Det allmänna brottsrekvisitet i danska strafflagsförslaget 1. Beträffande förhållandet mellan det objektiva och subjektiva brottsrekvisitet har förslaget, lika med nästan alla gällande lagar och aktuella förslag — den bulgariska lagen (1896) utgör det enda undantaget — uppställt s. k. objektiva överskott d. v. s. fall, där straffbarheten för ett uppsåtligt brott konstitutivt höjes med inträdande av viss icke-uppsåtlig verkan. Förslaget använder detta institut vid misshandel, uppror etc.; däremot icke, såsom eljest är vanligt, vid mordbrand, våldtäkt eller rån. Lika med alla aktuella förslag men i motsats till det stora flertalet gällande lagar (i det praktiskt viktigaste fallet, misshandel, står emellertid den gällande danska strafflagen, § 188, på modern ståndpunkt) fordrar förslaget i princip, att det objektiva överskottet legat inom gärningsmannens culpa; dock utvidgar förslaget — häruti överensstämmande med den gällande norska strafflagen ävensom med de föregående danska samt med de svenska förslagen — det relevanta området genom att medtaga även s. k. subsekvent imputation (eller han har undladt efter Evne at afυœrge den, efter at han er bleven opmærksom paa Faren, § 21).

    1) Det objektiva brottsrekvisitet. Frågan huruvida samtycke förmår att upphäva (eller konstitutivt förändra) gärningens karaktär av angrepp på samhällsskyddat intresse hade (liksom i de svenska förslagen) i Torps förslag (men icke i det första danska förslaget) upptagits till allmän straffrättslig behandling. Det nya danska förslaget har emellertid uteslutit denna bestämmelse huvudsakligen med den motivering, att samtyckets betydelse kan inom ett och samma brottsrekvisit vara att bedöma olika för olika fall (därvid det således måste överlämnas åt domarens prövning in casu) samt att det i övrigt bör tillkomma den speciella delen att härom bestämma. Förslaget innehåller således ingen allmän regel för de fall, då det speciella brottsrekvisitet icke berör frågan. Ej heller besvaras frågan, huruvida domaren skall äga att in casu tillerkänna relevans åt t. ex. ett barns eller en sinnessjuk persons samtycke (eller om dylikt samtycke, på grund av bristande juridisk vilja, kanske alltid skall betraktas såsom irrelevant). I § 226 stadgas emellertid, beträffande brott mot kroppslig integritet, att samtycke kan medföra nedsättning av straffet, och, därest ingen skada sker, straffrihet; om dödande på begäran och om delaktighet i självmord innehållas särskilda bestämmelser i §§ 218 och 219.

 

