ABOLITION OCH GIFTERMÅLSDISPENS.
NÅGRA ANTECKNINGAR
AV
JUSTITIERÅDET DET BIRGER WEDBERG.
Ingår i Konungens rätt att göra nåd även befogenhet att meddela abolition, eller m. a. o.: äger Konungen av nåd efterskänka straff (= befria från åtal) för viss brottslig gärning, som ännu ej blivit lagligen beivrad, eller förordna att en pågående brottmålsprocess skall nedläggas?
Svaret är som bekant omtvistat.
Praxis har så till vida varit konsekvent som under en lång följdav år icke någon ansökan om abolition vunnit bifall. Men avslaget har klätts i olika former: än har det sagts att ansökningen innefattar ett ämne som ej utgör föremål för K. M:ts nåd, än att den ej förtjänar avseende. På sista tiden har en viss divergens härutinnan yppat sig mellan Högsta domstolen och K. M:t, i det att domstole ni sin hemställan nyttjat den förra lokutionen, men K. M:t i sitt beslut den senare. Ett sådant fall finnes refererat i N. J. A. 1922 s. 22 f., ett annat är av helt färskt datum. Den 10 januari innevarande år hemställde Högsta domstolen enhälligt (justitieråden Petrén, Skarstedt, Carlson, frih. Leijonhufvud och Högstedt) att K. M:t måtte förklara en ansökan, som avsåge befrielse från åtal för rymningsbrott, innefatta ett ämne som icke utgjorde föremål förK. M:ts nåd, men i konselj 7 februari lämnade K. M:t ansökningenutan avseende. Det kan icke gärna tänkas annat än att K. M:t valt den från Högsta domstolens hemställan avvikande beslutsformen i syfte att därmed hålla öppen möjlighet att en annan gång, utan att desavouera sig själv, bifalla en liknande ansökning.
Litteraturen uppvisar också olika meningar. Rydin anser befogenhet att meddela abolition vara innefattad i benådningsrätten, Naumann uttalar — dock med viss tvekan — den motsatta åsikten. Hagman synes mena sig stå i överensstämmelse med både regeringsformen, praxis och Naumann, då han säger att abolitionsresolutioner "torde få anses lagliga" endast "i det fall att regeringen självanbefallt åtalet" (se den större handboken s. 53) — abolition före åtals väckande skulle således enligt Hagmans mening icke vara tilllåten. 1 Malmgren slutligen lämnar därhän huruvida abolitionspre-
rogativet tillkommer Konungen eller ej, men förklarar att abolitioni varje fall icke kan betraktas som nåd, emedan nåd enligt regeringsformens uppfattning innebär efterskänkande eller mildring av ådömt straff.
Min avsikt är nu ingalunda att här upptaga frågan om Konungensabolitionsrätt till "allsidig utredning". Jag vill bara, i övertygelsenatt det levande rättslivet under åren närmast före och efter 1809 måste vid frågans övervägande noga beaktas, framlägga ett par bilder därur, ägnade att beriktiga den förmodan om praxis' hållning som Naumann uttalat (Sveriges Statsförfattningsrätt, 2 uppl. IIs. 184). Ämneskombinationen abolition-giftermålsdispens medför att efterföljande rader tillika komma att utgöra ett litet komplement till Winroths historik om förvantskapshindren enligt svensk äktenskapsrätt.
Enligt 1734 års lag (2:5 G.B.) var äktenskap förbjudet i första svågerlaget. Nehrman betygar i sina föreläsningar över G.B. (1747) att "de dispensationer, som i andra riken stundom skett i dessa fall, går ej oss an: en svensk undersåte kan vara viss därom att överheten aldrig tillåter sådana giftermål, utan belägger dem med svårt straff som i detta svågerlag begå lägersmål." Och han tilllägger att "brottet kan ej bättras med giftermål."
