Den nya konkurs lagen i praktiken.1 Den nya konkurslagen jämte därmed sammanhängande författningar trädde som bekant i kraft den 1 januari 1922. Den har således varit i tillämpning i två år, och tiden kan därför kanske i viss mån sägas nu vara inne, då det är möjligt att giva en bild av dess framträdande i praktiken. Åtskilliga konkurser, vilka börjat efter den nya lagens ikraftträdande och således helt falla inom ramen för dess bestämmelser, äro redan avslutade, däribland tvivelsutan även sådana, som genom sin omfattning eller sin rikedom på olika faser och förhållanden äro ägnade att giva bilden ett mera fylligt innehåll. Härtill bidrager nog också i sin mån det ekonomiska läge, som var rådande, när den nya lagen skulle börja tillämpas.

    De notiser och reflexioner över den nya konkurslagstiftningens framträdande i praktiken, som jag här meddelar, grundas väsentligen på den erfarenhet därom, som jag själv vunnit, huvudsakligen i egenskap av rättens ombudsman i ett större antal konkurser i huvudstaden samt i en större konkurs å annan ort som förvaltare. Då sistnämnda fall erbjuder många jämförelsepunkter med ett annat året förut under den gamla konkurslagens egid förekommande, där jag jämväl haft såsom syssloman mycket att skaffa, har jag haft tillfälle till vissa iakttagelser rörande de bägge lagarnas tillämpning å relativt likartade fall och skall i fortsättningen på en och annan punkt därom göra ett observandum.

    Som bekant föreskriver den nya konkurslagen att om konkursdomaren finner anledning antaga, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna, och säkerhet ej omedelbart ställes för dessa, utfärdas ej genast kungörelse om konkursen utan kungöres allenast uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits, med anmärkning om nyssnämnda antagande. Inträffar intet särskilt, fortgår därefter konkursen blott i den omfattning, att i erforderligt fall god man förordnas att taga vård om gäldenärensbo och förrätta bouppteckning. Gäldenären har sedan att gå vanlig bouppteckningsed. Framkomma ej nu vidare tillgångar till bestridande av konkurskostnaderna och ställes ej heller säkerhet för dem, skall konkursen avskrivas. Såsom inhämtas av de nästan dagligen förekommande kungörelserna, är detta något, som f. n. är synnerligen vanligt. Det torde också få betraktas som en fördel att konkurser av denna art ej onödigt behöva tynga konkursdomstolen. Likväl förekomma ej så sällan fall, där det visar sig,

 

    1 Nedanstående uppsats återgiver i något sammandragen form ett föredrag, som författaren den 30 november 1923 höll inför Juristföreningen i Stockholm.
    9 — Svensk Juristtidning 1924.

130 L. RABENIUS.att borgenär har intresse av konkursens upprätthållande och ställer säkerhet för härför erforderliga kostnader. Särskilt gäller detta, när borgenären vill framkalla den i 55 § konkurslagen omförmälda berättelse ang. boets tillstånd och anledningen till obeståndet med avsikt att eventuellt göra gällande ansvarstalan enligt 23 kap. strafflagen. Någon ovillkorlig fordran härför är visserligen ej att konkursen upprätthålles, men fördelen av den skärpta utredning, som konkurstillståndet möjliggör, är dock så stor, att det visar sig lönande att stå risken för kostnaderna. Ett annat skäl kan ock vara att å gäldenären utöva det tryck, som det fortsatta konkurstillståndet innebär. Gäldenären bindes i sin handlingsfrihet och kan måhända anses villigare att söka utifrån anskaffa medel till betalning av sin skuld. Är gäldenären gift och vill maken undanskifta egendom, torde detta föranleda att konkursen icke kan avskrivas såsom fattigkonkurs, utan utvecklas till en i vanlig ordning behandlad konkurs.
    Med vad jag nu anfört om de s. k. fattigkonkurserna kan jag avföra dessa. De erbjuda ej heller ur praktikens synpunkt särskilt intresse. Jag övergår därefter till det fall, som avses i 186 § konkurslagen. Här förutsättes, att konkursen utvecklar sig i början normalt, så att offentlig stämning i vanlig ordning utfärdas och interimsförvaltare, eventuellt definitiv förvaltare och rättens ombudsman tillsättas, men att det senare visar sig att tillgång till bestridande av konkurskostnaderna ej finnes. Detta kan ju komma tillsynes på många sätt: en såsom säker ansedd tillgång befinnes illusorisk, värdet av en tillgång visar sig lägre än som antagits m. m. dylikt. Förvaltaren har då att utan dröjsmål om förhållandet göra anmälan hos konkursdomaren med bifogande av redovisning för förvaltningen. Då konkursdomaren, innan han med anledning härav fattar sitt beslut, har att höra rättens ombudsman, har det visat sig mest praktiskt att förvaltaren direkt till denne ingiver sin anmälan, vilken sedan med yttrande av ombudsmannen fortställes till konkursdomaren. Finner denne anmälan befogad, låter han kungöra den. Ställes sedan ej inom viss tid säkerhet för kostnaderna eller visas ej inom samma tid, att tillgång till bestridande därav finnes, har konkursdomaren att meddela beslut om avskrivande av konkursen. Härvid hava uppkommit ett par fall, föranledande tvekan i tillämpningen. Till en början: skall arvodesfrågan även i detta fall av konkursens avslutande behandlas i vanlig ordning? Ofta har visserligen arbetet icke varit särdeles betungande, då ju förutsättningen i allmänhet är att boet varit ringa, men motsatsen kan ock väl tänkas inträffa och fall har faktiskt förelegat, då arbetet varit avsevärt; det kan hava gällt krav av större räckvidd, utredning av tvistiga rättsliga frågor m. m., vilket arbete allt förtjänar sin lön. Pretentioner på arvode och på ett ej alltför obetydligt sådant kunna därför hava det bästa fog. Förutsatt nu, att någon tillgång härför finnes — och detta måste ju i föreliggande fall vara förutsättningen för att arvodesfrågan skall få någon praktisk betydelse —, skall då arvodesfrågan klarläggas först och avskrivningsbeslutet först därefter följa? Detta