    1 Artikeln utgör forts. av den i förra häftet påbörjade redogörelsen för förslaget.

144 JOHAN C. W. THYRÉN.    För vad angår bortfallande av angreppets rättsstridighet på grund av intressekollision, innehåller § 13 st. 3 ett stadgande om positiv intressekollision, som erinrar om bestämmelsen i svenska strafflagen 5: 8 men går vida längre. Nödvärnsreglerna (jfr. ned.) göras nämligen tillämpliga icke blott på den, som vill hindre en Fanges eller tvangsanbragt Persons Rømning och därutöver på den som vill ivœrksœtte en lovlig Paagribelse, utan även på alla handlingar, som er nødvendige for paa retmœssig Maade at skaffe lovlige Paabud adlydte. I alla dessa fall kan även excess bliva straffri, jfr. ned.
    Beträffande negativ intressekollision innehållas, såsom genomgående i modern strafflagstiftning, regler dels för nödvärn dels för nödfall.
    Nödvärnssituationen bestämmes såsom uretmœssigt Angreb (således icke nödvändigt straffbart). Det måste naturligen rikta sig emot ett rättsligt skyddat intresse; däremot är det likgiltigt, huruvida detta intresse är allmänt eller (i första hand) enskilt. Angreppet skal lvara paabegyndt eller overhœngende.
    Angående nödvärnsrättens intensitet dela sig lagarna som bekant i tre grupper: sådana (t. ex. den tyska) som genomgående medgiva ett absolut nödvärn (d. v. s. mot varje under nödvärnsreaktionen fallande angrepp tillåta allt det våld, som kräves för att hindra eller avvärja angreppet); sådana (t. ex. den svenska) som, i det de dela nödvärnsområdet i två grader, göra nödvärnet absolut inom den ena men inom den andra endast medgiva proportionellt nödvärn (t. ex. så, att intet "uppenbart missförhållande" får föreligga mellan den skada, man gör, och den, man avvärjer); samt sådana som göra nödvärnet genomgående proportionellt. Föreliggande förslag hör till denna sistnämnda grupp. Proportionen bestämmes genom uttrycket ikke aabenhart gaar ud over, hvad der under Hensyn til Angrebets FarlighedAngriberens Forhold og det angrebne Retsgodes Betydning er forsvarligt. Med Angriberens Forhold torde här avses bland annat vad den norska lagen (§ 48) betecknar såsom angriberens skyld. Då nödvärnsrekvisitet omfattar även sådana angrepp, som av subjektiva grunder icke äro brottsliga (ehuru objektivt uretmœssige), t. ex. sinnessjuks angrepp, så kan, då det gäller angrepp av ringa betydelse, varje parad, som mera väsentligt överskrider den hotande faran, synas otillåtligt, för såvitt den angripne känner angriparens sinnestillstånd. Nyssnämnda uttryck öppnar sålunda en möjlighet för domaren att vid prövning av "proportionen" taga hänsyn till sådana förhållanden. Vid excess i nödvärn kan icke blott straffnedsättning (enligt § 86 mom. 1) utan även straffrihet inträda, hvis Overskridelsen er rimeligt begrundet i den ved Angrebet fremkaldte Skrœk eller Ophidselse. I motsats till den svenska lagens (och de svenska förslagens) ståndpunkt i motsvarande fall (voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig besinna, 5: 9) synes detta stadgande ej omfatta det fall, att den angripne, under de givna förhållandena, ej kunnat hinna att överväga den rätta proportionen mellan angrepp och parad, men dock ej varit varken rädd eller upphetsad. Emellertid innehåller § 86 i.f. jfr. ib. mom. 1 ett annat stadgande, enligt vilket, naar nogen har

DANSKA STRAFFLAGSFÖRSLAGET II. 145overskredet Grœnserne for lovligt Nødværge, straffet kan under iøvrigt formildende Omstœndigheder bortfalla.
    Nödfallet, det i förhållande till nödvärnet subsidiära området av negativ intressekollision, bestämmes såsom truende (men därför icke nödvändigt överhängande) Fare. Faran måste naturligen även här hota ett rättsligt skyddat intresse och likasom vid nödvärnet kan detta intresse vara allmänt eller enskilt. Nödfallsrättens intensitet bestämmes av förslaget, likasom nödvärnsrättens, enhetligt och proportionellt, men proportionen är här omkastad. Det för farans avvärjande nödvändiga ingreppet i främmande intresse är tillåtligt endast såvitt faran maa anses for vœsentlig betydeligere end den Skade, Indgrebet kan paaregnes at medføre. Enhetligheten medför den svårighet, på vilken förslag och motiver icke ingå, att även om skadan göres på själva den sak (t. ex. ett främmande djur), varifrån faran hotar, den, försåvitt på ifrågavarande bestämmelse ankommer, icke får gå längre, än att den är väsentligt mindre än den hotande faran. Vid excess i nödfall kan straffnedsättning (§ 86 mom. 1) samt under iøvrigt formildende Omstatœndigheder straffrihet (ib. i. f.) inträda. — Ett tillägg av intresse är, att under nödfallssynpunkten, indrages avvikelsen från en gällande rättsregel (även där denna avvikelse icke skulle synas ingå under uttrycket Indgreb i andres Retsgoder).

