Gravationsbevis med ledning av inteckningsboken. Den 5 juli 1923 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis. Genom kungörelsen har den, som utfärdar gravationsbevis, förklarats ej pliktig att för utfärdandet av beviset genomgå inteckningsprotokollen under förutsättning att anteckningarna i inteckningsboken (inteckningsspalten i fastighetsbok för stad) förut jämförts med inteckningsprotokollen, anteckning i bokens anmärkningskolumn verkställts om de avvikelser mellan protokoll och bok, som vid granskningen konstaterats, och boken å dess första sida försetts med bevis av den befattningshavare, som utfört granskningen, att boken överensstämmer med inteckningsprotokollen.
    Kungörelsen har tillkommit i anledning av en framställning av riksdagens justitieombudsman, däri denne anfört bland annat.
    Enligt vår nuvarande lagstiftning hade man beträffande rättsärenden angående fast egendom att ur lagfarts- och inteckningsprotokollen hämta upplysning om vad angående en viss fastighet förelupit av rättslig betydelse. Anteckningar gjordes från protokollen i fastighetsböckerna, men vid bristande överensstämmelse mellan dem ägde protokollen vitsord. Endast beträffande förnyelse av inteckningar hade fastighetsboken genom några detaljstadganden tillerkänts självständig legal betydelse. I 43 § inteckningsförordningen vore sålunda föreskrivet, att inteckning för nyttjanderätt gällde utan förnyelse, sedan den blivit införd i inteckningsboken. Den inteckning av nyttjanderätt, som icke vore införd i boken, skulle, vid påföljd att inteckningen eljest förfölle, förnyas inom den tid och i den ordning, som vore stadgad angående inteckning för fordran. Vad sålunda vore stadgat angående nyttjanderätt gällde enligt 54 § även i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån, som åt någon upplätes att utgå av fast egendom, och enligt 55 § skulle vad i 43 § vore stadgat angående inteckning för nyttjanderätt äga motsvarande tillämpning ifråga om inteckning för servitut.
    En följd härav vore att gravationsbeviset, som ju vore den urkund, till vilken tredje man hade att lita, när han ville ingå rättsärenden angående fastighet, i princip ansåges skola utfärdas efter protokollen. Härom hade inom högsta domstolen vid behandlingen av förslaget till 1875 års inteckningsförordning yttrats, att inteckningsboken icke komme att få det vitsord, att gravationsbevis kunde grundas ensamt på denna bok, utan att domare även därefter måste granska protokollen för att kunna avgiva ett tillförlitligt bevis, om och i vad mån en fastighet vore med inteckning besvärad. I likhet med de särskilda liggare, som åtskilliga domare före 1876 utarbetat för att hava såsom en mera lättillgänglig källa till upplysning om

118 G. GREFBERG.äganderätten till en fastighet och dess besvärande av inteckningar, skulle fastighetsböckerna allenast vara ett överskådligt register till protokollet. Att till en början fastighetsböckerna erhållit denna underordnade betydelse, hade, säger justitieombudsmannen, varit ofrånkomligt. Särskilt torde de, innan tio år förflutit från böckernas uppläggande, hava innefattat endast ofullständiga uppgifter om de inteckningar, som besvärade varje fastighet. Innan fastigheterna mera allmänt kommit att byta ägare, kunde böckerna icke lämna några uttömmande upplysningar om äganderättsförhållandena.
    Men av den största betydelse ansåge justitieombudsmannen vara vad i motiven till 61 § inteckningsförordningen yttrades, nämligen att inteckningsboken vore avsedd att utgöra ett över de i inteckningsprotokollet förekommande ärenden upprättat tabellariskt sammandrag, för vars överensstämmelse med protokollet vore sörjt ej mindre genom det ansvar för anteckningarnas riktighet, vilket ålåge den, som hade till ämbetsplikt att verkställa desamma, än även genom föreskriften i 02 §, som beredde de rättssökande tillfälle att själva utöva kontroll över bokens förande. Sedan boken kommit i det fullständiga skick, att den upptoge alla gällande inteckningar, vilket dock icke inträffade, förr än de äldre inteckningarna vid förnyelse eller eljest blivit i boken anmärkta, komme den att närmast bliva jämförlig med ett på förhand för varje fastighet upprättat gravationsbevis och borde således kunna läggas till grund för utfärdande av dylika bevis, utan att man därvid behövde återgå till inteckningsprotokollet, vilket sistnämnda dock, därest någon stridighet emellan dess innehåll och anteckningarna i boken skulle yppas, uppenbarligen måste äga vitsord såsom ensamt innehållande rättens beslut.