DEN NYA KONKURSLAGEN I PRAKTIKEN. 131är ju det logiska; men huru ställer det sig i de flesta praktiska fallen? Interimsförvaltaren eller förvaltaren — om konkursen fortskridit så långt, att sådan även blivit tillsatt — och rättens ombudsman hava att ingå i regelrätt ordning med sina räkningar. Dessa skola behandlas i den härför stadgade omständliga proceduren och kostnaderna härför — för kungörelse och för rättens protokoll — äta upp de ringa och otillräckliga medel, som eventuellt finnas till buds för dessa ändamål. Utan att i någon mån härmed träda lagens bestämmelser för nära synes man emellertid kunna åtminstone i de fall, där det rör sig om bagateller, undvika denna omständliga procedur och nöja sig med att i den förvaltningsredogörelse, som skall åtfölja förvaltarens anmälan till konkursdomaren, saldot balanseras mot arvodesbeloppen. Dessa finnas då angivna, konkursdomaren har tillfälle se beräkningen därav och varje annan intresserad likaså. Jag har mig bekant, att flera fall utan anmärkning förekommit, där denna utväg praktiserats. Den är otvivelaktigt oangriplig; de s. k. arvodena utgöra i dessa fall ej mera än ersättning för direkta kostnader, som förvaltningen fått vidkännas.
    Vidare har jag vid ifrågavarande form för avslutande av konkurs observerat ett fall, som lagen synes hava förbisett. I 189 § konkurslagen givas bestämmelser om redovisning för förvaltningen och behandlingen därav. Sedan i paragrafen för vissa angivna fall stadgats huru med redovisningen skall tillgå utan att därvid ovanberörda i 186 § avsedda fall av konkursens avslutande varit berört, föreskrives huru det skall förfaras då redovisning eljest avgivits. Då 186 §:s fall ej här är uteslutet, synes det vara givet att även detta beröres av föreskrifterna ifråga. Dessa upptaga kungörelse i tidningarna i vanlig ordning om redovisningens framläggande och därjämte skyldighet för ombudsmannen att underrätta gäldenären och varje borgenär om kungörelsens utfärdande. Man kan fråga sig: vartill skall detta tjäna i ett fall som det föreliggande, då ju enligt offentlig myndighets — konkursdomarens — beslut konkursen redan är eller åtminstone snart blir avskriven och de små tillgångar, som möjligen finnas, härigenom ytterligare tagas i anspråk? Förfarandet i 186 § ger ju full trygghet för att konkursen ej obehörigen avskrives; innan beslutet härom meddelas, skall förvaltarens anmälan om tillgångarnas otillräcklighet efter granskning av ombudsmannen kungöras och sedermera av konkursdomaren prövas. Ej heller behöves den i 189 § avsedda kungörelse för vinnande av en tempus a quo för klander av redovisningen, ty i 186 §:s fall skall enligt stadgande i 191 § klandertiden räknas från det beslutet om avskrivning av konkursen vann laga kraft. Såsom jag i det följande närmare skall påvisa, äro bestämmelserna om kungörelser och meddelanden så avfattade, att de — ofta onödigtvis — tynga konkursförfarandet och medföra kostnader, som borde kunna undvikas. Man borde därför vara benägen att ej mer än behövligt fordra dylikaåtgärder, och i ovan refererade fall synas de verkligen onödiga.
    Helt annorlunda ställer sig saken i det fall, även det ofta före-