    2) Det subjektiva brottsrekvisitet. Impu tabilitet. Den kriminella åldersgränsen (§ 15) har av förslaget bestämts till 14 år (i den svenska strafflagen likasom i de svenska förslagen: 15 år). Inom åldersstadiet 14 — 18 år inträder såtillvida en absolut straffnedsättning, som straffet i intet fall får överstiga 8 års Fœngsel;övrigt kan för en sådan brottsling, efter domstolens beprövande, straffet nedsättas obegränsat, såvida Anvendelsen af Lovens fulde Straf paa Grund af hans Ungdom maa anses unødvendig eller skadelig (§ 86 mom. 2) och kan (§ 86 i. f.) bortfalla under iøvrigt formildende Omstœndigheder.
    Beträffande det anormala området har kommissionens majoritet ifråga om ett mera varaktigt bristfälligt själstillstånd (§ 16) genomgående, även för de mest utpräglade fallen, sinnessjukdom och idioti, låtit det ankomma på domstolens prövning av den tilltalades straffemottaglighet, huruvida han skall straffas eller icke. Visserligen skall för dessa personers vidkommande likasom överhuvud för alla anormala ett eventuellt frihetsstraff utstås under sœrligt Lœgetilsyn i en for saadanne Personer indrettet Anstalt eller Anstaltsafdeling (§ 17). Visar sig under straffverkställigheten, att en fortsättning av straffet vil vœre unyttig eller vil medføre Fare for alvorlig Forvœrrelse af den dømtes Tilstand, bliver Sagen efter Begœring af Overbestyrelsen for Fœngselsvœsenet paany at indbringe for Retten, som efter indhentet Lœgeerklœring afgør, om Straffuldbyrdelsen skal fortsœttes eller afbrydes. Majoritetsförslaget har emellertid ingen särskild bestämmelse för det fall, att gärningen blivit begången i ett tillfälligt anormalt tillstånd (som således icke kan betecknas såsom varigere mangelfuld Sjœlstilstand)

 

    10 — Svensk Juristtidning 1924.

146 JOHAN C. W. THYRÉN.men att gärningsmannen numera, vid domens meddelande, är fullt normal och straffemottaglig. I viss utsträckning täckes detta fall avbestämmelsen i § 87: Er en strafbar Handling begaaet under Indflydelse af stœrk Sindsbevœgelse eller anden forbigaaende sjœlelig Uligevœgtighed eller iøvrigt under sœrlige Omstœndigheder, der i saa betydelig Grad forringer den Strafværdighed, som Handlinger af den paagœldende Art regelmœssig vidner om, at Anvendelse af den foreskrevne Straf vilde vœre uforholdsmœssig haard, bliver Straffen at nedsœtte og kan, naar det paagœldende Straffebud ikke hjemler höjere Straf end Hœfte, bortfalde. Såvitt emellertid straffskalan överstiger Hœfte, måste straff ådömas; visserligen kan domen i dessa fall göras villkorlig utan hänsyn till straffets storlek (ib. st. 2). Men det synes dock icke kunna undgås, att ett svårare brott, förövat i sådant tillstånd av t. ex. feberdelirium, som i avseende på sina psykiska yttringar absolut varit att likställa med sinnessjukdom men därefter gått alldeles tillbaka, måste leda till straffdom.
    En ledamot av kommissionen står majoritetsståndpunkten nära men inför såsom kriterium på straffrihet otillräknelighet i stället för straffoemottaglighet och medtager [även tillfälliga] tillstånd, som äro att likställa med sinnessjukdom.
    Tvenne ledamöter intaga åter en principiellt annan ståndpunkt, i det de utan vidare stadga straffrihet för Handlinger foretagne af sindssyge, udprœget aandssvage saml Personer, der i Gerningens Øieblik har vœret i en Tilstand, som ganske maa ligestilles med Sindssygdom. Reservanterna yttra sig ej närmare om denna likvärdighet med sinnessjukdom och särskilt ej heller därom, huruvida en höggradig affekt, vrede, svartsjuka o. s. v. skall kunna, såsom likvärdig med sinnessjukdom, motivera straffrihet. I varje fall anse reservanterna, att avgörandet av, huruvida en handling tillhör ifrågavarande kategori, tillkommer den psykiatriska sakkunskapen, likgiltigt om man har med verklig sinnessjukdom eller med något därmed likställ bart sinnestillstånd att göra. Är handlingens medicinska kvalifikation klar, så är därmed straffriheten orubbligen given. För de fall av anormalitet, som icke hinna denna höjd men dock ingå under beteckningen en ved mangelfuld Udvikling, Svœkkelse eller Forstyrrelse af Sjœlsevnerne betinget varigere Tilstand, uppställa dessa ledamöter stadganden, som överensstämma med de av majoriteten för hela det anormala området uppställda. Domstolen avgör således efter indhentet Lœgeerklœring og samtlige iøvrigt foreliggende Omstœndigheder, om den tilltalade kan anses egnet til Paavirkniny gennem Straf.
    Beträffande det område av anormalitet, där straff ej finnes användbart, har kommissionen enhälligt uppställt de stadganden om skyddsåtgärder, som förut omtalats (sid. 46).
    Den hithörande, i praktiken utomordentligt viktiga frågan om rusets inflytande på straffbarheten har under det danska lagstiftningsarbetets fortgång varit föremål för ganska växlande uppfattningar. Den danska (allmänna) strafflagen yttrar sig överhuvud icke om ruset

