HAR ÖSTERRIKES
CIVILPROCESSORDNING HÅLLIT
VAD DEN LOVAT?
BETRAKTELSER MED ANLEDNING AV DESS 25-ÅRIGA BESTÅND.
AV
HANDELSGERICHTSPRÄSIDENT DR FRIEDRICH ENGEL, WIEN. 1
Den 1 januari 1923 hade 25 år förflutit, sedan den österrikiska civilprocessordningen trädde i kraft — en tidrymd, lång nog för att tillåta ett bedömande av huruvida lagen i praktiken bestått provet. Av denna prövotid inföllo 4 1/2 år under kriget och — vad som väger ännu tyngre — 4 år efter kriget, år, vilka underkastade lagen ett verkligt eldprov. Har lagen icke blott överlevat ett kvartssekel utan även bestått den särskilda påfrestning, för vilken den under nyssnämnda år varit utsatt, lär väl ingen betvivla, att den är en god och en praktisk lag.
Och den har med heder bestått alla dessa prov, det kan man utan överdrift påstå. Den har visat sig som en synnerligen god, ja som en förträfflig lag. Då jag nu skall söka att närmare visa detta, ber jag att få skilja tiden före kriget — de 16 1/2 åren från 1898 till 1914 — från tiden under och efter kriget.
I fråga om tiden före kriget kan jag vid min bevisföring hänföra mig till pålitligt statistiskt material. Det gamla Österrike, som av sina motståndare plägade betecknas såsom typen av en stat, som är efter sin tid, ägde bland annat en alldeles förträfflig officiell statistik. De statistiska arbetenas mångårige ledare Karl Theodor von Inama-Sternegg var en vetenskapsman, vilken man har att tacka för banbrytande arbeten på detta område. Sålunda befann sig också rättsstatistiken i ett mönstergillt skick. Nedanstående siffror, vilka hänföra sig till år 1911,
har jag hämtat från 1914 års österrikiska rättsstatistiska handbok1 ; denna var den sista, som utkom före kriget, vilket avbröt det fortsatta arbetet. Jag tar i det följande endast hänsyn till de statistiska uppgifter, som avse de jurisdiktionsområden, vilka lyda under de tre överlandsrätterna (Oberlandesgerichte) Wien, Graz och Innsbruck; ty dessa jurisdiktionsområden äro de enda, som fortfarande tillhöra Österrike, och detta icke ens helt, då de sydliga delarna av Tyrolen, Steiermark och Krain, vilka lydde under överlandsrätterna Innsbruck och Graz, numera hava frånskilts riket.
Att den österrikiska processen var synnerligen snabb (och, såsom i det följande skall visas, trots de ogynnsammaste förhållanden allt fortfarande är relativt snabb) det är ju en allmänter känd sak. Jag inskränker mig därför till att ur den österrikiska rättsstatistiken anföra följande:
1) I fråga om de rättegångar, som under år 1911 vid distriktsrätterna (Bezirksgerichte)2 avgjorts genom dom eller förlikning, utgjorde den tid, under vilken rättegången pågått:
beträffande 86.2 % 10.7 % 2.3 % 0.8
1 månad, intill 3 intill 6 längre än
månader, månader, 6 månader.
2) Av de ttegångar, som under år 1911 genom dom eller förlikning avgjorts av de kollegiala domstolarna, slutdömdes:
53 % inom 27 % efter 14.3 % efter 4.7 % efter 1 % efter
en tid av 1—3 3—6 6 månader längre tid
1 månad, månader, månader, — 1 år, än 1 år.
Dessa siffror visa på ett slående sätt det österrikiska rättegångsförfarandets snabbhet, som man ju också alltid villigt erkänt — under stundom dock med en viss betänksam undran, huruvida icke snabbheten vunnits på rättssäkerhetens bekost-
nad. Denna invändning, vilken betecknande nog endast sällan möter i den österrikiska litteraturen och vilken aldrig försports i österrikisk praxis, som dock skulle varit närmast till att känna av eventuella missförhållanden, är emellertid lätt att vederlägga. Av de under år 1911 utav distriktsrätterna efterpartsförhandling fällda domarna 1, vilka sammanlagt utgjorde 14,483, överklagades endast 4,692; 68 % d. v. s. mer än 2/3 av de meddelade domarna hava alltså icke överklagats. Av de kollegiala domstolarna fälldes under år 1911 sammanlagt 4,338 domar, av vilka 1,978 överklagades; 54 % d. v. s. mer än hälften blevo alltså icke överklagade.