132 L. RABENIUS.kommande, där tillgångar visserligen finnas till täckande av konkurskostnaderna, men ej därutöver. I detta fall sker ingen avskrivning, och den i 189 § föreskrivna kungörelsen har här alltså i allt fall den uppgiften att skapa en utgångstid för klandertalans anställande. När i nu nämnda fall — där varken avskrivning sker eller slut utdelningsförslag förekommer — konkursen skall anses avslutad, angiver ej lagen. Klarhet i denna punkt är dock av största vikt, bl. a.för frågan om gäldenärens rättsställning. Den avgörande tidpunkten måste emellertid vara den dag, då redovisningshandlingarna först äro tillgängliga enligt kungörelsen; dessa handlingar kunna ju sägas innefatta ett slags negativt utdelningsförslag.
    I anslutning till det nu nämnda vill jag beröra ett par andra frågor beträffande gäldenären, vilka visat sig hava en viss aktualitet. Den första av dessa avser gäldenärens underhåll. Enligt 97 § konkurslagen skall gäldenären av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet om egendoms avträde meddelades, där ej han själv eller hans maka kan annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed avläggas av gäldenären, njuter han underhåll till dess sådant skett. Av stadgandena i 27 § följer, att av gäldenärs lön eller av vad gäldenär eljest kan genom eget arbete under konkursen förvärva ej mera må tillkomma boet än som återstår sedan avdrag skett för gäldenärens, hans makas och oförsörjda barns eller adoptivbarns skäliga underhåll. Av dessa båda stadganden tillhopa framgår, att underhåll av boet ej kan komma ifråga, där gäldenären på nu angivna sätt kan försörja sig och de sina. Ofta löses denna fråga så att gäldenären anställes i konkursboets tjänst mot viss avlöning. Detta lämpar sig särskilt väl, där gäldenären drivit en rörelse, som under konkursen fortsättes och där hans speciella insikter kunna vara av gagn. Kan ej gäldenären sörja för sig och de sina, blir fråga om konkursboets mellankomst. Härvisar erfarenheten ofta, att gäldenärens pretentioner ställas högt; han strävar så vitt möjligt trots konkursen bevara sin förra levnadsstandard. Detta är enligt min mening obefogat. Gäldenären, som kanske före konkursutbrottet haft stora svårigheter att skaffa det för dagen nödvändiga, får ej för mycket gagnera på konkursen. Det är av vikt att detta klarlägges. Det bidrager i sin mån att något dämpa de besynnerliga uppfattningar om skyldigheten att göra rätt för sig, som ofta komma till synes hos skuldsatta personer. Jag har därför gärna hållit mig i underkanten med avseende å underhållet och stundom ganska hårt beskurit framställda pretentioner i avseende därå.
    Underhåll skall jämlikt 98 § konkurslagen bestämmas av rättens ombudsman. Beslut däröver skall meddelas så snart det påkallas och sist före utgången av den tid, under vilken gäldenären äger åtnjuta underhåll, m. a. o. inom ovan nämnda två månader. Jag har funnit riktigast att tolka denna bestämmelse restriktivt och fördenskull vägrat underhåll, när det först efter nämnda tid påkallats.

DEN NYA KON KURSLAGEN I PRAKTIKEN. 133Häremot har erinrats, att bestämmelsen blott skulle vara given i gäldenärens intresse, så att han skulle vara berättigad till det snabba beslut, som härav under stundom skulle betingas. Jag kan dock ej godkänna denna uppfattning. Det är nämligen av stort intresse för konkursavvecklingens förlopp i normal ordning att dylika krav ej få hållas öppna huru länge som helst och, först sent framkomma, rubba beräkningar i avseende å utdelning o. dyl.
    Till sist rörande gäldenärens ställning en fråga, som jag flera gånger ställt mig. Varav kommer det sig, att åtal för konkursförbrytelse så sällan förekommer, då förutsättningarna därför dock ofta ligga klara? Jag tror ej att man kan söka anledningen i ömmande för gäldenären, ty detta är nog mindre vanligt. Det ligger mest i borgenärernas bristande intresse för konkursfrågan. De flesta resonera som så att när konkurs inträffat, gärdet är uppgivet och det ej lönar sig att kosta på något, som ej inbringar något, eller kasta goda pengar efter dåliga. Detta går igen i konkursen i alla dess olika faser, och därför blir också, såsom jag i fortsättningen skall påpeka, borgenärernas inträde ej så mycket att räkna med vid konkursavvecklingen.
    Härtill kan nog i viss mån den nya konkurslagen hava bidragit i det denna på många viktiga punkter ställt vidtagandet av åtgärder i konkursen oberoende av borgenärerna. I någon mån kan det ock förklaras av bestämmelserna angående utövande av rösträtt i konkursen, särskilt stadgandet i 180 § 1 st., enligt vilket borgenär ej må vid borgenärssammanträde föra talan i fråga rörande boets förvaltning i den mån hans rätt i konkursen på grund därav att hans fordran är förenad med förmånsrätt eller av annan orsak uppenbarligen icke är beroende av frågans utgång. Man förstår utan närmare förklaring anledningen till uteslutandet av sådan borgenär; stadgandet angiver den ju själv. I vissa fall kan bestämmelsen hava fog för sig, i andra ej. Särskilt synas sådana borgenärer, som hava förmånsrätt enligt II. B. 17: 7 — på grund av förlagsinteckning —, härigenom kunna riskera att obehörigt bliva tillbakasatta. Där förlag finnes, ligger det nära till hands att gäldenärens rörelse kommer att fortsättas; ingen är då så intresserad av rörelsens gång som en förlagsinteckningshavare, vilkens ställning i hög grad blir beroende av huru förlaget under den fortsatta rörelsen avvecklas. Hans ställning såsom fullt tryggad kan befinnas klar vid den tidpunkt, då den för konkursavvecklingen mest betydelsefulla åtgärden vidtages, förvaltarevalet; men av många orsaker, prisfall, bristande insikt hos förvaltaren vid skötseln av rörelsen m. m. kan den snart nog därefter helt förändras och befinnas långt ifrån trygg. Det är då orimligt att han är utesluten från möjligheten att på det effektiva sätt påverka den löpande skötseln, som ligger i att han har någon sin förtroendeman i förvaltningen. Nu kan det visserligen gentemot denna min anmärkning invändas, att konkursdomaren giver det anförda uttrycket i paragrafen "av annan orsak uppenbarligen ej beroende av frågans utgång" en sådan tolkning att det av mig angivna fall och