DANSKA STRAFFLAGSFÖRSLAGET II. 147men dansk rättspraxis har (jfr den svenska lagens uttryckliga ståndpunkt, 5: 5 st. 2, 6) i allmänhet varit obenägen att tillerkänna ruset straffriande eller ens straffnedsättande verkan. Det första danska förslaget (1912) uppdrager, i likhet med de följande, en bestämd skillnad mellan rus, som medfört fullständig otillräknelighet, och rus, som har mindre ingripande verkan. I förra fallet — under den självklara förutsättningen, att själva berusningen skett åtminstone kulpost — stadgas Arbeidsfængsel intill 6 månader, om under ruset en handling begåtts, för vilken Arbeidsfængsel är högsta straffet, men för svårare brott Arbeidsfængsel utan denna tidsbegränsning (§ 163). I senare fallet — då den tilltalade på grund av selvforskyldt Beruselse befunnit sig i mangelfuld Sjœlstilstand — stadgas i § 35 st. 2, att ingen straffnedsättning äger rum. Dessutom stadgas i § 164 ett subsidiärt mindre straff, med skärpning vid iteration, för den, som i berusat tillstånd forstyrrer Fœrdsel, Ro eller Orden paa offentligt Sted eller forulemper nogen eller volder Fare for sig selv, Husfœller eller andre. Torps förslag (1917) straffar, vid den högre graden av rus (§ 16 st. 2), gärningsmannen för oaktsamhet, därest han bort kunna förutse den straffbara handlingen som ikke usandsynlig Følgeav ruset; skulle vid det beträffande brottet culpa icke vara straffbar, skall den berusade dock anses straffbar för dylik oaktsamhet, därvid en straffskala skall tillämpas med öppet minimum och ett maximum likamed halva det uppsåtliga brottets maximum. Ar åter den genom ruset framkallade själsstöringen mindre intensiv, blir enligt Torps förslag § 79 att taga i betraktande, vilken i avseende på förutsättningarna överensstämmer med den nyss anförda § 87 i det senaste förslaget; i mindre fall kan straffrihet inträda och villkorlig dom kan obegränsat komma till användning. Motsvarande nyssnämnda § 164 i det första förslaget, innehåller Torps fsl. § 132 en straffbestämmelse, jämväl med iterationsskärpning, för den som uppsåtligt eller med grov oaktsamhet försatt sig i berusat tillstånd och därunder udsœtter andres Liv, Legeme eller betydeligere Formuevœrdier for Fare. Slutligen uppställer det nu föreliggande förslaget av 1923 den regel (§ 18), att ruset alltid (naturligen med undantag för en actio libera in causa) medför straffrihet, då gärningsmannen handlat uden Bevidsthed, men icke eljest. Undantaget för en actio libera in causa anses även innebära oaktsamhetsstraff för den, som vid berusandet är medveten om sin böjelse att i rusigt tillstånd begå brott av det givna slaget. Men är gärningen ej straffbar i culpa, inträder intet straff. Har åter gärningsmannen icke handlat uden Bevidsthed, får, som nämnt, strafffrihet icke inträda; däremot kan straffnedsättning ske jämlikt § 87 (analog med § 79 i Torps förslag, jfr ov.). Förslaget har vidare en bestämmelse i § 133, analog med § 132 i Torps förslag, om den som under ruset framkallar fara).

    Imputation (uppsåt och oaktsamhet). Förslaget har i likhet med det numera vanliga förfarandet i lagstiftning närmare bestämt uppsåtsbegreppet, nämligen genom uppräknande av dess olika former. Tre fall av uppsåt åtskiljas: 1) att gärningsmannen ved sin

