Om likvidation i handelsbolag och enkla bolag. Genom den redogörelse, som under denna rubrik Svensk Juristtidning 1923 s. 396 lämnats för ett av kommerskollegium avgivet yttrande, har uppmärksamheten blivit fäst på ett lagstiftningsärende, som synes förtjänt av några ytterligare erinringar.
    Det är ägnat att väcka tillfredsställelse, att kommerskollegium anslutit sig till tanken att införa en godemansinstitution för att i händelse av behov framtvinga likvidation och skifte av tillgångarna i

OM LIKVIDATION I HANDELSBOLAG OCH ENKLA BOLAG. 201ett handelsbolag eller enkelt bolag. Rådman CAVALLINS uppsats i Svensk Juristtidning 1920 s. 166 har påvisat en brist i bolagslagen, som måste avhjälpas. I fall oenighet uppstår mellan bolagsmännen redan under själva likvidationen av bolagets affärer, är det med nuvarande lagstiftning i regel omöjligt för en bolagsman att av domstol erhålla någon effektiv hjälp till skyddande av sina intressen. I likvidationen äga enligt 32 § samtliga bolagsmän att själva eller genom ombud deltaga, där ej annat avtalats, och oenighet uppkommer lätt mellan dem om vad som lämpligen bör företagas eller underlåtas. Att då vinna rättens beslut på att vissa förvaltningsåtgärder skola vidtagas är mycket svårt, och lika svårt torde det vara att giva eventuellt beslut en sådan form, att det överhuvud kan effektivt verkställas. Om delägarna kommit så långt,att själva likvidationen slutförts, och oenighet råder om skiftet, är det ofta lika omöjligt för en domstol att komma till rätta med saken. Detta är särskilt händelsen, om bolagsmännen gemensamt handhaft bolagets rörelse eller var för sig omhänderhaft olika grenar av densamma; det fordras då i regel för skiftet, att bolagsmännen var för sig redovisa och verkligen tillsammans företaga en skifteshandling. Att finna på några effektiva föreskrifter, som kunna förmå stridiga bolagsmän härtill, är svårt för en domstol, kanske i allmänhet omöjligt. Något bättre är situationen, om en bolagsman rättsligt, eller t. o. m. blott faktiskt ensam förvaltat bolagets angelägenheter. Inga som helst föreskrifter finnas i lagen om viss form för skifte, och såsom sådant bör då också godkännas varje handling, som faktiskt utgör ett skifte, oberoende av dess form och oberoende av sättet för dess tillkomst. En vanlig och naturlig form för skifte i sistnämnda fall är att den, som har hand om förvaltningen, helt enkelt upprättar och tillställer de från förvaltningen uteslutna delägarna en avräkning eller kontokurant, upptagande inkomster och utgifter samt slutande med vissa saldon, bolagsmännen till godo eller till last. Härmed lärer hava åstadkommits ett skifte, som kan läggas till grund för klander inför domstol, ehuru det tillkommit utan de övriga bolagsmännens medverkan. Särskilt vid avveckling av enkla bolag går det ofta till på detta sätt, och jag antager, att sådana redovisningstvister någon gång anhängiggöras och avdömas, utan att domstol och parter ens tänka på att det egentligen är fråga om skifte i ett enkelt bolag. Om ett lagligt skifte kan komma till stånd på detta sätt, bör ej heller hinder möta att domstol i dylika fall på bolagsmäns yrkande ålägger den förvaltande bolagsmannen vid vite att till de övriga avgiva redovisningsräkning, utvisande saldo för varje bolagsman, vilken redovisning sedan behandlas såsom skifte och kan göras till föremål för klander. Cavallin har anmärkt, att ett ensidigt företaget skifte, om det lämnas oklandrat, näppeligen skulle tillerkännas gällande kraft, men dels torde denna olägenhet icke i förevarande fall hava så stor praktisk betydelse, enär en på sådant sätt avgiven redovisning rätt snart antingen godkännes eller klandras, och dels blir, om räkningen verk-

 

14 — Svensk Juristtidning 1924.