Gustav III dispenserade emellertid (Ugglas III s. 313), och Gustav IV Adolf, som till en början strängt upprätthöll lagens ovillkorliga förbud, ändrade ståndpunkt i justitiekonselj 22 mars 1798.1 Konseljprotokollet innehåller följande intressanta och vackert formade uttalande, på en gång en motivering och en programförklaring:
K. M:t fant i nåder, det allmänna lagens förbud uti 2 : 5 G.B. att ingå äktenskap med avledna hustruns syster visserligen vore en högst angelägen sak för att förvara sedighet och dygd ibland så närskylte personer, vars täta och förtroliga umgänge kunde eljest, särdeles i nuvarande tidevarv där lättsinnighet i äktenskap mer än förr tagit över handen, föranleda till en brottslig kärlek, en oskyldig hustrus förolämpande och hennes lugns förstöring, om säkerhet vore att en slik kärlek sedermera genom äktenskaps ingående kunde beseglas, och således leda till de mest vådeliga följder för äktenskapers helgd, varmed samhällets väl i det närmaste är förknippat; men som detta lagens förbud saknar grund i Guds lag, vilken upplyses av själva ordalagen uti 3 Mos. B. 18 kap. 18 v. Du skall icke taga din hustrus syster till att blotta hennes blygd, henne emot, medan hon ännu lever; varigenom således ovillkorligen förbjudes att leva i äktenskap med 2:ne systrar på en gång och att skilja sig vid den ena och behålla den andra, men ej att äkta sin hustrus syster sedan äktenskapet med den förra blivit genom döden upplöst; alltså ansåg H. M:t, vars höga rätt och konungsliga plikt är att dispensera i lagens stad-
gande, enär det ej strider emot Guds lag och där undantag kunna befordra enskilt utan att leda till kränkning av allmänt väl, sig böra sådant vid förekommande und. ansökningar om äktenskaps ingående med en död hustrus syster i nåd. övervägande taga, samt huruvida sådane personer genom inbördes ärbarhet och dygd gjort sig värdige till K. M:ts bifall; vår före K. M:t i nåderfant nödigt att vid slike und. ansökningar böra vara prästbevis att de sökand eicke äro kände för någon oordentelig, för tidig och brottslig kärlek samt att, till så mycket säkrare utrönande därav, tillstånd till sådane giftermål ej får sökas förr än ett år efter den avlidna makans frånfälle. 1
Drängen Skeri Per Larsson och hans avlidne broders änka Karin Mårtensdotter erhöllo 4 sept. 1799 nåd. tillstånd att med varandraträda i äktenskap, "så vida icke annat laga hinder än deras ovan omförmälte svågerlag därvid i vägen är." Emellertid, det ville sig så illa — eller, bedömt efter vad som för abolitionsfrågan är intressant: det ville sig så väl — att Karin 15 nov., då de ännu ej hunnit sammanvigas, framfödde ett flickebarn som hade Skeri Per tillfar. Ett hinder för giftermålets fullbordan hade alltså yppats, och Per och Karin gingo åter till kungs, nu med anhållan att. K. M:t avgunst och nåde täcktes förskona dem från det svåra straff, de för lägersmålet i förbuden led sig eljest ådragit, 2 och tillåta det de likväl finge sammanvigas.
Ansökningen föredrogs i Högsta domstolen 6 febr. 1800, därvid pluraliteten hemställde om avslag under åberopande bl. a. av konseljprotokollet 22 mars 1798. Calonius avgav emellertid ett särskilt yttrande. Han fann det väl ofelbart att sökandena efter författningarnes yttersta stränghet förverkat rätten att begagna sig av K.M:ts dem givna tillstånd och gjort sig skyldiga till straff enligt 59 :7 M. B.; men som åtskilliga närmare angivna ömmande och mildrande omständigheter inträffade — bl. a. att K. M:t flere gånger, då lägersmål i förbudne leder blivit begångne, uppå hovrätternas hemställan i nåder förskont förbrytarne från straff och tillåtit dem att med varandra ingå äktenskap — "alltså och i anseende jämväl tillh. k. h. kronprinsens för Svea rike hugneliga födelse, som bidragit till nåd för flere andre olyckelige, fann professoren sig därföre äga anledning att till K. M:ts eget nådigste gottfinnande i und. hemställa om icke denna und. ansökning kunde i så måtto bifallas att sökan derne varda av gunst och nåde förskon te från det straff vartill de, enligt ofta åberopade lagens rum, sig skyldige gjort och i det stället bliva ålagde att vardera ej allenast betala till lasarettet 3rdr 16 sk., utan ock erlägga efter lag böter till kyrkan för otidigt sängelag samt att de därefter måge äga frihet att, i likhet med K.M:ts redan för dem meddelte nåd. utslag, med varandra ingå äktenskap och sammanvigas" (Opera omnia, V s. 246 f.) Man finneralltså att Calonius, som ansåg att abolitiones actionum (i betydelsen av redan väckta åtals nedläggande) kunde försvaras "endast i
särdeles besynnerliga händelser" 1, här tillstyrkte efterskänkande (eller om man så vill mildring) av straff före allt åtal. 2
Gustav IV Adolf biföll (12 febr.) majoritetens hemställan, av skäl bl. a, att det vore K. M:ts "konungsliga plikt likmätigt att skyddalagar och religion samt bidraga till deras ostörda helgd, vilken åter skulle trädas för nära till de skadeligaste följder och verkningar på allmän och enskild säkerhet och lugn, om icke renhet i seder bibehålles och det med sorgfällighet förekommes att lättsinnighet och lastbart uppförande under vad mantel som helst vinner framgång." Men någon betänklighet mot att giva nåd före rannsakning och dom kom ej i konungens yttrande till synes.