148 JOHAN C. W. THYRÉN.Handling vil hidføre, hvad der efter Loven krœves til Forbrydelsen:detta område torde omfatta dels de fall, då brottets begående varit gärningsmannens syfte, dels de fall, då föreställningen om brottet, om än icke syfte, dock haft positivt känslovärde (så att gärningsmannen önskat dess förverkligande); 2) att han anser brottets inträffande som en nødvendig eller overvejende sandsynlig Følge af Gerningen: härigenom tillkomma, utöver de under 1 innehållna, sådana fall, där föreställningen om brottet haft negativt känslovärde (eller varit indifferent) men dess förverkligande synts gärningsmannen mera sannolikt än osannolikt (enligt förslagets uttryckssätt skulle det icke vara tillräckligt, att brottet uppfattats såsom med syftet — vilket ju icke behöver hava uppfattats såsom en övervägande sannolik följd av handlingen — nödvändigt eller sannolikt förbundet); 3) att gärningsmannen vel kan anser Forbrydelsens Intrœden som mulig, men ville have handlet, selv om han havde anset den som sikker. Detta område inrymmer s. k. dolus eventualis, bestämd enligt det vanliga "dolusprovet" Då förslaget under 2 uppställer den övervägande sannolikheten hos en negativvärdig föreställning såsom självständigt kriterium vid sidan av dolus-eventualis-provet, synes den uppfattning ligga till grund, att förstnämnda område innesluter fall, som icke enligt dolusprovet, såvitt detta utgår från hypotesen av vissheten om brottets förverkligande, skulle ingå under uppsåtet. Så lärer nog också vara förhållandet. Men det kan då sättas i fråga, om ej konsekvensen av förslagets ståndpunkt fordrat, att dolus-eventualis-området utsträckts på sådant sätt, att även de föreställningar medräknats till uppsåtet, vilka, därest de fattats (visserligen icke såsom vissa men dock) såsom övervägande sannolika följder av handlingen, icke skulle avhållit gärningsmannen. Även med denna utvidgning komme visserligen uppsåtsbegreppet att vila på en alternativ grund: antingen vilja (c: positivvärdiga föreställningar + med syftet nödvändigt förbundna negativvärdiga föreställningar + på visshetsprovet byggd dolus eventualis) eller föreställning om sannolikhet (c: med syftet endast sannolikt förbundna negativvärdiga föreställningar + på sannolikhetsprovet byggd dolus eventualis).
    Oaktsamhet karaktäriseras i § 20 så, att gärningsmannen ved sin Handling har tilsidesat den Agtpaagivenhed, som det af Hensyn til andres Retsgoder var hans Pligt at udvise. Det bör här anmärkas, att förslaget i den speciella delen, utgående från den uppfattningen, att en bestämd skiljelinje mellan uppsåt och oaktsamhet icke låter sig genomföra, i större omfång än den gällande rätten uppställt straff för oaktsamhet eller åtminstone för grov sådan samt att straffskalorna för uppsåtligt och för oaktsamt brott mestadels gripa in i varandra, så att oaktsamhetens maximum överstiger uppsåtets minimum.
    Förslaget ingår icke i detta sammanhang på frågan om inverkan av ovetskap om gärningens straffbarhet. I annat sammanhang (§ 86 mom. 3) stadgas emellertid, att straff kan nedsättas naar Gerningsmanden har handlet i undskyldelig Uvidenhed om Retsregler, der for-

DANSKA STRAFFLAGSFÖRSLAGET II. 149byder eller paabyder Handlingens Foretagelse; och under iøvrigt formildende Omstœndigheder kan straffet bortfalla (ib. i. f.)