    Den förväntan, som sålunda ställts på fastighetsböckernas betydelse, i den mån införingarna fullständigats, torde, säger justitieombudsmannen, numera i stort sett hava uppfyllts. I vår tid utfärdades gravationsbevisen i regel efter böckerna, och upplysning från protokollen inhämtades endast, när någon bristande anteckning eller förefintlig oklarhet i böckerna därtill gåve anledning. Den omfattning, lagfarts- och inteckningsprotokollen fått, samt den stora arbetsbörda, som åvilade våra lantdomare, hade gjort ett dylikt förfaringssätt i domsagorna oundgängligen nödvändigt. Detta skedde emellertid, utan att fastighetsböckernas legala betydelse blivit ändrad, och domaren bure ansvaret för den skada, som kunde uppkomma genom bristande överensstämmelse mellan gravationsbeviset, fastighetsboken och protokollen. Någon större förlust för de rättssökande eller domarna hade visserligen, så vitt justitieombudsmannen visste, icke hittills uppstått genom detta förfarande vid sidan av lagens mening. Men föga lämpligt vore att på detta sätt ålägga en tjänsteman skyldighet att utfärda bevis om förhållanden, som han av omständigheternas makt förhindrades kontrollera. Att risken för eventuell felaktighet i fastighetsboken skulle kunna drabba en person, som vore alldeles utan skuld till felet, läte sig ej längre försvara

GRAVATIONSBEVIS MED LEDNING AV INTECKNINGSBOKEN. 119Denna risk — låt vara att den ur sannolikhetssynpunkt i allmänhet ej vore alltför stor — vore till sin omfattning nästan oberäknelig. I vissa för justitieombudsmannen kända fall hade den för t. f. domhavande tett sig så avsevärd, att de undanbett sig förordnande, som skulle medföra skyldighet att utfärda gravationsbevis. Även hade förekommit, att en vikarie för häradshövding förklarat sig ur stånd att under sin tjänstgöringstid utfärda andra gravationsbevis än sådana som angåves vara grundade på inteckningsboken.
    I betraktande härav syntes det justitieombudsmannen hava uppstått en nödvändighet att tillse, huruvida det icke läte sig göra att, utan avvaktan på fullbordandet av det nya fastighetsbokssystem, för vilket lagberedningen utstakat riktlinjerna, lagfästa rådande praxis ifråga om gravationsbevisens grundande allenast på de nuvarande böckerna.
    Detta skulle emellertid kunna genomföras allenast under förutsättning, att en betryggande säkerhet vunnes för att böcker och protokoll verkligen överensstämde.
    I allmänhet torde vid underdomstolarna stor omsorg och noggrant arbete nedläggas på fastighetsböckernas förande. Såväl domhavande som rådhusrätter hade, så långt justitieombudsmannens erfarenhet sträckte sig, blicken öppen för den betydelse, fastighetsböckerna i verkligheten ägde, och för den skada, som kunde uppkomma av deras misskötande. För att tillerkänna fastighetsböckerna ett högre vitsord, än de för närvarande hesutte, torde man likväl icke kunna godtaga dem, sådana de vore. Under sin verksamhet hade justitieombudsmannen en och annan gång funnit, att fel eller brist i införingarna beträffande inteckningar förelegat, därför någon yngre t. f. domhavande burit skulden. Särskilt vore att befara, att sådana bristfälligheter förefunnes i inteckningsböckerna i de invid Stockholm och någon större stad belägna domsagorna, där på grund av kända förhållanden domsagornas förvaltning icke alltid varit den noggrannaste. Enbart den omständigheten, att något dylikt kunnat konstateras, innebure tillräckligt skäl att för utvidgande av fastighetsböckernas betydelse uppställa såsom villkor en grundlig granskning av deras innehåll.
    I många domsagor, förvaltade av yngre häradshövdingar, torde, enligt vad justitieombudsmannen inhämtat, en dylik granskning i stort sett redan hava ägt rum. Åtminstone under senare år torde det nämligen icke hava varit ovanligt, att en nytillträdande domhavande för att kunna förlita sig på inteckningsböckerna jämfört dem med innehållet i de sistförflutna tio årens inteckningsprotokoll.
    För att de nuvarande inteckningsböckerna skulle kunna läggas till grund för gravationsbevisen, skulle de underkastas en ingående jämförelse med protokollen för de tio senaste åren, varjämte äldre, i böckerna införda anteckningar om nyttjanderätts-, servituts- och avkomstinteckningar skulle kontrolleras genom jämförelse med vederbörande protokoll. En sådan granskning skulle i domsagorna utföras av den ordinarie domhavanden. Endast av tvingande anledning

120 G. GREFBERG.borde befrielse från detta åliggande kunna meddelas denne. Efter det granskningen ägt rum, skulle anteckning därom på lämpligt sätt göras i boken. Likaså borde framdeles en gång årligen de under nästföregående kalenderår gjorda inskrivningarna av inteckningar kontrolleras — på landet av häradshövdingen — och bevis om deras riktighet införas i inteckningsboken.