Det må nu visserligen medgivas, att anledningarna till att en dom icke överklagas, kunna vara av många handa slag. Infördet faktum att mer än 2/3 respektive mer än 1/2 alla domar icke överklagats, måste man dock betänka sig, innan man tillvitar domstolarna, att de skulle göra sig skyldiga till ytlighet och fälla oriktiga domar. Ty det ena såväl som det andra borde resultera i ett vida högre procenttal överklagade domar, detta desto hellre som före kriget fullföljdsrätten var oinskränkt och fullföljdskostnaderna voro rent av löjligt ringa.
Om snabbheten vunnits på bekostnad av domarnas grundlighet och riktighet, borde detta dessutom hava kommit i dagen i de högre instanserna. Ty man lär väl icke utan vidare vilja förebrå de högre instanserna, allra minst överlandsrätterna och högsta domstolen, att de skulle fälla vårdslösa och oriktiga domar 2. Hur ter sig nu ändringsprocenten?
1) Av de utav distriktsrätterna fällda domar, mot vilka talan fullföljts, blevo år 1911 68.9 % eller mer än 2/3 fastställda och 31.1 % ändrade eller undanröjda.
2) Av de utav de kollegiala domstolarna fällda domar, mot vilka talan fullföljts, blevo år 1911 76 % eller mer än 3/4 fastställda och 24 % ändrade eller undanröjda.
3) Av 100 utav distriktsrätterna fällda domar blevo under år 1911 endast 9 föremål för högsta instansens prövning, oaktat rätten att till högsta instans fullfölja talan mot av distriktsrätterna fällda domar då var oinskränkt. Vad ändringsprocenten angår, ställde denna sig på följande sätt: av 100 fall, i vilka talan fullföljts mot sådana domar, genom vilka andra instans ändrat första instansens dom, ledde 28 % till ändring i andra instansens dom, varemot av 100 fall, i vilka talan fullföljts mot sådana domar, genom vilka andra instans fastställt första instansens dom, endast 13.4 % ledde till ändring i andra instansens dom.
4) Av 100 utav de kollegiala domstolarna fällda domar blevo under år 1911 19 föremål för högsta instansens prövning. Av 100 fall, i vilka talan fullföljts mot sådana domar, genom vilka andra instans ändrat kollegial domstols dom, ledde 26.9 %> till ändring i andra instansens dom, varemot av 100 fall, i vilka talan fullföljts mot sådana domar, genom vilka andra instans fastställt kollegial domstols dom, endast 10.5 % ledde till ändring i andra instansens dom.
Med denna ringa ändringsprocent för ögonen torde man ej gärna kunna påstå, att civilprocessordningen skulle främja förfarandets snabbhet på rättssäkerhetens bekostnad.
För tiden under och efter kriget är det tyvärr icke möjligt att åberopa ett så uttömmande siffermaterial. Kriget lamslog hela statistiken och tiden efter kriget, som bland så mycket annat värdefullt även måst uppoffra den österrikiska statistikens ärorika traditioner, har åtminstone än så länge icke kunnat väcka den till liv igen. Man måste därför nöja sig med att omsorgsfullt och samvetsgrant göra stickprov för olika år. Där dessa stickprov avse en av Österrikes största domstolar såsom handelsdomstolen, torde det emellertid vara tillåtet att lägga dem till grund för slutsatser rörande förhållandena vid de övriga domstolarna.
Vad nu angår rättegångsförfarandets längd under tiden efter kriget, så visar ett sådant stickprov, att i genomsnitt följandetid åtgått, innan en rättegång efter partsförhandling slutligen avgjorts, nämligen
i fråga om mål, som avgjorts av en enda domare:
år 1921 7—8 månader,
år 1922 5—6 månader,
år 1923 3—4 månader ;
i fråga om mål, som avgjorts av domstolen i kollegial sammansättning:
år 1921 8—9 månader,
år 1922 6—7 månader,
år 1923 5—6 månader.