202 CARL LJUNGHOLM.ligen är att betrakta såsom skifte, bestämmelsen i 36 § bolagslagen om klander inom ett år tillämplig å densamma. Ovan framlagda betraktelsesätt bereder en möjlighet att i vissa fall undvika olägenheterna av lagens ofullständighet och synes därför värt att beaktas. Det strider icke mot rättsfallet i N. J. A. I 1902 s. 457, i vilket överrätterna ogillade ett av stärbhusdelägarna efter en avliden bolagsman mot den överlevande bolagsmannen framställt yrkande på redovisning, ty där hade såväl den avlidne bolagsmannen som hans änka deltagit i förvaltningen, och skifte förutsatte redan av denna orsak båda parternas medverkan. För övrigt förelågo där även andra omständigheter, som komplicerade avvecklingen.
    Ett handelsbolag med den i lagen medgivna rätten för varje bolagsman att företräda bolaget och med personligt betalningsansvar för varje bolagsman i avseende å bolagets förbindelser skapar för varje delägare ett sådant beroende av de övrigas skicklighet och goda vilja samt sådana ekonomiska risker, att man måste förvåna sig över att så många handelsbolag över huvud komma till stånd. När svårigheter i affärerna och oenighet mellan delägarna uppstå, och en eller flera delägare äro kraftiga och hänsynslösa personer, som för sina intressen utnyttja situationen, så äro de övriga i hög grad beklagansvärda och i behov av aIlt stöd, som lagstiftning och domstolar kunna lämna dem. En liten föreställning om bolagsmäns svåra ställning lämnar följande redogörelse för ett enkelt och antagligen rätt vanligt fall. Två personer hade bildat ett bolag, grundat på bådas personliga medverkan, i det båda lämnade förutvarande verksamhet för att helt ägna sig åt bolagets rörelse. Efter någon tid började rörelsen gå dåligt, och den kraftigare av de båda körde helt enkelt ut den andre och tog ensam hand om affären. Upprepade försök till uppgörelse strandade, och den utträngde bolagsmannen yrkade slutligen på bolagets upplösning. Detta avvisades av den andre bolagsmannen, och det blev ej annan utväg än att uppsäga bolagsavtalet, vilket skedde den 3 sept. 1920, och först sex månader därefter trädde bolaget i likvidation. Även då vägrade den andre bolagsmannen att betrakta bolaget såsom upplöst. Om någon bolagsman vägrar underteckna anmälan till registreringsmyndigheten om bolagets likvidation, anses en sådan anmälan icke kunna registreras, med mindre laga kraft ägande utslag företes att bolaget trätt i likvidation. Rättegång måste alltså anhängiggöras under yrkande, att bolaget måtte förklaras hava trätt i likvidation. Genom att upprepade gånger utebliva drog svaranden ut på tiden, så att Rådhusrättens dom föll först den 26 okt. 1921. Denna vann laga kraft, men svaranden hade likaväl kunnat fullfölja saken i alla instanser med den påföljd att slutligt avgörande dragit ytterligare 3 à 4 år. Uppenbarligen kan en tredskande bolagsman, medan frågan är beroende av domstols prövning, fördärva icke blott bolagets utan även den andra bolagsmannens ekonomiska ställning. Likvidation och skifte kom i nyssnämnda fall icke till stånd och kunde ej effektivt pådrivas, emedan den uteslutne bolagsmannen saknade medel till bekostande av de rättegångar med oviss utgång, som i så