    Det vore icke meningen, att giva de nu begagnade böckerna ens ett sken av den "publica fides", som karakteriserade det rena fastighetsbokssystemet, utan allenast att böckerna, såsom utgörande å tjänstens vägnar bestyrkta och fullt trovärdiga utdrag av protokollen, finge användas vid utfärdandet av gravationsbevisen.
    Justitieombudsmannens framställning berörde även frågan om upprättande av fastighetsbok såsom för stad för vissa stadsliknande samhällen.
    Över justitieombudsmannens framställning hava utlåtanden avgivits av hovrätterna och jordabalkskommissionen. Hovrätterna hava berett domhavandena och rådhusrätterna tillfälle yttra sig i ärendet. Härav hava 17 domhavande och 15 rådhusrätter begagnat sig.
    Hovrätterna hava tillstyrkt förslaget. Nio domhavande och tretton rådhusrätter hava tillstyrkt förslaget eller förklarat sig icke hava någon erinran att framställa mot detsamma, därvid en domhavande ifrågasatt, huruvida de tilltänkta bestämmelserna icke borde fullständigas i så måtto, att beträffande ännu gällande penninginteckningar, som beviljats före ingången av de tio sista åren, granskning, innefattande jämförelse med protokollen över berörda inteckningars beviljande och lagfartsböckerna, föreskreves. En sådan granskning syntes nämligen vid det förhållande, att införingarna i inteckningsböckerna, särskilt i fråga om kolumn 3 (med rubrik: ägares namn; hans lagfartsbevis med dess rum i lagfartsboken eller annan åtkomsthandling till beskaffenhet och utgivningsdag) vidkommande dessa äldre inteckningar ofta vore ofullständiga och felaktiga, vara av behovet påkallad. En av de ifrågavarande rådhusrätterna har föreslagit, att de av justitieombudsmannen ifrågasatta årliga granskningarna borde äga rum oftare, exempelvis efter varje ting å landet och efter varje kvartal i stad.
    En rådhusrätt har förklarat, att dess fastighetsböcker vore så välförda, att någon kollationering av dem ej vore erforderlig.
    Stockholms rådhusrätt, som lämnat förslaget utan erinran, har angående den praxis, som tillämpas vid rådhusrätten, meddelat följande, som synes kunna hava ett visst intresse. Vid rådhusrätten hade alltsedan fastighetsböckernas tillkomst en särskild tjänsteman varit förordnad att under uppsikt av de tjänstemän, som förde inteckningsprotokollet, verkställa alla inskrivningar i fastighetsböckerna. Dessa inskrivningar hade varje vecka noggrant kollationerats emot protokollet. För att ytterligare förekomma, att felaktigheter skulle insmyga sig i gravationsbevisen, hade jämte fastighetsböckerna förts så kallade kontrollböcker. Dessa böcker vore sålunda anordnade, att för varje fastighet funnes ett upplägg, däri efter protokollet för varje

GRAVATIONSBEVIS MED LEDNING AV INTECKNINGSBOKEN. 121vecka infördes i särskilda kolumner dagen då inteckning beviljats, med angivande vid inteckning för fordran av beloppet samt vid inteckningar av annat slag arten av dessa inteckningar. Därjämte infördes i särskilda kolumner dagen för intecknings förnyande samt de förändringar, som med inteckning vidtoges, såsom dödning, postposition och dylikt. Sedan gravationsbeviset uppsatts, kollationerades beviset av vederbörande tjänsteman särskilt mot fastighetsboken och särskilt mot kontrollboken. I följd av dessa och vissa andra anordningar hade det icke blott ernåtts en synnerligen snabb expedition utan även visat sig, att fastighetsböckerna blivit förda med sådan noggrannhet att någon felaktighet i gravationsbevis beroende på felaktig anteckning i fastighetsböckerna icke rådhusrätten veterligen förekommit. Rådhusrätten har tillagt, att vid nu anförda förhållanden det syntes icke vara av något som helst behov påkallat, att fastighetsböckerna kollationerades mot inteckningsprotokollen.