Jämfört med förhållandena före kriget har sålunda förfarandet blivit långsammare. År 1921 var skillnaden till och med ganska avsevärd, men därefter har takten ökats. Före kriget dröjde det i genomsnitt 4 månader, innan ett mål slutligen avgjordes av kollegial domstol.1 Härvid får man emellertid icke förbise, att handelsdomstolens liksom alla domstolars arbetsbörda under tiden efter kriget mycket starkt ökats, varemot domarkårens numer är endast utvisar en obetydlig ökning. År 1913 anhängiggjordes vid handelsdomstolen 5,357 mål, år 1920 utgjorde antalet redan 10,995 och under de därpå följande åren 14,478, 16,478 och 16,176, alltså mer än det tredubbla av det antal, som anhängiggjordes under det sista året före kriget. Däremot har antalet domare, som vid handelsdomstolen hava att avdöma tvistemål, sedan år 1913, då det utgjorde 19, endast ökats med 7 till 26. Härtill kommer, att förhållandena efter kriget icke blott starkt ökat utan även avsevärt försvårat domstolarnas arbete. Till en början ledde, åtminstone intill den allra sista tiden, de flesta anhängiggjorda mål också till ett verkligt kontradiktoriskt förfarande; tredskodomar, vilka förekriget utgjorde mer än hälften av alla domar, förekommo knappast någonsin. Vidare uppkommo till följd av valutansdepreciering svåra rättsfrågor, vilkas avgörande krävde tid och arbete. Fördröjande på det processuella förfarandets gång inverkade slutligen, att den gamla österrikiska staten, som bildade en stor ekonomisk enhet, slitits sönder i flera självständiga stater. Härutinnan må endast erinras om i vilken stor utsträckning bevisning nu måste upptagas i utlandet, och huruavsevärd den del är, som frånskilts det gamla Österrike. Denna
starka ökning av särskilt de kollegiala domstolarnas arbetsbörda skulle rättfärdigat, att tiden från ett måls anhängiggörande till dess avdömande förlängts till 12 månader (d. v. s. till det tredubbla gent emot förhållandet före kriget). Då nu i genomsnitt endast något mer än en tredjedel av denna tid åtgår och sålunda förfarandet är nära nog lika snabbt som före kriget, gör detta heder icke blott åt domarkåren utan även och ej minst åt själva lagen, som kunnat bevara hela sin ungdomskraft och visat detta genom att kunna hålla stånd emot den oerhörda påfrestning, som förhållandenas utveckling inneburit.
Även i fråga om fullföljds och ändringsprocenten ställa sig förhållandena, jämförda med tiden före kriget, gynnsamt.
År 1922 fällde handelsdomstolen 1,666 domar (efter partsförhandling). 966 av dessa domar, alltså 58 %, blevo icke överklagade. År 1911 utgjorde de icke överklagade domarna 54 %. Detta resultat är desto mera överraskande, som frestelsen att genom domens överklagande vinna tid för att sedan betala det utdömda beloppet i de precierade penningar ännu år 1922 var mycket stor.
Av 700 överklagade domar blevo 478, d. v. s. 68 %, fastställda och 179, d. v. s. 25 %, ändrade eller undanröjda. I 11 fall blev den fullföljda talan återkallad; 32 mål äro fortfarande beroende på prövning. År 1911 fastställdes 76 % och ändrades eller upphävdes 24 %.
Till högsta instans fullföljdes år 1922 talan i inalles 115 av handelsdomstolen avdömda mål. Av 100 mål, i vilka handelsdomstolens dom överklagats, fullföljdes sålunda talan till högsta instans i 7. År 1911 var motsvarande siffra 19. Härvid måste man emellertid taga i betraktande, att sedan den 16 augusti1922 talan mot mellan instansens dom ej får fullföljas, där denna innebär fastställande av första instansens dom och tvisteföremålets värde ej överstiger 5 miljoner Kronen (§ 502, 3 civilprocessordningen). Av de 115 fall, i vilka talan fullföljts till högsta instans, ledde fullföljden ej till någon ändring i 84, d. v. s.i 73 %. I 28 fall, d. v. s. i 25 % gjordes ändring; 3 mål äro ännu anhängiga.
Dessa resultat tala för att ej heller rättskipningens grundlighet blivit lidande sedan tiden före kriget, en omständighet, som för övrigt ofta framhållits av personer med erfarenhet på detta
område, därvid det till och med hänt, att man givit uttryck åt farhågan att domstolarna genom alltför stor grundlighet äventyrade förfarandets snabbhet.1
Genom det anförda tror jag mig hava ådagalagt, att den österrikiska civilprocessordningen garanterar icke blott en snabbhandläggning utan även en grundlig och rättvis rättskipning. Frågar man sig, huru detta är möjligt, blir svaret: den österrikiska civilprocessordningen är i stånd att förena förfarandets snabbhet med en god rättskipning, enär den uppställt den materiella sanningens utletande såsom ledande grundsats och i detta syfte på det lyckligaste sätt — utan överdrifter och utan tvekan — tillämpat muntlighet och omedelbarhet, domarens processledning och den fria bevisprövningen. Vid dessa grundsatser skall jag här till slut i korthet uppehålla mig.