OM LIKVIDATION I HANDELSBOLAG OCH ENKLA BOLAG. 203fall måst tillgripas.1 Ett visst skydd mot den andre bolagsmannens eventuella missbruk av sin ställning skulle han dock hava vunnit redan genom registrering av likvidationen, om man finge antaga, att bolagsmans rätt enligt 16 § att ensam företräda bolaget upphör i och med likvidationens början, varom mera nedan.
    Olägenheterna av nuvarande lagbestämmelser äro så stora, att en komplettering av lagen utan tvivel bör komma till stånd genom införande av ett godemansinstitut, vilket väl icke kan undanröja alla svårigheter men dock torde vara det bästa, som kan föreslås. Däremot måste man hysa betänkligheter mot kollegiets förslag, att, innan rätten kan förordna gode män, en opartisk förlikningsman måste utses och ett noga reglerat förlikningsförfarande försiggå. Ett dylikt förfarande måste medföra olägenheter särskilt genom tidsutdräkt och ökade omkostnader. Cavallins uppsats och riksdagshandlingarna antyda, hurusom ofta, när det blir fråga om likvidation och skifte, förhållandet mellan bolagsmännen utvecklat sig till ömsesidig misstro och fiendskap. Svårigheten vid bolags avveckling sammanhänger ej sällan med att någon eller några av bolagsmännen, med utträngande av de övriga, missbruka sin ställning och nyttja bolagets rörelse och tillgångar för sina privata syften. Det är sålunda av stor vikt, att avvecklings tvånget, om sådant införes, verkar snabbt, eljest är hjälpen värdelös. Uppställes fordran på två skilda rättsförfaranden (förordnande av förlikningsman och förordnande av gode män) samt däremellan ett under samverkan med parterna verkställt förlikningsförfarande, blir nyttan av lagstiftningen illusorisk i de flesta av de fall, då den kunde göra nytta. Det behöver endast erinras, att behandlingen av ansökningen om förordnande av förlikningsman, respektive god man genom uteblivande och uppskovsbegärande samt överklagande (om sådant skall vara tillåtet) kan dragas ut i åratal. Det måste även räknas med, att den tredskande av bolagsmännen finner med sin fördel förenligt att icke medverka till förlikningsförfarandet och vägrar att lämna erforderliga upplysningar, vilka han kanske ensam sitter inne med; i sådant fall kan förlikningsförfarandet draga ut rätt så länge utan att leda till något praktiskt resultat.
    Ej heller kostnadsfrågan får bagatelliseras. Förlikningsmannen vill naturligtvis hava ersättning för sitt arbete, helst en riklig sådan, och den som föranlett hans förordnande torde i regel bliva tvungen förskottera beloppet med större eller mindre utsikt att få ersättning ur bolagets tillgångar. Nu är det emellertid så att i många fall, då tvist uppkommer rörande bolags likvidation, såväl bolagets som de enskilda bolagsmännens ekonomiska ställning är svag; en bolagsmans strävan att genomföra likvidation och skifte föranledes ofta

 

 

    1 I nyssnämnda rättegång yrkades jämväl förpliktande för svar:n att framlägga fullständig redogörelse för bolagets ställning, vilket yrkande ej av rådhusrätten bifölls. Genom dom (nr 99) d. 1 febr. 1924 har Svea hovrätt, dit talan fullföljdes, förelagt svar:n vid vite att avgiva redovisning över förvaltningen av bolagets angelägenheter till den del, samma förvaltning av honom omhänderhafts.

 

