Juristutbildningen i häradsrätterna. I andra huvudtiteln av årets statsverksproposition behandlas i sammanhang med förslagsanslaget till bestridande av vissa kostnader för domsagornas förvaltning en fråga av allmännare intresse, beträffande vilken justitieministern satt i utsikt ytterligare utredning.
    I andra stycket av 24 § domsagostadgan förekommer en bestämmelse av innebörd, att sedan tingsmyndigt biträde hållit tre allmänna tingssammanträden, fortsatt förordnande att hålla dylika sammanträden icke kan meddelas honom, förrän han tjänstgjort i hovrätt och där erhållit åtminstone fiskalsförordnande eller ock fullgjort viss tjänstgöring i större rådhusrätt. Denna bestämmelses ikraftträdande har emellertid uppskjutits dels genom en övergångsstämmelse i domsagostadgan, dels genom en kungörelse den 23 mars 1923 (nr 42), enligt denna senare till utgången av juni månad 1924.
    I skrivelse d. 16 nov. 1923 (se Sv. J. T. 1923 s. 418) väckte föreningen Sveriges häradshövdingar förslag om ytterligare uppskov med bestämmelsens ikraftträdande, därvid föreningen bl. a. anförde:
    Beträffande stadgandet i 24 § 2 stycket torde få framhållas, att detta stadgande enligt föreningens mening säkerligen skulle, om det trädde i kraft, medföra synnerligen stora svårigheter för häradshövdingarna att i behövlig omfattning erhålla vikarier, behöriga att utan inskränkning förvalta domarämbete, och vad detta skulle betyda särskilt för de många domsagor, där det ständigt arbetades på övertid, låge i öppen dag. En avsevärd olägenhet vore också, att till följd av samma stadgande häradshövdingarnas biträden måste sluta sin tjänstgöring just vid den tid, då de i allmänhet erhållit sådan utbildning, att de skulle vara till mesta nytta såväl för häradshövdingarna som för den rättssökande allmänheten, och då de efter vunnen erfarenhet skulle för sin egen utbildning kunna bäst tillgodogöra sig någon tids ytterligare domsagoarbete. De unga juristernas vanliga domsagotjänstgöring skulle följaktligen bli mera ofullständig och mindre värdefull än under hittillsvarande förutsättningar.
    Vid skrivelsen var fogad en reservation av en häradshövding, vari bl. a. framhölls följande:
    Då faran för en fortfarande biträdesbrist i domsagorna, åtminstone vad anginge södra och mellersta Sverige, numera kunde anses hävd, saknades skäl för den föreslagna ändringen. Möjligen skulle den åtskillnad kunna göras, att bestämmelsen helt upphävdes i fråga om Västerbottens och Norrbottens län samt Härjedalens domsaga, där permanent svårighet kunde anses råda att erhålla biträden (jfr särbestämmelser för dessa områden i 29 och 31 §§). Beträffande övriga delar av landet skulle det snarare vara skäl att skärpa bestämmelsen i riktning mot en ytterligare minskning i häradshövdingarnas rätt till ledighet från de allmänna tingssammanträdenas hållande samt en ytterligare stegring i kraven på hovrättsutbildning för deras vikarier å dessa ting. Vad som förekommit vid årets riksdagsbehandling av frågan om kvinnas tillträde till domartjänst pekade alldeles bestämt i denna riktning. Den på grund av ännu rådande uppskov med bestämmelsens ikraftträdande förefintliga möjligheten för de tingsmyndiga biträdena att erhålla mera än tre allmänna tingssammanträden utgjorde för närvarande en ständig press på häradshövdingarna att taga sig så mycket ledigt som möjligt. Det funnes otvivelaktigt

många häradshövdingar, som skulle vara i stånd att hålla årets samtliga allmänna tingssammanträden, blott de emellanåt erhölle någon lättnad i arbetet därigenom att ett biträde finge handlägga sådana mål och ärenden, som enligt 1918 års lag få förekomma på tingssammanträden med tremansnämnd. — I fortsättningen framhölls lämpligheten av att till befrämjande av syftet med bestämmelsen i fråga tillfälle bereddes för notarie, som hållit tre allmänna tingssammanträden, att skyndsamt få undergå den prövning i hovrätt, som skulle möjliggöra hans fortsatta tjänstgöring i domsaga. Varje dylik notarie borde med det allra snaraste efter börjad tjänstgöring i hovrätten, helst inom några få veckor, erhålla tillfälle till provföredragning som fiskal, för att ont denna utfölle tillfredsställande få återvända till domsagan eller eljest stå till disposition för domarförordnanden. En häradshövding borde på detta sätt kunna återfå en förste notarie, som han gärna ville behålla, efter ett avbrott för hovrättstjänstgöringen på allenast sex å åtta veckor. Mot detta förslag kunde icke invändas, att notarien i fråga ej skulle vara mogen att efter så kort utbildning tjänstgöra såsom fiskal, då tjänstgöringen såsom häradshövding och ordförande vid allmänt tingssammanträde självfallet vore av vida mera kvalificerad beskaffenhet.