Det stora värde, som muntlighet och omedelbarhet äga förut forskandet av den materiella sanningen, torde stå utom diskussion. Alla moderna rättegångsordningar vila ju på dessa båda grundsatser. Men även den värdefullaste princip kan genom överdrifter förfuskas. Detta gäller även om muntligheten. En överdriven muntlighet är icke blott ej ägnad att leda till sanningens utforskande. Den kan rent av äventyra resultatets riktighet. Den österrikiska civilprocessordningen har med vis måttfullhet hållit den gyllene medelvägen. Den har i frågaom förfarandet i första instans helt anslutit sig till muntligheten. Och detta med rätta, då ju vad som under förhandlingarna muntligen anförts enligt lagens uttryckliga bud skall ligga till grund för domen. Sålunda säger lagen i § 414: »Domen skall fällas på grund av vad som under den muntliga förhandlingen förekommit». Men den har aktat sig för »muntlighets-selotism» (Klein) och undvikit att »hetsa muntlighetsprincipen till döds» (Bähr); den har tagit skriften till hjälp, där denna är oumbärlig. Och oumbärlig är skriften, såsom Skedl 2 träffande framhållit, i följande två fall:
1) För partsförhandlingens förberedande. Detta ändamål
tjäna stämningen och genmälet å stämningen i rättegångsförfarandet vid kollegiala domstolar, likaså den undantagsvis tilllåtna förberedande skriftväxlingen. Hit hör även det »förberedande förfarandet» (§ 245 ff). Vad sistnämnda förfarande angår, har man i litteraturen uttalat de allvarligaste farhågor för att det skulle äventyra muntligheten i den österrikiska civilprocessen. Men erfarenheten har visat, att teoretikerna här hava sett för mörkt, ty praxis använder knappast någonsin den möjlighet den äger att anordna ett förberedande förfarande. Av 100 mål, som instämts under år 1911, förekom det endast i 0.56 %, att ett förberedande förfarande anordnats, och där så skett, var det nästan genomgående fråga om äktenskapsprocesser. Även sedermera har praxis följt samma linjer.
2) För fixerande av processmaterialet (förhandlingsprotokoll). Att protokollföring är ofrånkomlig vid muntlig förhandling, har visserligen erkänts i lagstiftning och litteratur, men mången har ansett, att den österrikiska processordningens föreskrifter om protokollföring gå för långt, och velat göra gällande, att de innebära ett uppgivande av all muntlighet. Även härutinnan har praxis vederlagt de uttalade farhågorna. Om man riktigt tillämpar föreskrifterna rörande protokollföring — vilka förövrigt äro synnerligen smidiga och medgiva domstolen stor frihet (se särskilt föreskrifterna i §§ 210 och 211) — blir varken rättegångsförhandlingen genom protokollföringen nämnvärt förlängd eller det omedelbara intrycket av den muntliga förhandlingen förflyktigat. Däremot undvikes genom dessa föreskrifter, särskilt därigenom att parternas framställning av de faktiska omständigheterna i målet — låt vara i koncentrerad form —protokollföres, att domstolen fäller sin dom på grundval av ett material, som den icke fullständigt behållit i minnet, och att man vid uppskov nödgas att börja om från början och upprepa vad som redan en gång förekommit.