204 CARL LJUNGHOLM.av önskan att få slut på en obehaglig affär, som för honom medför risk, utan att han hyser förhoppning om att vid skiftet vinna andel i ekonomiska förmåner. Under sådana förhållanden måste det undvikas att göra avvecklingsförfarandet dyrare än som är alldeles nödvändigt.
    Det bör sålunda undersökas, huruvida förordnandet av gode män för likvidation och skifte är en så allvarlig och riskabel sak, att det kan anses nödvändigt att låta detsamma föregås av ett förlikningsförfarande. Med hänsyn till arten av det rättsinstitut, som representeras av handelsbolagen och de enkla bolagen, framhåller kollegium det vara ett betydande ingrepp i det mellan bolagsmännen rådande rättsförhållandet, om dessa genom tillsättande av gode män utestängas från sin beslutanderätt i bolagsförhållandet. Riktigheten härav måste erkännas, särskilt i fråga om handelsbolagen, som grunda personlig ansvarighet för delägarna för bolagets förbindelser. Men å andra sidan kan erinras, att det ej är fråga om tillgripande av godemansinstitutionen under bolagets bestånd och medan detsamma utövar sin verksamhet, utan först efter det bolaget trätt i likvidation, så att enligt lagens föreskrifter tillgångarna skola realiseras, skulderna betalas och överskottet skiftas. En sådan avveckling kan skötas med olika skicklighet och framgång, men om förhållandet mellan bolagsmännen är sådant, att de ej kunna komma överens, äro deras intressen utan tvivel bäst tillgodosedda genom att utomstående gode män taga hand om saken. Dessa handla under ansvar, och deras åtgärder kunna överklagas hos domstol. Att de föreslagna gode männen icke innebära alltför stor fara för bolagsmännen, kan man möjligen sluta därav, att anordningen länge funnits exempelvis i den tyska lagen, utan att de vanliga kommentarerna tala om olägenheter eller klagomål.
    I ett avseende har kommerskollegium knappast bedömt läget riktigt, nämligen när det säges, att ett godemansinstitut på detta område helt säkert komme att anlitas i stor utsträckning. Detta torde icke komma att bliva händelsen. Till en början erinras att många bolag upplösas, utan att realisation och skifte kommer i fråga, särskilt i de talrika fall, då en bolagsman ensam övertager rörelsen med tillgångar och skulder och på ett eller annat sätt utlöser den eller de övriga bolagsmännen. Enligt lagens likvidationsbestämmelser (särskilt 34 § 1 stycket) och ännu mer enligt de före 1910 gällande föreskrifterna (dåvarande 33 §) framstå realisation och skifte såsom den enda utvägen att göra slut på ett bolag. Detta är dock icke meningen, utan bolagsmännen kunna överenskomma om avveckling i annan ordning, i fall de äro eniga därom1. Nyssnämnda form för avveckling är sålunda fullt laglig, och 11 § firmalagen har givit den kvarstående bolagsmannen rätt att ensam fortsätta rörelsen under oförändrad firma. Genom anmälan till firmaregist-

 

 

    1 Jfr E. KALLENBERG: Om handelsbolags rättssubjektivitet enligt svensk rätt (Tidsskrift for Retsvidenskab 1907) s. 98 samt kommittéutlåtandet av 1890, N. J. A. II 1895 nr 3 s. 41.

 

OM LIKVIDATION I HANDELSBOLAG OCH ENKLA BOLAG. 205ret bliva de utträdande fria från förbindelser, som därefter av firman ingås (20 §). Verklig likvidation, årsstämning och skifte torde i regel utebliva och kan ej heller gärna genomföras utan att förstöra värdet av rörelsen för den, som står kvar. Här berörda avvecklingsform har så stor praktisk betydelse, att i lagtexten lämpligen borde antydas möjligheten att avveckla ett bolag utan realisation och skifte1.
    Men även i de fall, då bolag avvecklas genom likvidation enligt lagens föreskrifter, torde knappast tvister mellan bolagsmännen, som påkalla domstols ingripande för åstadkommande av likvidation eller skifte, kunna säga vara talrika. I de flesta fall jämka delägarna ihop sina olika intressen och avveckla sina bolag utan rättstvist. Om de icke bliva överens om grunderna för överskottets fördelning, kunna de på ett eller annat sätt skaffa till stånd ett skifte, som sedan överklagas hos domstol. Även efter en lagstiftning om gode män skulle, enligt min övertygelse, bolagsavvecklingar i allmänhet förlöpa på samma sätt; det blir endast särskilt trassliga fall eller sådana, då någon bolagsman trakasserar de övriga, som komma att leda till ansökning om gode män. En lagstiftning av ifrågavarande slag torde, om den anordnas på lämpligt sätt, komma att verka mest genom sin blotta existens, och de fall, då gode män skulle komma att tillsättas, torde knappast bliva talrika.
    I avseende å de ifrågasatta gode männens ställning föreslår kommerskollegium enligt referatet, att domstol skall äga bestämma, huruvida god man eller gode män skola förordnas för bolaget, om det är ett handelsbolag, eller för en eller flera av bolagsmännen i handelsbolag eller enkelt bolag. För enkelt bolag såsom sådant skulle alltså icke god man kunna förordnas, och vid handelsbolag