134 L. RABENIUS.andra likartade ej kunna inträffa. Härom är jag dock ej viss. En erfaren och i praktiken bevandrad konkursdomare gör det kanske, men icke alltid en ung tillförordnad. Vidare kan det måhända erinras om att enligt 71 § lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, ej må i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende. Men det är till en början icke klart om detta uttryck "ej... i något fall" är alldeles generellt eller om det hänför sig till en tidigare bestämmelse i paragrafen där det talas om försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse. Och vidare, även om det vore generellt, och således avsåge sådana fall, där försäljningen vore avsedd att ske i den fortsatta rörelsen, skulle det framtvinga från den intresserade förlagsinnehavarens sida en för honom själv ofta måhända mycket ogynnsam realisation å auktion, ett försäljningssätt, som han under alla förhållanden velat undvika, om han för rörelsens fortsättande haft tillgång i förvaltningen till en förtroendeman.
    Jag vill, även med risk att anses dröja för länge vid ovan berörda punkt, dock stanna ännu något vid densamma; den är enligt min mening av så stor vikt. Jag anser att den i praktiken kan leda till mindre lämpliga resultat även i andra avseenden än av mig nyss framhållna. Bestämmelsen om uteslutande av ifrågavarande fordringsägare från rösträtt synes mången gång kunna vid borgenärssammanträden leda till ovisshet, huruvida röstning må utövas. Om en fordran skall anses tryggad genom fastighetsinteckning beror ju t. ex. dels på storleken av framförliggande inteckningars belopp, vilket ifråga om räntor är vanskligt att beräkna, och dels vid gemensamma inteckningar på huruvida brist yppas i annan av de intecknade fastigheterna. Härtill komma de allmänna svårigheterna att kanske långt i förväg bilda sig en mening om alla de faktorer, som kunna inverka på säkerheten av ifrågavarande fordran.
    Jag övergår till en del frågor berörande själva förvaltningen, dess utövande och avslutande.
    Redan den s. k. interimsförvaltaren, den av konkursdomaren enligt 43 § konkurslagen utsedde förvaltaren, kan få åtskilligt att syssla med avvecklingen av boet. På honom kan det ofta ankomma att vidtaga åtgärder av grundläggande betydelse härför. Han har att träffa anstalter för rörelsens fortsättande, om gäldenärens verksamhet varit sådan att betingelser härför föreligga, han har att gå i författning om uppsägning av hyreskontrakt och av anställda och han har att i förekommande fall rentav skrida till realisation. Då det ligger i hela konkursavvecklingens intresse, att den sker utan onödigt uppehåll, är det i regel lämpligt att försäljning av boet sker så snart som möjligt. Härutinnan synas mig emellertid bestämmelserna i 61 § konkurslagen för snäva. Principiellt uttalas här den regeln att före första borgenärssammanträdet försäljning av egendom i boet ej må äga rum. Härifrån medgives undantag huvudsakligen för lös egendom, som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller ha-