    En domhavande har förklarat sig icke kunna tillstyrka förslagete när, huru noga granskningen av böckerna än gjordes, fel ändock kunde komma att i dem förefinnas, och då bleve också gravationsbeviset felaktigt. Boken skulle erhålla en trovärdighet som den ej ägde. En domhavande betecknar förslaget såsom ett förslag i oträngt mål. Nyttan av granskningen skulle icke motsvara de besvär, den orsakade. En domhavande har hävdat den meningen, att han enligt gällande rätt vore berättigad att utfärda gravationsbevis allenast med ledning av fastighetsböckerna och har förty ansett de föreslagna åtgärderna obehövliga. En domhavande har förklarat sig anse att den förevarande framställningen icke borde föranleda annan åtgärd än en uttrycklig föreskrift att fastighetsböckerna tillerkändes vitsord uti förevarande hänseende. En domhavande har avvisat förslaget såsom obehövligt, tidsödande och kostsamt. En domhavande har funnit, att föreskrifter på området icke vore påkallade av något behov, då han alltid utfärdat gravationsbevis efter inteckningsboken och icke försport någon olägenhet därav. En domhavande slutligen har framhållit, att det i den honom anförtrodda domsagan med hänsyn till inteckningsprotokollens omfattning vore en omöjlighet att utfärda gravationsbevisen efter protokollen. Man borde hava rätt utfärda sagda bevis efter fastighetsboken. Vore denna felaktig, vore ansvaret dens, som svarade för att införingarna vore riktiga. Bestämmelser i det syfte, justitieombudsmannen angivit, vore därför icke behövliga. Med den omfattning, protokollen ägde, måste helt enkelt beviset utfärdas efter boken. lngen tjänsteman vore skyldig att utföra det omöjliga, även om sådant vore i lagstadgat. Det vore därför intet tjänstefel att utfärda beviset efter boken. Skulle emellertid, såsom ifrågasatts för vissa stadsliknande samhällen, nya böcker uppläggas, borde detta kombineras med en granskning av de äldre fastighetsböckernas överensstämmelse med de tio sista årens inteckningsprotokoll. Därvid borde man gå tillväga på följande sätt och ville domhavanden med den allra största

122 G. GREFBERG.skärpa framhålla att detta sätt vore det enda möjliga, varpå en dylik granskning kunde med något praktiskt resultat genomföras beträffande en domsaga av den storlek, som den honom anförtrodda. För varje fastighetsenhet, som skulle erhålla nytt upplägg, upprättades ett gravationsbevis. De däri upptagna uppgifternas riktighet granskades noga efter inteckningsprotokollen, varefter uppgifterna infördes i de nya fastighetsböckerna. På lämpligt sätt avprickades i inteckningsprotokollen de sålunda granskade paragraferna. Register fördes över de fastighetsenheter, som erhållit särskilda upplägg, och så snart ett upplägg vore i komplett skick gjordes införingar beträffande fastighetsenheten allenast på detta upplägg. Sedan på sådant sätt alla fastighetsenheter, som skulle hava nya upplägg, erhållit sådana, granskades inteckningsprotokollen för de senaste tioåren, därvid alla avprickade paragrafer överhoppades. Även om ej alla fastighetsenheter skulle upptagas i de nya böckerna, utan endast sådana, som tillhörde de större samhällena i domsagan, bleve dock en sådan granskning skäligen enkel och icke utan sitt intresse.
    Inom jordabalkskommissionen hava tre ledamöter avstyrkt förslaget samt därvid framhållit bland annat följande: Ett fullt tillförlitligt bevis kunde icke grundas på inteckningsboken, då protokollet hade vitsord, och, hur än kontrollen av böckernas överensstämmelse med protokollet ordnades, kunde aldrig full säkerhet vinnas att överensstämmelse dem emellan förelåge. Beviset kunde icke komma närmare sanningen än att det innefattade ett intyg att fastigheten med största sannolikhet besvärades av de i beviset upptagna gravationer men icke av några andra. Genom denna förskjutning i gravationsbevisets karaktär framhävdes en motsägelse i justitieombudsmannens framställning, vilken motsägelse vore olöslig. Vad den av justitieombudsmannen ifrågasatta jämförelsen av boken med inteckningsprotokollen anginge vore det icke nog med att konstatera, att boken upptoge anteckningarna i protokollet, det måste också tillses att den icke upptoge annat än vad protokollet i motsvarande del innehölle. I detta avseende nämndes i justitieombudsmannens framställning allenast, att äldre, i böckerna införda anteckningar om vissa, förnyelsetvång icke underkastade inteckningar skulle kontrolleras genom jämförelse med vederbörande protokoll — en jämförelse som icke vore utan sina vanskligheter, då vid införande i boken av dylika inteckningar sådana fel kunde hava förekommit som att införingen skett å orätt upplägg eller med oriktigt angivande av den upplåtna rättighetens innehåll, samt frågan om giltigheten av så beskaffade inteckningar, när mer än tio år förflutit efter sista inteckningsåtgärden, knappast torde vara klar för alla fall — men härjämte måste fordras en motsvarande kontroll av anteckningarna beträffande gällande fordringsinteckningar. En jämförelse med protokollet av införingarna i varje särskilt inskrivningsrum läte sig utan tvivel göra lika väl som en jämförelse av protokollsparagraferna med boken. Resultatet bleve emellertid icke lika varaktigt i det ena fallet som i det andra. Vad det särskilt gällde att värja sig

