Prästbetygen och den nya giftermålsbalken. I skrivelse den 17 februari 1923 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anförde häradshövdingen i Södertörns domsaga i huvudsak följande:
    Efter det den nya giftermålsbalken trätt i kraft, hade det mer än någonsin blivit av vikt för underdomstolarna att vid handhavande av den viktigaste delen av den s. k. frivilliga rättsvården, lagfarts- och inteckningsväsendet, kunna genom prästbetyg erhålla tillförlitlig uppgift, huruvida den, som sålde en fastighet eller medgivit inteckning däri, vore gift eller icke; i förra fallen med vem och sedan vilken tid, och i senare fallet, om han eller hon förut varit gift, och om så varit fallet, när äktenskapet upplöstes. Emellertid hade erfarenheten givit vid handen, att de åldersbetyg, som utfärdades, icke i nu angivna avseende lämnade tillfyllestgörande uppgifter. Särskilt hade vid flera tillfällen förekommit, att en uppgift i ett åldersbetyg, att den, som betyget avsåge, "är ogift", icke, som man haft anledning förmoda, inneburit, att han icke förut varit gift. I ett fall hade t. ex. ett betyg, utfärdat av pastorsämbetet i en församling i Stockholm, innehållit "ogift", ehuru vederbörande, enligt vad känt vore, vore frånskild. Då i ett annat fall ett betyg, utfärdat av pastorsämbetet i en annan församling i Stockholm, innehållit enahanda uppgift, hade vid förfrågan i telefon, huruvida uppgiften inneburit, att vederbörande icke förut varit gift, meddelats, att härom kunde icke lämnas annan upplysning än att vederbörande efter inflyttning år 1921 till församlingen icke ingått äktenskap. Till följd härav hade den, som betyget avsett, erhållit det beskedet, att han på annat sätt måste styrka, att han icke förut varit gift. Det hade hittills varit vanligt att åt ett prästbetygs uppgifter giva fullt vitsord,

och, då behovet av ett tillförlitligt legalt bevismedel i nu angivna avseenden vore oavvisligt, men prästbetygens egenskap av dylikt bevismedel till stort men för rättssäkerheten äventyrades genom de här påpekade vilseledande uppgifterna i desamma, hemställdes, att statsrådet ville föranstalta därom, att för prästerskapet genom cirkulär eller annorledes påpekades vikten av att åldersbetyg innehölle uttömmande uppgifter i angivna avseenden och sålunda endera av följande uppgifter:
    "är ogift och har icke förut varit gift",
    "är ogift och änkling (änka, frånskild) sedan den . . .",
    "är gift sedan den . . . med N. N."
    Departementschefen lät i ärendet höra bl. a. statistiska centralbyrån, som anförde: Av kyrkobokföringsförordningens regler till kyrkoböcker och prästbevis syntes otvetydigt framgå, att ordet ogift endast skall användas om den, som varken är eller tidigare varit gift, varemot för den, som varit gift, men vars tidigare äktenskap upplösts genom döden eller skilsmässa, skall antecknas ett av orden änkling, änka eller frånskild.
    Vad i ärendet sålunda förekommit bragte departementschefen genom cirkulär den 22 maj 1923 till samtliga ecklesiastika konsistoriers kännedom för vederbörande prästerskaps underrättande.

    Trots detta cirkulär ha fall fortfarande förekommit, då ordet ogift använts om den, som förut varit gift. Anledningen härtill ligger uppenbarligen däri, att enligt allmänt språkbruk ogift kan användas och i dagliga livet också städse användes om änkling, änka och frånskild, som icke gift om sig. Ordet ogift med dess betydelse enligt kyrkobokföringsförordningen har därför svårt att tränga igenom. Då en präst emellertid genom att använda ordet ogift i prästbetyg rörande änkling, änka eller frånskild kan ådraga sig ett drygt ekonomiskt ansvar ― han blir ju ansvarig för därav föranledda felaktiga beslut i lagfarts- eller inteckningsärenden hade det givetvis varit önskligt, att sådana bestämmelser meddelats, som förhindrade utfärdande av prästbetyg, vilka i angivna avseende vore oriktiga. En praktisk lösning vore måhända, att föreskrift meddelades, det till prästbetyg skulle användas tryckta formulär, däri i fråga om civilstånd vore tryckta orden: ogift, gift, änkling, änka, frånskild, av vilka ord de skulle strykas som i det särskilda fallet icke vore tillämpliga.

E. Bgr.