DEN NYA KONKURSLAGEN I PRAKTIKEN. 135stigt fallande i värde eller erfordrar alltför kostsam vård. De bägge första förutsättningarna äro ju självklara och således ej mycket att säga om. De bägge senare — hastigt fallande i värde eller alltför kostsam vård —, vilka ensamma öppna möjlighet till en snabb realisation i normala fall, äro väl trångt bestämda. Exempelvis, ett fördelaktigt anbud inkommer före första borgenärssammanträdet å gäldenärens hela lager eller å någon viktig del av hans bo. Man kan ej säga att egendomen ifråga är underkastad hastigt fallande i värde endast därför att man kan befara att ej snart igen eller med säkerhet få ett lika gott anbud, ej heller kan man säga, att egendomen erfordrar alltför kostsam vård — konkursboet disponerar t. ex. utan möjlighet att komma ifrån dem på viss tid butiks- eller andra lokaler —, då skulle strängt taget det goda anbudet förkastas med risk att konkursförfarandet framskjutes i oviss tid och egendomen i småpartier får säljas undan eller kanske vid tillfälle på auktion slumpas bort. Ett sådant resultat är ej tilltalande och lagen kunde utan olägenhet här hava varit mindre snäv. Försäljningen sker ju dock av den av konkursdomaren tillsatte förvaltaren och kräver samtycke av rättens ombudsman. Jag måste bekänna, att jag i några fall ej tvekat att giva mitt samtycke till en dylik fördelaktig försäljning, ehuru de legala förutsättningarna strängt taget ej varit för handen. Jag har tagit risken i medvetande om att åtgärden varit till borgenärernas fromma. Stundom inträffar det alltså att redan före första borgenärssammanträdet rentav all egendom i boet är realiserad, vare sig nu detta skett med sträng tillämpning av lagens bestämmelser eller ej. I sådana fall synes det onödigt att nytt förvaltareval skall äga rum; det leder blott till extra kostnader och omgång. Sådan lagen är, måste dock så ske. Här kunde saklöst en modifikation göras.
    Där nu denna snabba realisation — vilken väl måste betraktas som undantag — ej äger rum, fortsätter konkursen i vanlig ordning och den eller de av borgenärerna enligt 45 § utsedde förvajtarne taga hand om den fortsatta avvecklingen. Detta kan givetvis ske på många sätt. Har gäldenären idkat rörelse, äger förvaltaren efter gäldenärens hörande låta fortsätta densamma för konkursboets räkning i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet, dock efter samtycke av rättens ombudsman och i vissa fall först efter borgenärernas beslut. Det är mitt bestämda intryck att denna form för avvecklingen är synnerligen lämplig. Men den kräver omsikt, kontroll såväl av förvaltaren som av rättens ombudsman och ofta särskild sakkunskap. Under dessa förutsättningar kan resultatet bliva utmärkt. — Det kan sättas ifråga om ej med hänsyn till denna betydelsefulla form för avvecklingen av boet, densamma bort i lagen upptagas till närmare reglerande och detta särskilt då så många andra vida betydelselösare frågor där blivit omständligt behandlade. Många spörsmål av tvivelaktig karaktär — just i rörelse som drives av ett konkursbo — skulle måhända tarvat legal reglering eller åtminstone av lagen hava förts i viss riktning. Jag tänker på

136 L. RABENIUS.kreditfrågan vid den upprepade försäljning, som under en större rörelses bedrivande ständigt blir aktuell, och på den nyanskaffning av lager, särskilt råvaror, som vid en fabriksdrift blir oundgänglig. Dock vill jag ej bestämt uttala någon anmärkning mot lagen för dess tystnad härutinnan; in dubiis non est agendum, och måhända är just bristen på lagregler i detta fall något synnerligen lyckligt, livet får under ansvar hava sin gång och utan hämmande band göra det bästa av en ofta invecklad situation.
    Möjligheten av en snabb avveckling befordras av lagens strävan att begränsa förvaltareantalet samt av den större friheten i fråga om val av försäljningsformer. Borgenärerna behöva icke ovillkorligen höras, något som ju är förbundet med stor omgång. Försäljning kan med samtycke av rättens ombudsman ske under hand, dock att i fråga om fast egendom jämväl gäldenärens medgivande erfordras.
    Rörande förfarandet vid själva försäljningen hava i allmänhet inga nya problem uppkommit genom nya lagen. Den frågan har emellertid ställts till mig, huruvida, då pantsatt egendom säljes å auktion genom panthavarens försorg, konkursförvaltningen är skyldig bevaka konkursboets intressen genom att medelst rop å auktionen eventuellt hålla priset uppe. Härtill har jag bestämt svarat att någon sådan skyldighet ej kan åligga förvaltningen; den har ju redan tidigare vid det hembud, som skall föregå den genom panthavarens försorg föranstaltade auktionen, haft tillfälle att taga ståndpunkt i denna fråga. En annan sak är att konkursförvaltningen genom att avvisa hembudet kan hava förfarit mindre klokt och därför genom inträdande vid auktionen bör avhjälpa den tidigare försummelsen.
    Vid försäljning under hand uppstår emellanåt fråga om beviljande av kredit åt köparen. Detta vägrar jag i regel; det kan ej anses lämpligt att indraga konkursboet i ovissa affärer. Åtminstone bör vid beviljande av kredit tiden för anstånd med betalningen sättas kort och fullgod säkerhet ställas för betalningen.
    För rätt till utdelning är ju bevakningsprocedurens resultat grundläggande. Vid det närmare utförandet av denna grundsats möta emellertid åtskilliga spörsmål, av vilka jag här vill upptaga några.
    I fråga om efterbevakad fordran gäller enligt 132 §, att till densamma tages hänsyn endast i utdelningsförslag, om vars framläggande kungörelse ej redan utfärdats vid den tid då rättens ombudsman mottog bevakningsinlagan av konkursdomaren eller borgenären hos ombudsmannen visade att bevakning skett. Fråga har emellertid uppstått huru länge efterbevakning kan ske med verkan att utdelning å efterbevakningen i därefter upprättade utdelningsförslag skall beräknas. Så länge konkursen ännu pågår utan att utdelningsförslag är framlagt, är saken klar; så länge skall den efterbevakade fordringen komma i betraktande. Men sedan? Konkursen anses enligt 146 § avslutad så snart förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning. Om därefter medel bli tillgängliga för utdelning, skall förvaltaren en-