GRAVATIONSBEVIS MED LEDNING AV INTECKNINGSBOKEN. 123mot vore införing å orätt upplägg eller i orätt rum av anteckningar om förnyelse och dödande av inteckningar. Efter det införingarna i boken skett för ett tingssammanträde, borde ju protokollsparagraferna och boken jämföras, och därvid kunde i förekommande fall lätt nog konstateras, att ett beslut om förnyelse eller dödande av en inteckning icke införts i vederbörligt rum, men om härvid förelåge glömska eller felföring och, i det senare fallet, i vilket rum införingen skett vore icke alltid lika lätt att utröna, om också hänvisningarna i brädden av protokollet, där sådana gjorts, ofta kunde lämna ledning. Att felaktiga införingar av nu anmärkt slag gjorts utan att omedelbart hava upptäckts vore känt, men om frekvensen av sådana kunde givetvis ej göras något uttalande. Emellertid vore påtagligen icke möjligt att efter avslutandet av införingarna för varje tingssammanträde genomgå hela inteckningsboken för att undersöka, om någon införing skett, som icke hade hemul i protokollet. Ville man göra en ändring sådan som den nu ifrågasatta i avseende å underlaget för gravationsbevis, torde man för övrigt knappast kunna stanna vid jämförelse mellan inteckningsprotokoll och inteckningsbok. Vid utfärdandet av ett gravationsbevis vore upprättandet av åtkomstledningen för siste ägaren ett arbete av grundläggande betydelse, ofta besvärligare än prövningen av den därav i huvudsak beroende frågan, vilka inteckningar skulle upptagas i beviset. För att åtkomstledningen skulle kunna i tillämpliga delar grundas uteslutande på lagfartsboken fordrades påtagligen en jämförelse mellan lagfartsboken och lagfartsprotokollet, men denna jämförelse läte sig icke begränsa till tio år, såsom i motsvarande avseende skulle gälla beträffande inteckningsprotokoll och inteckningsbok, utan kunde behöva omfatta hela tiden från fastighetsböckernas uppläggande. Häremot kunde tilläventyrs göras gällande, att frågan om lagfartsbokens riktighet fölle utanför det ämne, som utgjorde föremål för justitieombudsmannens förevarande framställning. Den föreslagna proceduren för inteckningsböckernas beriktigande måste emellertid draga med sig en vittgående undersökning av lagfartsböckerna, i vilket hänseende den granskning, som kunde hava ägt rum i samband med jordregistrets uppläggande, i regel ej kunde vara tillfyllest, och torde detta förhållande i väsentlig mån förringa den lättnad, som kunde vara att vinna genom ett eventuellt medgivande att efter revision av inteckningsböckerna använda dem såsom underlag för gravationsbevisen.
    En ledamot av jordabalkskommissionen har ansett sig kunna understödja justitieombudsmannens förslag. En annan ledamot har funnit att, ehuru den av justitieombudsmannen förslagna anordningen principiellt vore ägnad att väcka betänkligheter, det likväl vore ostridigt, att till förmån för densamma talade sakförhållandenas egen natur.

    Såsom i det föregående berörts har från domhavandehåll uttalats den mening att man enligt gällande bestämmelser icke vore pliktig att

124 G. GREFBERG.för utfärdande av gravationsbevis genomgå inteckningsprotokollen utan endast inteckningsboken och att alltså de av justitieombudsmannen ifrågasatta föreskrifterna vore överflödiga. Åsikten utmynnar i att, om ett gravationsbevis vore riktigt enligt boken, men fel däri förekomme av den anledning att boken icke överensstämmer med protokollet, ansvaret för skada i följd av det oriktiga beviset åvilade, icke den som utfärdat beviset, utan den som vore ansvarig för den bristande överensstämmelsen mellan fastighetsboken och protokollet. Den utfärdade kungörelsen utgår uppenbarligen från den av justitieombudsmannen förfäktade åsikten, att ett gravationsbevis enligt vid kungörelsens tillkomst gällande rätt bort utfärdas efter inteckningsprotokollen och att alltså, där gravationsbeviset icke riktigt återgåve vad inteckningsprotokollet innehölle rörande den ifrågavarande fastigheten, ansvaret härför drabbade den som utfärdat beviset. Huruvida, där den, som genom försummelse med avseende å inteckningsbokens förande föranlett oriktigheten, är en annan än bevisutfärdaren, jämväl denne är tillika med utfärdaren av beviset ansvarig för skada, som uppkommit genom det oriktiga beviset, är en fråga, som i detta sammanhang icke torde behöva diskuteras. Enligt den utfärdade kungörelsen skall gravationsbevis vara eller i allt fall anses vara utfärdat med ledning av protokollen, i den mån icke inteckningsboken underkastats sådan granskning, som i kungörelsen föreskrives, och härom försetts med bevis.