Genom K.F. 10 april 1810 gjordes förbudet i 2:5 G.B. dispensabelt: i lagtexten inskötos orden "utan Konungen giver där lov till. "Denna lagändring, tillkommen efter motion av justitierådet (sedermera presidenten) v. Strokirch, hade rönt åtskillig kritik särskilt inom prästeståndet, där bl. a. åberopades att författarne av 1734 års lagbok i 2:5 G.B. "velat följa Mosis efterdöme."3 Riksens ständer beslöto även för sin del mildring av straffbestämmelserna i 59 kap. M.B., men häremot gjordes, vid förslagets granskning i Högsta domstolen, anmärkning just av v. Strokirch, som anförde att man borde lämna "strafflagen orubbad som ett nödigt värn emot överträdelsen och lättsinnigheten." Och emot vad såväl domstolens som konseljens övriga ledamöter tillstyrkte, gillade K. M:t v. Strokirchsyttrande. — De villkor för meddelande av dispens, som Gustav IVAdolf bestämt i 1798 års konseljprotokoll, ansågos ej längre gällande. Men vid riksdagsförslagets granskning i Högsta domstolen yttrade akademikern Blom, med vilken majoriteten instämde, att tillåtelsen,"nu mera efter den föreslagne förändringen uttryckeligen anförtrodd Konungen, utan tvivel lärer fortfara att i nåder meddelas då efter Konungens nåd. prövning sådane omständigheter antingen av för mycken skillnad i de sökandes ålder, av synbart ensidiga avsikter eller omoraliska förhållanden icke inträffa, som uppenbart skulle motverka eller alldeles förstöra äktenskapets ändamål."
Jag kommer nu sent omsider till två rättsfall, som skulle utgöra dessa anteckningars egentliga laga försvar.
Det ena är från år 1815.
Skräddaren Måns Larsson i Persmåla by och hans avlidna hustrus syster Anna Olofsdotter sökte i und. att med varandra få ingå giftermål även utan hinder därav att de genom olovlig beblandelsebarn sammanavlat. Efter konseljremiss förekom ärendet i Högstadomstolen 1 nov. och blev där föremål för votering. Justitierådet Noreus yttrade:
För erhållandet av K. M:ts tillstånd att uti en i lag förbuden skyldskapsled få ingå äktenskap bör grunden visserligen hämtas ifrån ett sedligt och obrottsligt uppförande hos de sökande — men omständigheter kunna inträffa enär, oaktat denna fordran ej finnes uppfylld, anledningar till Konungens nåd ej saknas. Sådane anledningar ansåg justitierådet sig här förete: då enligt ansökningen bifogat prästbevis den sökande mannen under dess genom hustruns död upplöste äktenskap gjort sig fördelaktigt känd både som make och far; då begge sökanderne, med undantag av den olovliga beblandelse vilken de okonstlat erkänt, äga vitsord om beskedlighet och gudsfruktan; och då deras sammanflyttning härlett sig ifrån det å hennes sida berömvärda skäl att hjälpa sin i högst knappa villkor stadde svåger uti omvårdnaden för hans 3:ne minderårige barn, utav vilket ständiga tillfälle till ett för troligare umgänge deras förseelse i synnerhet torde härleda sig; i anledning varav och enär utan ett föregående tilltal för en lika beskaffad brottslighet som sökandernes K. M:t vanligen tillåter äktenskap emellan syskonebarn, för vilka lägersmål även i lag är med strängare ansvar förenat, justitierådet i und. tillstyrkte att under vanlige villkor ansökningen måtte bifallas; dock att sökanderne förotidigt sängelag borde till kyrkan vardera böta 32 sk. bko.
Häruti instämde frih. Kurck och greve Hamilton, men Torén, i vars yttrande Poppius förenade sig till alla delar, anförde:
Då lagen utsatt ett svårare ansvar för dem som uti den svågerlagsgrad, däruti sökanderne sig befinna, med varandra haft lägersmål; då sedernes helgd påkallade tillämpningen av detta ansvar, som har till syftemål att bibehålla tukt och ordning emellan personer, vilkas skyldskap och närmare umgänge göra vägen mera obehindrad till avsteg från sedlighet — ett syftemål som i synnerhet torde böra vårdas och iakttagas bland de lägre folkklasserne, hos vilka den positiva lagen saknar biträde av den grannlagenhet som åtföljer en fullkomnad uppfostran; och då änteligen detta syftemål skulle i omdömet motverkas, därest ansvaret å en slik förbrytelse, som kommit till högsta maktens kunskap, skulle alldeles lämnas utur sikte; så ansåg justitierådet sig böra i und. tillstyrka att K. M:t måtte i nåder förklara sig icke vilja meddela något utlåtande över sökandernes ansökning, innan de visat sig hava i laga ordning undergått tilltal för vad sålunda emot dem förekommit.