DEN NYA KONKURSLAGEN I PRAKTIKEN. 137ligt 148 § utdela dessa; och skola därvid bl. a. de om utdelning givna bestämmelser lända till efterrättelse. Kan då efter konkursens nyssnämnda avslutande en efterbevakning göras med verkan att efterbevakningen på nyss angivna sätt skall komma i beräkning vid förslaget till efter utdelning? Härpå svarar jag nej. Det måste sättas någon gräns för öppethållande av anspråk i en konkurs och då denna enligt lagens stadgande är avslutad med slututdelningsförslagets tillgänglighet för granskning, kan därefter ej med laga verkan en efterbevakning göras. Någon materiell orätt skulle visserligen ej genom ett motsatt förfaringssätt ske övriga borgenärer, men ordning och reda i ett förfarande av den natur som en konkurs kräva att dylika anspråk avskäras.
    Grundläggande för utdelningen äro som sagt bevakningarna ― dessa må nu ha skett i normal tid eller därefter. Men bestämmandet av den rätt en bevakning medför kan vara förenat med vissa svårigheter. Såsom i första hand avgörande för den verkan en bevakning skall äga uppställer lagen i 106 § den satsen, att borgenär, mot vars bevakning anmärkning ej i föreskriven ordning framställts, skall njuta tillgodo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat. I avseende å förmånsrätten uppställer lagen dock två viktiga undantag härifrån: det ena — upptaget redan i 1862 års konkurslag — att om yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, sådant dock icke må lända till förfång för dem, som enligt lag hava företrädesrätt till betalning ur viss egendom; det andra — en nyhet — att yrkande om förmånsrätt skall, ändå att anmärkning däremot ej framställts, vara utan verkan om yrkandet ej avser någon i lag stadgad förmånsrätt. Sistnämnda bestämmelse torde dock ej för alla fall skapa erforderlig klarhet, huruvida ett yrkande om förmånsrätt, som ej blivit jävat, skall beaktas eller ej. Vad betyder det nämligen att yrkandet ej avser någon i lag stadgad förmånsrätt? Betyder detta att yrkandet rentav skall vara så hopplöst till sin innebörd, att det i föreliggande form icke ens kan, bokstavligt talat, rubriceras under någon förmånsrättstyp? Eller betyder det att det skall lämnas ur räkningen även när det avser en i lag uppställd förmånsrättstyp, så snart den bevakade fordringen, med hänsyn till den av bevakanden själv åberopade rättsgrunden, icke omfattas av typen i fråga? Ett par exempel torde få anföras för att närmare klarlägga vad jag menar. Skall ett yrkande om förmånsrätt för oguldet styrelsearvode i ett bolag under angivna förutsättning att jäv däremot ej framställts godtagas vid utdelningsförslags uppgörande eller utan vidare negligeras? Praxis är ju att förmånsrätt ej åtnjutes för en fordran av sådant slag. Men icke kan man säga att yrkandet ej avser någon i lag stadgad förmånsrätt; lönefordringar äro ju åtminstone under vissa förutsättningar förenade med förmånsrätt, låt vara att detta särskilda slag därav ej är det. Eller, för att taga ett annat exempel, för en lönefordran, vilken utan tvivel såsom sådan är förenad med förmånsrätt åtminstone i vad den avser viss tid, yrkas förmånsrätt även