    I ärendet har upplysts, att gravationsbevis understundom bruka utfärdas, försedda med uttrycklig reservation, utmärkande, att protokollen ej utgöra omedelbar grundval för bevisens uppgifter, utan att dessa äro hämtade ur boken. Den, som utfärdat ett sådant bevis, kan icke anses ansvarig för annat än att dess sakuppgifter överensstämma med boken. Den skada, som kan uppstå i följd av att beviset och boken ej överensstämma med protokollen, måste i detta fall anses drabba, icke den, som utfärdat beviset, utan den, som är ansvarig för att boken ej blivit rätteligen förd. Före tillkomsten av den ifrågavarande kungörelsen torde emellertid den, som begärt ett gravationsbevis, icke hava varit pliktig åtnöjas med ett sådant bevis, avfattat med nu nämnda reservation. Kungörelsen innefattar i själva verket ingenting annat än ett lagfästande av nu berörda praxis. För dess tillämpande har emellertid gjorts till villkor ovan berörda granskning m. m., men då tyngdpunkten i det medgivande, kungörelsen innefattar, ligger å granskningen, kommer ansvaret för fel, som trots granskningen må inflyta i gravationsbevis och hava sin orsak i bristande överensstämmelse mellan bok och protokoll, i första hand att påvila den, som verkställt granskningen, icke den som bär ansvaret för den oriktiga eller försummade införingen i boken. Detta måste följa av bestämmelsen i kungörelsen, att, i den mån inteckningsbok blivit granskad uti den i kungörelsen angivna ordning, den, som utfärdar gravationsbevis, ej är pliktig att för utfärdande av beviset genomgå inteckningsprotokollen.

GRAVATIONSBEVIS MED LEDNING AV INTECKNINGSBOKEN. 125    Justitieombudsmannen har i sin ifrågavarande framställning anfört, att för att de nuvarande inteckningsböckerna skulle kunna läggas till grund för gravationsbevisen, skulle de underkastas en ingående jämförelse med protokollen för de tio sista åren, varjämte äldre, i böckerna införda anteckningar om nyttjanderätts-, servituts- och avkomstinteckningar skulle kontrolleras genom jämförelse med vederbörande protokoll. I vilken ordning granskningen enligt justitieombudsmannens mening skulle äga rum, har justitieombudsmannen emellertid icke angivit.
    I den utfärdade kungörelsen har nu häradshövding ålagts att jämföra de i inteckningsböckerna gjorda anteckningarna med inteckningsprotokollen samt därvid i böckernas anmärkningskolumner verkställa anteckning om de avvikelser, som må finnas föreligga. Från granskning, som nu sagts, må enligt kungörelsen undantagas anteckning, vilken uppenbarligen ej vidare är av betydelse, därvid i anmärkningskolumnen skall på lämpligt sätt utmärkas, att anteckningen icke gjorts till föremål för granskning. Sedan granskningen av anteckningarna i visst band av inteckningsbok blivit slutförd, skall häradshövdingen förvissa sig om att inteckningsprotokollen för de sist förflutna tio åren icke innehålla något, som fortfarande är av betydelse och bort antecknas i boken, men där saknas. Därefter skall häradshövdingen å bandets första sida teckna bevis att boken överensstämmer med protokollen.
    Beträffande granskningens omfattning torde i sak föga skillnad föreligga mellan justitieombudsmannens förslag och kungörelsens innehåll. Genom bestämmelsen att från granskningen kunna undantagas anteckningar, vilka uppenbarligen icke vidare äro av betydelse, torde i stort sett granskningen vara begränsad till de sista tio årens protokoll. Vad som skulle behöva granskas enligt äldre protokoll är de av justitieombudsmannen omförmälda inteckningarna för nyttjanderätt, servitut och avkomsträtt samt vissa sådana anteckningar, som omförmälas i 2 § mom. c i kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt m. m. Med avseende å åtskilliga av dessa anteckningar torde emellertid granskning icke bliva erforderlig av den anledning att de numera kunna anses ej vidare vara av betydelse. Angelägenheten av att berörda äldre inteckningar ej lämnas utom den ifrågavarande granskningen torde klart framgå av vad ovan återgivits av det yttrande, som tre av jordabalkskommissionens ledamöter avgivit beträffande sådana inteckningar. Och att ett gravationsbevis jämväl beträffande sådana förhållanden, som omförmälas i nyssberörda 2 § mom. c, bör vara till sitt innehåll riktigt kan väl. knappast vara föremål för olika meningar.