 

 

    1 Likvidation av bolag, som eljest skulle inträda, kan undvikas genom avtal att bolaget med uteslutande av bolagsman eller hans rättsinnehavare skall fortsättas mellan de övriga bolagsmännen (30 §). Genom sådant utträde försvinner icke bolagets individualitet, utan bolaget är efter ändringen ett och samma bolag som därförut (KALLENBERG a. a. s. 82). Om däremot så många bolagsmän utträda, att endast en blir kvar, försvinner tydligen bolaget såsom sådant, även om den kvarstående fortsätter rörelsen under oförändrad firma. Rörelsen blir därefter att likställa med en annan, av enskild man driven rörelse. Övertagandet av rörelsen sker genom en direkt överlåtelse från bolaget till den kvarstående bolagsmannen av tillgångar och skulder, eller genom ett skifte, varigenom den övertagande tillskiftas tillgångarna mot ansvar för skulder och den andre bolagsmannen får lämpligt vederlag, resp. betalar för att komma ifrån affären, eller slutligen genom någon kombination av överlåtelse och skifte. I allmänhet torde uppgörelsen vara sådan, att intet bolagsgods mera finnes, vid vilket förhållande bolaget genom uppgörelsen är upplöst. Den utträdande bolagsmannen svarar det oaktat lika väl som den kvarstående i förhållande till tredje man för de rörelsens skulder, som tillkommit före uppgörelsen och registrering av utträdet. Föreskriften i 35 § att tillgångarna ej må skiftas emellan bolagsmännen, innan all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatts, innebär icke att ett tidigare företaget skifte blir ogiltigt (KALLENBERG a. a. s. 99; jämför i fråga om aktiebolag N. J. A. I 1922 s. 137). Delägarna äro redan förut personligen ansvariga för bolagets förbindelser, och fordringsägarnas ställning förändras därför ej genom ett skifte, innan skulderna likviderats.

 

206 CARL LJUNGHOLM.skulle domstol hava valrätt att förordna god man antingen för bolaget eller, för en eller flera av bolagsmännen. Av principiella och praktiska skäl förefaller en bestämmelse, enligt vilken domstolen alltid skall förordna god man eller gode män att utföra likvidation och skifte i bolaget, vara att föredraga och benämningen likvidator synes mycket lämplig för den, som förordnas. Även delägare skulle kunna förordnas till sådan likvidator, men detta dock allenast i undantagsfall, då bolagsman besitter särskilda kvalifikationer för uppdraget och icke kan tänkas missbruka sin ställning till egen förmån. I regel torde förhållandena vara sådana, att en redig och snabb avveckling bäst främjas genom att utomstående helt taga hand om densamma. Vissa bolagsmäns bibehållande vid förvaltningen skulle vålla svårigheter och misstro. Om delägarna veta, att förordnandet av god man i regel utesluter dem alla från avvecklingens omedelbara handhavande, ligger redan häri ett kraftigt skydd mot missbruk av rätten att begära god man.
    Kommerskollegium har icke lämnat någon förklaring till att vid enkla bolag god man ej skulle kunna förordnas för bolaget såsom sådant, utan endast för en eller flera av bolagsmännen. Det förutsättes emellertid på ett ställe i utlåtandet, att samtliga bolagsmän kunna genom sådant förordnande vara uteslutna från avvecklingen, och den situation, som därigenom uppkommer, skiljer sig väl endast till namnet från godemanskap för bolaget. Huruvida det kan anses lämpligt att förordna likvidator för ett enkelt bolag såsom sådant, är kanske beroende på om lagen för existensen av ett enkelt bolag fordrar, att det skall finnas verklig bolagsegendom, ty där sådan saknas, finnes antagligen ej förutsättningar för en likvidators verksamhet. Fråga är om i sådant fall ens förordnande av godemän för delägarna lämpligen kan komma i fråga. Om man med Lamm1 får anse att ett bolag enligt bolagslagen föreligger, endast när två eller flera personer avtalat att en förmögenhet skall vara för dem gemensam på sådant sätt att personerna i förhållande till tredje man, närmare bestämt i förhållande till varandras konkursborgenärer, äro samberättigade till förmögenheten i fråga, torde i varje fall intet hinder böra möta att förordna likvidator för ett enkelt bolag.
    Vissa regler om likvidatorernas rättigheter och skyldigheter samt om förhållandet mellan likvidatorerna och bolagsmännen måste uppenbarligen införas i lagen. Närmast kunna de anslutas till reglerna i samäganderättslagen; bestämmelserna om likvidatorer för aktiebolag och ekonomiska föreningar lämpa sig mindre till förebild, emedan dessa bestämmelser huvudsakligen hänvisa till reglerna för styrelsens verksamhet; vid handelsbolag och enkla bolag saknas i regel organisation med styrelse och stämma. Emellertid torde föreskrifterna kunna göras rätt kortfattade, och i allmänhet är det av vikt att ej införa några onödiga formföreskrifter, särskilt