138 L. RABENIUS.i vad den avser längre tid. Skall detta yrkande underkännas? Det avser ju uppenbarligen någon i lag stadgad förmånsrätt, vilken endast till sitt omfång är tvivelaktig.
    Andra svävande spörsmål angå ränta å fordran. Jag förutsätter först att fråga är om ränta, upplupen före konkursens början, å en oprioriterad fordran och att utdelning för ränta ej i bevakningen uttryckligen yrkats samt att konkursen ej medger full betalning av kapitalbeloppet å bevakade fordringar. 138 § synes i viss mån giva vid handen att ränta i detta fall skall beräknas efter därom närmare givna regler. Så har jag dock ej praktiserat; vad som ej yrkats i detta avseende har jag ej upptagit. Men låt oss nu gå vidare och förutsätta att ränta i bevakningen yrkats. Detta kan ske i olika form. Fordringen bevakas jämte ränta eller som det ofta uttryckes jämte laga ränta eller ränta enligt lag. Även här har jag varit restriktiv. Jag har sålunda ej upptagit utdelning för ränta, där det praktiskt sett varit ogörligt att beräkna den och då utredning därom ej i bevakningen presterats. Särskilt oklar ställer sig räntefrågan, när den berör en fordran, grundad t. ex. på en vid bevakningen fogad faktura eller kontokurant, upptagande tid efter annan debiterade poster, utan angivande av försäljnings- och betalningsvillkor, som kunna giva ledning för räntans beräknande. — Vid växlar och andra fordringsbevis, som åberopas i bevakningen, är saken i regel klarare, men även här uppkomma tveksamma fall, därvid jag närmast åsyftar ränta för tiden efter konkursens början. Hur skall t. ex. utdelning för ränta beräknas, när ränta ingår i detför en vid konkursens början ej förfallen växelfordran bevakade belopp, men avser tid även efter konkursens början, i vilket fall ränta i stället för att beräknas plus hade bort beräknas minus enligt regeln i 138 § sista stycket? Har jäv ej gjorts mot yrkandet i denna del, kan man fråga om regeln i 106 § om den ojävade bevakningens obeskurna betalningsrätt skall tillämpas eller den klara regeln i 138 § att utdelning för denna ränta så långt ifrån må beräknas att fordringens kapitalvärde istället skall reduceras till värdet å konkursdagen. — Huru förhåller det sig med bevakad ränta å en fordran, avseende lön, vilken förfaller först en tid efter konkursens början? Skall utdelning beräknas för denna ränta från konkursens början eller först från den dag, då lönefordringen må anses förfallen? Det första vore mest i överensstämmelse med lagens bestämmelser i 138 § 2 st., men häremot kan invändas att det är mindre tilltalande att låta borgenären gagnera på konkursen. Det senare är därför mera billigt, om däremot ock kan invändas att konkursen väl i huvudsak får anses som en generaluppsägning av kontrakt och att därför fordringen får anses förfallen i och med konkursen, något som dock leder till orimligt resultat i detta fall, där fråga är om lön för tid även efter konkursens början.
    Likasom räntefrågan vållar många svårigheter vid upprättande av utdelningsförslag, är detta också fallet vid beräknande i svenskt mynt av utländska valutor. In dubio och oberoende av anmärkning

DEN NYA KONKURSLAGEN I PRAKTIKEN. 139är jag mest benägen beräkna kursen efter vad som gällde vid konkursens början. Jag vet visserligen att jag härvid har ett alldeles färskt prejudikat emot mig, där efter klander av utdelningsförslag, vari kursen beräknats efter vad som gällde konkursdagen, av H. D. (4 mot 1) förklarats att kursen skolat beräknas efter vad som gällde å dagen för utdelningsförslagets framläggande. Detta var visserligen under den gamla lagens regim, då ju i någon mån andra bestämmelser gällde om utdelningsförslags framläggande än nu — då skulle det å sammanträde framläggas till godkännande av borgenärerna, nu framlägges det utan vidare sådant det av konkursförvaltningen blivit uppgjort och kungöres. Någon om ock ej avgörande betydelse kan väl tilläggas denna skillnad i behandlingssätt, men härpå hänger saken ej enligt min mening. För mig är den rent praktiska synpunkten avgörande. Hur skall det bliva möjligt, frågar jag, att beräkna kursen en dag, som ligger framåt i tiden från det utdelningsförslaget upprättats? Det kan nämligen mycket väl hända att det ställer sig omöjligt att kungöra utdelningsförslaget och överlämnadet till konkursdomaren samma dag som det i färdigt skick avslutats. Uträkningarna äro ofta så svåra och invecklade, att detta förbjuder sig själv. Nyligen har jag exempelvis varit sysselsatt med ett dylikt utdelningsförslag, omfattande flera hundra bevakningar, många av mycket invecklad beskaffenhet och många i utländska myntslag av olika slag. Att just samma dag detta skall fastslås och avslutas hava kursuträkningarna med allt vad detta kan inverka å hela förslaget klara kan vara omöjligt; detta får ske förut och vad kursen blir den dag, då förslaget kan kungöras, är omöjligt att veta. Någon fast bestämd dag för kursberäkningar måste uppställas, och då denna ej kan tagas godtyckligt, har jag i likhet med justitierådet Carlson i det citerade rättsfallet ställt mig på den ståndpunkten att jag räknar med kursen den dag då konkursen började. Ena gången kan detta lända bevakanden till nackdel, andra gången till hans fördel. Det hade varit bra, om denna sak blivit reglerad i den nya lagen. I 139 §, som bl. a. handlar om uppskattning av förmåner, som ej utgå i penningar, hade lämplig plats härför funnits.
    Under den nya konkurslagens tid har det åtminstone här i Stockholm utan att lagen fordrar det blivit vanligt att utdelningsförslag upprättas, ej av förvaltaren, utan av rättens ombudsman. Detta är av obestridlig fördel åtminstone så tillvida som därigenom enhetligheten befordras. Det sammanhänger i viss mån med den utvidgade ställning i avseende å befogenheter, som den nya lagen i jämförelse med den gamla tilldelat rättens ombudsman. Detta är enligt min mening en fördel. Med den vidsträcktare befogenhet han erhållit följer ökat ansvar och med detta ökat intresse för uppgiften. Vill ombudsmannen, kan han också med den nya lagen uträtta åtskilligt till förmån för konkursavvecklingens gynnsamma resultat. Han blir genom den nya lagens regler i många flera fall än enligt den gamla anlitad vid beslut rörande förvaltningen och kommer därigenom i närmare kontakt med förvaltaren än förut med sysslomännen, och