    Att avgöra när en anteckning uppenbarligen ej vidare är av betydelse har helt lagts i granskarens hand. Härunder komma givetvis alla sådana anteckningar, som enligt granskarens mening icke borde inflyta i ett gravationsbevis. Från granskning kan således

126 G. GREFBERG.uppenbarligen undantagas rum, som innefattar en penninginteckning som icke förnyats under de tio sista åren. Skulle rummet i denna del vara ofullständigt, uppdagas detta givetvis vid den granskning av de tio sista årens protokoll, som kungörelsen föreskriver. Vidare bör från granskning, kunna undantagas rum, innehållande uppgifter om inteckning till säkerhet för nyttjanderätt, där tiden för denna veterligen gått till ända.
    I det nyss sagda har antytts den ordning i vilken författningen närmast tänkt sig att granskningen skall försiggå. Granskningen skulle äga rum på det sätt att man vid granskningen utgår från boken; den ena fastighetens upplägg efter den andras genomgås rum för rum och, där icke i ett rum förekommande införing numera anses sakna rättslig betydelse och av sådan anledning förbigås, granskas rummets uppgifter mot exempelvis senaste förnyelseparagrafen i inteckningsprotokollet. Till äldre protokoll i ärendet behöver man icke gå, om icke särskild anledning därtill föreligger. Samtidigt med kollationeringen utmärkes i inteckningsprotokollet på lämpligt sätt, t.ex. genom en bock eller kråka med rött bläck i brädden vid den ifrågavarande paragrafen, att bokens överensstämmelse med den ifrågavarande protokollsparagrafen blivit undersökt. Skulle paragrafen avse flera fastigheter, bör avprickningen givetvis verkställas på sådant sätt att den utmärker, vilken fastighet i paragrafen, varje kollationering avsett. Där upplägg för en fastighet i inteckningsboken fortsätter från band till annat, bör givetvis i allt fall fastighetens hela upplägg i ett sammanhang granskas. I författningen föreskrives, att sedan inteckningsbok blivit granskad på sätt i författningen angivits, bevis härom skall tecknas å boken. Endast vid domstolar med mindre jurisdiktionsområden torde granskningen kunna slutföras band efter band. Vid domstolar med ett flertal inteckningsböcker och vidlyftiga protokoll, lärer granskningen få avse hela domsagan eller helt tingslag i ett sammanhang, och alltså kommer här bevis om granskningen att samtidigt tecknas å alla banden eller ett flertal band.
    Innan nu berörda bevis åtecknas inteckningsbok, skall emellertid granskaren även förvissa sig om att de sista tio årens inteckningsprotokoll icke innehålla något, som fortfarande är av betydelse och bort antecknas i boken, men där saknas. Vid denna granskning har man att genomgå de paragrafer, som icke avprickats eller endast delvis avprickats vid bokens jämförande med protokollet, och tillse om härvid förekommer något som bör antecknas i boken.
    Granskningen, ordnad på sätt nu angivits, har till syfte att vinna garantier för att dels anteckningar, som må hava inkommit å orätt upplägg, varda därifrån avlägsnade — detta mål skulle vinnas vid den första granskningen — och dels anteckningar, som, på grund av felaktig eller uraktlåten införing, saknas å sina rätta upplägg, måtte därå inkomma. Vikten av att granskningen ordnas så att den giver nu angivna resultat torde framgå av vad som i ärendet härom yttrats inom jordabalkskommissionen och som ovan återgivits. Och särskilt i det fall att granskningen sker samtidigt med uppläggande

GRAVATIONSBEVIS MED LEDNING AV INTECKNINGSBOKEN. 127av nya fastighetsböcker, torde, såsom en domhavande också anfört, granskningen knappast kunna ordnas på stort annat sätt. Författningen torde emellertid icke lägga hinder i vägen för granskningens anordnande annorlunda än ovan angivits, och bör alltså vederbörande äga rätt att verkställa densamma på sätt, honom bäst synes, blott det resultat, författningen vill ernå, vinnes. Har redan tidigare jämförelse mellan bok och protokoll ägt rum, vilken jämförelse vederbörande anser sig kunna gå i ansvar för, lärer han vara oförhindrad att utan vidare granskningsåtgärder eller efter vissa begränsade sådana åtgärder förse boken med sådant bevis, som omförmäles i kungörelsen.
    Sedan inteckningsbok blivit granskad första gången och härom försetts med bevis, åligger det enligt författningen fastighetsbokföraren att årligen inom tre månader från årets början granska riktigheten och fullständigheten av de under det föregående året i boken gjorda anteckningar samt om granskningen meddela sådant bevis, som förut omförmälts. Denna granskning synes rimligen icke kunna ske i annan ordning än att årets protokoll, paragraf efter paragraf, jämföres med boken. Visserligen vinnes härigenom icke full säkerhet för att tilläventyrs förelupna införingar i orätt rum uppdagas, men, om såsom synes vara att tillråda, alltid i brädden av protokollet vid de särskilda paragraferna anteckning sker om band, blad och rum i inteckningsboken, där införing från paragrafen ägt rum, lärer väl i allmänhet en skedd felföring utan större omgång stå att rätta. Endast undantagsvis torde särskilda undersökningar härutinnan bliva av nöden. Den nu ifrågavarande föreskriften lärer icke lägga hinder i vägen för att verkställa den kompletterande granskningen oftare, t. ex. efter varje tingssammanträde å landet eller för varje vecka i stad. Den innefattar endast så att säga bestämmelse om en längsta tid, som får förflyta mellan varje kompletterande granskning.
