:s område ―liksom vid olovligt tillgrepp — av den allmänna straffbestämmelsen om egenmäktigt förfarande. Denna kan emellertid icke tillämpas, där någon under förment rätt griper sig an med att jaga eller fiska på annans område. Åandra sidan kan det förmildrande uti den ifrågavarande goda tron vinna fullt avseende inom de låga strafflatituderna i 12 —14 §§. Då nu i allmänhet spörsmålet om dylika rättsliga kvaliteters inbegripande under uppsåtet är en tolkningsfråga vid varje brott för sig, synes den av rättspraxis omfattade ståndpunkten väl låta försvara sig vid olovlig jakt eller fiske, utan att därav behöva dragas några konsekvenser för åverkansbrotten i allmänhet.
    Av de talrika intressanta tolkningsspörsmål, vilka anknyta till de särskilda brottsbeskrivningarna var för sig, kunna här endast beröras några spridda punkter.
    Bestämmelserna i 3 och 4 §§ äro grundläggande för gränslinjen mellan åverkan och tjuvnad. Enligt 3 § undantagas från tjuvnadsområdet träd med flera uppräknade objekt "å annans skog ellermark". Skog är det typiska skogsområdet, även om detta varit föremål för skogskultur (s. 19—20). Tolkningen av "mark" är mera komplicerad. Förf. inlägger däri en begränsning till "ett sådant

område, som ej varit föremål för bearbetande i ekonomiskt produktivt syfte för det ifrågavarande objektets framställande" (s. 22). I enlighet därmed hänföras till tjuvnadsobjekt planterade fruktträd,varhälst de växa, och till åverkansobjekt prydnadsträd under alla förhållanden, även om de äro planterade i trädgårdar, i alléer o. s. v. Fråga är emellertid, om i detta sammanhang hänsyn uteslutande bör tagas till den kultur, som avser ekonomisk produktion. Förf. stöder sig väsentligen på historiska tolkningsdata (s. 20—22), vilka emellertid knappast äro avgörande. Redan den till tjuvnadsbestämmelserna hörande formuleringen i 1855 års förordning och i 1864 års strafflag: "träd- eller jordfrukt ur trädgård eller på åker eller annat, som där planterat eller sått är," hänvisar närmast på odlingskultur i allmänhet. Men i samma riktning tala framför allt de reella intressen, vilka föranlett uppställande av en särskild åverkanskategori vid sidan av de vanliga tillgreppsbrotten. Förf. har icke undersökt sistnämnda fråga i annan mån än som framgår av hans uttalandes. 3, att "den synpunkt, som varit avgörande för att man hänfört vissa tillgreppsbrott till åverkan, har åter varit den, att deras objekt, såsom rena naturalster, ansetts vara av relativt underordnat värde i förhållande till de nyttigheter, som äro produkter av mänskligt arbete." Vare sig man nu utgår från denna värdesynpunkt eller från den relativa lätthet, varmed objekten ersättas av naturens egen alstringskraft, eller från det förhållandet, att rättsskydd för den ouppodlade jorden först sent blivit genomfört, synes i allt fall det avgörande momentet bliva frånvaron av kultur i allmänhet, icke blott av ekonomiskt produktiv kultur. Därav följer åverkansområdets begränsning till "mark" i den meningen, att området icke varit föremål för kulturell verksamhet över huvud med avseende å de ifrågavarande objekten. Vad som ingår såsom integrerande beståndsdel i en typisk kultur, t. ex. inplanterade träd och växter i en botanisk trädgård eller i en hortikulturell anläggning i allmänhet, liksom arkitektoniskt inkomponerade vilda bestånd förblir med denna uppfattning tjuvnadsobjekt.
    Den obestämdhet, som vidlåder beskrivningen av åverkansobjekten i 4 §, begränsas av gällande sedvanerättslig uppfattning om rätt för envar att på annans mark plocka vilt växande bär, svampar, blommor och örter. Förf. hänvisar till att i ett yttrande inom högsta domstolen år 1875 till de oskyddade objekten hänförts även mossor (s. 30). Beträffande s. k. renmossa såsom fodermedel har emellertid fråga om tillämpning av 4 § varit uppe i rättspraxis och i ett fall nyligen besvarats jakande (Svea hovrätts utslag d. 14 dec. 1923).Om man beaktar, att lagrummet tidigare tillämpats i fråga om tång (N. J. A. 1891 s. 400), varmed renmossa torde vara nära jämförlig i sekundär användbarhet inom lantbruket, synes denna extension fullt befogad.
    Såsom redan framhållits, bilda de i 12 — 14 §§ beskrivna brotten, olovlig jakt och fiske, en särskild brottsgrupp, principiellt skild från åverkanstypen. De äro, i synnerhet efter 1901 års lagändring.