 

 

    1 Bidrag till läran om enkla bolag och handelsbolag enligt svensk rätt I. Uppsala 1911, s. 1.

 

OM LIKVIDATION I HANDELSBOLAG OCH ENKLA BOLAG. 207om bestämmelserna göras gemensamma för handelsbolag och enkla bolag.
    I detta sammanhang kunna lämpligen påpekas de tolkningssvårigheter, som vidlåda nuvarande lagbestämmelser om förhållandet mellan bolagsmännen i ett handelsbolag under likvidation. 32 § stadgar: "I bolagets likvidation äge, där ej annat avtalats, samtliga bolagsmännen att själva eller genom ombud deltaga." I motiven anfördes såsom huvudsakligt skäl till detta stadgande, att ett mellan bolagsmännen träffat avtal, att någon eller några av dem skulle vara från deltagande i förvaltningen uteslutna, icke kan utan vidare presumeras avse likvidationen. Då därjämte 33 § föreskriver att rörande bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse, bl. a., vad i 5 § finnes stadgat, ligger det närmast till hands antaga, att bolagsmännens tidigare rätt att vidtaga åtgärd i förvaltningen kvarstår, och att beslut om bolagets likvidation och upplösning icke medför annan ändring i 5 §:ns regler, än att en i bolagsavtalet eller eljest träffad överenskommelse om att någon eller några av bolagsmännen skola vara från förvaltningen uteslutna icke längre blir att tillämpa. Så har första lagutskottet uttalat sig i sitt utlåtande 1922 nr 13 s. 3, och till samma mening ansluter sig Kallenberg1. Lamm åter2 anser i fråga om de egentliga likvidationsåtgärderna att samtliga bolagsmän skola i dem deltaga, därvid han särskilt betonar svårigheten att i annat fall bestämma på vad sätt en förut utesluten bolagsman skall deltaga i likvidationen, när de i förvaltningen deltagande enligt avtalet haft olika befogenhet. Den enda regel, som kunde givas härom, vore väl, att den förut uteslutne skulle deltaga på samma sätt som den av hans medbolagsmän, som hittills haft minsta förvaltningsrätten, en regel, som Lamm emellertid själv betecknar såsom godtycklig och svårtillämplig. Beträffande 33 §:ns hänvisning till 5 § antager Lamm, att den har avseende på den tid, bolaget efter likvidationens inträde kan komma att i viss utsträckning fortsätta sin verksamhet, en förklaring som tydligen är otillfredsställande, emedan samma regler böra gälla från det likvidationen börjar tills den slutar, och för övrigt gränsen mellan avveckling och egentlig likvidation skulle bliva omöjlig att draga. I varje fall är det knappast troligt, att meningen varit, att varje bolagsman skulle vara berättigad vidtaga åtgärder i förvaltningen av bolagets angelägenheter, efter det bolaget trätt i likvidation. Enligt kommittéförslaget fanns icke ens före likvidationen sådan rätt för bolagsman, utan för vidtagande av åtgärd i förvaltningen fordrades samtliga bolagsmännens samtycke. Den nya regeln i 5 § infördes i anledning av anmärkningar inom Högsta domstolen, och flertalet justitieråd begränsade sina uttalanden att gälla tiden före likvidationen3. Enligt tyska lagen, vilken väl i viss mån varit förebild

 

 

    1 a. a. s. 96 not. 2.  
   2 a. a. s. 18—19.
   3 N. J. A. II 1895 nr 3, s. 15—16.