När ärendet ånyo föredrogs i konselj (8 nov.), tillstyrkte justitiestatsministern Gyllenborg bifall av Toréns och Poppius' yttrande,men K. M:t täcktes, enligt statsrådets övriga ledamöters hemställan, bifalla Högsta domstolens flesta ledamöters und. tillstyrkande.1
Det andra rättsfallet är från år 1816.
Torparen Jakob Salomonsson och hans avlidna hustrus systerdotter Ingrid Persdotter anhöllo att få ingå äktenskap med varandra: "Med innerligaste ånger och blygd erkänna vi att hävdande mellankommit; men våga vi hoppas i förtröstan på E. K. M:ts nåd vinna
förlåtelse samt allernådigst bifall till vår önskade förening".1 Även nu beslöt K. M:t i konseljen att Högsta domstolen skulle höras,och även denna gång (19 mars) voro meningarne inom domstolen delade.
Justitierådet Peterson (den som ypperlig vissångare kände brikollisten, "näktergalen") övervägde skälen för och emot i ett längre yttrande, avfattat med den oratoriska flykt och den stilens rondeursom ej sällan behagligt utmärka våra äldre svenska juristers skrivsätt. Han anförde bl. a. att ett vägrande av tillstånd skulle oftast" leda till icke någon annan följd än ett tvunget förnekande av sanningen och eget pådiktande av sådant brottsligt umgänge emellan kvinnan och oskyld person, varigenom hon, med uppoffring av depå lägersmål i allmänhet följande lindrigare böter, väl kunde undgåett strängare ansvar och bereda sig ett säkrare hopp om Konungens bifall till giftermål med den förtegade rätta lägersmannen, men däremot skulle äventyra att stämplas med det vanrykte och förakt, som då det nedsatte henne i det allmänna omdömet även kunde bliva ett frö till begge makarnas inbördes motvilja och störa deras framtida lugn." Hans yttrande resulterade i tillstyrkan av bifall utan annat än vanlige villkor och att sökanderna vardera giva till kyrkan 32 sk. bko.
Med Peterson instämde Marks von Würtenberg och Hamilton.
Den motsatta åsikten förfäktades även nu av Torén. Han åberopade och lät i protokollet ordagrant införa sitt yttrande från 1 nov. 1815, "varvid justitierådet trodde sig böra i und. tillägga att brottmål, som utgöra föremål för K. M:ts benådningsrätt, icke böra hänföras under en sådan benämning innan den brottslige blivit lagligen ställd under tilltal". Torén fick denna gång tre kollegers instämmande (Poppius, Ziervogel och Iserhielm). Professor Malmgren kan alltså, då han stöder sin mening på uttrycket "brottmål" i regeringsformens nådeparagraf (se hans grundlagsedition s. 26), åberopa auktoriteten av fyra justitieråd från 1816.
Konseljprotokollet 27 mars, då ärendet ånyo anmältes inför Konungen, anger på följande sätt beslutet: "Med erinran att K. M:td. 8 nov. sistledit år bifallit en lika beskaffad ansökning, ville K. M:t även nu härtill lämna Dess nåd. samtycke." Utslaget innehåller emellertid, jämte dispensen, att sökandena böra till sockenkyrkan vardera erlägga för otidigt sängelag 32 sk.
Det återstår mig blott att tillägga att den situation, som förelågi rättsfallen 1815 och 1816, även med nu gällande lag kan framställa sig till bedömande. Enligt 2 :8 Nya G.B. må äktenskap ej utan Konungens tillstånd ingås mellan ett syskon och det andras avkomling; enligt 18 :4 Str.L. straffas otukt mellan ett syskon och det andras avkomling högst med straffarbete i två år. Och ännu gäller
liksom på Nehrmans tid att brottet kan ej bättras med giftermål. Ett analogt fall erbjuder sig också då åldersdispens sökes av kvinna,som hävdats av den manlige nupturienten innan hon fyllt 15 år. I själva verket saknas icke heller exempel från sista decenniet påatt dispens till giftermål meddelats, oaktat upplysning förelegat om brottsligt, ännu ej beivrat förhållande mellan nupturienterna.1 Dessa dispenser ha icke förknippats med något som helst uttalande om brottet eller dess påföljd. Hur skulle det månne taga sig ut, omen alltför nitisk åklagare, kanske före vigseln men dock sedan dispensen givits, fullgjorde sin plikt att tala å brottet?