Vad slutligen angår den invändningen, att muntligheten skulle bliva lidande därpå, att man protokollför förebragt bevisning (utsagor av vittnen, sakkunniga, parter etc.), må häremot erinras, att muntligheten icke är till för sin egen skull utan har sitt existensberättigande endast såsom medel för ett ändamål, nämligen för konstaterandet av den materiella sanningen. Uppnåendet av detta ändamål garanteras just därigenom att den förebragta bevisningen protokollföres, varom också föreskrift
meddelats till och med i den tyska civilprocessordningen. Om exempelvis vittnesutsagor icke protokollfördes, bleve följden, ännu oftare än om protokollföring av parternas framställning av sakförhållandena underlätes, den, att domarens minnesbild förflyktigades och att i det ögonblick, då domen skulle fällas, mycket komme att te sig annorlunda än det av vittnetframställts. För att förebygga detta skulle domaren vara nödsakad att själv uppteckna innehållet av vittnesberättelserna och att sålunda, så att säga, föra ett privat protokoll, vilket emellertid skulle sakna den garanti för tillförlitlighet, som ligger i att ett protokoll förts under parternas kontroll. Och vilka svårigheter skulle icke uppstå, där uppskov meddelades i målet! Vittnena finge höras ånyo; där de gjort sig skyldiga till motsägelser, skulle detta icke kunna bevisas. Härtill kommer att, såsom bekant, ett vittnesmål icke vinner på att vittnet höres upprepade gånger. Erfarenheten lär tvärtom, att ju längre tid, som förflyter mellan den händelse, som skall omvittnas, och vittnesmålet, desto mera reserverat och försiktigt uttalar sig det samvetsgranna och förståndiga vittnet av fruktan att säga mer än det kan svara för, medan åter det samvetslösa och oförståndiga vittnet, när det upprepar sin vittnesberättelse, blir allt säkrare, enär innehållet i dess utsaga, tack vare det intressevittnet har av en färgad eller oriktig framställning eller till följd av vittnets ringa insikt, så att säga växer sig fast i dess medvetande.
Att protokoll föres över parternas framställning av sakförhållandena och över förebragt bevisning är sålunda synnerligen önskvärt, ja nödvändigt för undvikande av upprepningar och ett tyngande av det processuella förfarandet samt för uppnående av tillförlitliga och riktiga domar, alltså för sanningens utletande. I Österrike är givetvis en utförligare protokollföring av nöden jämväl med hänsyn därtill, att där appellen huvudsakligen är begränsad till en prövning av riktigheten av underrättens dom. Då även denna anordning i den österrikiskacivilprocessen, d. v. s. avböjandet av den »fullständiga» fullföljden, ej sällan gjorts till föremål för angrepp, torde några anmärkningar rörande detta ämne vara på sin plats.
Medan en del av den österrikiska litteraturen och teorien i mörka färger tecknade vådorna av att man icke tilläte fullständig fullföljd, har i österrikisk praxis någon önskan om dylik
fullföljdsrätt icke gjort sig gällande. Men så öppnar också den österrikiska civilprocessordningen så många möjligheter att intill förhandlingarnas slut förebringa allt, som på något sätt hör till saken, att något verkligt behov av att i den högre instansen förebringa nytt material knappast någonsin yppat sig. Sålunda har åtminstone i Österrike striden om den fullständiga fullföljdsrätten i huvudsak haft karaktären av en teoretisk strid. Praxis har knappast tagit del i densamma. Detta talar för riktigheten av den lösning, som den österrikiska civilprocessordningen träffat, enligt vilken förfarandet i högre instans består i en omprövning av den första instansens dömande verksamhet, en prövning, som emellertid har det vidaste omfång och avser både rättsfrågan och sakfrågan. Med fullt fog har den österrikiska civilprocessordningen sålunda förlagt rättskipningens tyngdpunkt till den första instansen. Ty det är där, som kunskapens källor flyta ymnigast och renast. Domaren i första instans står mitt i livet, han har parterna omedelbart framför sig, han känner, särskilt på landet och i de medelstora städerna, personligen till dem, han är fullt förtrogenmed de handlande personernas läggning och dialekt, med deras sätt att uppträda och med arten av deras affärsförbindelser och umgänge, och han är därför bättre än någon annan skickad att samla processmaterialet och framtvinga den bevisning, som är nödvändig för dess fastslående. Och det är fullständigt tillräckligt, att detta insamlande av processmaterialet och den bevisföring, som är nödvändig för dess fastslående, i regel endast sker en gång, särskilt då man, såsom i den österrikiska civilprocessordningen, sörjt för att den i första instans i parternas närvaro genomförda muntliga förhandlingen fullständigt belyser målet i alla riktningar. Den österrikiska civilprocessordningens skapare FRANZ KLEIN har, med den praktiska blick och motvilja mot principrytteri, som är honom egen, även härträffat det rätta. Ty den fullständiga fullföljden är en idé av tvivelaktigt praktiskt värde. Den leder nämligen till att målet, när det kommer till andra instans, måste göras till föremål förny handläggning, och den fogar sålunda till rättegången i första instans en alldeles ny process. Med skäl skulle man kunna fråga sig, varför detta processande just skulle sluta i andra instans och icke fortsättas än vidare, till dess den skämtsamma karakteristik, som på sin tid kom processerna vid rikskammar-