 

208 CARL LJUNGHOLM.för vår lag, måste (H. G. B. 150 §) om flera likvidatorer finnas, dessa gemensamt företaga de till likvidationen hörande handlingar. Den omständigheten att bolagsman tillåtits att sätta ombud för sig i likvidationen, tyder också på att förvaltningsåtgärderna skola vidtagas gemensamt, ty å ena sidan kan det icke komma ifråga, att ett ombud skulle ensam få vidtaga sådan åtgärd, och å andra sidan antyder ingenting, att ett förordnat ombud skulle hava mindre befogenhet än bolagsmannen själv, om denne deltagit i likvidationen. Uppenbarligen föreligger en otydlighet i lagen, som bör avhjälpas, och lika uppenbart torde vara att regeln bör gå i den riktningen, att efter inträdd likvidation förvaltnings- och likvidationsåtgärder skola vidtagas av bolagsmännen gemensamt.
    I likvidationsavdelningen nämnes icke något om, i vad mån reglerna i 16 — 24 §§ om förhållandet till tredje man skola gälla även under likvidation. Uppenbart är, att de flesta av dessa föreskrifter fortfarande i huvudsak skola tillämpas, såsom 17, 19, 21, 22, 23 och 24 §§. Men huru är det i detta avseende med rätten att företräda bolaget enligt 16 §? Kallenberg1 framhåller, hurusom motiven till 1890 års kommittéförslag visa, att förslagets författare tänkt sig, att rättsförhållandet till tredje man under bolagets likvidation bliver detsamma som under bolagets bestånd. Då ingen särskild regel givits, komma beträffande bolagets företrädande samma regler att gälla under likvidationen som under bolagets föregående tillvaro. Denna anordning betecknar Kallenberg såsom mindre lämplig, och erfarenheten visar, att förhållandet mellan bolagsmännen efter inträdd likvidation blott alltför ofta är sådant, att det ej längre är lämpligt att varje bolagsman äger företräda bolaget utåt. Det förut påpekade förhållandet, att bolagsman i likvidation kan låta sig företrädas av ombud, väcker tvivel huruvida icke ett gemensamt företrädande av bolaget under likvidationen varit avsett.
    Av vad ovan anförts framgår, att de risker och obehag för bolagsmännen, som kunna uppstå av ett förordnande av likvidatorer, väl uppvägas av den fördel, som ligger i möjligheten att kunna framtvinga avveckling även gentemot en tredskande medbolagsman. Förfarandets snabbhet och billighet är av så stor betydelse, att det i och för sig i många fall önskvärda förlikningsförfarandet måste undvikas. Då domstolarna utan tvivel vid förordnande av likvidatorer komma att framgå med omtanke och försiktighet, och om likvidatorernas ställning ordnas på lämpligt sätt, torde det icke behövas annat korrektiv mot missbruk av rätten att begära förordnande, än en föreskrift att likvidator skall förordnas endast om särskilda skäl därtill anföras, såsom fiendskap mellan bolagsmännen, uppenbar tredska eller dylikt, dock utan att några stränga fordringar uppställas på bevisning om de anförda skälens existens och beskaffenhet. På detta sätt kan domstol i varje fall avvisa sådana ansökningar, då förordnande begäres i onödan eller uppenbarligen för att skada med-

 

 

    1 a. a. s. 95—96.

 

OM LIKVIDATION I HANDELSBOLAG OCH ENKLA BOLAG. 209delägare eller gynna sökanden. I samband med en eventuell lagändring bör hela avdelningen om likvidation överses, enär den i flera avseenden lider av brister.
16/1 1924. Carl Ljungholm.