i 13 § ("annans jaktområde" i stället för "annans mark"), frigjorda från beroende av äganderätten till den jord eller grund, där jakten eller fisket äger rum, och kunna alltså förövas även av områdets ägare gent emot innehavare av jakt- eller fiskerätten därstädes. I sistnämnda avseende drager förf. gränsen så, att "annans" jaktområde eller fiskevatten föreligger icke blott då jakt- eller fiskerätten i dess helhet tillkommer annan, utan även då jakt eller fiske i visst avseende (t. ex. beträffande vissa djurslag) uteslutande förbehållits annan. Denna tolkning, enligt vilken straffskyddet avser varje exklusiv rätt till jakt eller fiske, även om den ej är total, förefaller välgrundad, ehuru den, såsom förf. visar, knappast varit uppmärksammad vid avfattandet av straffbestämmelserna i 22 § lagen om rätt till jakt och 37 § lagen om gemensamhetsfiske. Vad angår rätten till fiske vinner emellertid förf:s tolkning ytterligare stöd därav,att de i jordeboken upptagna fiskerättigheterna, varmed äganderätt till grunden ej är förenad, till största delen äro begränsade till visst fiskslag (såsom lax eller ål, se Förslag till lag om fiskeriområden1907 s. 41) och att intrång i dylika partiella fiskerättigheter otvivelaktigt varit och är att anse såsom olovligt fiskande enligt 14 § första punkten, även om gärningen förövas av den, som äger rätt i övrigt till området.
    Bestämmelsen i 16 §, att förbrytares motvärn i vissa fall medför straffskärpning vid de flesta brotten enligt 24 kap., medför en egendomlig tolkningssvårighet beträffande olovlig jakt eller fiske. Straffskärpningen förutsätter nämligen, att motvärn övas "emot den, som egendomen äger, innehaver eller vårdar, eller emot dess folk." Å andra sidan tillägges rätten att taga vedermäle och pant i 23 § lagen om rätt till jakt åt "jakträttsinnehavaren eller den, som jorden innehar, ävensom deras folk", och i 19 § lagen om rätt till fiske åt "den, som fiskevattnet äger eller innehaver, eller hans folk." Rättspraxis har nu i ett av förf. anfört fall (N. J. A. 1909 s. 421) tillämpat16 § även vid motvärn, som en olovligt jagande förövat mot jakträttsinnehavare, men förf. avvisar för sin del denna extension av det kvalificerade brottet utöver lagrummets ordalydelse (s. 91 — 92). Det vill emellertid synas som om den av förf. hävdade principiella olikheten mellan åverkan och olovlig jakt eller fiske icke kan undgå att återverka även på tillämpningen av 16 §. Då de senare brotten utformats såsom riktade mot annans rätt till jakt eller fiske oavsett äganderätten till det avsedda området, kan svårligen anföras något skäl, varför innehavaren av jakt- eller fiskerätten skulle förlänas sämre rättsskydd i förevarande avseende än ägaren till jorden eller grunden, så mycket mindre som anställda skogvaktare eller uppsyningsmän otvivelaktigt åtnjuta skydd såsom "vårdare", vare sig deäro i tjänst hos den ene eller hos den andre rättsägaren. I varje fall synes man icke kunna stanna vid det resultatet, att då en fastighetsägare upplåtit uteslutande rätt till jakt eller fiske åt annan och intrång däri förövas av tredje man, fastighetsägaren ensam skulle vara berättigad till kvalificerad självtäkt enligt 16 § och innehava

ren av jakt- eller fiskerätten ensam vara att anse såsom målsägande (jfr s. 88 n. 2).
    Ovanstående randanteckningar hava endast avsett att upptaga till diskussion några av de många intressanta rättsspörsmål, som behandlas i föreliggande arbete. Därtill har förf. själv inbjudit genom det förtjänstfulla sätt, varpå han genomdiskuterat problemen och givit läsaren icke blott deras merendels avgörande lösning, utan även en allsidig orientering i de olika tolkningsmöjligheternas pro et contra, trots den begränsning, som kommentarformen ålägger i detta avseende. Genom sina tidigare skrifter inom straffrättens allmänna del och i allmänna rättsspörsmål över huvud har förf. väsentligen gjort sig känd och uppskattad såsom den väl skolade teoretikern.För den, som kommit i beröring med förf. såsom undervisare, innebär det emellertid icke någon överraskning att finna, att förf. i föreliggande arbete samtidigt framträder såsom en utmärkt kännare av rättspraxis, som med skarp och säker blick tillgodogjort framställningen ett imponerande rättsfallsmaterial utan att likväl eftergiva kritisk självständighet i förhållande därtill. Det måste därför hälsas med synnerlig glädje, att förf. påbörjat utgivandet av sina betydande forskningar inom straffrättens speciella del, vilka hittills endast varit tillgängliga för åhörarna av hans muntliga föredrag. Då dessutom framställningen erhållit översiktlig och tilltalande disposition, där tyngande allmänna straffrättsfrågor uteslutits, vågar anmälaren hoppas, att denna glädje uppriktigt delas av intresserade jurister i vidaste kretsar. 

Folke P:son Wetter.