140 L. RABENIUS.förvaltaren rådfrågar då också gärna ombudsmannen i många frågor, där detta ej är direkt föreskrivet. Därigenom vidgas dennes inflytande i konkursen; bl. a. vinner han större förutsättningar än under den gamla lagens tid att framgångsrikt utjämna bevakningstvister vid det s. k. förlikningssammanträdet.
    Denna rättens ombudsmans utvidgade och stärkta ställning har i sin mån medfört att kvalifikationerna i vissa avseenden kunna vara något svagare hos förvaltaren än förr, därmed visserligen icke sagt att det ej är till konkursavvecklingens avgjorda fromma, att han ärväl kvalificerad. Men jag tänker närmast därpå att det kan bli lättare att finna en för en given konkurs lämplig förvaltare, om man vet, att rättens ombudsman verkligen och ej blott till namnet företräderde mera juridiska synpunkterna i förvaltningen. Då kan man välja förvaltare med hänsyn till de särskilda kvalifikationer t. ex. i merkantilt avseende som böra i en given konkurs lämpligen fordras. Jag tror att det mången gång vore till verkligt gagn om sakkunskapen här mera än som vanligen är fallet finge komma till sin rätt. I några fall har jag sett utomordentliga resultat därav.
    När så förvaltningen lider mot sitt slut, framträder den ömtåliga arvodesfrågan. Då den nya lagen till stor del haft sin upprinnelse i en strävan att förminska konkurskostnaderna, har den i stor utsträckning lagt sig vinn om att reglera denna fråga. Huruvida bestämmelserna i denna del äro på alla punkter lyckligt avfattade lämnar jag därhän. Jag tror, att mindre detaljerande varit bättre och en generell regel för domstolen lämpligare. Nu fordras under hänvisning till lagen detaljerade uppgifter å pretentionerna för varje särskild åtgärd med fördelning å olika massor, och detta kan enligt min mening mången gång leda till motsatt resultat mot det avsedda. En skicklig räkningsskrivare kan nog åstadkomma en plausibel och oangriplig räkning med ett otal i och för sig invändningsfria små poster, som dock tillsammantagna gå till betydande belopp. Och domstolen har svårt att ingå i en saklig prövning härav. Men härsom alltid gäller att en god domare är bättre än lagen, och i regelblir nog resultatet tillfredsställande, om ock ej alltid det av lagstiftaren avsedda att pressa ned kostnaderna. Ty väl må man komma ihåg att konkursförvaltningens effektivitet ej må äventyras genom ett alltför starkt beskärande av arvodena. Härvid synes mig Stockholms rådhusrätt i allmänhet hava intagit en lyckligt avvägd ståndpunkt vid de olika intressenas balanserande mot varandra.
    När jag nu är inne på kostnadsfrågan, vill jag ej underlåta att även beröra en annan sida därav. I sitt nit för borgenärerna har den nya lagen i viss mån enligt min mening slagit över målet, när det gäller att hålla dem à jour med konkurssaken. Genom en rad av kungörelser och personliga meddelanden rentav släpas de fram att tillvarataga sina intressen. Erfarenheten har enligt min mening ej varit gynnsam i avseende å det mål man velat vinna. Deras intresse har ej stigit. Och genom denna mångfald av kungörelser och meddelanden fördyras konkursen, något som blir desto mera

DEN NYA KONKURSLAGEN I PRAKTIKEN. 141framträdande ju mindre tillgångarna äro. Mången gång kan rentav genom dessa kostnader en nog så ömmande förmånsrättsägande lönefordran bli beskuren.

    Innan jag slutar denna framställning må det sägas ett par ord om tvenne betydande områden, som av den nya lagstiftningen beröras. Jag åsyftar dels återvinningsfallen dels det nya institutet ackordsförhandling utan konkurs. Det förra området har lagstiftningen betydligt utvidgat och specialiserat; det nya institutet utgör frukten av ett ivrigt framfört önskemål av förment stor betydelse till utfyllande av en betänklig lucka i vår rätt. Måhända är det för tidigt att ännu våga ett omdöme om den nya lagstiftningen i dessa delar, men egendomligt synes det vara att återvinningsfallen äro så sällsynta och ackordsförhandlingen än rarare. Enligt vad jag inhämtat har vid Stockholms rådhusrätt under dessa två år blott ett fall förekommit, där ackord enligt lagens bestämmelser kommit till stånd, under det att underhandsackord höra till ordningen för dagen. Det vill synas som om lagstiftningen här gått rättsutvecklingen långt i förväg. Därmed vare dock ej sagt, att icke denna kanske snart nog når fram till lagen.

L. Rabenius.