    Den i författningen föreskrivna huvudgranskningen skall vara sltförd i domsaga, där medeltalet av inteckningsärenden under åren 1918 — 1922 understigit ett tusen, före utgången av år 1925 och i annan domsaga före utgången av år 1926. Denna föreskrift är hämtad från Svea hovrätts yttrande i ärendet, och då hovrätten i detta sammanhang även uttalat sig om den tjänstledighet, som borde få åtnjutas för arbetets utförande, och om arvode till vikarie under sådan tjänstledighet, synes vad hovrätten i denna del anfört böra här återgivas. Justitieombudsmannen hade, säger hovrätten, ansett det böra komma under övervägande, huruvida icke utväg borde beredas häradshövdingarna att för den grundläggande genomgången av böckerna erhålla någon ledighet från övriga ämbetsgöromål. Särskilda bestämmelser härom syntes emellertid hovrätten ej vara erforderliga, då enligt 20 § i 1920 års stadga om domsagornas förvaltning sådan ledighet otvivelaktigt kunde beviljas häradshövdingen av vederbörande hovrätt. Ifrågasättas kunde emellertid, huruvida icke, när till vikarie måste förordnas annan än biträdande domare eller förste eller andre notarie i domsagan, häradshövdingen borde befrias från

128 G. GREFBERG.skyldighet att gälda arvode till vikarie. Enligt 33 § i nämnda stadga kunde, när ledighet beviljas enligt 20 §, häradshövdingen genom beslut av Kungl. Maj:t fritagas från skyldigheten att ersätta sådan vikarie; men då beslut av sådant innehåll förutsattes skola meddelas endast i särskilda fall, syntes det kunna dragas i tvivelsmål, huruvida med nu gällande bestämmelser vore förenligt att i så stor utsträckning, som här skulle ifrågakomma, låta vikariatsarvode utgå av statsmedel. Något sådant torde ej heller vara nödigt, därest man beslutade sig för att åt dem, som skulle verkställa kollationeringen, utmäta en någorlunda rymlig tid för arbetets slutförande, något som syntes bliva nödvändigt även av den anledningen att, om arbetet skulle forceras, erforderliga vikarier näppeligen komme att stå tillbuds. Fastställdes såsom sluttermin för kollationeringens verkställande en tid av två år från ikraftträdandet av den författning, varigenom arbetet påbjödes, syntes för det stora flertalet underdomstolar svårighet ej möta att med eller utan hjälp av extra vikarier bringa arbetet till stånd. För vissa av de största domsagorna och rådhusrätterna syntes emellertid något längre tid, förslagsvis tre år vara av nöden. Måhända kunde i författningen en sådan längre frist medgivas domsagor, i vilka antalet inteckningsärenden under en viss nyss förfluten tidsperiod i årligt medeltal överstigit en viss siffra, exempelvis ett tusen. Den av justitieombudsmannen åsyftade, årligen återkommande kollationeringen torde knappast vara av den omfattning, att särskild ledighet för densamma behövde ifrågakomma. Så långt hovrätten.
    I kungörelsen har föreskrivits, att de granskningar, varom förmäles i densamma, skola verkställas av häradshövdingen personligen. Bestämmelsen härleder sig från justitieombudsmannens framställning, och i Svea hovrätts yttrande har framhållits önskvärdheten av att ifrågavarande maktpåliggande arbete utfördes, icke av en mer eller mindre tillfälligt tjänstgörande vikarie, utan av häradshövdingen själv, vilken, såsom tillsatt att under en längre tid handhava inskrivningsväsendet i domsagan och där utfärda gravationsbevis, borde hava ett alldeles särskilt intresse av inteckningsböckernas pålitlighet.
    Såsom framgår av vad ovan återgivits ur yttranden, som över justitieombudsmannens framställning i ämnet, har det gjorts gällande, att den av justitieombudsmannen ifrågasatta granskningen borde omfatta jämväl lagfartsboken. Huru önskvärd en sådan granskning än må hava varit för vinnande av det mål, man velat ernå, eller en inteckningsbok, som utan någon fara för rättssäkerheten kunde följas vid utfärdandet av gravationsbevis, har frågan dock icke ansetts stå i det samband med den nu ifrågavarande reformen, att denna icke kunde äga rum utan föreskrift av nu berört innehåll.

G. Grefberg.