    Försök. I fråga om omfånget av det straffbara försöket intagerden gällande danska lagen såtillvida en särställning, som den eljest införda begränsningen till "utförande" handling (commencemenl d'exécution) eller dylikt här icke upptagits, utan varje handling, der sigter til at fremme eller bevirke Fuldbyrdelsen af en Forbrydelse (§ 45) anses innebära för ök. Denna ståndpunkt har bibehållits i alla förslagen, med den motivering, att det sätt, varpå regeln har tillämpats i dansk rättspraxis, icke inger farhågor för en utsträckning av straffbarheten över rimliga gränser, ävensom att det skulle stöta rättskänslan att låta frågan om straffbarhet eller straffrihet bero på tillfälliga yttre omständigheter, då den brottsliga viljan vore densamma. Konsekvensen av det sistnämnda argumentet är tydligen, att i princip försök bör straffas vid alla brott, och denna konsekvens har också redan den gällande danska lagen tagit. Förslagen stå i huvudsak på samma ståndpunkt: det första, som inför förseelserna i den allmänna strafflagen, undantager dessa från den allmänna regeln om straffbarhet i försök; de två senare, som uppställa förseelserna i en särskild lag, göra intet undantag i den allmänna lagen men uppställa i den särskilda lagen försökets straffrihet såsom regel vid förseelser.
    Angående den omtvistade frågan om försökets subjektiva rekvisit hava, såsom framgår av motiverna, kommissionens ledamöter haft olika åsikt om tolkningen av förslagets eget uttryckssätt (bestemt sigter til at fremme eller bevirke Udførelsen, § 22), i det några velat inskränka det subjektiva rekvisitet till syfte, andra velat utsträckadet till att jämväl omfatta föreställningen om effekten såsom overvejende sandsynlig.
    I fråga om graden av försökets straffbarhet stå samtliga förslagen på en strängare ståndpunkt än den gällande danska lagen. Den sistnämnda stadgar i princip, att försöket skall straffas mildare än fullbordat brott och fastställer dess maximum till tre fjärdedelar av det fullbordade brottets. Förslagen uppställa däremot genomgående samma maximum för försök som för fullbordat brott; det första förslaget gör dock härvid skillnad mellan fulländat och ofulländat försök. Däremot inträder sänkning av det fullbordade brottets minimum enligt de två sista förslagen samt, såvitt rör det ofulländade försöket, även enligt det första förslaget.
    Tillbakaträdande från försök medför enligt det nu föreliggande förslaget, varmed i huvudsak Torps förslag överensstämmer, straffrihet, naar Gerningsmanden frivillig og ikke paa Grund af tilfœldige Hindringer for Gerningens Udførelse eller for Opnaaelsen af det ved denne tilsigtede Øiemed afstaar fra Ivœrksœttelsen eller hindrer Fuldbyrdelsen eller foretager Handlinger, som vilde have hindret Fuldbyrdelsen, hvis denne ikke, ham uafvidende, var mislykket eller ad anden Vej var afvœrget. Sinnesändringen medför ej straffrihet, om av-

150 JOHAN C. W. THYRÉN.värjandet slagit fel eller om brottet redan hunnit konsummationspunkten; detta sista blir, för en lag, som straffar försök vid alla brott, av särskild vikt beträffande brott, byggda på fara. Förslaget har sökt mildra dessa ojämnheter bland annat genom att (§ 86 mom. 7) medgiva obegränsad straffnedsättning för den, som frivillig har bestrœbt sig for at forebygge Fuldbyrdelsen eller genoprette den ved Gerningen forvoldte Skade.
    Någon begränsning av försökets straffbarhet till "objektiv fara" (t. ex. tjänligt medel eller objekt) förekommer icke i förslagen lika litet som i den gällande danska lagen.

    Subjektspluralitet. Beträffande subjektspluralitet intager förslaget den från och med norska lagen i lagstiftningen vanliga ståndpunkt att icke göra någon principiell skillnad mellan gärningsmän och delaktige (Den for en Lovovertrœdelse givne Straffebestemmelse omfatter alle, der veil Tilskyndelse, Raad eller Daad har medvirket til Gerningen, § 25). Förslaget drager den fulla konsekvensen av denna ståndpunkt, så att även varje mindre väsentlig kulpos medhjälp till ett kulpost brott straffas. Emellertid kan straffet nedsättas dels under förutsättning av svagare kausalitet (subjektivt: den, der kun har villet yde en mindre vœsentlig Bistand, eller styrke et allerede fattet Forsœt) dels överensstämmande med nyssnämnda nedsättning vid försök (naar Forbrydelsen ikke er fuldbyrdel eller en tilsiglet Medvirkener mislykket). Däremot inträder ingen nedsättning på grund av avståndet i tid mellan medhjälpshandlingen och gärningen (i motsats till svenska lagen och förslagen). Tillbakaträdande från något subjektssida medför straffrihet för detta subjekt under samma förutsättningar som vid tillbakaträdande från försök (§ 26).
    Om concursus necessarius uppställes den regel, att endast det eller de subjekt straffas, vilkas straffbarhet uttryckligen statuerats.
    Beträffande de brott, som i rekvisitet innehålla ett s. k. specialsubjekt, vars straffbarhet grundar sig på överträdelse av särskild plikt, stadgas, att straffet kan nedsättas för extraneus. En minoritet inom kommissionen stadgar i princip straffrihet för extraneus,vida han icke är medveten om att gärningen på grund av error eller av annat skäl icke kan tillräknas gärningsmannen såsom uppsåtlig lagöverträdelse.

Johan C. W. Thyrén.