rätten i Speyer till del, besannade sig: »processus Spiris spirantsed non exspirant». Den fullständiga fullföljdens betänkligaste resultat är emellertid — bortsett från det försvårande, tyngande, förlängande och fördyrande av processen, som den medför —att den helt berövar den första instansens handläggning och dom dess värde. »Oaktat den samvetsgrannaste pliktuppfyllelse från den förste domarens sida, oaklat tvistefrågan bedömts på det förträffligaste sätt, gör ett nytt andragande i andra instans den meddelade domen verkningslös. Det kan icke vara ägnat att förvåna, om ett dylikt resultat, som icke kan av domaren i första instans förebyggas, leder till, att denne lägger nedvida mindre kraft, flit och uppmärksamhet på sitt avgörande. I och med det att förfarandet i första instans förlorar i betydelse, sänkes också helt naturligt dess kvalitet».1 Man kommer alltså till att förfarandet i första instans försämras och att i andra instans ett helt nytt förfarande inledes, inför vilket den frågan är på sin plats, huruvida verkligen överrätten är bättre skickad att samla processmaterialet och upptaga bevisningen änden första instansen. Och allt detta blott därför att någon enda gång behov skulle kunna yppa sig att i den högre instansen förebringa nytt material, ett behov, som visserligen i teorien alltid framställts såsom mycket trängande men, åtminstone i österrikisk praxis, knappast någonsin gjort sig kännbart gällande.
Efter denna exkurs må några ord ägnas åt domarens processledning. Därigenom att lagen icke gjort domaren till en passiv åskådare av processen utan åt honom anförtrott en kraftig processledning, har den med styrka främjat strävandet efter sanning, vilket utgör den österrikiska rättskipningens kärnpunkt. Ty det herravälde, som parterna förr ägde över processen, satte dem i stånd att »föranleda domaren till en oriktig eller endast relativt riktig dom» (Klein). Denna åt parterna inrymda »disposition över domens riktighet» (Klein) har man slutgiltigt fråntagit dem. Dessutom har domarens processledning visat sig vara ett synnerligen användbart vapen mot chikanös processföring.
Härmed har jag slutat min återblick över den österrikiska civilprocessordningens verksamhet. Möjligen kan det emellertid
vara på sin plats att också yttra några ord om de erfarenheter man gjort i fråga om edligt förhör med part.
Det vore ett misstag att i denna anordning vilja se en form av inkvisition. Med rätta betraktar civilprocessordningen den beedigade partsutsagan endast såsom ett subsidiärt bevismedel, vilket blott får komma i fråga, »där bevisning icke kan å vägabringas vare sig genom andra av parterna bjudna bevismedel eller genom ett ex officio anordnat bevisförfarande» (§ 371 mom. 2 civilprocessordningen). Huru sparsamt denna utväganlitats av praxis, framgår av följande statistiska uppgifter. Under år 1911 förekommo beedigade partsutsagor vid distriktsdomstolarna endast i 5.5 % (i Wien 1.4 %) av de efter partsförhandling avgjorda målen. Motsvarande siffra utgjorde vidde kollegiala domstolarna 1.9 % (i Wien 1.1 %). Under senare år har enligt min erfarenhet denna anordning ännu mer trätt i bakgrunden.
Huru djupt civilprocessordningen inträngt i den österrikiska befolkningens rättsmedvetande, kom till tydligt uttryck i anledning av tjugofemårsdagen av dess ikraftträdande. Rättslärda, domare, advokater och korporationer av köpmän och andra näringsidkare förenade sig i ord av tacksam erkänsla för dess skapare FRANZ KLEIN. Från alla sidor kom härvid den uppfattningen till uttryck, att civilprocessordningen icke är i behov av någon ändring eller förbättring, och att de ändringar, som under de senaste åren företagits, såsom inskränkningen i rättsmedelsförfarandet, endast menligt inverkat på lagen. Och närman ser tillbaka på den tid, som den varit i kraft, kan man sammanfatta sitt omdöme i de ord, som FRANZ KLEIN i sina »Vorlesungen über die Praxis des Zivilprozesses» av annan anledning och i annat sammanhang uttalade: »Det går med den ... som med nästan alla stora samhälleliga framsteg: förste de sig osannolika och träda i så bisarr motsättning mot det bestående, att de framkalla häftig opposition; men när de engång utförts och fulländats, te de sig inom kort såsom något självklart och oumbärligt, och ingen kan förstå att det någonsin varit annorlunda».