Gravationsbevis med ledning av inteckningsboken. Den 5 juli 1923 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis. Genom kungörelsen har den, som utfärdar gravationsbevis, förklarats ej pliktig att för utfärdandet av beviset genomgå inteckningsprotokollen under förutsättning att anteckningarna i inteckningsboken (inteckningsspalten i fastighetsbok för stad) förut jämförts med inteckningsprotokollen, anteckning i bokens anmärkningskolumn verkställts om de avvikelser mellan protokoll och bok, som vid granskningen konstaterats, och boken å dess första sida försetts med bevis av den befattningshavare, som utfört granskningen, att boken överensstämmer med inteckningsprotokollen.
Kungörelsen har tillkommit i anledning av en framställning av riksdagens justitieombudsman, däri denne anfört bland annat.
Enligt vår nuvarande lagstiftning hade man beträffande rättsärenden angående fast egendom att ur lagfarts- och inteckningsprotokollen hämta upplysning om vad angående en viss fastighet förelupit av rättslig betydelse. Anteckningar gjordes från protokollen i fastighetsböckerna, men vid bristande överensstämmelse mellan dem ägde protokollen vitsord. Endast beträffande förnyelse av inteckningar hade fastighetsboken genom några detaljstadganden tillerkänts självständig legal betydelse. I 43 § inteckningsförordningen vore sålunda föreskrivet, att inteckning för nyttjanderätt gällde utan förnyelse, sedan den blivit införd i inteckningsboken. Den inteckning av nyttjanderätt, som icke vore införd i boken, skulle, vid påföljd att inteckningen eljest förfölle, förnyas inom den tid och i den ordning, som vore stadgad angående inteckning för fordran. Vad sålunda vore stadgat angående nyttjanderätt gällde enligt 54 § även i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån, som åt någon upplätes att utgå av fast egendom, och enligt 55 § skulle vad i 43 § vore stadgat angående inteckning för nyttjanderätt äga motsvarande tillämpning ifråga om inteckning för servitut.
En följd härav vore att gravationsbeviset, som ju vore den urkund, till vilken tredje man hade att lita, när han ville ingå rättsärenden angående fastighet, i princip ansåges skola utfärdas efter protokollen. Härom hade inom högsta domstolen vid behandlingen av förslaget till 1875 års inteckningsförordning yttrats, att inteckningsboken icke komme att få det vitsord, att gravationsbevis kunde grundas ensamt på denna bok, utan att domare även därefter måste granska protokollen för att kunna avgiva ett tillförlitligt bevis, om och i vad mån en fastighet vore med inteckning besvärad. I likhet med de särskilda liggare, som åtskilliga domare före 1876 utarbetat för att hava såsom en mera lättillgänglig källa till upplysning om