    Över föreningen Sveriges häradshövdingars framställning avgåvos yttranden av rikets hovrätter. Skånska hovrätten hade icke något att erinra mot den gjorda framställningen. Göta hovrätt förklarade att, särskilt med hänsyn därtill att brist på rättsbildade biträden åtminstone i de under hovrätten lydande domsagorna numera ej förefunnes, skäl för ytterligare uppskov med tillämpningen av 24 § andra stycket ej syntes hovrätten föreligga. Svea hovrätt tillstyrkte däremot ytterligare uppskov med tillämpningen av stadgandet intill utgången av juni månad 1926. Till stöd härför anförde hovrätten bl. a.:

    Hovrätten ville framhålla att hovrätternas uppgift med hänsyn till de unga notariernas tjänstgöring i hovrätt icke i första rummet vore att tillse, att de bleve i tillfälle att provtjänstgöra såsom fiskaler. Hovrätterna måste framförallt tillse, att de notarier, som erhölle fiskalsförordnande, vore skickade att tillfredsställande fullgöra den tjänstgöring, som enligt hovrätternas arbetsordningar ålåge fiskal. Det vore därför erforderligt, att de unga notarierna sysselsattes i hovrätt någon längre tid, innan dem anförtroddes fiskalstjänstgöring. Och även vore det i sin ordning, att den, som erhållit fiskalsförordnande och visat sig lämplig för sådan tjänstgöring, icke nödgades avbryta denna för att lämna tillfälle åt annan att provtjänstgöra, utan de unga notariernas provtjänstgöring måste ordnas med tagen hänsyn till föreliggande förhållanden. Då sålunda vore att antaga, att städse den unge notarien för sin hovrättstjänstgöring rycktes ifrån domsagotjänstgöringen för en längre tid, torde det vara välbetänkt att så ordna hans arbetsförhållanden, att han ej nödsakades sluta sistberörda tjänstgöring förr än han varit i tillfälle att i önskvärd grad tillgodogöra sig den handledning och förskaffa sig den erfarenhet, som vid domsagotjänstgöring kunde stå honom till buds. Extra ordinarie notariernas övergång till hovrättstjänstgöring efter förrättandet av allenast tre allmänna tingssammanträden skulle ock hava till följd, att ombyten av fiskaler å de särskilda hovrättsdivisionerna skulle ännu oftare än nu vore fallet komma att äga rum. Detta vore en ingalunda betydelselös olägenhet för hovrätterna, ity att täta fiskalsombyten verkade störande å arbetets gång, vilket givetvis vore till men för ett gott arbetsresultat.

    Föreningen Sveriges häradshövdingars ovannämnda framställning hade jämväl gått ut på fortsatt uppskov med ikraftträdandet av bestämmelsen i första stycket av 24 § domsagostadgan om att biträde skall under sex rättegångsdagar eller tre allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden som avses i 1918 års lag, innan förordnande får meddelas för biträdet att hålla allmänt tingssammanträde. Genom beslut den 21 december 1923 avslog Kungl. Maj:t

häradshövdingeföreningens framställning i denna punkt. Beträffande ovannämnda stadgande i andra stycket av 24 § yttrade justitieministern i statsverkspropositionen bl. a. följande:

    "Denna bestämmelse är uttryck för en tanke, som helt visst förtjänar beaktande. För den unge juristen vore det otvivelaktigt av värde, om han kunde sättas i tillfälle att redan på ett tidigt stadium av sin praktiska utbildning erhålla någon inblick i hovrättsarbetet och därmed få hos sig ytterligare inpräntade de stora krav i skilda hänseenden, som äro förknippade med domarkallet. Och för hovrätten är det angeläget att åtminstone några av dess ledamöter snarast möjligt kunna bilda sig ett på egen iakttagelse grundat omdöme beträffande den unge juristens duglighet. Därigenom kan med större säkerhet förebyggas, att utövningen av domarämbetet lägges i händerna på unga män, som ej äro vuxna uppgiften. Av det sagda följer emellertid icke, att det vore för vårt rättsväsende lyckligt, om en bestämmelse i sådant syfte finge träda i kraft den 1 instundande juli. De upprepade, enhälliga eller i det närmaste enhälliga framställningar om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av ifrågavarande bestämmelse i 24 § andra stycket, som gjorts av föreningen Sveriges häradshövdingar, bära vittne om allvarliga och enligt min mening ingalunda ogrundade farhågor, att sagda bestämmelse skulle i tillämpningen visa sig ägnad att äventyra kontinuiteten i domsagoarbetet och försvåra erhållandet av vikarier med önskvärd kännedom om arbetsförhållandena i vederbörande domsaga. De särskilt av Svea hovrätt vid flera tillfällen uttalade farhågorna, att olägenheter för hovrätterna kunde förväntas inträda vid tillämpningen av stadgandet i fråga, förtiäna ock helt visst att uppmärksammas. Om sålunda allvarliga betänkligheter här möta, får emellertid icke därav dragas den slutsatsen, att den till grund för bestämmelsen liggande tanken måste definitivt uppgivas. Enligt min mening vore det för saken lyckligast, om diskussionen för och emot denna omtvistade föreskrift finge avlösas av en utredning, huruvida den nämnda tanken möjligen kan realiseras på ett sätt, som kan förväntas icke verka störande på häradsrätternas och hovrätternas arbete. Den nuvarande tidpunkten synes mig så mycket mera lämpad för en sådan utredning, som det ifrågavarande problemet i alla händelser nu måste upptagas till behandling, såvitt angår den kvinnliga juristutbildningen. I 2 § 2 mom. av lagenden 22 juni 1923 innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag stadgas, att Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt ålandet. Enligt min mening bör det i främsta rummet övervägas, huruvida icke här såsom villkor bör uppställas viss tjänstgöring vid hovrätt. Det torde då vara ändamålsenligt att i detta sammanhang upptaga till förnyad prövning frågan, huruvida och i vilken form tjänstgöring i hovrätt på ett tidigt stadium bör ingå såsom ett led jämväl i de unga manliga juristernas utbildning."
    Efter ytterligare en del uttalanden slutade justitieministern med en förklaring, att under förutsättning att riksdagen vid behandling av förevarande punkt ej hade något att däremot erinra, han vore sinnad att längre fram föreslå, att K. M:t måtte förordna om fortsatt uppskov med tillämpningen av ovannämnda bestämmelse under ytterligare någon tid.
    Riksdagen har lämnat denna justitieministerns förklaring utan erinran.

    Förevarande fråga har ytterligare behandlats i ett av häradshövdingen i Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga till Göta hovrätt d. 3 mars 1924 avgivet utlåtande med anledning av en kungl. remiss rörande meritberäkning vid tingssittning i nämnda domsaga. Häradshövding Schlyter uttalar i detta utlåtande, att enligt hans mening det nuvarande systemet för juristutbildningen, enligt vilket det anses höra till god ordning, att domarämbetet på landet användes som experimentalfält för vilken ung jurist som helst utan hänsyn till hans behövlighet för rekrytering av domarkåren, med litet god vilja utan några stora apparater skulle kunna avskaffas och ersättas med en ordning, enligt vilken den ordinarie domaren kontinuerligt fungerar såsom rättens ordförande i alla mål med undantag allenast av de efter K. M:ts och riksdagens prövning såsom mindre kvalificerade ansedda mål och ärenden, vilka få handläggas å tingssammanträden med tremansnämnd. Även om det skulle bliva tyngre för hovrätterna att till fiskalsaspiranter erhålla unga jurister, vilkas ordförandeskap i häradsrätterna varit begränsat till handläggning av tremanstingsmålen. vore detta dock en ringa olägenhet i jämförelse med vad hela rättsskipningen i första instans lider av det nuvarande systemet. Dessutom torde man vid framhävandet av nämnda hovrättssynpunkter hava överskattat, den av en blivande systemändring föranledda tillströmningen till hovrätten av fiskalsaspiranter. Om, såsom meningen vore, häradshövdingarne själva komme att hålla de allmänna tingssammanträdena efter avskiljandet av sådant arbete, som tingsmyndiga biträden kunde utföra, bleve det ju endast behov av en mycket ringa procent av nuvarande tingssittande vikarier. Ökades då, såsom önskvärt vore, antalet biträdande domare så att alla domsagor med någon mera avsevärd arbetsbörda erhölle dylika tjänstemän anställda, komme efter några få övergångsår, under vilkade biträdande domarplatserna besattes, det årliga behovet av nyproducerade kompetenta domarvikarier icke att behöva avsevärt överstiga det nuvarande årliga antalet nya fiskalsförordnanden. Utlåtandet slutar med den konklusionen, att en rationell arbetsordning i Askims liksom i likets övriga domsagor — bortsett möjligen från de nordligaste länen — bäst skulle tillgodoses på det sätt att den i 24 § domsagostadgan medgivna rätten för tingsmyndigt biträde att hålla allmänna tingssammanträden utan föregående tjänstgöring i hovrätt eller större rådhusrätt upphävdes.